lördag 9 augusti 2014

Airbourne knockar det mesta på Getaway Rock Festival

Joel O'Keeffe, sångare och sologitarrist i Airbourne, har något centralt viktigt, eller två förresten. För det första har han överskottsenergi för att hålla en mindre småstad rullande ett par år, och ovanpå det så är han en fantastisk gitarrist i genren fräsande rock´n roll. 2000-talets Angus Young sägs det bakom hans rygg. Ja fast lite tuffare känner jag. Han har så klart hämtat mycket hos bröderna Young, men han har också en hel del eget i sin profil. Det vore helt fel att kalla honom plagiat. 

Joel i Airbourne. Foto: Gitarrzombien
Det som är så fantastiskt befriande med Joel är att han kan showa, posa, och flänga omkring, knocka sig själv med ölbulkar och samtidigt leverera mer eller mindre perfekt gitarrspel. Ett perfekt spel i kontexten Australien Hard Rock vill säga, som ska vara lite skitigt och röjigt, alltså medvetet skitigt och röjigt.

Airbourne är en noga planerad akt, det är uppenbart att man vet vad publiken vill ha och man levererar den högoktaniga rock´n rollen i 200 km/h. Ingen pardon.


Joel i Airbourne. Foto: Gitarrzombien
Joels solospel är som vanligt energiskt och elektrifierat och är i grunden helt baserat på blues penta, men han har vid sidan av det många spännande hyss för sig och målar ut där det går. Hans vibrato är väl värt att kolla in för den intresserade. Han och bandet i övrigt är ruggigt tight och vältrimmade ihop.

Hans signum, Gibson Explorers i olika tappningar, får förmodligen en hel del stryck på turné. En av dem pajjar under gigget, men det tyckes inte bekymra Joel det minsta och det byts ut utan krångel. Kan hända händer det ofta med tanke på hur Joel far omkring. När jag såg dem 2010, också på Getaway, klättrade galningen omkring utan säkerhetslina i ljusriggen med gitarren.

Joels Gibson Explorer. Foto: Gitarrzombien
Den slitna vita Explorern låter väldigt fylligt och jag stod och funderade över om den är moddad på något vis, eller om det är en orginal. Joel själv vet tydligen själv inte vad för Seymour Duncan mickar som sitter i, serinummren är bortslitna för länge sen. Men att det är Duncan det minns han, han köpte den då han var 15 år.

Nu blev det tyvärr ingen intervju denna gång, så vi får vänta med den gitarren till nästa gång de är i Sverige, då ska jag försöka få en pratstund och testa gitarren.

Wizzard Modern Classic II. Foto: Gitarrzombien

På förstärkarsidan är det också spännande. Joel kör på både Marshall och Wizzard Amps. Wizzard är en high-end förstärkartillverkare med säte i Canada och som har hållit på i närmare 25 år. De används flitigt av Angus & Malcolm Young, Frank Sidoris (Slash), Wolf Hoffman, Joe Perry, Jimmy Page, Rudolf Schenker, Taylor Momsen, Joe Satriani, Billy Gibbons m.fl. Listan kan göras lång. Handgjorda på beställning.

Joel kör Wizzard Modern Classic II som har lite mer gain än den vanliga Modern Classic. Det som är intressant med Wizzard MC II är att den kan gå från vintage clean till modern high-gain, ett smart grepp för gitarrister i den hårdare skolan som ändå vill ha lite vintage sound då och då. Runt 25 000, minst, får man vara beredd att lägga, plus moms och frakt, om man inte hittar någon Sverige vill säga. Jag kommer att återkomma till Wizzard längre fram med ett test för som vill veta mer.

Foto: Gitarrzombien
Airbourne slår knock out i första ronden på getaway i år med en fantastisk spelning, och för gitarrister är tipset enkelt:

"Nån gång måste du se Airbourne, oavsett vilken genrer du spelar i" 

Jag återkommer med inlägg om Black Star Riders, intervju med Damon Johnson, och lite om hur Slayers gitarrist Gary Holt skötte sig igår kväll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar