fredag 15 augusti 2014

Damon Johnson says "Turn Down The Gain"

Damon Roger Johnson hade förstås ingen aning om när växte upp på en bodgård i Alabama att han skulle starta ett hårdturnerande band, Brother Cane, och under en tid spela med kända ikoner som Alice Cooper för att när frågan kom ansluta till den moderna versionen av Thin Lizzy och sedermera Black Star Riders.  Jag träffar honom under Getaway Rock Festival innan Black Star Raiders spelning och vi kom att prata en hel del om gitarrer, spelteknik och hans vattenskadade Gibson Gold Top 57 Reissue.

Foto: Gitarrzombien
Damon är lite av en oldschool gitarrist med sin grund i blues/rock/hardrock med tydlig sydstatsinfluens vars egentliga karriär startade i bandet Brother Cane kan man säga.

Brother Cane, som många kanske missade här i Sverige, släppte tre plattor 93-98 som sålde rejält i USA, bland annat två singellistettor på Billboard.

De gjorde också flera turnéer över USA, dels som "headline" men också som support till Aerosmith, Van Halen, Robert Plant och Lynyrd Skynyrd. Bandet finns fortfarande kvar och gör spelningar då och då.

Mellan 2000-2008 nånstans så var Damon med i bandet Slave To The System, som spelade in en platta och turnerade en del, men som sedan 2008 legat på is. Det fanns en platta till färdiginspelad men som aldrig gavs ut. Detsamma gäller hans medverkan i Damn Yankees tillsammans med Ted Nugent, plattan spelades in men gavs aldrig ut. Han medverkade också på en platta med Queensryche 2009, American Soldier.

2004 rekryterades han till Alice Cooper band, med bland andra Ryan Roxy som partnerguitarist, och stannade där till 2011 då han fick möjligheten att börja spela med återstoden av Thin Lizzy.

Foto: Gitarrzombien
Hur stor roll spelade musik för dig och dina kompisar när du växte upp?
Mina kompisar och jag pratade ofta musik i skolan, och det som gällde då i mitten av 70-talet var band som Kiss, Lynyrd Skynyrd, Aerosmith och självklart Led Zeppelin och Black Sabbath.

Var det då du kom i kontakt med gitarren?
Ja det var det. Min pappa hade en akustisk Gibson -59 eller -60 som jag började spela på. Ingen dyrbar gitarr men det var  min ingång, han har den kvar än idag. Jag spelar ofta akustiskt än idag faktiskt, särskilt när jag skriver låtar.

Men hela din familj lär ha varit musikintresserade?
Min mamma var en skicklig sångerska och spelade piano, så jag hade det omkring mig hela tiden. Min farbror, som tyvärr gått bort nu, var en väldigt talangfull gitarrist och var ofta hos oss och spelade i samband med middagar och sånt. Han visade mig ofta grejer på gitarren, hur man tar ackorden lättare. När du är nybörjare och lär dig själv så gör du ofta det lite svårare för dig än det behöver vara, och det hjälpte han mig med.

Vad var det som gjorde att du bestämde dig för gitarr?
När jag gick "10th grade" så hörde jag Van Halen för första gången och blev helt uppslukad av hans gitarrspel. Jag var på en konsert och jag tror det var hela grejen med bandets framtoning som avgjorde, David Lee Roth som frontman, ljussättningen och förstås Eddies fantastiska spel.

Vad var det i det som lockade?
Om du är 15 år gammal och har vuxit upp på en bodgård hela ditt liv och upplever det där så är det självklart att du tänker "det där vill jag göra, jag vill inte jobba på en kycklinggård hela livet". Jag var helt inne inne i Eddies spelande under 2-3 år tror jag.

Och så startade du ditt första band?
Jag vi startade ett första band som faktiskt mer lät som skramlig punk. Vi försökte spela Cat Scratch Fever, Smoke on the water och sånt där men det lät bara skit. Mer experimenterande än musikskapande faktiskt. Men en viktig period.

Så Ted Nugent var en tidig inspirationskälla, du har ju spelat med honom också? 
Ja det var han och är ju numera en kompis och han om någon vet hur viktig han var för mig när jag började spela gitarr. Men jag kunde givetvis aldrig drömma om att jag skulle spela med honom sen, sånt händer liksom inte. Precis lika lite som att jag när jag lyssnade på Thin Lizzy kunde tänka mig att jag en dag skulle spela med Scott Gorham.

Din första elgitarr?
Det var den där där gitarren min fabror hade, en Fender Jazzmaster. Det som var coolt med den gitarren var att den var väldigt lätt att spela på. Den var väldigt väl inspelad av min farbror och den hade ganska tunn strängar och relativt tunn hals med Rosewood greppbräda. Så det var lätt för mig att spela jämfört med den akustiska som hade tjockare strängar och rätt hög stränghöjd. När jag höll den i handen första gången tänkte jag att yeah det här kommer bli lättare. Så jag började ta ut solos och sånt, som inte alls var korrekta men det var mitt sätt att i alla fall börja lära mig.

Men du hade en förstärkare också?
Ja jag hade en Fender Super Reverb, men den hade dålig distortion så jag fick köpa en pedal. Det var en Big Muff, som gjorde mina föräldrar galna faktiskt. Jag hade föresten den där Jazzmestern tills jag var 16 år och då köpte jag min första Les Paul, för det var det jag verkligen ville ha. Joe Perry, Jimmy Page spelade på en sån och det gjorde även Ace Frehley.

Har det varit Les Paul sen dess?
Jag men med Alice spelade jag på en Flying V och en fantastisk Korina Explorer också. På den här turnén har jag en Les Paul Gold Top 57 Reissue och en ESP Eclipse Silverburst, också en fantastisk gitarr. För mig är det viktigaste på en gitarr mickarna, jag föredrar en mer vintageton.

Foto: Damon Johnson
Jag får prova hans Gibson Gold Top 57 Reissue en stund och den känns riktigt ordentligt inspelad och skön. Jag förstår att han gillar den. Det är lite cool med halstjockleken, som en 50s uppe vid kroppen men nästan som en 60s vid huvudet. Damon kör låg stränghöjd och 10-52 i strängtjocklek. 

Den har en väldigt stark akustisk ton...
Ja det brukar vara det första folk säger efter att ha testat den. Den har en ordentlig sustain och mycket grundton om man så säger. Den har dessutom en ganska så kraftig hals, inte så tjock som en vanlig 50s som mer är som ett baseballträ, snarare lite tunnare uppe vid halsen. Jag gillar den som fan och det är min huvudgitarr just nu.

Jag tycker det är synd att Gibson Les Pauls är så dyra nu för tiden, närmare 3000 dollar är lite väl saftigt tycker jag. Men det är fina gitarrer givetvis.


Foto: Gitarrzombien
Den ser lite vintage ut?

Ja men det är den ju inte, däremot så höll jag på att förlora den 2010 när vi hade översvämningar i samband med stormen. Gitarren låg ett tag helt under vatten och när vi mirakulöst lyckades torkade den så uppstod dessa krackeleringar, som ger den karaktär. Men vi fick den helt återställd, vilket var väldigt märkligt, men huvudet har fått sig en liten reparation. Jag hade ont i magen under hela processen då vi fick torkad varje enskild del för sig och sätta ihop den igen.


Mickar med låg output?
Mycket låg output, det sitter Burstbuckers i den. Jag har mickar med låg output på alla mina gitarrer, på min ESP har jag Seymour Duncan Pearly Gates med 7,5 i output. De påminner om PAF tycker jag. Jag försöker att få så mycket som möjligt av tonen direkt från mina händer.

Många tycker "high-outputs" är enklare att hålla ton genom?
Ja särskilt de som vill spela snabbt, high-gain och låg stränghöjd på gitarren.

Foto: Gitarrzombien
Är det lite som att gömma sin ton bakom teknik?
Jag det är faktiskt ett bra sätt att uttrycka det, men det betyder ju inte att det är sämre. Men om du vill hitta din "egen" ton så kan du inte gömma dig bakom exempelvis massor distortion.
Om du kollar in mina förstärkare, jag kör en Wizzard Amp Classic och Modern Classic med lite mer gain, så ser du att jag har väldigt lite gain på. Kanske 2-3 eller nåt sånt, för jag vill ha den där transparansen så jag hör alla delar i ackordet. Jag vill att det ska låta "splrieeeng" och inte "scccccchhhhh"....

Har du alltid haft det så?
Nej när jag förr spelade mycket som Randy Rhodes eller Eddie Van Halen så crankade jag förstärkarna hela vägen upp, för det är enda sättet för mig att kunna spela så fort. Men sen inser du att om du kollar in Eddies ton så är den faktiskt väldigt renare än du tror. Han får så mycket ton rakt ur enbart sina händer och ur volymen från förstärkaren och hans förstärkare är ju också larvigt bra, lite rocket science över det hela. Precis som Gary Moore, som förmodligen är en av mina top 3 gitarrister alla kategorier. Hans korta insats i Thin Lizzy och vad han bidrog med där var fantastisk.

Foto: Gitarrzombien
När upptäckte du det där med låg gain etc?
Jag var ofta ute och spelade med gamla gubbar på klubbar ett tag och då fick man ju låna förstärkare så för att få sitt ljud så hade jag alltid med mig en massa pedaler och försökte skruva upp gainen. Gubbarna bara tog bort pedalerna och drog ner gainen igen och pekade på mina fingrar och sa "This is the real tone, right here".

Hur kändes det att höra det?
Det fick mig att komma ur min "comfort zone" och fick mig att gå hem och träna ännu mer. Det var en viktig läxa för mig som jag har stor nytta av nu.

Foto: Gitarrzombien
Det handlar om att hitta sin egen ton alltså, inuti sig själv?
Ja precis. Jag minns när Yngwie Malmsteen gav ut sin första skiva, vi var alla helt förstummade av hans bländande teknik och hans otroliga "jävla" ton. Det var helt sjukt. Vi ville alla lära oss det där, men folk sa att om du ska lära dig det så måste du scallopera halsen och lära dig sweep pickin. Och det gick inte, det var alldeles för jobbigt för mig som kommer från södern med southern rock blues i mig. Det var förmodligen en av flera anledningar till att jag senare började fokusera mer på låtskrivande och sång istället, i Brother Cane. Det var först när jag började med Alice Cooper som jag började gilla att spela solon igen och uppskatta det. Folk sa att de tyckte jag hade en fin ton och att jag borde odla det mer, jag hade själv bara inte uppskattat den för vad den var.

Hur var det att spela med Alice Cooper?
Det var helt fantastiskt att spela med Alice, han har lärt mig väldigt mycket om själva framträdandet. Hur du rör dig och att du tar plats när du spelar solo. Han vill verkligen att gitarristerna ska ta plats och att han inte alltid måste stå i centrum. Det finns en dynamik och dramaturgi i det.

Många av Gitarrzombiens läsare är "nybörjare" men det finns också många "återbörjare" som slutat och plockat upp gitarren igen. Vilka är dina viktigaste tips för att komma vidare?
Vi lever i en tid som är helt annorlunda nu än tidigare. Du kan ju liksom gå in på YouTube och få privatundervisning av självaste Zakk Wylde. Tänk om man själv hade haft det?

Du menar att man verkligen borde utnyttja möjligheterna som finns nu?
Ja tekniken är lättare att lära idag, det mesta finns tillgängligt. Men att bara spela tekniskt fort är ingen långsiktig och utvecklande väg att gå. Det är inte så att jag säger att de som spelar fort inte är musikaliska eller att de saknar ton eller så. Men jag vet av erfarenhet att människor vill bli berörda, de vill höra en melodi eller en spännande text. Det är lätt att glömma det på vägen i jakten på snabbhet och teknik. De flesta av dina läsare är säkert som jag helt uppslukade av det här med gitarrer. Och det behövs för att hitta sin unikitet. Slash satt och sitter hela tiden med en gitarr i händerna hela dagarna, precis som jag, och har alltid gjort det. Hemligheten ligger i att bli ett med instrumentet, ständigt ställa nya frågor, se och höra andra spela. Det sammantaget kan väcka den där drivkraften att uttrycka saker andra söker.

Och skruva ner din gain...
Ja exakt, du skulle kunna rubricera hela artikeln med "Damon Johnson says, turn down the gain".

Tack för att du tog dig tid att prata med Gitarrzombien...
Tack själv, vi får höras igen tycker jag.

1 kommentar:

  1. Toppen intervju igen Fredrik!
    Man får lust att dra hem och spela!
    Less Gain is more. Stämmer, jag har ofta förundrats över vilket rent ljud Eddie Van Halen har. /Tomas

    SvaraRadera