fredag 26 maj 2017

Ge din stärkare nytt liv....och sälj inte till skambudare...

Fö ett tag sedan funderade jag på att sälja en Marshall JCM800 Combo 1988 (4210), en förstärkare som i grunden låter fantastiskt, men som ändå av nån oförklarlig anledning hamnat på säljlistan. När jag lagt ut den och fått ett skambud på 1500 kr så började jag fundera. Anledningen till budet på 1500 kr var att hen som erbjöd sig att köpa den hade sett en Marshall Valvestate Combo på nån site och menade att det är vad en "Marshall står i nuförtiden". 

Jag orkade inte ens ta diskussionen så jag önskade vederbörande grattis till, som jag utgår ifrån, ett genomtänkt val. Valvestate går mycket väl att få schysst ljud i, jag hade en i början 90-talet hemma i lägenheten, med två 12or och stereochorus. Långt ifrån en rörmarshall förstås, men för min situation då ganska trevlig. 1500 kr är nog dessutom ett ganska rimligt pris för den förstärkaren, men inte för en JCM800. Sen kan man naturligtvis alltid hävda att priset för en vara är vad köparen defakto är villig att betala, inte alltid vad säljaren är villig att släppa grejerna för.

Hur som helst. Konsekvensen av det hela blev att jag började ångra mitt beslut att sälja och började  som alternativ två fundera över vad som händer om jag istället skulle byta dess högtalare. Olika högtalare har olika karaktär som tilltalar olika personer, alla är vi olika. Därför är det också svårt att säga vad som tex är en "bra högtalare", det beror liksom på. Det beror på sammanhanget, vilken typ av förstärkare, hur du spelar och vad du är ute efter. Det som avgör är ditt "ljudideal" helt enkelt.

Jag gillar varma gitarrljud med mycket botten, i synnerhet då det gäller överstyrda förstärkare (high gain) och jag har märkt att "hårda högtalare" kan ha svårt att få fram den karaktären. Nya högtalare kan vara hårda och krävs "inspelning" för att mjukna och bli mindre vassa. Men det finns även högtalare som är lite hårdare och som därmed ger en viss typ av ljud. Med en overdrive går det ofta bra att styra upp det hela, men inte alltid. När det gäller rena ljud så är det en helt annan femma faktiskt, så låt oss lämna det i denna artikel.

Jag tycker att JCM800, som ju främst är en förstärkare för skitigt ljud, har en väldigt tydlig identitet. Vanligt är dock att den kan variera i sound beroende på när den är byggd. De tidiga serierna har en typ av kretskort, de i mitten har en annan och de senare 89-91 en tredje typ och dessutom "diode clipping", i praktiken en inbyggd liten distbox. De tidiga har en kanal, medan de senare har 2 kanaler, reverb och effekt loop. Det betyder att en tidig JCM800 jämfört med en sen skiljer sig ganska mycket och att begreppet JCM800 därför inte är så där väldigt precis faktiskt. Soundet har dock uppskattats av rockgitarrister ända sedan början av 80-tal och ända in till idag.

Vad få tänker på, framförallt kanske de som har/haft toppar, är ju att kabinetten med högtalare ofta spelar ofantligt stor roll för hur det faktiskt låter. 80% av ljudkaraktären är direkt relaterat till valet av högtalare, så det är lite konstigt att fler pratar om det jämfört med valet av olika förstärkare. Det är därför den del i kedjan som vi normalt sett laborerar minst med..

I JCM800 combo sitter det ofta G12-M70, en högtalare som kanske inte tillhör Celestions mästerverk precis, men som fungerar för många. En del byter ut dem till Greenbacks (G12M) i olika varianter eller Classic Lead 80, och de som labbet vidare kan till slut fastna för till exempel V30. För många är det den ultimata rockhögtalaren, och är varma men fortfarande ganska hårda. Creamback G12H 75W är något ännu varmare tycker jag, men jag har inte hört att någon jag känner testat dem i en JCM800 Combo.

Utgå från ditt ljudideal, eftersom din polares sannolikt inte alls är detsamma som ditt när det gäller val av högtalare. Vänd dig till en butik för att få råd och kanske till och med få lyssna på olika varianter. Det är det som butiker är bra på... Tysken? Not so much...

Jag kan rekommendera Deluxe Music i Stockholm för er som bor i närheten. Bor du utanför Stockholm finns ju 4Sound på många orter eller andra firmor. Jag tycker det är viktigt att prova, att känna och att lyssna.

Combo-förstärkares chassi spelar naturligtvis också stor roll, träslag och även konstruktion påverkar ljudet mer än man kan tro. Om den är stängd eller öppen spelar till exempel stor roll. Open back (öppen)  har som det låter "öppet" där bak och låter stor del av luften slinka ut den vägen, "closed" tvingar ljudvågorna framåt och komprimerar samtidigt ljudet en aning och upplevs mer "punchy". Closed brukar många high-gainers föredra med de som gillar rent eller crunchy brukar uppskatta open back. Open back öppnar nämligen upp mer inom hela frekvensområdet och känns luftigare.

JCM800 har delvis open back, det finns några paneler som "stänger lite", säg att den är 30% öppen. Beroende på var i rummet den står så kommer den flytta luft på olika sätt, och kommer således låta olika. Många club-giggare gillar open backs, själv föredrar jag egentligen closed back, det hela är mer en fråga om personlig smak än vad som är sanning.

Jag upptäckte att Creambacks fungerade väldigt fint i min JCM800 Combo. Det lät mer organiskt, lite mjukare och en aning mer botten.  Den fick lite av en vitaminskjuts och växte till en väldigt trevlig kompis.

Den personliga slutsaten av denna historia blev att det egentligen inte finns någon reell anledning att sälja något som jag i grunden gillar men som jag av någon outgrundlig anledning tröttnat lite på tonalt. Ljudidealet svänger ju hela tiden och allt går i vågor fram och tillbaka. Genom att byta någon del i förstärkaren eller instrumentet så kan du förändra lite karaktär, ibland tillräckligt för att kärleken skall blomma igen. Förmodligen gäller det för alla förhållanden, de mår bäst av underhållas och aktivt utvecklas.

Så sälj inte, om du inte absolut måste ha stålar till hyran eller nåt annat väldigt livsavgörande, och sälj i synnerhet inte till skambudare. Ställ undan grejerna och ta fram dem senare och återupptäck tjusningen med instrumentet som du en gång älskade. Gammal kärlek rostar aldrig.

Laborera och lek, testa och var uppfinningsrik.

Stay Zombied !

torsdag 25 maj 2017

FUZZFACE "Band of Gypsys"

Det finns många exempel från rockhistorien där fuzzen spelat avgörande roll för episka riff, trasiga melodier och oförglömliga låtar. Jimi Hendrix och Leslie West är några i högen av stilikoner som lyft fuzzen till den position den har haft sedan 60-talet och fram till våra dagar. 

Själv har jag aldrig riktigt fångats av Fuzz här  i min egen lilla bubbla, förmodligen har jag inte hittat rätt fuzz i kombination men rätt gitarr och förstärkare. Jag har alltid när jag entusiastiskt taggad tagit hem en fuzz landat i att jag tycker de är alldeles för vasst och kantigt för min smak, dessutom har jag alltid tyckt att det saknats fettma. Tills nu. Det är också ett exempel på hur smal man kan bli i huvudet och hur lång tid det faktiskt kan ta att öppna sinnena igen när de rostat ihop. "Fuzz aficionados" tycker nog att jag genom åren missat hela grejen och att det finns massor bra pedaler därute, och det är säkerligen helt sant.

Utbudet av Fuzz- pedaler är närmast oöverskådlig och lägger man sen till det utbud som handlar om hemtillverkade dito så blir man helt matt.

Några av de pedaler som ständigt återkommer i diskussionen ända sen 60-talet är Tone Bender och FUZZFACE. Båda är kopierade genom historien i otaliga versioner, vilket visat sig vara ganska svårt. Kravet på komponenter tycks, som i alla sammanhang, vara helt avgörande. I detta fall gamla germanium-transistorer av typen NKT275. Dessa användes i de första serierna, men de byttes sedan ut mot silicon-transistorer av skäl som hade att göra med att germanium grejerna defakto var så olika mellan exemplar så pedalerna också lät annorlunda (konsistens). Silicon var mer helt enkelt mer konsistenta.

För ett tag var nere i Ghost Ward Studios och såg en liten rund röd pedal, FUZZFACE Band of Gypsys. David Castillo, som är en pålitlig prick, sa att den lät grymt. Det handlar om en nyutgåva i miniformat som Dunlop konstruerat med fokus på hur Hendrix sound lät på aktuell platta. Varför man valt den som utgångspunkt har sina skäl, ett det låter grymt, Men faktiskt också för att han bytte till pedaler med silikon transistorer, vilket ger ett annat sound.

Väl nere på Deluxe Music i Stockholm pratade jag med Peter Rooth som gav samma omdöme och efter att han kopplat in den och lät mig höra hur den lät blev jag övertygad och slog till. Drygt 1800 kr på Deluxe och även på 4Sound.

Väl hemma testade jag den på en massa olika sätt i olika förstärkare men fastnade i att den uppträder allra bäst i pressad Marshall. Hänget är där, värmen och den eftertraktade trasigheten utan att göra ont.

Hemligheten ligger i noga utvalda germanium transistorer. Plötsligt så gillar jag nu FUZZ och siktar på att försöka hitta en Tone Bender också. Nedan finns ett litet hastigt klipp som ger dig en hyfsad bild av hur Band of Gypsies kan låta. Full full (garn) och nära halv volym genom en Marshall YJM Plexi med fullt blås, spelat med en Strata 1968, i stallet sitter en 1965 pickup.




Betyg:
5 Zombies (5)

tisdag 23 maj 2017

Gibson Les Paul Standard 2017 - Mångfald

När Chris Andersen, produktspecialist på Gibson, kom förbi i samband med att vi skulle göra ett podcastavsnitt på temat Gibson så hade han med sig två Les Paul 2017 för att visa upp. Det var en Standard och en Traditional, båda bra exemplar och enligt Chris i princip nyss uppackade ur kartong. Det roliga är att om man är ute efter "vanlig Les Paul" med 2 pickuper, en trevägsswitch, 2 volym- och 2 tonkontroller , dvs det som i produktvärlden brukar kallas "standard", så är det en Traditional man är ute efter. Jag återkommer till detta. 

 2017 serien består av 2 huvudspår:

Traditional (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

High Performance (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

Det finns naturligtvis all anledning att ägna denna mångfald en liten tanke, för det är verkligen mångfald det handlar om här. Om valmöjligheten 2015 kändes som noll så är den 2017 raka motsatsen och omfattar i princip 12 modeller och 14 olika färgval, alla finns dock inte i varje modell, men ändå.

Färgerna är Honey Burst, Blueberry Burst, Heritage Cherry Burst, Bourbon Burst, Antique Burst, Gold Top, Green Ocean Burst, Black Cherry Burst, Ebony, Wine Red, Faded Honey, Satin Gold, Worn Brown, Worn Cherry.

Lägg sen på nästa lager av variation, nämligen den som omfattar musikaliska och tekniska features som split-pickups etc, olika pickupval, vanliga stämmisar eller G-Force, bredare eller vanlig greppbräda, vanlig sadel eller Zero-Fret, weigh relief eller inte. Dessa skillnader delar Gibson in Traditional (T) eller High Performance (HP).

Det är det lätt att förstå att Gibson 2017 strategiskt valt att erbjuda en Les Paul för alla smaker och plånböcker.

Skillnaden i stort mellan Traditional (T) och High Performance (HP) spåren är att HP har Zero-Fret (Titan numera), improved G-Force autotuning, bredare greppbräda och ett aluminium case, i princip samma som 2015 serien.

Chris hade med sig en "Traditional Traditional" och en "Traditional Standard", alltså två gitarrer ur "traditional spåret". Båda bra gitarrer men jag fastnade direkt för Standard, och det av lite olika personliga smakskäl. Någon annan skulle så klart gjort andra val.

Dels har den en halsprofil jag inte alls kunde känna igen. Det visade sig att den var asymmetrisk, vilket betyder att den har en avfasning i höjd med de tunnare strängarna och därför ligger betydligt bättre och ergonomiskt i handflatan. Smart eftersom hela idén utgår från hur en handflata ser ut och uppträder i samband med gitarrspel. Det låter kanske som en detalj, men faktum är att det gör stor skillnad. Inte nödvändigtvis "bättre" än någon av mina andra Les Pauler, men annorlunda och väldigt bekvämt.

Det andra skäl till att jag fastnade för Traditional Standard är splitbara mickar, fasvändning av halsmick (Peter Green) och Pure Bypass.

Mickarna i sig är Burstbucker Pro med Alnico V magneter och är egentligen av modernare variant av Burstbucker (1, 2, 3) med lite mer high end och lite mer bett. Något som jag tycker märks väldigt väl, utomordentligt vid "riffande", men å andra sidan finns möjligheten att via split och fasvändning gå från väldigt vintage till väldigt modernt.

Att kunna ändra ljudkaraktär genom att
splitta humbucker till single-coil ger förstås en ytterligare färg i paletten och genom att labba med volym och tonkontrollrna kan man verkligen få gitarren att ändra uttryck för olika typer av musik.

Fasvändningen av halsmicken genom att ställa 3-vägsswitchen i mitten och dra ut ena tonkontrollen ger ytterligare en karaktär, ett tydligt mid-honk som jag gillar skarpt. Peter Green vände medvetet eller omedvetet sin mick bakvänt och det är därifrån det kommer.

Pure Bypass innebär att du exempelvis vid kompspel kan ha volymen på stallmicken avrullat till typ 7 och när du ska spela ett soloparti så drar du ut tonkontrollen och "förbikopplar stallmicken från all elektronik" och får därmed fullt ställ in i förstärkaren. När du trycker in den igen hamnar du tillbaka till exakt samma volym som innan. Smart på många sätt faktiskt.

Anser man att detta med Pure Bypass, Coilsplit och Fasvändning etc är för krångligt kan istället välja Traditional T och få det som det var på den gamla goda tiden, med två volym- och två tonrattar.

En annan detalj, som som för en del inte spelar någon som helst roll är flektrumskyddet. Många har tagit bort plektrumskyddet på sin Les Paul för att det störde den fina toppen, och nu kommer plekskyddet omonterat (ligger i caset) och på trevägsswitchen har man bogserat bort den runda plattan som sa: "Rythm" och "Lead". Det hela gör gitarren lite mer plain och i princip hela toppen syns utan störande moment. Eller så tänker man att det är synd, eftersom de detaljerna är en stor del av utseendet, och i så fall är det väldigt lätt åtgärdat tänker jag: "Sätt din det igen).

Stämmisarna är låsbara Grovers som bidrar till stabilitet och att gitarren håller stämning.

Slutomdöme
Pure Bypass, coil-split och fasvändningen gör Traditional Standard till en modern mångfaldsgitarr utan like utan att tappa vare sig magi och arv från svunna tider. Halsen passar mig utomordentligt bra, det blir lite annorlunda än en vanlig Gibsonhals men å andra sidan känns det mer ergonomiskt utifrån hur handen är skapt. Intressant också att man inte längta kan säga att en Les Paul är en gitarr med ett antal featurs, Les Paul är numera ett samlingsnamn på en typ av gitarr många skepnader. Jag tycker om det tänket....

Stay Zombied

Betyg:
5 Zombies (5)

"Vill du veta mer så lyssna på podcasten med Chris Andersen"



måndag 22 maj 2017

Gitarrzombien Podcast "Fender Talk Show", Urban Cone och Andras Novak

Vi åker till Göteborg och FUZZ Guitarshow och gör Fender Talk Show tillsammans med grymma popbandet Urban Cone och pratar gitarrens plats i musiken. 
Dessutom gör vi återbesök hos gitarrbyggaren Andras Novak.


torsdag 11 maj 2017

Gitarrzombien Podcast - Blade Guitars och Gary Levinson

Gitarrzombien Podcast träffar Ulf Lindsten och pratar Blade Guitars 30th anniversary samt intervjuar fysikern och gitarrbyggaren Gary Levinson som uppfunnit två intressanta features, VSC och Falcon tremolo. 




Gäst: Ulf Lindsten
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium, Doomsday Kingdom & Son
Ptogramledare: Fredrik Svensson