onsdag 30 december 2015

Gitarrzombien podcast avsnitt 4 "Nyår"

Gitarrzombien gästas av Maja Linn Samuelsson från Heavy Tiger och det pratas gitarrer, förstärkare, nya plattan, julklappar, det bästa från 2015 och spännande nyårslöften. 


Daniel Kordelius avslöjar vad han köpte till sig själv i julklapp och Maja berättar om sin senaste Custom gitarr från Italien...



Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Daniel Kordelius
Gäst: Maja Linn Samuelsson

lördag 26 december 2015

Custom Shop Relic "Black over Candy Apple Red 2013

Det är annandag jul och det betyder att man kan börja summera året, men innan vi gör det så ska jag faktiskt låta er dyka in lite mer i Fender Relics. Vist det kan verka konstigt och åsikterna går i sanning isär när det gåller detta med "färdigslitna gitarrer". Men jag kan inte låta bli att tjusas av dem och nu, för att komplettera artikeln om "cunettos" från 1995-1999, så tar vi en titt på de nytillverkade Custom Shop ur serien "Time machine".

Foto: Gitarrzombien
Efter att Fender tog över relikeringen av gitarrerna i maj 1999 fick de namnet "Time Machine". Samtidigt gick man ifrån den inbrända stämpeln på baksidan av huvudet och gick över till den vanliga stämpeln i svart. Många säger också att tekniken för relikering blev en annan då Vince Cunetto aldrig överförda hur han tänkte och gjorde sina "aging works". Det kan förstås låta löjligt, relikering som relikering liksom. Men samtidigt så kan man ana en förändring i arbetena om man är noggrann, men det är nog enbart för nördar om jag får säga det själv. För de allra flesta är en välbyggd "Time Machine" minst lika bra som en från starten av hela relicgrejen.

Inom konceptet "Time Machine" finns olika grad av relikering.

NOS = New Old Stock.
Precis som om du köpt den som sprillans ny, och med hyfsat tidstrogna detaljer. Inget slitage alls alltså.

Closet Classic
Tanken är att det ska efterlikna ett instrument som typ glömts bort i caset i en garderod och därför är väldigt lite sliten. Closet Classic är väl i princip vad en lätt begagnad skulle se ut med lite dings här och där.

Journyman Relic
"Used but not abused", lite som om den rest hela vägen tryggt och fint från 60-talet till idag. Något mer sliten men ändå inte alls "misshandlad" på nåt sätt. Kanske lite "mer begagnad".

Relic
Det vi kanske i praktiken förknippar med relikering, det syns tydligt att den här varianten ska likna år av användning. "The authentic worn-in wear of a guitar that has experienced many years of regular use in clubs and bars. Marks that tell a story, finish checking all over the body, and scars, dings and dents from bridge to headstock".

Heavy Relic
Det här ska symbolisera år av tuff användning på turné och extremt vårdlös behandling. Här är det inte tal om "små dings" utan snarare seriös slag, hugg och fallskador. Man kan tänka sig att en gitarr som Yngwie kastat runt eller som Conny Bloom tappat otaliga gånger i låten "Lips and Hips.

Foto: Gitarrzombien
Självklart är dessa olika typer av relikering framtagna för olika submålgrupper, allt från de som vill spara sina orginalinstrument men ändå ha en att spela på till de som gillar "använda" instrument rent feelingmässigt. Saken är den att "Time Machine" egentligen inte är speciella instrument, med mer än att de är "Custom Shop". Det är likadana gitarrer som serietillverkats inom den del i fabriken som är "Custom Shop".  Så utifrån kvalitetsperspektiv är de varken sämre eller bättre, de speglar kort sagt vad en Custom Shop står för.

Precis som inom all tillverkning som syftar till att "tjäna pengar" så finns även här risker med att kvaliteten brister, en del har till och med blivit besvikna när de fått sina instrument då de upptäckt att de har tydliga brister. Och eftersom det är Custom Shop så blir man såklart extra irriterad jämfört med om man köper ett billigare instrument. Därför bör man, precis som i alla andra fall, prova sitt instrument i en affär. Fördelen är såklart att man själv då utgör den sista kvalitetssäkringsstationen, köper man över nätet eller direkt från fabrik finns alltid risken att man blir besviken. Å andra sidan har jag ännu inte hört om någon som vägrats få grejerna åtgärdade på Custom Shops bekostnad. Men ändå, väldigt irriterande.

Foto: Gitarrzombien
Härom månaden var jag på Deluxe Music i Stockholm på deras 10 årsjubbileum och istället för att mingla så fastnade jag på Strataväggen och testade gitarrer. Kanske var jag en aningen otrevlig gäst, jag vet inte. Jag tycker mingel är jobbigt. Hur som helst så hittade jag en Relic 1960´s Strata "Black over Candy Apple Red" från April 2013. Med tanke på omfattningen av slitaget skulle jag egentligen vilja kalla detta Heavy Relic, men COA säger "Relic" så det är ju det som avgör.


Foto: Gitarrzombien
Black over Candy Apple Red (Color Over Color) innebär att man, i det här fallet, målat över en Candy Apple med svart innan man relikerat. Rent historiskt var det faktiskt så man gjorde förr när någon ville ha en custom färg, man tog en redan färdig och målade över. Vanligast var en 2 eller 3-color burst men även andra färger förekom i botten. Jag skulle tro att man tog vad man hade tillgång till i produktionen och målade över helt enkelt. Med åren började orginalfärgerna titta fram och det kunde förstås bli lite hur som helst. I det här fallet blir det lite psykedelisk känsla över det hela.

Mickarna är Raw Vintage med Alnico 5 magneter, vilket inte är original. Någon har bytt ut de som satt i, från början lär det suttit Texas Special, Custom 50´s och Custom 60´s. Vintage Raw med Aged Appearence ligger på mellan 6.1 - 6.3 ohm och ska efterlikna Fender 60´s och jag kan säga att jag inte har något att anmärka här, varken positivt eller negativt . Det låter helt enkelt bra. Men icke för ty så kommer jag kanske prova med ett par Lundgrens framöver, inte för att det låter illa utan för att det alltid är intressant. Gitarren låter verkligen bra som den är.
Foto: Gitarrzombien

Övriga Specs
"Time Machine" ska vara ganska tidstrogna vad gäller specifikationer, med undantag från bland annat radien på greppbrädan är 9,5" istället för 7,25". Förmodligen är detta helt utifrån att marknaden faktiskt kräver en greppbräda som är mer modern.

Kropp: Light Weight Alder Body
Hals: Maple Neck
Greppbräda: Indian Rosewood Fretboard
Band: 21 Dunlop 6105 Frets
Halsprofil: C
Radius: 9.5" Fingerboard Radius
Lack: Nitrocellulose Lacquer
Finish: Relic Aging
Mekanik: Standard Vintage Custom Shop
Switch: 5-Way Selector, 1 Tone/Neck, 1 Tone/Middle


Slutomdöme
Jag måste erkänna att jag verkligen gillar "Time Machine", och det är inte bara att de ser rätt balla ut. Jag tycker att relikeringen gör skillnad i spelkänsla, man får vibbar till ett inspelat instrument. Jag tycker inte man ska jämföra med "nya, moderna och ospelade instrument", de har sina fördelar de också. Helt klart. Ska man nu jämföra med något så ska man väl rimligtvis jämföra med en original välinspelad och turnerad 62a eller nåt sånt och det är det ju sällan man får. Att kvalitén är, eller har varit ojämn även hos Custom Shop är välkänt men det här exemplaret och min Cunetto 1999 är verkligen toppinstrument.

Nu finns även en Relic 1963 Strata designad av John Cruz också. Från 2016 finns även 1970 Relic 3-color Sunburst eller Lake Placid Blue, vilket verkar väldigt intressant.

En ny Relic kostar mellan 25 000 - 30 000 kr, vilket är en del såklart. Men man ska se detta utifrån att det rör sig om högkvalitativa instrument som kvalitetsmässigt ligger ett bra hopp ovanför standardserierna.

Betyg:
5 Zombies (5)

torsdag 17 december 2015

Fender Custom Shop "Cunetto" Stratocaster 1999

1994 kom iden upp på Fender Custom Shop om att relikera instrument för kundgruppen som älskar slitna, välspelade instrument men som missat tillfället att köpa en "the real deal" då priserna fortfarande var låga. Det hela sägs ha startat med att Keith Richards ville ha några "kopior" av sina välkända original och lät Custom Shop på Fender tillverka dem åt honom för turnerande. Historien säger att han inte kunde skilja originalen från de relikerade nya. Om det stämmer vet jag inte, kanske är det en skröna.

Det som däremot verkar stämma är att Bob Dylan 1994 bad Custom Shop göra en ersättningshals till en av hans gamla Telecasters som enligt önskemålet skulle kännas lika bra som originalet.

Mary Kaye 57 Cunetto
Den som fick jobbet var Vince Cunetto, en fristående luthier, som utan buller och bång gjorde jobbet eftersom han tidigare gjort liknande jobb, med just Telecasters. Fenders samarbete med Cunetto fortsatte när fler artister senare dök upp och ville ha delar ersatta med lika slitna. John Page, chefen för Custom Shop, imponerades av vad han såg Cunetto göra och till NAMM 1995 lät han Jay Black, master builder, bygga och Vince Cunetto relikera hela instrument i samma anda. De två första blev en Nocaster och en Stratocaster. Stratan var en Mary Kaye 57'.

Så här beskriver Vince Cunetto det själv:

"Jay and I reasoned that if people bought distressed leather jackets, jeans and reproduction antiques, why not guitars? I sent one of my personal "relics" to Jay, who showed it to John Page. Being the bright guy he is, John saw the potential of the project and gave us permission to go ahead with building some samples to see what we'd get".

Vince Cunetto & John Page
Historien gör gällande att John Page inte informerade ledningen om att de tänkte visa upp dem på NAMM eftersom han inte trodde de skulle acceptera iden att ta ett nytt instrument och slita ner det som ett par slitna jeans. Dessa gitarrer visades dock upp på NAMM 1995 och handlarna blev helt galna och gjorde massiva beställningar. Instrumenten som lanserades kom senare att bli det vi idag känner som "Time Machine", som i och för sig är helt andra instrument än de vi talar om nu. Även luttrade samlare som kommit till NAMM 1995 hade svårt att fatta att det hela rörde sig om nya instrument och trodde istället att de två "gamla instrumenten" var någon form av hyllning till historien eller liknande. Vince Cunettos talang var uppenbar och det fattade John Page såklart, så Cunetto fick ett avtal att som underleverantör bli en central del av den kommande satsningen.

Cunetto Workshop
Cunetto tillverkade aldrig några instrument, det gjorde Custom Shop. Under den här tiden var Custom Shop relativt liten, i alla fall jämfört med idag, och produktionsvolymen var ännu inte jättestor. Det är förmodligen skälet till att de flesta är överens om att gitarrerna från Cunetto "era" detaljmässigt och spelmässigt håller väldigt hög nivå. I sak är det dock likadana gitarrer som andra Custom Shop från den tiden, alltså specifikationsmässigt i princip likadana. Det var heller inte extremt tidstrogna, bland annat hade de flesta en greppbräda med 9,5" radie istället för 7,25". Den stora grejen var istället att de var relikerade.

Cunetto Creative Resorces lokaliserades till Bolivar i Missouri där man satte upp en liten "workshop" som sedan växte.Cunetto och hans team fick delar tillsänt sig som de relikerade och skickade tillbaka till Custom Shop som satte ihop dem igen av delar som passade bra ihop utifrån delarnas egenskaper rent tonalitetsmässigt.

Custom Shop logo "Cunetto"
Cunetto "era" sträcker sig från juni 1995 till maj 1999. Därefter tog Custom Shop över processen själva, förmodligen för att komma ned i kostnader. John Page hade slutat som chef och det var den nya chefen som fattade beslutet. Sammanlagt gjorde man under de aktuella åren 4800 Cunetto Strats i serietillverkning så det handlar om ganska ovanliga gitarrer, vilket speglas i att de finns få ute på marknaden till försäljning.

Cunettos teknik och knep för "aging" överfördes aldrig till Fender Custom Shop utan den bibehöll han själv som hemlighet. Tekniken togs fram genom att åka runt på olika ställen där de kunde hitta gamla instrument för undersökning och så småningom bestämdes hur de skulle få ett "slitet instrument" skulle se autentiskt ut.

Det som enklast avgör om det är en "Cunetto" du håller i din hand och inte vanlig relikerad Custom Shop (Time Machine) är att CS-loggan är ingraverad (faktiskt bränd) i träet på baksidan av huvudet. Efter maj 1999 stämplades loggan med svart bläck. Här till höger kan ni se hur "stämpeln" ser ut på en äkta Cunetto.

Cunetto 3-color sunburst
Min Custom Shop Cunetto Stratocaster lämnade enligt COA fabriken april 1999, vilket betyder att den är tillverkad mot slutet av Cunetto "era", kanske är det till och med en av de allra sista Cunetto relikerade. Eller Vince Cunettos team kanske man ska säga.

Det rör sig om en 3-color sunburst 60´s Stratocaster som är helt fantastisk, jag har faktiskt aldrig någonsin trott att jag skulle få möjlighet att äga ett sånt mästerverk. Det är lite svårt att förklara, för en icke insatt är det kanske "just another Strat", men för mig är nästa steg en original -62a. Det är väl så här nära man kommer utan att hosta upp 150 000 kr tänker jag.

Cunetto headstock
En spännande detalj med Cunettos är just relikeringen. Visst är det en kosmetisk fråga i grunden, men "vibe" är också något som påverkar inspirationen att spela skulle jag vilja hävda. Cunettos sätt att slita ned gitarrerna är lite smartare och mer realistiskt än vad som sedan skulle komma efter att Cunetto lämnade processen över till Custom Shop maj 1999.

För att kunna kontrollera processen fullt ut så lackade man själva alla de delar som sedan skulle "åldras" och man använda en tweakad teknik som möjliggjorde en mer naturlig relikering. Rykten har florerat om att lackeringen skulle vara gjord med gammal oldschool teknik precis som på 60-talet. Ryktet är delvis rätt. Vince Cunetto förklara lackeringtekniken så här:

"The color coats of the metallics and and some plain custom colors were dupont lucite acrylic lacquer (just like the later, post "duco" originals!) over a nitro basecoat and finished with a nitro clear coat. All blonde and sunburst finishes, as well as fiesta red, olympic white and daphne blue are 100% nitro".

Många gitarrer som numera relikeras slits på ställen som logiskt sätt inte uppkommer av vanligt spelande eller fraktande. Men Cunetto håller sig inom det rimliga och kan hur lätt som helst misstas från ett riktigt gammalt instrument, det är så att säga inte "överdrivet" utan istället helt rimligt.

John Cruz stämpel
På det här exemplaret sitter en helt fantastisk hals, som stämplats av ingen mindre än John Cruz själv. John Cruz är en av de mer mytomspunna "master builders" som fortfarande jobbar på Custom Shop. Nu blev han inte "master builder" förrän 2003 så vid den här tiden var han förmodligen under "inskolning" på Custom Shop, där han började 1993. Om han verkligen gjort allt arbete på halsen är förstås omöjligt att säga, men bara att han gjort slutfinishen på halsen känns lite extra spännande, i alla fall för mig.

Halsarna på gitarrer från Cunetto "era" är oftast av birds eye maple och komforten är precis som om den spelats varje dag sedan 60-talet. Omsorgen i hantverket märks tydligt. Halsprofilen är C-shape och det är en fröjd att bara hålla gitarren i handen faktiskt. Den handslipade halsen är fint sliten från huvudet ner till 12 band. Greppbrädan är tillverkad av Rosewood.

Abigail Ybarra Limited Edition Pickups
Under huven på en Cunetto sitter normalt "vanliga" Custom Shop Pickups, Fenders välljudande mickar med lägst output, men här hittar vi något annat. Någon tidigare ägare har satt i Abigail Ybarra Limited Editions 141 (300), som på eBay går lös på mellan 6000-8000 kr. Abigail är den mest ikoniska medarbetaren på Fender någonsin efter Leo själv då förstås. Limited Editions är handlindade av Abigail själv, vilket inte är självklart när det gäller andra som bär hennes namn. Vad det betyder i praktiken är ju svårare att reda ut, men de låter i alla fall väldigt bra.

De skiljer sig från de som Abigail normalt sett tillverkade och är bland annat lindade med formvar tråd och har lite högre output än tex CS 69'. Neck: 6.4k, Middle: 6.1k, Bridge: 6.1k, vilket ju å andra sidan inte är direkt "hög" utan mer en klassisk stratakonfig. Tonen är hur som helst bred, varm men med fina krispiga klanger och det så välkända "plonket". Det låter helt enkelt som en riktigt bra "Strat" ska låta om man nu gillar "vintage strat".

SLUTOMDÖME
På det hela taget är det en helt grym gitarr som ger vibbar åt klassiska vintage instrument. Komfortmässigt rör den sig i toppskiktet av Custom Shop och ljudmässigt finns absolut inget att klanka ned på, tvärt om.

Begagnatpriset, om man nu hittar någon som vill sälja, ligger på runt 35 000 - 45 000 kr och vissa ändå upp mot 60 000 kr. Mycket pengar för en Strata skulle de flesta säga, även jag faktiskt...men kanske inte fullt så overkligt om man söker en snyggt sliten kompanjon med hög spelbarhet och med en alldeles speciell historia. De flesta är överens om att Custom Shop Stratorna från den här tiden är bra rakt över linjen, dvs hög konsistens i tillverkningen.

Kan man hitta lika bra instrument som är billigare? Det är klart man kan det, tveklöst finns det exemplar i andra serier som också når ända fram. Nyproducerade Custom Shop Time Machine Relic är tex väldigt fina, kanske marginellt billigare men ändå prisvärda skulle jag vilja säga och kan man tänka sig en Mexico Roadworn så får man också en utomordentlig gitarr som är ännu mer prisvärd.

Betyg:
5 Zombies (5)

söndag 13 december 2015

Gitarrzombien Podcast 3 med Mattias Torell

Gitarrzombiens Podcasts lyssnarskara ökar för varje avsnitt och i avsnitt 3 pratar vi om hur man vårdar och tar hand om sin gitarr och så träffar vi sesiongitarristen Mattias Torell som medverkat på i otaliga produktioner genom åren. 

Mattias har bland annat spelat med bland andra Eagle Eye Cherry, Lisa Nilsson, Eric Gadd och fenomenala Blacknuss, Sveriges kanske svängigaste band någonsin. Mattias är nu aktuell med Jonas Gardells show på Globen och Caroline af Ugglas senaste skiva.

Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Daniel Kordelius
Gäst: Mattias Torell

Sprid gärna och passa på att ställa frågor till Professor Danne inför avsnitt 4.

måndag 7 december 2015

Gitarrzombiens podcast avsnitt 2

Premiären av Gitarrzombiens Podcast gick bra, bättre än förväntat. Det första avsnittet fick totalt  1500 lyssnare under den första veckan, och det positiva mottagandet stärkte naturligtvis idén och i avsnitt 2 pratar vi om overdrive och pedalers relation till förstärkare. Vi har bjudit in John Olsson från Olsson Amps,  en av sveriges kunnigaste på området och dessutom får vi veta mer om min "sidekick" Daniel Kordelius.

John Olsson har sin bakgrund på Hagströms under det glada 70-talet och startade Olsson Amps för 15 år sen och har sedan dess utvecklat flera fina produkter. Framförallt har det handlat om handbyggda rörförstärkare, men senaste tiden har det också börjat födas pedaler. Den kanske mest intressanta pedalen är den nya The Wizard, en overdrive med flera spännande användningsområden.

Lyssna här eller ladda ned appen Podbean som finns för iOS och Android.




onsdag 2 december 2015

Zombie Guitar del 5 "There will be blood"

Anders Ohlssons arbete med min Zombie Guitar utvecklas nu får varje vecka och det blir mer och mer tydligt vartåt det barkar. Veckorna som har gått har handlat mycket om att forma kroppen och betsa den, fasa kaviteter med stämjärn och som med all custombyggen så möter ibland inte verkligheten den plan som stakats ut. Det är samtidigt det som gör custombyggen så speciella, i princip allt blir helt unikt.

Luckan på baksidan för elektroniken känns till exempel helrätt på alla vis och sätter sin del i estetiken kring designen. Detsamma gäller förstås betsningen med missfärgat skitigt blod. Ni som följer "Walking Dead" får förmodligen bilder och vibbar redan nu av hur helheten skulle kunna tänkas bli. Och ännu är det långt ifrån klart.

Tanken är att samma tema som på bakplattan kommer prägla hela gitarren, jag måste säga att det känns ordentligt bra. Jag gillar särskilt de små testsnuttarna om "varning" etc...


Alla kaviteter har mejslats fram med stämjärn och inte med hjälp av automatiserade fräsverktyg. Vist tar det längre tid men känslan av att en gitarrbyggare kämpat sig igenom varenda moment gör såklart att gitarren får ett alldeles speciellt värde, både för mig och i det här fallet för Anders själv också.

Kroppen har som sagt betsats, med Herdins antik ek, och sedan har tru-oil lagts på i två lager hittills, men det blir minst ett lager till. Det hela ger både kropp och hals ett enastående liv.

I sina gömmor hittade Anders också en bit Oregon Maple, ett exklusivt fint trä som får fungera som pegghead-faner. Ådringen är fantastisk och ger en alldeles särskild fealing för huvudet, som är lite inspirerat av "fenderskallar" men som ändå får en egen karaktär.

 Anders: "Oregon Maple är sjukt snyggt, det har lite 3D effekt i olika ljus. Har provbetsat och oljat lite snabbt och det blir ball".

Oregon Maple är inte ett "förbjudet trä", det tillhör de godkända träslagen.

Den skarpögde noterar att hålen för stämskruvar sitter lite skevt, och det är helt i sin ordning. När Zombie-attacken sätter in blir det mesta skevt. Har ni någonsin sett en stilig synkron Zombie nån gång? Nej just det, mycket på den här gitarren kommer vara zombieskevt.

Anders: "En annan anledning till att det är lite kul att inte göra allt perfekt rakt är ju att man får mycket skit av puritister och perfektionister. På en gitarr är det några mått som bör vara i det närmsta perfekta, men annars finns mycket spelrum för galna saker..."

Jag gillar inställningen.

När det gäller övre sadeln så är det handgjord i mässing. Val av övre sadel (nut) har förstås mycket att göra med ton, men val av material är en så där fråga som är är omöjlig att svara på. Som alltid är det gitarren och dess "klang" som avgör. Jag har haft Strator och Les Pauls med mässing, plast ben och stål och det är sällan jag kunnat utröna vad "som är bäst". Det är helt och hållet en fråga om personlig smak.

En intressant sak med gitarren är att man ju kan fråga sig vad den kommer påminna om. Många vill ju alltid veta om det är som en Gibson eller Fender etc. Som att det har betydelse? Att det är singlecut och fenderskalle det är ju enkelt att redan nu se men på frågan svarar Anders:

"Pålle, strat, tele, sg och junior i ett och samma paket. Fasningen för armen blev lite sg-aktig, och för att få ner vikten då poppeln var tyngre än jag trodde, så gjorde jag den tunn som en LP junior. Det blir lite allt i ett och jag tror att det blir en bra lösning både utseendemässigt och ljudmässigt, om man nu inte är puritist dvs...

Inget ont menat med puritister, det är vi väl alla i någon mening, men givetvis så kommer många ha åsikter om denna "bastard" i sammanhanget, som avviker en hel del från "normen".

Men kom då ihåg:

 "Without Deviation From The Norm Progress Is Not Possible" Frank Zappa

Mer om Anders Ohlsson: www.fridged.se



söndag 29 november 2015

Gitarrzombiens Podcast -Premiär

Gitarrzombien har nu startat en Podcast med fokus på allt som rör gitarrer. Programserien bär namnet Hack Your Tone, och målgruppen är alla som av olika skäl söker det där optimala gitarrsoundet eller som med alla medel måste stilla sin hunger efter gitarrleaterade fenomen.

Jag är programledare och till min hjälp har jag "Danne The SideKick". Daniel Kordelius spelar gitarr och sjunger i bandet The Domestic Bumplebees och jobbar på Deluxe Music där han bland annat jobbar med servicefrågor.

Du kommer så småningom att hitta Podcasten på iTunes men den finns reda nu på en egen sida hos Podbean, som även har en App för iOS och Android. Man söker bara på "Gitarrzombien". Du hittar länkarna till apparna på sidan.

Programserien kommer röra sig runt större teman som har relevans hos gitarrister på alla nivåer och gäster kommer bjudas in för att vi ska ha möjlighet att tränga djupare in i olika områden.

Några gäster som redan nu ligger på vår spaningsradar är Filippa Nässil från Thundermother, Fredrik Åkesson från Opeth, Anders Ohlsson gitarrbyggare, John Olsson förstärkarbyggare och Johan Lundgren pickupbyggare. Det vet bara inte om det ännu... Vi kommer även ha ett tema om pedaler. Dwet är inte direkt brist på ämnen...

Vi kommer också att göra en del "telefonera", där vi ringer upp till någon av er lyssnare för att höra hur ni tänker kring olika frågor. Det är förstås ett led i att hålla nära kontakt med våra lyssnare, det är ju för er vi lägger ned tid på detta.

Innehåll första avsnittet
I premiärprogrammet pratar vi om den snårskog av modeller som Fender har i sitt utbud och reder ut frågan om vad en GitarrTech egentligen har för sig.

Det är Peter Rooth som är gäst och han avslöjar bland annat hemligheter om både Prince, Ritchie Blackmore och Yngwie Malmsteen från de tillfällen när han jobbat med dem.

Du kan lyssna här direkt om du vill:




Ni får gärna kommentera eller komma med tips.

torsdag 19 november 2015

Jackson Adrian Smith SDX RW -Prisvärd shredder runt 3000-5000 kronor

Mitt intresse för gitarrer spänner från allt mellan handgjorda customgitarrer till bra lågprisgitarrer. Att hitta bra gitarrer runt 20 000 kronor är i allmänhet inte särskilt svårt, men att hitta  en riktigt bra gitarrer under 10 000 kr är lite svårare. Att hitta en bra shredder för 5000 kr borde i min värld definitivt vara nästintill omöjligt. Det krävs helt enkelt alltför många genvägar för att få ned priset för att man ska kunna bibehålla framförallt spelkänsla i nivån "höggradig njutning".

Men däremot finns det genvägar man som konsument kan ta. Ett allmänt känt faktum är att budgetvarianter på dyrare original många gånger går att uppgradera och på så vis komma billigare undan, det brukar främst vara hårdvara av olika slag. En ny mick gör mycket, och även ett nytt stall av mer genuint material kan göra susen för bland annat den så eftertraktade sustainen.

Att i detta sammanhanget komma över en gitarr som ny kostar drygt 5000 kr och begagnad 3000 kr och som faktiskt spelmässigt uppträder som många gitarrer jag har eller har testat i prisnivån 15000 kr är naturligtvis väldigt ovanligt.

Jackson har varit och är erkänt skickliga på att bygga superstrats ända sedan 80-talet och när nu Adrian Smith i Iron Maiden fått dem att återskapa hans signatur "San Dimas" till ett överkomligt pris så lyckas man med det som de flesta tillverkare kvalitetsmässigt sannolikt drömmer om. Att tillverka ett kvalitetsinstrument till i stort sätt inga pengar alls, är en stor utmaning. Man bör i sammanhanget komma ihåg att det är flera led som ska tjäna pengar på en gitarr. Hur det går ihop i det här fallet är för mig nära obegripligt, trots att gitarren byggts i "billiga" Indonesien, vars månadslöner är hälften av vad de idag är i Kina. Förutom att fabriken och de anställda ska ha sitt, ska också distribution ska ha sitt och inte minst butik, som ju också måste tjäna en slant. Marginalerna blir förstås små och volymerna måste i gengäld bli stora för att göra alla led nöjda. Detta är den stora orsaken till att exempelvis små boutique-byggare i Sverige har det så oerhört tufft, vi har liksom vant oss vid dessa prisnivåer som är omöjliga att matcha för en lokal byggare i Tingsryd. Ett stickspår här kanske, men ändå viktigt att tänka på när man köper gitarr.

Att det ofta dyker upp bra instrument som är s.k "signaturgitarrer" är inte så konstigt, artisten är vägen till att nå kunden. Och artisten ifråga är ofta inblandad i kvalitetskontrollen, för att inte dra sitt namn i smutsen. Inte hell tillverkaren vill utsätta sig för "bad branding", i synnerhet om man använder sina egna gamla välberäknade namn. Branschen själv vill förstås hellre sälja de dyrare instrumenten och pratar tyvärr ibland illa om signaturgitarrer.

Det hela kan accentueras av en "handlare" som jag talade med häromsistens som hävdade att "signaturgitarrer går inte att sälja idag". Men med den inställningen visar man tyvärr att man förstått mycket lite om instrumenten man säljer faktiskt. Min erfarenhet är att signaturgitarrer i de flesta fall är bättre instrument än vanliga standardserier.

Nåväl, här gäller det nu Jackson Adrian Smith SDX RW (San Dimas X). San Dimas refererar till en era i Charvel/Jacksons historia där pre production gitarrer (PrePro) med extremt hög kvalitet tillverkades. Dessa gitarrer lanserades på NAMM 1979 och blev grunden till det vi idag kallar 80-talsikoner.

San Dimas PrePro gitarrer är idag mycket eftertraktade och det florerar mängder av fake-exemplar. Att Jackson nu använder namnet igen är naturligtvis ett sätt att pumpa legitimitet i de nya instrumenten som har mycket lite att göra med de riktiga San Dimas från början av 80-talet.

San Dimas tillhör kategorin "Super Strats", dvs "hot roddade" strator. 80-talets gitarrvirtuoser som Eddie Van Halen, Warren DeMartini och Steve Vai och andra sökte den klassiska looken men mer lämpade för "fast playing" och hetare mickar.

Den amerikansbyggda Adrian Smith San Dimas original är byggd i Corona, eftersom Fender äger Jackson sedan 2002, och har en greppbräda av ebenholtz, halsen är "quater sawn" lönn med grafitförstärkning och kroppen är av Al. Vidare har den Floyd Rose Original, Samarium Cobalt Noiseless™ Single-Coil Strat i hals och mitt och en Dimarzio Super Distortion i stallet.  Stämskruvarna är die-cast och bandstavarna Jumbo frets.

Med detta sagt så är det intressant att se hur materialvalet ser ut på den indonesienbyggda SDX:

Kropp: Basswood
Hals: Lönn
Greppbräda: Rosewood (finns även i Lönn)
Bandstavar: Jumbo
Halsmick: Jackson Single-Coil
Mittmick: Jackson Single-Coil
Stallmick: Jackson Humbucker
Stall: Floyd Rose Special
Stämskruvar: Jackson branded

Med dessa till synes helt annorlunda specs så borde skillnad i kvalité märkas tydligt, och det gör det nog också om man gör ett "sida vid sida test". Men de flesta som köper den billigare varianten idag gör nog inte det testet, och det är nog därför som man lagt ned extra möda på att att göra det bästa i sammanhanget. Adrian Smith har också varit iblandad till viss del i kvalitetsarbetet.

Halsen är något mittemellan Fender C-shape och Ibanez tunnare och plattare "Wizzard Neck" och det känns verkligen direkt när man tar den i handen. Inte så att den känns strata utan tankarna går till modernt och snabbspelande

Den är oljad som behandlingsteknik vilket ger den ett väldigt mjukt intryck som naturligtvis i sig inbjuder till shredding och snabba byten mellan halspositioner.

Halsen är compound radius från 12-16" likt många andra Charvel- och Jacksongitarrer.

Mickarna är sneak-kopior på de som sitter på originalet. Stallmicken är trots det väldigt bra men Single Coilsen har påfallande låg volym jämfört med humbuckern i stallet, även om de låter okey och fyller sin funktion.

Med stallmicken får man tät och fyllig distortion med rätt stärkare, jag testade med mina olika Marshall och några Kemper-profiler med inriktning mot high-gain. Med halsmicken och mittmicken får man hyfsad strataploink, men jag skulle inte säga att det tävlar med Stratocasters, men som komplement fungerar det absolut.

Floyd Rose Special, en budgetvariant av det som sitter på mer high-end gitarrer, fungerar bra. Det gör sitt jobb utan problem, kanske kan man byta blocket under till ett kraftigare för utökad sustain.

Det karrakteristiska huvudet med Jackson-loggan är snyggt och ger vibbar till 80-talet och ger den signal som direkt kopplar den med "super start". Stämskruvar är av tillräckligt hög kvalitet för att fungera, till och med utan sadellåset faktiskt, och det är en mycket bra detalj eftersom även stämskruvar bidrar till tonen i gitarren och inte bara till "att stämma med". Av någon anledning är dock strängarna surrade åt fel håll, jag antar att det inte är ett misstag från fabriken utan den som ägt gitarren tidigare. Jag brydde mig inte om att byta strängar på den innan jag testade den, men det ska göras snarast.

Många super-strats har strippat upplägg på volym och tonkontroll, så också här. Rattarna har ett mycket gediget uppförande och femvägs-switchen känns också allt annat än vek, detaljer som påverkar helhetsintrycket.

Gitarren som sådan är spelmässigt en gitarr som man ogärna lägger ifrån sig, en bra signal på att det just i grunden är en schysst gitarr.

Men om man ska vara kritisk rent estetiskt så hade jag nog föredragit svart plektrumskydd, nu ser den lite väl Snow White ut.

För 5000 kronor får man ett utmärkt instrument, även om det har sina brister om man är picky. Dock går ju dessa brister att åtgärda genom att uppgradera till bättre hårdvara för en överkomlig peng.

Slutomdöme
Jag skulle säga att Jackson Adrian Smith SDX Rosewood är ett utmärkt val för dig som börjat spela, för dig som spelat länge och som vill ha en billig bra backupgitarrr eller för dig som tänker överaska din respektive, barn eller barnbarn till jul. Bättre julklapp får man nog leta länge efter. Drygt 5000 kr ny eller beggad för 3000 kr på Ebay. Med lite uppgraderingar blir det en ännu bättre gitarr som mäter sig med betydligt dyrare.

Betyg:
4 Zombies (5)


fredag 13 november 2015

Friedman ASM-12 -Ultimata lösningen för Kemper

Efter att ha haft Kemper Profiler ett tag och labbat med olika lösningar för att få den låta som en riktig förstärkare så har jag landat i att valet av slutsteg och högtalare är extremt avgörande. Det är först nu när jag skaffat en Friedman ASM-12 som jag hittat rätt, och inte bara rätt utan helt i hamn.

Grejen var den att jag testade med att köra Kempern i effects-loopen på en rad väldigt bra rörförstärkare och det lät ganska ok, men när jag kontrolllyssnade i lurar direkt från Kempern uppstäckte jag att när jag körde den i förstärkaren så förändrades profilerna ganska dramatiskt. Min slutsats blev att Kempern som sådan är väldigt beroende av vilken preamp man använder.

Efter det köpte jag en aktiv scenmonitor, Cromo 12+, och plötsligt började det i alla fall att likna något som påminde om real amp. Det som däremot inte var optimalt var att jag tyckte att den aktiva scenmonitorn var för bred i frekvensen och inte alls gjord för gitarr som ligger på mellan 50Hz - 20kHz.  Det var helt enkelt ytterligare en bit  kvar till att få den där botten och headroom som analoga rör i kombination med gitarrhögtalare lyckas få fram.

Efter en diskussionsvända med kung Peter Rooth på Deluxe Music i Stockholm blev jag tipsad om att David Friedman gjort en aktiv scenmonitor, ASM-12,  enkom för modellerade prylar och som uppträder som en riktig högtalare ska göra. Friedman ASM-12 är helt gjord för modeling amps, som Kemper Profiler, Fractal Axe-Fx och andra. Idén från början var att Friedman själv upplevde att det inte fanns någon riktigt bra lösning och att exempelvis Kemper hade mer potential än vad som faktiskt utnyttjades och kom fram. Svaret blev en FRFR monitor som han utvecklade och plockade samman.

När jag frågar Friedman så säger han:

"Well what I can tell you is I wanted a cab that had some thump to it, like a guitar cab. Also it was important that it was not to bright or brittle. I wanted it to sound solid, flat in general. The cabinet is Baltic birch and not plastic or made to small, this is good for that punch. I went through many PA drivers from Celestion and decided on particular one. Also the power amp is not a original design but one that I license, but again I tried many and this amp had what I liked. .... As with most things I do, it's all about listening and knowing what a guitar is supposed to sound like".

Jag tänkte först att den skulle ligga i samma prisklass (högre) som Friedmans förstärkare, men det visade sig inte alls vara så. Jag beställde en på nätet för drygt 7000 kr inklusive frakt.

När jag fick den ägnade jag 20 timmar åt att testa olika profiler, olika gitarrer och så vidare och kan bara säga att Friedman ASM-12 utan tvekan är svaret på "den felande länken". Plötsligt låter det på riktigt, förmodligen även för den mest kräsne. Ordentlig botten och man för känslan av en schysst 4x12. Cromo 12+ låter också bra men inget i närheten av ASM-12, och främst är det att den utelämnar en hel del diskant som av naturliga skäl finns i en vanlig aktiv monitor. Den här är
 varm och inte en tillstymmelse till "harchness".

Den kan användas som en högtalarcabinette live rakt av eller som scenmonitor så att du får det där gitarrljudet i din medhörning som du behöver för att inspireras live. Om den klarar större gig? Ja det skulle jag tro eftersom den har en uteffekt på 500 watt. Du kan även koppla den vidare till en till likadan till.

Den är däremot ganska tung med sina 27 kg, men å andra sidan så väger ju alla aktiva scenmonitorer en del. Det är definitivt värt att släpa med den på gig, och sannolikheten att man väljer att inte göra det när man en gång testat ser jag som obefintlig. Bra att det finns ett bra placerat och väl balanserat handtag.

Framförallt gillar jag att den beter sig som en gitarrhögtalare ska och den tillför Kempern det där lilla extra som man ofta saknar när man pratar digitalt. Då ska man veta att Kempern i sig låter bra mycket bättre än sina föregångare från Line6 etc. Många rynkar säkert på näsan nu, men gör inte det. Det är bara dumt innan du hört den.

Här finns all data:
Configuration: 12” 2-Way Active Stage Monitor
Assembly: Made in USA using premium worldwide components
Low Frequency Transducer: Celestion - 12” speaker with 2.5” edge wound voice coil
High Frequency Transducer: Celestion PETP film compression driver with 1.75” voice coil Frequency Range: 50Hz - 20kHz
Frequency Response: 58Hz -18kHz
High Frequency Dispersion: 75° conical
Maximum peak SPL: 129dB
Power Output: LF: 270Wrms Class G / HF: 80Wrms Class AB+B
Maximum total burst power*: 500W
Input Impedance: 20k Ohm Balanced / 10k Ohm Unbalanced Electronic
Crossover: 4th order
Low Cut Filer (switchable): 3rd order Butterworth @ 100Hz
Controls: Level knob , Low-cut filter switch, Ground lift switch
Power switch, AC fuse, 115/230V switch Indicators Power Power, Protect, Limit, Signal Cooling: Convection Amplifier Protection: Short circuit, Clip-limiter, Overheat mute SOA output stage, Driver DC protection Subsonic filter, Turn-on mute and soft ramp Turn-on inrush current limiting Power Consumption @: 1.7A/0.85A 115Vac/230Vac (1/8 power pink noise): 150VA Connectors: Balanced female XLR input / Balanced male XLR link output Input Sensitivity **: 775mV (0dBu) Enclosure: Black Warnex® painted, Baltic birch plywood construction Hardware: Strap handle, Rubber feet / Rubber Strips Pole mounting cup, Detachable black grille

Friedman ASM-12 är en ultimat lösning för Kemper Profiler, och säkert Fractal AxeFx, och jag hoppas verkligen nån svensk musikaffär upptäcker kvalitén i den och börjar sälja den. Alla borde fanken ha en, det borde vara en mänsklig rättighet...

Betyg:
5 Zombies (5)

onsdag 11 november 2015

Zombie Guitar del 4: Halsfickan testas och mickarna har landat....

Nu är nästa steg färdigt med Zombie Guitar och jag måste säga att det nu börjar hetta till  i hjärttrakten.  Man vill bara veta mer om vad som försiggår i Fridged Custom Guitars verkstad. Framförallt börjar jag ana vartåt det lutar formmässigt. En Singlecut kropp som fasats av på baksidan som en strata och med ett fenderinspirerad skalle, hur tufft och oortodoxt som helst.

Jag roade mig med att googla lite igår kring hur mycket det finns av denna kombination. Det visade sig att det inte finns så mycket överhuvudtaget, och jag gissar att det kommer utmana en del puritister en smula när det hela är klart. Men å andra sidan så är ju Zombie Guitar inte en gitarr som försöker vara något den inte är, snarare tvärt om.

Ander Ohlsson har nu gjort färdigt halsfickan så att halsen ska kunna monteras
Halsfickan är ett av de mest kritiska passagerna för att utnyttja både halsen och kroppens trä vad gäller vibrationer. 

Ju tajtare halsfickan är ju bättre överförs vibrationerna och resultatet påverkar i högsta grad tonen i gitarren.  En del säger att det mest avgörande för en gitarrs ton är träet i halsen och att det är ordentlig resonans, men då krävs förstås att övergången hals - kropp är skickligt utförd. Bäst är förstås "NeckThrough" där halsen går genom hela kroppen, men de flesta gitarrer idag är antingen limmade eller skruvade. Det är två olika skolor helt enkelt.

Zombie Guitar blir skruvad och därför har Anders lagt ned extra krut på halsfickan så att den blir så tajt som möjligt. 
Här nedan kan ni se Anders utföra ett test av halsfickan, det så kallade Hufschmidt-testet, för att se hur tajt fickan är. Halsen är alltså inte skruvad ännu...

video
Resultatet är fantastiskt tajt, och man ska komma ihåg att Anders jobbat med hammare och stämjärn och inte med mer moderna verktyg som "fräs".

Lundgren "Hot Heaven" och "Blues"
Dessutom så har mickarna anlänt direkt från Lundgren Guitar Pickups. En "Blues" single-coil och en "Hot Heaven" Humbucker. En kombination som jag tror mycket på och hoppas funkar med gitarren, vilket man inte kan vara 100% säker på innan.

Anders: "Blir troligen en silvernickelkåpa på humbuckern men behåller singlecoilen vit.

Nu återstår en del grundarbete innan Anders sätter igång med betsning och själva designdetaljerna på gitarren.

Anders: Imorgon ska jag mäta ut för stall, borra för volumepott, switch och utgångsjack, samt göra en kavitet för elektronik på baksidan, med stämjärn såklart".

Det tar sig med andra ord :)

Stay Zombied

torsdag 5 november 2015

Zombie Guitar del 3. Halsfickan och val av mickar

I följetongen om det custombugge som Anders Ohlsson på Fridged Custom Guitars bygger åt mig har vi nu kommit fram till flera spånande moment. Dels har Anders gjort halsfickan, denna magiskt viktiga detalj som inte bara håller halsen på plats utan som också påverkar tonen.

Om halsen sitter tajt har träbitarna bättre kontakt och vibrationer kan bättre transporteras mellan delarna. Anders har så klart gjort halsfickan för hand med hammare och stämjärn.

"Blir lite egendesign på halsinfästningen, vill inte kopiera Gibson eller Fender för mycket. Det viktiga är att det blir tajt och att det blir skönt att lira på de högre banden Har tänkt att göra även den med bara handverktyg, stämjärn, så utmaningen är väl att få det så rakt, jämnt och tajt som möjligt. Det är svårt att veta på förhand om halsen behöver vinklas, men då det handlar om ett hartailstall som inte bygger så mycket på höjden så tror jag att en rak halsficka funkar fint. Funkar det inte så får en shims tillverkas i lönn eller mässing. Brukar vara lite pilligt det där så man får testa och göra om några gånger tills det känns helt rätt".

Anders har också bett mig att bestämma mig för mickar, vilket ju kan vara svårt i sig. Här är det lite mer tricky då gitarren inte visat några tecken på "egen ton" än, den är ju inte ihopsatt ännu. Man får gå på vad man känner till om poppel och om lönn, vilket i sig inte betyder ett smack innan delarna monteras. Men en känsla jag har är att den blir lite åt det "brightare hållet", så jag tar min utgångspunkt där.

Valet är egentligen rätt så givet eftersom den audiella bilden jag har av en Zombie Guitar är att den frustar i stallet och orosylar i halsläge. Zombies är på något sätt lite olyckligt bluesy inombords tror jag, samtidigt som de attackerar friskt när tillfälle ges.

I halsen väljer jag en Lundgren Blues single coil. Den har lite högre utsignal och har ett betydligt fetare bluesljud än andra. Den är baserad på en Lundgren 60´s Vintage, som jag gillar mycket. Karaktären på 60´s är att associera till Jimi Hendrix, The Edge och John Mayer medan 50´s Formvar är mer åt klassiskt 50-tal eller SRV. Jag menar associera i den meningen att allt förstås beror på vem som lyssnar och inte minst på vilken gitarr de sitter på. Olika gitarrer av samma märke kan ha olika resonanskaraktär. Man måste prova sig fram, ett bra sätt är att investera i flera typer av mickar och helt enkelt låta gitarren välja och inte dina kompisars åsikter.

Lundgren "Blues" är alltså lite hetare, och på ett sätt också mer modern i sin tonkarraktär.  Jag tror den kommer passa Zombie Guitar ypperligt.

I stallposition vill jag ha en lite vräkigare humbucker och valet blir därför Hot Heaven. Hot Heaven är en modernare variant av Heaven 57, som i sig i grunden är en mikrofon av typen P.A.F . Vi pratar klassiskt 50-talsound med lite hett lager ovanpå.

Lundgren Hot Heaven har en högre utsignal och en ordentlig "midkick". Den har också en avrundning i diskanten vilken då borde passa mina syften.

På så vis tänker jag mig en gitarr med bra klös i stallet och lite bluesigare i halsen, en kombination jag är väldigt spänd på att få höra resultatet av.


Fortsättning följer....


Stay Zombied

måndag 2 november 2015

Gitarrzombien startar sveriges första Podcast enbart om gitarrer

Gitarrzombien startar Podcast för gitarrister på alla nivåer, målgruppen är såväl nybörjare som professionella musiker. Till programmen kommer jag bjuda in gäster kopplade till olika teman för att gå på djupet om allt kring gitarrer.

Till min hjälp har jag min sidekick Daniel Kordelius, gitarrist och sångare  i "The Domestic Bumblebees" och som dessutom jobbar på Deluxe Music i Stockholm. Det Daniel inte vet om gitarrer är förmodligen inte värt att veta.

Gäster som kommer dyka upp är gitarrister, tillverkare, weekend warriors, rena amatörer, gitarrbyggare, pedal-freaks m.fl som kan diskutera spelteknik, förstärkare, gitarrer av olika slag, ton och vad som påverkar, högtalare, pedaler och pedalbord, digital vs analog, det finns mycket på idébordet som kan komma många till gagn.

Dessutom är jag mycket intresserad av att veta vad ni som läser min blogg och som eventuellt kommer lyssna på programmet skulle vilja att vi tar upp för innehåll. Kommentera gärna på Facebooksidan: www.facebook.com/gitarrzombien så håller vi diskussionen levande.

Programmen kommer spridas via iTunes Podcaster och via bloggen samt Facebook.

Podcasten är en del av min blogg och ambitionen ät att utveckla den i samarbete med mina grymma samarbetspartners Lundgren Guitar Pickups, Deluxe Music och These Go To 11. Jag vill passa på att tacka dem för allt stöd och att ni tror på mig och mina idéer.

Stay Zombied !

söndag 1 november 2015

Gitarrzombien säljer PRS, Ceriatone & Jackson

Jag säljer av lite prylar eftersom jag på det stora hela har för många gitarrer och förstärkare och för att samtidigt ge plats för mer att skriva om :)
Så passa på att köpa några riktigt fina grejer. Allt finns i Stockholm. 



PRS McCarty (15 000 kr)
En äkta McCarty från 2000 i Black Cherry Burst 10 "top". En riktig player med fantastisk top. Ted McCarty var VD på Gibson fram till 1966 och på äldre dagar jobbade han tillsammans med Paul Reed Smith och till hans ära gjorde man en McCarty modell med mickar utvecklade av mannen själv. Fantastisk gitarr som blåser det mesta.

Kropp: Mahogny
Topp: 10 Top Lönn (Michigan Maple även kallad Red Maple och samma som fanns på Les Paul på 50-talet
Halsprofil: Wide fat hals
Greppbräda: Indian Rosewood med moon inlays
Stämskruvar: Vintage Kluson Style
Band: 22
Scale: 25"
Radius (radie): 10"
Mekanik: PRS wrap around
Mickar: McCarty Pickups
Switch: Three-Way
Rattar: Volym och Ton med coilsplit

Case ingår

http://gitarrzombien.blogspot.se/2015/04/prs-mccarty-10-top.html

PRS P22 (27 000 kr)
P22 är faktiskt två gitarrer paketrad i en, något som möjligen avskräcker de mest inbitna traditionalister. Men låt dig inte luras, kan du hantera en switch så kan du hantera P22. detta är en gitarr så nära fulländning man kan komma. Recensenter över hela planeten lovordar den stup i kvarten, och jag förstår varför. Är du ointresserad av akustiska ljud och vill ha en grym rockgitarr så kommer du inte att ångra dig. Men det är klart att det är i kombination med Piezo som magin uppstår. Fredrik Åkesson i Opeth använder dessa mest hela tiden.

Nyskick

Färg: Eriza Verde Green Burst
År: 2012
Kropp: Mahogny
Topp: Lönn
Hals: Mahogny
Halsprofil: Pattern Regular
Greppbräda: Rosewood med Bird Inlays
Stämskruvar: PRS Phase III Locking Tuners
Band: 22
Scale: 25"
Radius (radie): 10"
Mekanik: PRS Piezo Adjustable Stoptail
Mickar: 57/08 Treble och 57/08 Bass
Switch: 5 Way
Rattar: Volym och Ton + en nivå för Piezo

Original PRS Case ingår

http://gitarrzombien.blogspot.se/2015/04/prs-p22-med-piezo-snacka-om-mangsidigt.html


Ceriatone "Chupacabra 50" Hot Rod Plexi (11 000 kr)
Chupacabra är, liksom allt från Ceriatone, handtillverkat point to point. Varenda liten komponent är handlödd och ett kännetecken för dem är dess höga kvalitet och låga kostnader. Enligt Nik är kvaliteten i hantverket en förklaring till den extrema ljudkvalitet de åstadkommer, en annan är att de väljer komponenter ytterst noga. Det handlar alltså om monstergain, om man vill, men också perfekt  Plexi-sound om man nu söker det. Faktum är att medelgas i gainen på "Plexi mode" fängslar mig mest, även om LA-80-tals mode också är ruskigt bra. Uteffekten är 50w.
En av de bästa förstärkare jag någonsin testat.

http://gitarrzombien.blogspot.se/2015/02/ceriatone-chupacabra-50-en-handbyggd.html

Jackson Demmelition 5000 kr
En riktig metalgitarr till en makalöst pris med tanke på vad man får. Signerad av både Robb Flynn och Phil Demmel i Machine Head. Otroligt lättspelad med låg stränghöjd och Floydet fungerar flawless och dessutom inte tillstymmelse till "neck-dive". Mer elakt än så här blir det inte.

Kropp: Basswood
Finnish: Svart Gloss
Hals: Maple Neck Through Body (Speed neck)
Halsfäste: Neck Set
Scale: 25,5
Binding: Silvervit
Greppbräda: Ebenholtz med pärlemor sharkfin inlays
Band: 24 Jumbo
Stall: Floyd Rose Special
Rattar: 2 Volym Switch: 3 vägs
Mickar: EMG HZ Humbuckers
Stämmisar: Jackson Die-Cast

Orginal Jackson Case ingår

http://gitarrzombien.blogspot.se/2014/04/jackson-demelition-for-machine-heads.html



Beat Buddy 1500 kr




torsdag 29 oktober 2015

Fullerton reissues -62 Stratocaster & "The True Black"

Gitarrer har flera spännande dimensioner, vid sidan av det uppenbara att fungera som verktyg för att skapa fantastiska toner. En sån dimension är historien som alla instrument bär på, och som hela tiden byggs på för varje ägare. Att få reda på en "äldre gitarrs historia" är i regel  väldigt svårt, om den nu inte haft en enda ägare eller nåt sånt. Lägg sen till ändringar, moddningar och allt annat spännande som kan inträffa längs vägen och frågan "när slutar ett instrument vara det som det var från början"... 

För ett tag sen såg jag en klurig annons på Vend, det var en kille som sålde en "Fender Stratocaster 62 reissue Fullerton" som han kallade "player snarare en samlarexemplar". Fullerton reissues  tillverkades 1982-1984 och är några de mest välbyggda nyutgåvorna av Fenders klassiska gitarrer.

I början av 80-talet började man inse att moderniseringen av Fenders instrument innebar att fler och fler började efterfråga gitarrer som var tillverkade före CBS-eran, s.k pre-CBS. Många pratade om att "vintage-instrumenten" helt enkelt var bättre och mer genuina. Detta i sin tur ledde till att handlarna insåg att de kunde ta lite mer betalt för dessa jämfört med nya.

För Fender betydde detta naturligtvis långsiktigt problem av förödande proportioner och man var tvungen att hitta på något. Svaret blev helt enkelt att börja göra kopior på sig själv, och kalla dem American Vintage Reissues (AVRI) Gitarrerna byggdes av en "reissue shop", en särskild avdelning i Fullertonfabriken. Man gjorde allt för att hitta tillbaka till de fina hantverk man en gång förknippades med. De kom i standard 2 color sunburst (-57 RI)  och 3 color sunburst (-62 RI) och custom colors. Endast 5-7% av den gjordes i Custom Colors. Man gjorde endast 6-7 Strator per dag och man använde samma verktyg som Leo använde på 50- och 60-talen. Dessa första reissues anses idag vara mycket fina och inte sällan går det för mellan 20 000 kr - 30 000 kr på Ebay.

Den gitarren jag köpte är stämplad -82 i kroppen och därmed byggd i Fullerton, men halsen är bytt någon gång på vägen, troligtvis 90-tal. Den är istället handbyggd av Philippe Dubreuille på Denmark Street i London. Säljaren kom över gitarren i samband med att han jobbade i en av butikerna på Denmark Street. Det är en väldigt fin lönnhals, lättspelad C-shape med väldigt mörk Rosewood och passar perfekt till kroppen resonansmässigt. Stämskruvarna ser ut att vara original och så också plektrumskyddet.

Det som designmässigt skiljer AVRI från senare reissues (efter 1985) är bland att det är lite är lite djupare och lite längre "body contour" på baksidan.

Foto: Theres Stephansdotter Björk
Mickarna som satt i ser visserligen ut som "Fender Pickups" men som lindats om av samme Dubreuille, men troligtvis inte orginalmickar som hade röd bottenplatta. De låter helt ok, men jag bytte dem nyligen mot de Fender Noiseless single-coil jag lyfte ur min Jeff Beck Stratocaster. De passade mycket bättre ihop med kroppen och halsen. Skälet till att jag bytte mickar på min Jeff Beck Strat var att de inte lät bra, men i den här AVRI gitarren lät de helt fantastiskt. Kablage och pottar är helt original.

Orginalmickarna gjordes av Abigail Ybarra som handlindat det mesta av Fenders Pickups "in the old days" och många av de som satts i Custom Shop instrument. Hon började på Fender 1966 och är kvinnan bakom bland annat Custom 69 som satte lite av standard för Start Coils tonmässigt. Har du en äldre Strata finns stor chans att just hon lagt trådarna rätt. Hon slutade på Fender 50 år senare. Här nedan kan du se lite av hur hon resonerar kring handvirat versus maskinvirat.


Vidare är kroppen på min gitarr omlackad någon gång i slutet av 80-talet, och har fått en "relic touch" genom år av turnerande och spelande enligt säljaren. Stallet är ett Wilkinson med tungt block, och alltså inte original. Det tunga blocket bidrar dock till "lite mer ton".

Vad den varit med om vet jag inte, och det är heller inte relevant. Det relevanta är snarare att inte veta, det ger instrumentet en egen historia, mystik och karaktär.

Huruvida man egentligen kan kalla den en "Fullerton AVRI" är förstås helt en definitionsfråga. Somliga räknar kroppen som identiteten och andra halsen, dessutom är ju stallet ett annat osv. Jag väljer att se kroppen som identifikation, men självklart är den extremt långt ifrån en pjäs med samlarvärde.

När det gäller de rent spelmässiga kvalitéerna så är det en "killer", jag testade den live häromdagen med Pelle Holmbergs Custom Audio Electronics OD-100 och de båda "gifte sig" ungefär som en god öl och en välkomponerad hamburgare.

Min slutsats när det gäller den här gitarren är att "hopplockade delar" (HPD) mycket väl kan mäta sig med bra serietillverkade original och att stratans geniala konstruktion möjliggör oändliga möjligheter om du orkar pilla lite och testa. Men så fort du gör det så finns en baksida, få tar den på allvar. Särskilt de som håller original högt. Jag gör det också men gillar dessutom avvikelser.

Jag har döpt gitarren till "True Black".

Stay Zombied


fredag 23 oktober 2015

Fender Classic Player 60's Stratocaster® -Mexare förtrollad av Custom Shop

Jag skulle vilja hävda att företaget Fender är väldigt kreativt, även om det ibland verkar som precis tvärt om. En Stratocaster är ju exempelvis en relativt enkel uppfinning, en påskruvad hals på en träkropp, stämskruvar, stall och 3 pickuper. Mer än så är det ju faktiskt inte. Men om man dyker ner under ytan så upptäcker man genast att verkligheten är en helt annan. De verkar kunna variera receptet i det oändliga utan att tappa kontakt med sin historia. Det är imponerande i värld som i övrigt kräver förnyelse och innovation.

Tiden då gitarrer faktiskt ökade i värde är nog i stora drag förbi. Inte så att gamla vintagegitarrer från 50-60-talet sannolikt sjunker i värde med tiden, inte alls så, tvärt om skulle jag tro. Men dagens massproducering i enorma upplagor gör att andrahands- och samlarvärdet på "nyare" instrument är nästan hopplöst lågt. En vanlig serietillverkad gitarr kommer du aldrig få tillbaka pengarna på, så ser det ut. Ju dyrare den är när du köper den ju mer faktiska kronor tappar den i värde när du ska sälja den. Det hela följer andra konsumtionsvaror i spåren. I sak är det inget problem om du köper en klassisk välbyggd gitarr för att spela på och som dina barnbarn sen kan ärva mystiken och historien kring när du sätter näsan i vädret. Men det ekonomiska värdet är i de flesta fall mer än begränsat. Visst kan man göra klipp på vintage- och andrahandsmarknaden även idag men då bör man vara påläst och ha näsa för affärer. 

Ett annat sätt att se de på det här med gitarrer är att de just är vad de är byggda för, nämligen som instrument att spela på. Men även här knallar vintagebegreppet in. Det bästa instrument jag provat genom åren är tillverkade under de gyllene åren och då menar jag 50-60-talen. Gitarrer som tillverkades av entusiaster i betydligt mindre upplagor än idag och som slår benen av vilket modernt instrument som helst om det är välbehållet." Ju mer spelat ju bättre" tycks vara en regel, lite tvärt emot bilar. Kvalitén på dessa instrument är helt enkelt outstanding och har också fått stå modell för i princip allt som både Gibson och Fender har gjort därefter. Det var magiska recept i händerna på skickliga hantverkare som la ner hela sin själ på att skapa instrument för att spelas på, inte i första hand att spekulera i pekunjärt. Det kom långt senare. 

En gitarr har sitt största egentliga värde i hur det passar gitarristen ifråga. Ett billigt instrument som inspirerar är lika musikaliskt värdefullt som ett dyrt. Ett instrument behöver heller inte upplevas "bra" för alla, vi är ju trots allt olika. 

Därför blir det än mer intressant med Fender Stratocaster, denna gamla uppfinning som i sin enkelhet tycks kunna varieras så att den passar alla plånböcker. Det är något utstuderat vackert i det tycker jag. Att skapa spelglädje för alla, oavsett rik eller fattig, amatör eller professionell. En gitarr gör ingen skillnad på vem eller hur du är, den är helt fördomsfri. Kanske det enda i dag som är det. Sen att det trots allt är sista raden på årsredovisningen som är det egentliga syftet med att tillverka gitarrer är snarare ett symptom på den värld vi lever i och den enskilt största förklaringen till att det tullas på kvalité här och där. En önskan om att mjölka ur en gyllene ko i evighet, men trots det finns förstås ambitionen att tillverka fina instrument.

När jag var i Umeå senast så hade jag fått korn på ytterligare en Stratocaster. En variant som tar 60-talets enastående format till en spelmässigt "mer modern inriktning". Förmodligen är det också på grund av kombinationen gammalt-modernt som den kanske gått många gitarrister förbi. Att den dessutom är tillverkad i Mexico har förstås bidragit till ett liv i farstun till finrummen. En fabrik som av många anses vara "low class". Mexico har också periodvis svajat betänkligt med kvalitetskontrollen, så ryktet är självförvållat. Men inte i det här fallet.

För det är här som säcken knyts ihop kring Fenders kreativitet, som jag inledde med. Hur gör man en ny paketering av ett instrument som inte kan/får ändras särskilt mycket för att tappa attraktion och som dessutom ska kunna inhandlas av kund för mindre än 10 000 kr? 

Jo man använder förstås den Mexikanska fabriken, med något lägre produktionskostnad. Men man vaskar fram de i personalen som "mer skickliga än andra", låter några "master builders" från Custom Shop lista vad de anser vara de bästa lösningarna och ger sen uppdraget till en erkänt skicklig formgivare och "master builder", Greg Fessler, att göra jobbet som om den skulle kunna produceras på Custom Shop. 

"The masterbuilders went down there and showed the people who would be building these instruments how to do things their way: finishing the custom shaped necks, softening some of the blends, and so on. It was a true collaboration from start to finish."
Justin Norvell, Fender

Att migrera kunskap och erfarenhet utanför Custom Shop på det här sättet är både ett smart och vågat drag i min bok.

Greg Fessler har jobbat de senaste 25 åren på Fender och har gjort gitarrer åt bland andra Robben Ford, Rhonda Smith, Neil Schon och Jeff Healey. 

Gregs utgångspunkt är att vila i arvet från den gyllene perioden men samtidigt addera tweaks och anpassningar efter hur han tycker det borde vara. Och det är precis det som Classic Player 60´s handlar om.

Fender Classic Player 60's Stratocaster®
Classic Player är tyvärr lite bortglömd i ett hav av varianter och jag tycker den förtjänar att lyftas fram i ljuset, så pass bra är den. I grunden är den byggd efter Classic 60´s, som också produceras i Mexico, men med några ordentliga uppgraderingar som gör den till en "killer shark".

A) Ett 2-punkts vintage stall (svaj) som tidigare aldrig levererats utanför Custom Shop och som klår det mesta i sin väg. Följsamt och stabilt på en och samma gång. Samma som sitter bland annat på svajfenomenet Jeff Becks strata. Åsikterna går förstås i sär när det gäller den här typen av dramatiska förändringar. Många föredrar det mer klassiska 6-punktsstallet, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Båda fungerar, men kanske att den som använder svaj mycket faktiskt uppskattar 2-punkts mer, en klassisk smaksak skulle jag säga. 

B) Tjockare band än på vanliga Classic 60's, medium jumbo, som sitter på en Rosewood greppbräda med 12" radie. 12" radie ger en tydligt ökad spelbarhet och tar bort problemet med bändningar som en del upplever på 7,5", som på de gamla hederliga Stratorna från 60-talet. "För modernt" skulle nog en del tycka, men jag tycker det är fenomenalt. 

C) Mickarna är kanske de mest uppseendeväckande. Istället för Tex-Mex har de monterat Custom Shop '69 Single Coils. Elektroniken är också ett snäpp upp till customnivå. De är lite hetare och låter betydligt större överlag. På köpet får man såklart det vanliga brummet som hör till. Dessa mickar är förmodligen i häraden Lundgren Vintage 60's och jag frågar Johan Lundgren om det skulle kunna stämma:

"Det skulle jag kunna tänka mig. Borde rimligen vara så. Jag har inte minutkoll på deras custom 69. Borde vara alnico 5 magneter och AWG 42 Plain enameltråd precis som vi änvänder till 60's Vintage".

D) Finishen är "Thin Skin Polyester", alltså lite tunnare, men som fortfarande är väldigt hård. Thin Skin valdes förmodligen för att få kroppen att sjunga lite mer än vanliga MIM. Polyester har annars den effekten att den "den dämpar resonans". Resultatet är mycket bra skulle jag vilja påstå.

Detta ex är i finishen "Apple Candy Red" (CAR), som hämtat sitt namn från "kanderade äpplen" och ger associationerna till söckersött. Leo Fender använde ofta orginalfärger inspirerande av färger som användes på bilar, men de första gitarrerna med CAR såg sitt ljus 1963 och är alltså ett undantag. Ford började nämligen inte använda färgen fören 1966. Candy Apple betyder inte bara färgen i sig utan begreppet beskriver också "processen" med en silver sparkle grundfärg och över den en transparent färg, i detta fall röd. Färgen var en av de populäraste under 60-talet. Här i en Mexikansk polyester-tappning då förstås, men efter design och under överseende av Custom Shop. Halsen är lackad med Polyurethane.

E) För att skilja den från andra Mexare och förmodligen för att ge den lite högre värde har man monterat en särskild Neck Plate som säger "Custom Shop Designed". Ett sätt att kapitalisera ytterligare på ett känt undervarumärke såklart, men å andra sidan är detta en gitarr med uppseendeväckande karaktär som skiljer sig från andra "mexare".

Utöver detta så har den en kropp av Al, en hals av Lönn i modern C-shape, "vintage green" plektrumskydd med aged knobs.

På håll är den ganska trogen en vintage 60's gitarr med allt vad det står för, men den uppträder på ett helt annat sätt i händerna. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att Classic Player spelmässigt är i klass med, och bitvis bättre, än många amerikanska standard modeller.

Vissa instrument ger den där känslan av att man vill spela mer och tänja sina gränser, ett trögt instrument gör i alla fall mig passiv i mitt spel, och den här gitarren flyger. Om det är det unika exemplaret jag hittade uppe i Umeå eller om det är stringent rakt igenom vet jag inte. Men enligt Daniel Kordelius på Deluxe Music har Fender ökat kvalitén i sina Mexico-gitarrer de senaste åren och många serier är numera mycket prisvärda. Jag har en Raodworn 60´s också och även den ligger i linje med Daniels analys. Fenders Mexare kliver fram.

Summering
Classic Player 60´s är ett fynd och att den är tillverkad i Mexico betyder inte att det är ett sämre instrument, tvärt om. Mexico gör idag bättre och bättre gitarrer och Classic Player, som pimplats av Custom Shop, är ett bevis på att de kan göra finfina instrument. Mikrofonerna gör naturligtvis sitt till när det kommer till tonen men det är inte hela svaret. Det enda som jag inte förstår är varför man envisas med att ha justeringen av dragstången vid halsens klack under plektrumskyddet? Ok för att 60´s hade de det, men det är inte skäl nog för att göra det omständigt att justera.

Jag skulle gissa att om man går ut i butiker runt om i landet och letar lite så hittar man säkert nån som köpts in till butik innan dollarn gick upp för drygt ett år sen, och som därför borde vara ett skutt billigare än riktpriset strax över 9000 kr.

Betyg:
4,9 Zombies (5)



torsdag 22 oktober 2015

Zombie Guitar by Fridged Custom Guitars börjar ta form

Jag har tidigare berättat om Anders Ohlsson som just nu bygger en Zombie Guitar, och nu börjar den ta form i Fridged Custom Guitars verkstad. Det är en fröjd att så här nära följa en gitarrs födelse och även om jag inte styr honom alls så känner jag mig delaktig i dialogen. Anders är en klippa på att hålla mig underrättad, och kollar hela tiden av med mig så att jag är med på tåget. Dessutom är det väldigt intressant och lärorikt för mig som inte själv bygger gitarrer att följa arbetet från ax till limpa.

Som jag förstått det har det mesta hittills handlat om att såga ut kropp och huvud.Det kanske inte så förvånande att det handlar om att såga, däremot har Anders valt att gå "all in" när det gäller "handmade" och sågat allt med fogsvans. Att ta sig igenom den där poppelbrädan har tagit tid, mycket tid.

Dessutom har firman SNA Europe uppfattat att Anders sågar Zombie Guitar och har lovat sponsra honom. En väldigt komisk och rolig twist.

Poppel som ju liknar Al är billigare och har används förr i gitarrer, bland annat av Fender. Det har lite middigare ton som jag förstått det och inte så "diskantig" . Detta kommer förstås avgöra vilka mickar som kommer låta bäst, planen är en humbucker och single-coil av märket Lundgren Guitar Pickups. Vilka det blir är alltså inte alls klart, Johan Lundgren får ju säga sitt som är proffs på den biten.

Huvudet har också börjat få form. Det påminner om Strata men det vore främmande både för mig och Anders att kopiera rakt av.

Han säger så här:

"Har format skallen grovt med japansåg, rasp och 80 papper nu. Vill undvika att exakt kopiera Fenders form, så detta blir en egen variant men det syns att Fender har inspirerat. Sågspån sparar jag utifall jag behöver det till att reparera något misstag. Att såga i Mahogny är som att såga smör om man jämför med popen. Den ska ju sandas lite finare och sedan blir det en "peghead" i annat träslag så småningom. Men det blir efter att hela halsen har betsas en gång. Jag inväntar dock stämskruvar som inte kommit ännu, jag vill inte borra hålen innan jag har dem.  

När det kommer till stallet så har han tänkt till lite på temat "Zombie" rent estetiskt:

"Tänkte plocka ihop ett stall idag, men trots att jag dubbelkollade måtten hos leverantörena via mejl så funkade det inte så bra som jag hade hoppats på. Imorgon får jag försöka modifiera sadlarna och göra dem lite smalare. Funkar det inte så blir det de gamla tråkiga kromade helt enkelt".

Tonmässigt?

"Rent tonmässigt så blir den lite större plattan i kombination med "string through body" lösning bra för sustain. Graphftech sadlarna är bra för bästa ton och utseendemässigt påminner de om tänder...zombie tänder".

Det låter ju som en galet bra idé att stallet blir Zombie Teeth.

Fortsättning följer.....