torsdag 21 augusti 2014

Mikael Åkerfeldt om gitarrer och nya skivan med Opeth

Opeth beskrivs på Wikipedia som ”progressivt death metal band”, och det stämmer så klart rent historiskt. Om plattorna Watershed och Heritage tog tydliga kliv bort från deathsidan av Opeth så är nya skivan helt och hållet frånkopplad den delen. Opeth är ett modigt band som följer sin konstnärliga ärlighet i en önskan om att förnya och utveckla sig själva och sin musik. 

Efter att ha lyssnat på nya skivan "Pale Communion", som släpps nu på måndag (2014/08/25) kan jag konstatera att Opeth än en gång överaskar. Det finns nyanser och detaljer som inte bara flirtar tydligt med den progressiva rocken utan helt omfamnar den.  Jag tycker ändå, till de som undrar, att man lyckas hålla fast vid det "Opethiska" soundet lika starkt och kompromisslöst som när de spelar death metal. Det är skickligt att åstadkomma den bredden i soundet skulle jag vilja påstå.

Gitarrmässigt är det en fröjd för den som gillar nyanserat spel i komplexa oförutsägbara arrangemang. Gitarrerna kommer fram mycket tydligare och samspelet med keyboard imponerar och kommer fram lite mer på den här plattan än på "Heritage" från 2011.

Mikael Åkerfeldts finstämda spel och komponerande i kombination med Fredrik Åkessons extremt kompetenta "oldschool metal med progressiva inslag" i symbios är inget annat än ren magi.

Fredrik Åkesson Foto: Gitarrzombien
Ett lysande exempel är låt nummer två, "Cusp of Eternity", en driven låt med bländande gitarrspel. Fredrik Åkessons komp och solo är laddat med både stor känsla och teknisk briljans.

I tredje spåret "Moon Above Sun Below", plattans längsta, finns flera spännande partier för gitarrintresserade där Åkerfeldt & Åkessons variationsrika samarbete bitvis får i alla fall mig att helt tappa hakan på golvet. Lägg därtill ett sångarrangemang och medeltidspassager med augustisk gitarr av Åkerfeldt som måste kostat både tid och kraft att skapa. Det hela känns stort och stämningsfullt. Faktum är att Åkerfeldt & Åkesson kompletterar varandra till en enhet som få svenska gitarrduor tidigare gjort.

Mikael Åkerfeldt Foto: Gitarrzombien
På Getaway Rock Festival hade jag förmånen att inte bara lyssna till Opeths spelning, som jag skrivit om i tidigare inlägg, utan också prata gitarr en hel timma med Mikael Åkerfeldt.

Mikael som har influenser från både metal, hårdrock, rock, progressive och jazz när det gäller gitarrspel och som mest klassats som metalgitarrist verkar numera helt ointresserad av shredding och är mer fokuserad på att hitta de där mer långa tonerna och helst utan särskilt mycket gain alls.

- Mina influenser när det gäller gitarrister är väldigt många, givetvis Ritchie Blackmore och Gary Moore, som båda har en fantastisk ton. Men min absoluta inspirationskälla är Andrew Latimer från Camel. Han har ett fantastiskt vibrato. 

Mikael Åkerfeldt Foto: Gitarrzombien
Åkerfeldts fascination för rent ljud och sitt eget vältajmade vibrato har väl knappast undgått någon genom åren och han säger att han fått mycket skit på grund av det i olika metalsammanhang, främst från "metal hardcores". Men det verkar inte vara något som stör honom nämnvärt.

- Folk tror att vi inte gillar death metal längre bara för att vi den senaste tiden valt en annan väg och så vidare, men det stämmer inte. Men nu gör vi det här. Ibland måste man röra sig framåt och utvecklas, annars stagnerar man och blir förutsägbar och tråkig. Det är inte där vi vill vara med Opeth. Därmed inte alls sagt att vi inte skulle kunna skriva death metal igen. 

Man anar en liten frustration där bakom, kanske över att folk dömer och klistrar på dem etiketter de inte bett om, men Mikael verkar ändå inte bry sig så mycket egentligen. Tvärt om så märks det att de reaktionerna varit förväntade från första början.

Nya skivan är ur ett musikaliskt perspektiv ännu mer utvecklat, vad betyder det för er som musiker att ha lämnat death metal spåret ytterligare ett steg från mycket gain och growlande mot ett renare mer progressivt sound?
- I komponerandet och vid inspelning så har det ställt större krav på oss att prestera mer och bättre musikaliskt. Vi blir helt enkelt allihop bättre musiker när vi tvingas upp på tå.  

Hur påverkar det dig och ditt sätt att spela och komponera?
- Jag vrider numera av gainen nästan helt och koncentrerar mig mer på "long tones" än shredding, som jag ju dessutom inte heller behärskar särskilt väl. Jag gillar gitarrister med en unik och helt egen ton. Det finns många som har en bra ton och som spelar tekniskt sett bra, men som tyvärr saknar en "egen ton" som gör det hela intressant och personligt. 

Innebär det att man då inte kan gömma sig bakom en vräkig distortion, att det lättare avslöjas hur bra eller dåligt man trakterar sitt instrument?
Mikael Åkerfeldt Foto: Gitarrzombien
- Ja det är absolut så, det blir mer personligt, ärligt och äkta. Det är klart att man kan gömma sig bakom massa dist, samtidigt som jag inte alls har något emot gain i sak. Fredrik använder ibland mycket gain, men inte alltid lika mycket som folk tror. Han skruvar också ofta av, och då hör man ännu tydligare hur bra han är.



Åkerfeldts förhållande till gitarrer är helt och hållet instrumentellt, dvs mer ett redskap för att kanalisera musik än att det finns egenvärden av andra slag.

Vilken var din första elgitarr?
- Min allra första gitarr var en Les Paul kopia för 400 kronor som jag sålde till en kompis, han har den kvar än tror jag. Det skulle vara kul att köpa tillbaka den, men den kostar kanske mer än 400 kr nu. Jag inte alls någon som investerar i gitarrer, de är snarare verktyg för mig.

Han samlar inte på gitarrer säger han, även om han har drygt 25 stycken. I stallet finns en Jackson RR, Gibson Flying V, ett par Strator, en B.C Rich Mockingbird och ett gäng till. Men sedan 2003 har han ett samarbete med PRS Guitars.

Hur startade samarbetet med PRS?
- Jag hade en PRS innan och gillade den väldigt mycket. I något sammanhang kom jag i kontakt med dem och frågade om jag kunde få en artist-deal, och det fick jag. Det är helt enkelt bra gitarrer och jag får hjälp av dem när jag har problem med minsta lilla. 

PRS Custom 24 Foto: Gitarrzombien
Jag får testa Mikaels första PRS han fick i inledningen av samarbetet med PRS, en Custom 24 från 2002/2003. Den ska inte förväxlas med signaturen som de gjorde några år senare. Den får jag kanske anledning att återkomma till framöver.

Denna Custom 24 är en helt fantastisk "Turtoise Shell Flame top" med de klassiska "fåglarna" längs med greppbrädan.

Den har relativt låg stränghöjd, är lättspelad och en bra akustisk ton. De flesta Custom 24 är s.k 10-top, vilket betyder att de är gjorde av trä ur de 10% bästa trämaterialet PRS har.

Form: Double cut
Kropp: Mahogny med Maple top
Band: 24
Greppbräda: Rosewood
Inlays: Standard Birds i pärlemor
Stall: Wrapover tailpiece
Stämmisar: Locking

Jag skulle nästan tro att det är "HFS" mickar, det vill säga Hot Fat Screams, men jag vet inte. Det kan lika gärna vara 59/09 bridge och neck.  Det känns att den är väl spelad, men snarare inspelad än sliten. Kanske är banden bytta, jag vet inte. Men det är en skön gitarr, inget snack om den saken.

Förstärkare?
- Jag är inte heller någon gear-geek på det området. Min första förstärkare var en gammal Valvestate hybrid som jag körde en HM-2a genom och jag har kört en VOX AC30 också. Jag har också kört Laney länge men nu har vi spons från Marshall, och jag kör en Vintage Modern som jag är väldigt nöjd med. 

Plötsligt ansluter Fredrik Åkesson till rummet men det närmar sig gig så vi måste sluta. Men när Fredrik får höra att vi snackat gitarr en timma utan honom så lovar han att ses hemma i Stockholm om några veckor för att han ska få säga sitt och visa sin signaturmodell från PRS.

- Fredrik är en gitarr-nörd så ni passar ihop, säger Mikael och flinar.

Tack för att du tog dig tid att prata med Gitarrzombien
- Tack själv, det var kul.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar