lördag 24 juni 2017

Test av Blade RH4 -Fint hantverk med många möjligheter...

I mitten av 90 talet hade jag en lila Blade RH4, en Schweizisk historia byggd av Gary Levinson. Gary kom ur fysikersfären och hade identifierat en del detaljer som gjorde RH4 till ett "annorlunda djur" än både Fender Stratocaster och Gibson Les Paul när den äntrade scenen 1987. Faktum är att Gary´s idé liknade Paul Reed Smith`s (PRS) i den meningen att båda försökte lägga sig mitt emellan, men Gary utgick utifrån ett annat perspektiv. Båda ville dock göra en s.k "PaulCaster". 

Blade lanserades i en tid när "superstrats" blev ett hett ämne bland gitarrister, helt enkelt upphottade Strator. Superstrats landade i knät på moderna highgain-gitarrister, som hade andra behov än sina föregångare. Oftast handlade det om greppbrädor med högre radius (>12") och betydligt hetare pickups. Blade lyckades hitta sin plats kvalitetsmässigt och kunde tränga sig in emellan de stora och hitta en liten del av marknadskakan. De fann en tillräckligt stor marknadsandel för att kunna överleva ända till idag, 30 år senare.  I år är det alltså 30-årsjubileum, och Blade släpper i samband med detta en exakt likadan modell som 1987. Det är också deras flaggskep, RH4.

Blade är ett märke som av många förknippas med hög kvalitet, och de har högt anseende hos 50 plussare som var med redan 1987. Med kvalitet kommer som ni förstås vid det här laget vet också tillverkningskostnader och ett högre pris ut till kund. Pratar vi om Blades premium-modeller, tex RH4, så ligger de helt klart i den högre prisklassen, men allt handlar om pris kontra vad man får såklart. Blade´s filosofi är att bygga gitarrer omsorgsfullt och sen i första hand variera hårdvara och elektronik m.m. Ofta är Gary själv närvarande under tillverkningsprocessen och kvalitetskontrollerar personligen när det passar honom.

Det man bör ha i bakhuvudet är att trots att den ser ut som en strata inte alls är vad det ser ut som. Att jämföra en Fender Stratocaster med en Blade RH4 är faktiskt helt poänglöst. Man måste börja med att fundera på vilka bevekelsegrunderna som ligger till grund för vilken typ av gitarrmodell är, eller enklare utryckt

Vad är det du vill att gitarren ska göra för dig?

Blade erbjuder ett modernt instrument och det är det man måste ha i åtanke här. Modernt i den meningen att den avviker från vintagenormen. Något tillverkare som Fender och Gibson också måste göra för att utveckla sig med samtiden. Blade ser sig själva som "moderna men med vintage känsla", och kanske att man kan se det så om man vill, i alla fall visuellt. Men rent krasst är det inte mycket som är vintage i RH4 modellen.

Man måste också fundera över några grejer som inte syns, men som märks tydligt när man testar en RH4 i skarpt läge. Mensuren, eller skallängden som man ibland säger, är exakt den som Gibson Les Paul, nämligen 24,75". En strata har 25,5" och är alltså något längre. Det gör att den för en stratan gitarrist känns helt annorlunda men för en Gibson-person som hemma.

Man skulle kunna säga att RH4 och en RH2, som skiljer ca 13000 kr i pris, annars är i princip är likadana gitarrer DNA-mässigt. Undantaget att RH4 har Ebony och RH2 har Rosewood greppbräda. Det som ytterligare skiljer dem åt, och som kraftigt påverkar priset, är elektronik och hårdvara. Om du aldrig spelar
särskilt avancerat med svaj så finns det i princip ingen anledning att välja RH4 som har Blades egna patenterade Falcon Tremolo, som tål hårdare spel än ett vanligt "stratasvaj". Då väljer du istället en RH2 med ett FT-3 tremolo som mer uppträder som ett klassiskt svaj. Så bara där kan man tjäna mycket pengar om man bara funderar igenom vad man faktiskt egentligen behöver.

Pickuperna är HSS, dvs humbucker H55 & stacked V3 single coil x2 och de är tillverkades av Blade själva. Humbuckern är splitbar med push/push via tonkrontrollen.

De klassiska unika funktionerna som Blade RH4 har är annars:

Falcon Tremolo
VSC (Variable Spectrum Control)

Falcon Tremolo är ett tvåblocks svajsystem som tål att svaja med på nästan exakt samma vis som ett Floyd Rose, men utan att påverka tonen som vissa gitarrister upplever. Det är heller inte låsbart vilket gör att om en sträng går av så kan du fortsätta spela, svajet hanterar alltså varje sträng separat. Svajet är mycket bra, men hade kunnat vara lite lättare att svaja uppåt med kan jag tycka. Kanske är det en justeringssak, jag ska låta det vara osagt.

VSC är en boost som styrs med en trevägs-switch.  Ett neutralläge, ett midboost läge och ett bass-treble läge. Iden är alltså att boosta olika frekvenser och därmed få variation i ljudbild. Det innebär att du kan få ett vintageliknande sound med switchen i mitten och sen växla över till ett mer "drive midboost" läge med switchen neråt eller superklingande stort rent med switches uppåt, bass-treble boost. Själva boosten kan också ställas in i mängd baktill på gitarren. Visst är det lite mer komplicerat än en vintage 3-vägswitch, men som vi sa så är det ju också ett helt annat sätt att tänka här och därför meningslöst att jämföra. Det finns även en coilsplit som gör om humbuckern till singelcoil. Detta betyder att ljudvariationerna är totalt 18 till antalet. En funktion som säkert skrämmer många, men en oväntat bra grej med detta, har jag märkt, är att jag kan kompensera för vilken förstärkare jag spelar på. Till exempel om du turnerar mycket och möter olika typer av låneförstärkare med olika ljudkaraktär. Men främst handlar det om att ge gitarristen fler tonala möjligheter, och jag tycker det är väldigt intressant att utforska vad detta betyder i olika sammanhang. och olika förstärkare etc.

Här nedan finns två exempel på  två av de olika ljudkaraktärer som VSC möjliggör. Det första handlar om rent ljud. Det inledande du hör är spelat med switchen i neutralt läge (mitten) och det efterföljande (14s) med switchen uppåt, dvs Bass/Treble boost.



Det här andra är ett crunchigt ljud som visare först neutralt lägen och sen (9s) midboost läget, dvs switchen nedåt.


Nivån på boosten kan ställas på baksidan av gitarren och den drivs med ett batteri, som är frikopplat i neutralläge.

Blade RH4 byggs idag i Europa och Japan, den jag har köpt är tillverkad i Europa. Specsen är desamma helt och fullt, men som med alla gitarrer handlar det om individer. Jag hade förmånen att testa ett flertal olika gitarrer, från både Europa och Japan, innan jag fastnade för en. Det finns några få återförsäljare därute som har Blade i sitt utbud och där brukar det finnas gott om exemplar att testa igenom.

Slutomdöme
Blade RH4 är ett väldigt välbyggt instrument i den högre prisklassen, RH2 hamnar däremot i mellanprisläge. Spelar du begränsat med svaj är RH2 att rekommendera, sett ur ett strikt monetärt perspektiv, spelmässigt är de däremot väldigt likvärdiga. Gillar du svajspel så är det absolut värt att satsa på en RH4. Svajet på RH4 är nämligen väldigt bra, och rätt justerat håller det stämningen väldigt bra. Kanske att det skulle kunna vara lite lättare att svaja uppåt, en detalj som troligtvis mer handlar om personlig smak.

Gitarren är väldigt lättspelad och VSC är för den som behöver många tonala möjligheter ett mästerverk, men helt onödigt om du inte bryr dig om mer än vad som erbjuds i en vanlig 3- eller 5-vägsswitch på en Stratocaster eller Les Paul.

Caset som gitarren kommer i är litet och lätt till sin vikt, bra vardagsgrej men kanske inget man lastar på bandet till flygplanet.

Betyg:
4,8 Zombies (5)

Stay Zombied


onsdag 21 juni 2017

Podcast 56 - Niclas Engelin In Flames

Vi träffar Niclas Engelin från In Flames i 4Soundtältet på Sweden Rock Festival och pratar Gibson RD, Sgt Doom, Fender EVH förstärkare och olika inspelningsmiljöer samtidigt som Biff Byford passerar förbi och skapar nostalgiska vibrationer. 


lördag 10 juni 2017

Gitarrzombien Podcast - The Haunted + VA Rocks

Vi rapporterar från 4Sound tältet nere på Sweden Rock Festival och samtalar med två spännande gäster, nämligen Patrik Jenssen The Haunted och Ida Vollmer VA Rocks. Vi pratar gitarrljud, Gothenburg Sound, EVH, förberedelser för gig, kärleken till Explorer och att At The Gates första skiva "Slaughter of The Soul" spelades in med en Marshall Valvestate....(Stoppa pressarna)


onsdag 7 juni 2017

Gitarrzombien Podcast om att bygga egna förstärkare hemma

För dig som undrat över hur man gör? Hur bygger man egna förstärkare, vilka är utmaningarna, hur funkar tonstacken, transformatorernas roll, hur jobbar man med frekvenserna och hur farligt är det? Är det lätt att bygga wha wha pedaler och tidstyrda pedaler?
Anders Sundström reder ut grunderna i självbyggandet….

söndag 4 juni 2017

Gibson Les Paul Standard (T) 2016 Fire Burst & träbitar som gör skillnad

Varför, undrar ni kanske? Varför skaffar han en nästan likadan gitarr? Närapå exakt samma specs och bara ett år äldre. Ja frågan är såklart relevant, det förstår jag, men det är faktiskt långt ifrån hela svaret. Svaret handlar mer om att förstå mer om gitarrer. 

Vi har hela tiden pratat om att gitarrer är individer. Variationer i spelbarhet, sound och feeling ligger i valet av träbitar och hur de kommunicerar med hårdvara, pickups och gitarristens spelteknik etc. För att riktigt förstå detta på djupet så måste man testa ordentligt och mycket. Men också för att förstå vad som driver förändringar i konstruktion och materialval mellan gitarrer av samma modell men olika år.

Förra veckan såg jag att Kalle Sjöstrand i Skövde ville byta bort sin Les Paul Standard (T) 2016 som han köpt ny några månader innan. En verkligt snygg "fire burst" med "black back", en kombination som verkligen håller ihop det visuella. Standard (T) 2016 har nästan samma specs som 2017. Likadan halsprofil (asymmetrisk), likadana pickups (Burstbucker Pro), likadan elektronik (coilsplit, Pure-Bypass, och Phaseshift). So far so good. Borde typ teoretiskt låta hyfsat likadant.

Det som skiljer är att -17 har "Ultra Modern Weight Relief" och ett Aluminium Tune-o-Matic. -16 har "Modern Weight Relief" och ett Tone Pro Tune-o-Matic av Zamak, som är något tyngre. Det handlar alltså mycket om vikt i skillnader mellan -16 och -17. Detsamma gäller gitarrernas "stopbar" (Tailpiece), Zamak på -16 och Aluminium på -17.

Weight Relief
Låt oss titta på weight-relief för ett ögonblick.  -16 har "Modern", som i sig skiljer sig mycket från det gamla "Traditional Weight Relief",  och -17 har "Ultra Modern". Ultra Modern sägs vara en ännu något utvecklad weight relief, men exakt vad det konstruktionsmässigt innebär kan jag inte hitta, men det pratas om förändringar som gjorts för att också bättra på tonaliteten...

Det skiljer 0,45 kg mellan de båda kropparna och man ska se detta i sammanhanget "kroppen", dvs utan stopbar och bridge som har det lite lättare materialet aluminium (-17).

Tittar man på halsen så väger den 200 gram mindre på -17 och det är väldigt oklart vad man gjort för att vinna så mycket vikt faktiskt.

Det hela kan ses som helt obetydligt kanske men 0,65 kilo gör naturligtvis en del på ett tvåtimmarsgig, eller för den som har begynnande ryggproblem.

Verkligheten ser aldrig ut som teorin
Nu är detta specifikationer (varudeklarationen) på pappret, som bortser ifrån det faktum att olika träd har olika densitet, så även om dimensionerna är samma så kan gitarrer väga högst olika i tex vikt mellan individer och också låta olika.

I fallet med dessa två exemplar blir det sällsynt tydligt. Om 2017 års modell handlade om jakten på vikt, som i allt väsentligt är superbra idéer, så kan råmaterialet för den enskilda köparen vara helt avgörande. Kolla här:

2016: 4,0 Kg
2017: 4,2 Kg

Sådana skillnader kan det alltså handla om när vi jobbar med produkter tillverkade av trä. Man skulle kunna anta, efter att ha läst ovan redogörelse, att 2017 skulle väga en bit under 4,0 kg. Rent teoretiskt skulle man kanske förvänta sig 3,5-3,6 kg. Så trots att man jobbat med weight relief på ca 0,5 kg så verkar träbitarna i lagret vara särskilt tungt just nu? Eller hur ska man annars förklara det hela?
Kanske är träet i mitt exemplar från 2016 ovanligt lätt och i 2017 trots arbetet med vikten ovanligt tungt?

Vad betyder då detta?
Om man nu bortser från två saker, dels det rena viktskillnaderna och det faktum att de tillverkats av två olika träd med olika tonala kvaliteter (exakt vilka skilda kvaliteter det rör sig är dessutom svårdefinierade). Men om man nu för ett ögonblick bortser från dessa konstanter så kan man faktiskt skilja gitarrerna från varandra också i verkligheten.

Trots att de alltså tillhör samma serie så låter dessa två snarlika exemplar närmast helt olika. 2017 låter brightare både akustiskt och inkopplad och 2016 låter lite mindre bright och mer fokus på fettma. Att man gjort något med halsen har förmodligen en ganska stor betydelse tror jag, ja kanske till och med mest betydelse. Det är i alla fall min känsla (helt ovetenskaplig och subjektiv förstås). Även weight-reliefen, som är annorlunda på 2017, spelar troligen stor roll och såklart både bridge och tailpiece.

Men "brightare" ska ändå ses i kontexten humbucker och Les Paul, det låter Les Paul om båda, men det blir verkligen tydligt när man splittar till single coil. Och brightare är verkligen inte något negativt i detta sammanhang. En brightare gitarr kan kompensera för en stärk som låter lite basdov och dessutom kan gitarrens sound i sig bli utgångspunkten i ett gitarrljud som du gillar. Så när jag säger "brightare" betyder det istället "annorlunda", och det ligger ingen värdering i ordvalet.

Skiljer det mycket? Nej inte alls, vi pratar tonala skillnader i karaktär. 

Men tillräckligt mycket för att faktiskt göra det hela intressant ur ett annat perspektiv. De båda Les Paul gitarrerna kan passa i olika musikstilar och/eller musikaliska landskap, och det gör dem faktiskt till tvillingar. Inte enäggstvillingar, utan vanliga tvillingar. Tillräckligt lika men också olika och kan därför inte blandas ihop till en och samma.

En annan viktig sak:

När någon säger "en Les Paul Standard" så säger det begreppet inte längre särskilt mycket om gitarren ifråga...

Vilket gillar jag bäst? Svårt att säga, båda gitarrerna är fina hantverk, bra spelbarhet och låter mycket bra. Men en sak kan jag säga, hittar du en från 2016 så är den ett par tre tusen kronor billigare för att ge plats åt 2017. Det i sig gör 2016 till en vinnare, OM du testar den och gillar den, annars blir den till en förlorare.

En annan slutsats av detta lilla jämförande är att jag lätt kan konstatera att Gibson nu visar en trend som pekar uppåt när det gäller att förändra/förbättra sin kvalitet och sitt sätt att lägga örat mot marken och lyssna på gitarrister och vilka behov de har, särskilt de många yngre "upcomming" tjejer och killar därute.

Sen är det ju så att alldeles oavsett detta så är ett instrument man får feeling av förmodligen alltid det bästa, trots specs och när den tillverkats. Det som känns bra är också bra och "if there is a doubt, there is a doubt..."

Betyg:
5 Zombies (5)




fredag 2 juni 2017

Gitarrzombien Podcast - Roger Nibeland, gitarrtech

Vi träffar Roger Nibeland som varit gitarrtech åt storheter som Yngve Malmsten, Motörhead och en bunt andra genom åren. Vi pratar om hur en dag med Yngwie kan se ut, stretchning av strängar, hur man får ett stratasvaj att stämma, trådlösa system, Anders Wikströns gitarrspel, hur en looperpedal kan rädda ditt gig, Strängens sätt att lösa signalproblem, hur luftkonditionering kan sabba det mesta. Vi pratar också om Avatariums nya platta och Marcus delar med sig av lite teknik och feelingtips. 


fredag 26 maj 2017

Ge din stärkare nytt liv....och sälj inte till skambudare...

Fö ett tag sedan funderade jag på att sälja en Marshall JCM800 Combo 1988 (4210), en förstärkare som i grunden låter fantastiskt, men som ändå av nån oförklarlig anledning hamnat på säljlistan. När jag lagt ut den och fått ett skambud på 1500 kr så började jag fundera. Anledningen till budet på 1500 kr var att hen som erbjöd sig att köpa den hade sett en Marshall Valvestate Combo på nån site och menade att det är vad en "Marshall står i nuförtiden". 

Jag orkade inte ens ta diskussionen så jag önskade vederbörande grattis till, som jag utgår ifrån, ett genomtänkt val. Valvestate går mycket väl att få schysst ljud i, jag hade en i början 90-talet hemma i lägenheten, med två 12or och stereochorus. Långt ifrån en rörmarshall förstås, men för min situation då ganska trevlig. 1500 kr är nog dessutom ett ganska rimligt pris för den förstärkaren, men inte för en JCM800. Sen kan man naturligtvis alltid hävda att priset för en vara är vad köparen defakto är villig att betala, inte alltid vad säljaren är villig att släppa grejerna för.

Hur som helst. Konsekvensen av det hela blev att jag började ångra mitt beslut att sälja och började  som alternativ två fundera över vad som händer om jag istället skulle byta dess högtalare. Olika högtalare har olika karaktär som tilltalar olika personer, alla är vi olika. Därför är det också svårt att säga vad som tex är en "bra högtalare", det beror liksom på. Det beror på sammanhanget, vilken typ av förstärkare, hur du spelar och vad du är ute efter. Det som avgör är ditt "ljudideal" helt enkelt.

Jag gillar varma gitarrljud med mycket botten, i synnerhet då det gäller överstyrda förstärkare (high gain) och jag har märkt att "hårda högtalare" kan ha svårt att få fram den karaktären. Nya högtalare kan vara hårda och krävs "inspelning" för att mjukna och bli mindre vassa. Men det finns även högtalare som är lite hårdare och som därmed ger en viss typ av ljud. Med en overdrive går det ofta bra att styra upp det hela, men inte alltid. När det gäller rena ljud så är det en helt annan femma faktiskt, så låt oss lämna det i denna artikel.

Jag tycker att JCM800, som ju främst är en förstärkare för skitigt ljud, har en väldigt tydlig identitet. Vanligt är dock att den kan variera i sound beroende på när den är byggd. De tidiga serierna har en typ av kretskort, de i mitten har en annan och de senare 89-91 en tredje typ och dessutom "diode clipping", i praktiken en inbyggd liten distbox. De tidiga har en kanal, medan de senare har 2 kanaler, reverb och effekt loop. Det betyder att en tidig JCM800 jämfört med en sen skiljer sig ganska mycket och att begreppet JCM800 därför inte är så där väldigt precis faktiskt. Soundet har dock uppskattats av rockgitarrister ända sedan början av 80-tal och ända in till idag.

Vad få tänker på, framförallt kanske de som har/haft toppar, är ju att kabinetten med högtalare ofta spelar ofantligt stor roll för hur det faktiskt låter. 80% av ljudkaraktären är direkt relaterat till valet av högtalare, så det är lite konstigt att fler pratar om det jämfört med valet av olika förstärkare. Det är därför den del i kedjan som vi normalt sett laborerar minst med..

I JCM800 combo sitter det ofta G12-M70, en högtalare som kanske inte tillhör Celestions mästerverk precis, men som fungerar för många. En del byter ut dem till Greenbacks (G12M) i olika varianter eller Classic Lead 80, och de som labbet vidare kan till slut fastna för till exempel V30. För många är det den ultimata rockhögtalaren, och är varma men fortfarande ganska hårda. Creamback G12H 75W är något ännu varmare tycker jag, men jag har inte hört att någon jag känner testat dem i en JCM800 Combo.

Utgå från ditt ljudideal, eftersom din polares sannolikt inte alls är detsamma som ditt när det gäller val av högtalare. Vänd dig till en butik för att få råd och kanske till och med få lyssna på olika varianter. Det är det som butiker är bra på... Tysken? Not so much...

Jag kan rekommendera Deluxe Music i Stockholm för er som bor i närheten. Bor du utanför Stockholm finns ju 4Sound på många orter eller andra firmor. Jag tycker det är viktigt att prova, att känna och att lyssna.

Combo-förstärkares chassi spelar naturligtvis också stor roll, träslag och även konstruktion påverkar ljudet mer än man kan tro. Om den är stängd eller öppen spelar till exempel stor roll. Open back (öppen)  har som det låter "öppet" där bak och låter stor del av luften slinka ut den vägen, "closed" tvingar ljudvågorna framåt och komprimerar samtidigt ljudet en aning och upplevs mer "punchy". Closed brukar många high-gainers föredra med de som gillar rent eller crunchy brukar uppskatta open back. Open back öppnar nämligen upp mer inom hela frekvensområdet och känns luftigare.

JCM800 har delvis open back, det finns några paneler som "stänger lite", säg att den är 30% öppen. Beroende på var i rummet den står så kommer den flytta luft på olika sätt, och kommer således låta olika. Många club-giggare gillar open backs, själv föredrar jag egentligen closed back, det hela är mer en fråga om personlig smak än vad som är sanning.

Jag upptäckte att Creambacks fungerade väldigt fint i min JCM800 Combo. Det lät mer organiskt, lite mjukare och en aning mer botten.  Den fick lite av en vitaminskjuts och växte till en väldigt trevlig kompis.

Den personliga slutsaten av denna historia blev att det egentligen inte finns någon reell anledning att sälja något som jag i grunden gillar men som jag av någon outgrundlig anledning tröttnat lite på tonalt. Ljudidealet svänger ju hela tiden och allt går i vågor fram och tillbaka. Genom att byta någon del i förstärkaren eller instrumentet så kan du förändra lite karaktär, ibland tillräckligt för att kärleken skall blomma igen. Förmodligen gäller det för alla förhållanden, de mår bäst av underhållas och aktivt utvecklas.

Så sälj inte, om du inte absolut måste ha stålar till hyran eller nåt annat väldigt livsavgörande, och sälj i synnerhet inte till skambudare. Ställ undan grejerna och ta fram dem senare och återupptäck tjusningen med instrumentet som du en gång älskade. Gammal kärlek rostar aldrig.

Laborera och lek, testa och var uppfinningsrik.

Stay Zombied !

torsdag 25 maj 2017

FUZZFACE "Band of Gypsys"

Det finns många exempel från rockhistorien där fuzzen spelat avgörande roll för episka riff, trasiga melodier och oförglömliga låtar. Jimi Hendrix och Leslie West är några i högen av stilikoner som lyft fuzzen till den position den har haft sedan 60-talet och fram till våra dagar. 

Själv har jag aldrig riktigt fångats av Fuzz här  i min egen lilla bubbla, förmodligen har jag inte hittat rätt fuzz i kombination men rätt gitarr och förstärkare. Jag har alltid när jag entusiastiskt taggad tagit hem en fuzz landat i att jag tycker de är alldeles för vasst och kantigt för min smak, dessutom har jag alltid tyckt att det saknats fettma. Tills nu. Det är också ett exempel på hur smal man kan bli i huvudet och hur lång tid det faktiskt kan ta att öppna sinnena igen när de rostat ihop. "Fuzz aficionados" tycker nog att jag genom åren missat hela grejen och att det finns massor bra pedaler därute, och det är säkerligen helt sant.

Utbudet av Fuzz- pedaler är närmast oöverskådlig och lägger man sen till det utbud som handlar om hemtillverkade dito så blir man helt matt.

Några av de pedaler som ständigt återkommer i diskussionen ända sen 60-talet är Tone Bender och FUZZFACE. Båda är kopierade genom historien i otaliga versioner, vilket visat sig vara ganska svårt. Kravet på komponenter tycks, som i alla sammanhang, vara helt avgörande. I detta fall gamla germanium-transistorer av typen NKT275. Dessa användes i de första serierna, men de byttes sedan ut mot silicon-transistorer av skäl som hade att göra med att germanium grejerna defakto var så olika mellan exemplar så pedalerna också lät annorlunda (konsistens). Silicon var mer helt enkelt mer konsistenta.

För ett tag var nere i Ghost Ward Studios och såg en liten rund röd pedal, FUZZFACE Band of Gypsys. David Castillo, som är en pålitlig prick, sa att den lät grymt. Det handlar om en nyutgåva i miniformat som Dunlop konstruerat med fokus på hur Hendrix sound lät på aktuell platta. Varför man valt den som utgångspunkt har sina skäl, ett det låter grymt, Men faktiskt också för att han bytte till pedaler med silikon transistorer, vilket ger ett annat sound.

Väl nere på Deluxe Music i Stockholm pratade jag med Peter Rooth som gav samma omdöme och efter att han kopplat in den och lät mig höra hur den lät blev jag övertygad och slog till. Drygt 1800 kr på Deluxe och även på 4Sound.

Väl hemma testade jag den på en massa olika sätt i olika förstärkare men fastnade i att den uppträder allra bäst i pressad Marshall. Hänget är där, värmen och den eftertraktade trasigheten utan att göra ont.

Hemligheten ligger i noga utvalda germanium transistorer. Plötsligt så gillar jag nu FUZZ och siktar på att försöka hitta en Tone Bender också. Nedan finns ett litet hastigt klipp som ger dig en hyfsad bild av hur Band of Gypsies kan låta. Full full (garn) och nära halv volym genom en Marshall YJM Plexi med fullt blås, spelat med en Strata 1968, i stallet sitter en 1965 pickup.




Betyg:
5 Zombies (5)

tisdag 23 maj 2017

Gibson Les Paul Standard 2017 - Mångfald

När Chris Andersen, produktspecialist på Gibson, kom förbi i samband med att vi skulle göra ett podcastavsnitt på temat Gibson så hade han med sig två Les Paul 2017 för att visa upp. Det var en Standard och en Traditional, båda bra exemplar och enligt Chris i princip nyss uppackade ur kartong. Det roliga är att om man är ute efter "vanlig Les Paul" med 2 pickuper, en trevägsswitch, 2 volym- och 2 tonkontroller , dvs det som i produktvärlden brukar kallas "standard", så är det en Traditional man är ute efter. Jag återkommer till detta. 

 2017 serien består av 2 huvudspår:

Traditional (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

High Performance (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

Det finns naturligtvis all anledning att ägna denna mångfald en liten tanke, för det är verkligen mångfald det handlar om här. Om valmöjligheten 2015 kändes som noll så är den 2017 raka motsatsen och omfattar i princip 12 modeller och 14 olika färgval, alla finns dock inte i varje modell, men ändå.

Färgerna är Honey Burst, Blueberry Burst, Heritage Cherry Burst, Bourbon Burst, Antique Burst, Gold Top, Green Ocean Burst, Black Cherry Burst, Ebony, Wine Red, Faded Honey, Satin Gold, Worn Brown, Worn Cherry.

Lägg sen på nästa lager av variation, nämligen den som omfattar musikaliska och tekniska features som split-pickups etc, olika pickupval, vanliga stämmisar eller G-Force, bredare eller vanlig greppbräda, vanlig sadel eller Zero-Fret, weigh relief eller inte. Dessa skillnader delar Gibson in Traditional (T) eller High Performance (HP).

Det är det lätt att förstå att Gibson 2017 strategiskt valt att erbjuda en Les Paul för alla smaker och plånböcker.

Skillnaden i stort mellan Traditional (T) och High Performance (HP) spåren är att HP har Zero-Fret (Titan numera), improved G-Force autotuning, bredare greppbräda och ett aluminium case, i princip samma som 2015 serien.

Chris hade med sig en "Traditional Traditional" och en "Traditional Standard", alltså två gitarrer ur "traditional spåret". Båda bra gitarrer men jag fastnade direkt för Standard, och det av lite olika personliga smakskäl. Någon annan skulle så klart gjort andra val.

Dels har den en halsprofil jag inte alls kunde känna igen. Det visade sig att den var asymmetrisk, vilket betyder att den har en avfasning i höjd med de tunnare strängarna och därför ligger betydligt bättre och ergonomiskt i handflatan. Smart eftersom hela idén utgår från hur en handflata ser ut och uppträder i samband med gitarrspel. Det låter kanske som en detalj, men faktum är att det gör stor skillnad. Inte nödvändigtvis "bättre" än någon av mina andra Les Pauler, men annorlunda och väldigt bekvämt.

Det andra skäl till att jag fastnade för Traditional Standard är splitbara mickar, fasvändning av halsmick (Peter Green) och Pure Bypass.

Mickarna i sig är Burstbucker Pro med Alnico V magneter och är egentligen av modernare variant av Burstbucker (1, 2, 3) med lite mer high end och lite mer bett. Något som jag tycker märks väldigt väl, utomordentligt vid "riffande", men å andra sidan finns möjligheten att via split och fasvändning gå från väldigt vintage till väldigt modernt.

Att kunna ändra ljudkaraktär genom att
splitta humbucker till single-coil ger förstås en ytterligare färg i paletten och genom att labba med volym och tonkontrollrna kan man verkligen få gitarren att ändra uttryck för olika typer av musik.

Fasvändningen av halsmicken genom att ställa 3-vägsswitchen i mitten och dra ut ena tonkontrollen ger ytterligare en karaktär, ett tydligt mid-honk som jag gillar skarpt. Peter Green vände medvetet eller omedvetet sin mick bakvänt och det är därifrån det kommer.

Pure Bypass innebär att du exempelvis vid kompspel kan ha volymen på stallmicken avrullat till typ 7 och när du ska spela ett soloparti så drar du ut tonkontrollen och "förbikopplar stallmicken från all elektronik" och får därmed fullt ställ in i förstärkaren. När du trycker in den igen hamnar du tillbaka till exakt samma volym som innan. Smart på många sätt faktiskt.

Anser man att detta med Pure Bypass, Coilsplit och Fasvändning etc är för krångligt kan istället välja Traditional T och få det som det var på den gamla goda tiden, med två volym- och två tonrattar.

En annan detalj, som som för en del inte spelar någon som helst roll är flektrumskyddet. Många har tagit bort plektrumskyddet på sin Les Paul för att det störde den fina toppen, och nu kommer plekskyddet omonterat (ligger i caset) och på trevägsswitchen har man bogserat bort den runda plattan som sa: "Rythm" och "Lead". Det hela gör gitarren lite mer plain och i princip hela toppen syns utan störande moment. Eller så tänker man att det är synd, eftersom de detaljerna är en stor del av utseendet, och i så fall är det väldigt lätt åtgärdat tänker jag: "Sätt din det igen).

Stämmisarna är låsbara Grovers som bidrar till stabilitet och att gitarren håller stämning.

Slutomdöme
Pure Bypass, coil-split och fasvändningen gör Traditional Standard till en modern mångfaldsgitarr utan like utan att tappa vare sig magi och arv från svunna tider. Halsen passar mig utomordentligt bra, det blir lite annorlunda än en vanlig Gibsonhals men å andra sidan känns det mer ergonomiskt utifrån hur handen är skapt. Intressant också att man inte längta kan säga att en Les Paul är en gitarr med ett antal featurs, Les Paul är numera ett samlingsnamn på en typ av gitarr många skepnader. Jag tycker om det tänket....

Stay Zombied

Betyg:
5 Zombies (5)

"Vill du veta mer så lyssna på podcasten med Chris Andersen"



måndag 22 maj 2017

Gitarrzombien Podcast "Fender Talk Show", Urban Cone och Andras Novak

Vi åker till Göteborg och FUZZ Guitarshow och gör Fender Talk Show tillsammans med grymma popbandet Urban Cone och pratar gitarrens plats i musiken. 
Dessutom gör vi återbesök hos gitarrbyggaren Andras Novak.


torsdag 11 maj 2017

Gitarrzombien Podcast - Blade Guitars och Gary Levinson

Gitarrzombien Podcast träffar Ulf Lindsten och pratar Blade Guitars 30th anniversary samt intervjuar fysikern och gitarrbyggaren Gary Levinson som uppfunnit två intressanta features, VSC och Falcon tremolo. 




Gäst: Ulf Lindsten
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium, Doomsday Kingdom & Son
Ptogramledare: Fredrik Svensson


måndag 10 april 2017

Gitarrzombien Podcast med Chris Andersen Gibson

Vi träffar produktspecialisten för Gibson, Chris Andersen, och pratar Gibsons historia, det verkliga skälet till att SG bytte namn från Les Paul, Gibson 2017, Custom Shop och får inblick i Marcus Jidells förberedelser för turné med Soen samt det senaste projektet Doomsday Kingdom




Gäst: Chris Andersen, Gibson
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


fredag 7 april 2017

Fender American Professional Stratocaster 2017

För några månader sedan landade en Fender Stratocaster American Professional i stugan där jag bor. Jag var väldigt nyfiken efter första bekantskapen i januari på NAMM2017. Redan då kände jag att den här gitarren har grejer som gör den till en klassisk strata men för "vår tid". Den ser fortfarande ut som en klassisk Stratocaster men som "under huven" har en del moderna attribut, som sannolikt kommer att möta de behov som passar unga, hungriga, moderna gitarrister och kanske också en hel del erfarna lirare som behöver ett pålitligt instrument.

Fender American Professional Sonic Grey RW
American Professional ersätter American Standard. Jag tycker inte det är något konstigt, en standard har ju genom åren haft ganska olika specar och faktum är att det nu rensas upp i utbudet på ett fräscht och smart sätt. Ser man till de amerikanska stratorna finns nu två modeller: Professional och Elite, thats it. Samtidigt tar man sikte på att hänga kvar i arvet men fokusera på nutid och framtid. Jag tror det kan vara lagom "förändring på en gång" för gitarrister generellt.

Många tycker att nya gitarrer ofta är svåra att förhålla sig till. Testar man gitarrer tex i butik jämför man oftast mentalt med något inspelat instrument man har hemma och älskar. Och det är just detta som kan ställa till det. Man jämför äpplen med päron och samtidigt är det svårt att komma runt naturligtvis. Men genom att testa många gitarrer så fort man får möjlighet så övar man upp sin näsa för vad som känns bra och mindre bra. Jag återkommer till detta längre ned.

Det är flera saker som sticker ut i nya Professional skulle jag vilja påstå.

1. Halsen Deep C skiljer sig från tex från storebrorsan/syrran Elite och är tunnare vid headstock och tjockare vid "kroppen". Något mellanting av C och U kanske man kan säga. Hur som helst känns det bra med lite mer att hålla när man bänder upp över 12 band.

Halsens finish är "satin", vilket gör den skön i handen och förmodligen är det även bra för de som svettas mycket.

2. Banden kallas Narrow Tall frets och är höga som Jumbo men lite smalare och det är faktiskt de populäraste valet av bandstavar på Custom Shop. Man tycks ha lyssnat på medvetna kunders önskemål. Narrow Tall är lätta att bända med tycker jag och intonerar också väldigt fint.

3. Pickups V-Mod. Här har man blandat olika typer av magneter utifrån var de sitter (neck, middle, bridge) och vilka strängar pickupen ska fånga. Låter det konstigt? Egentligen inte.

I Bridgeposition sitter det Alnico 5 rakt av, som ger det där extra stora trycket man behöver så nära stallklackarna.

I Middle sitter det Alnico 2 (E, A, D) och Alnico 5 (G, B, E). Alnico 2 är mer "middig" och Alnico 5 hjälper de tunnare strängarna en liten bit till på vägen.

I hals sitter Alnico 2 (E,A,D) och Alnico 3 (G, B, E) för att få den där mulliga halsfläsket. Alnico 3 är lite varmare och i kombo med Alnico 2 som ger bassträngarna mer mid så känns det som att balansen blir väl avvägd.

4. Treble Bleed. För de som inte gillar att "tonen" ändrar karaktär när man rullar av volym på gitarren  finns en treble bleed som bibehåller "high ends" och förhindrar "muddighet" när du rullar av. Det är inte alla som gillar den idén såklart och då kan man ju bypassoperera bort den. Men det ger gitarren en särskild karaktär, bra på rent ljud förstås.

5. Bensadel. Givetvis en bra grej och som påverkar tonen, mer organiskt än plast eller liknande och därmed mer levande.

När jag packat upp den började jag genast "spela in den". En gitarr behöver 100-tals timmar, kanske 1000-tals, för att sätta sig och bli en naturlig del i ditt uttryck som gitarrist. Undertiden får man justera gitarren efter hur det känns, ett många gånger tålamodsprövande arbete men också fantastiskt roligt. En setup från fabrik är oftast bra gjord, dock inte alltid och framförallt inte inom alla märken.  Frakten över sjön i ett kallt flygplan etc gör att träet rör sig, i synnerhet när gitarren väl är framme och luftfuktigheten ändras igen.

Så be därför alltid butiken göra en bra grundsetup och lär dig sen själv justera trussrod och stall etc. Du kommer förmodligen få anledning att justera den, många gånger, så att lära sig justera sin gitarr är en lönsam affär. Det är helt onödigt att betala 500-600 till nån servicefirma varje gång halsen behöver justeras etc. Nån gång ibland kan det förstås vara bra att låta någon serva igenom det hela, men mycket klarar du naturligtvis av själv, gitarrer är inte "rocket science" när det kommer till justering, även om det kan låta så ibland. Grundservice görs på både Deluxe Music i Stockholm och 4Sound på lite olika ställen ute i landet, och de har kompetent personal för detta, och använd deras kompetens fullt ut när du köper ett instrument. En American Professional Stratocaster kostar runt 16 500 kr idag och då vill man ju ha det hela fint från början. För den här gitarren håller väldigt hög kvalitet när den är anpassad efter dig.

Den kändes väldigt skön från allra första början faktiskt och jag har nu spelat på den varje dag i två månader. Detta är en riktigt arbetshäst, känns gedigen, tålig i lack och håller sig stämd. Pickupperna levererar kristallklart strataljud med rikt frekvensomfång, och med rätt settings på stärkaren ger det dig en lite gladare vardag och kanske en annorlunda feeling än din tio gamla Standard. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda.

Du som turnerar mycket och inte vill släpa omkring på dina vintage-instrument kan vara helt trygg med att denna gitarr gör jobbet. Hur kan jag då påstå det här? Jo jag har lärt mig en sak genom åren:

Gitarrer jag frekvent "spontanplockarupp" är instrument som korresponderar med mig och är således bra gitarrer.

 Gitarrer jag aldrig plockar fram, eller väldigt sällan, kan jag lika gärna sälja faktiskt. Jag har en del väldigt fina instrument som förmodligen har en musiker därute som den passar bättre för.

Den kommer i samma case som Elite, ett robust men lätt plastcase som känns som de kommer hålla bra och ge gott skydd. De gamla tweedcasen är snygga men väger ju en del.

Jag gillar American Professional och kommer ha sin plats bland mina andra strator helt klart.
Vill man kliva upp ett snäpp i kvalitet från tex Mexico-stratorna så är detta ett bra alternativ.
Priset 16500 kronor känns fair tycker jag och de finns på lager hos din lokala pusher, Deluxe Music eller 4Sound till exempel. In och testa och känn i helgen vettja.

Stay Zombied



lördag 1 april 2017

Gitarrzombien Podcast - Pelle Holmberg

Vi gästas av ingen mindre än Pelle Holmberg, en av de klarast lysande stjärnorna på Jazz/Fusion/Blues himlen idag. Vi pratar inspiration, teknik, känsla, high gain- och low gainpedaler GIT, Scott Henderson, Steve Lukather och lyssnar på när Pelle exemplifierar hur man skalmässigt kliver över i olika tonarter graciöst som puman Baghera i Djungelboken. 




Gäst: Pelle Holmberg
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

måndag 13 mars 2017

Gitarzombien Podcast 48 "Att öva effektivt"

 Vi träffar Kristofer Dahl som driver GuitarMasterClass.net , en sajt som erbjuder massor tips kring hur man kan utvecklas som gitarrist. Vi pratar vikten av att på olika sätt öva sig på sin gitarr, hur man kan tänka lite smartare kring det, olika tekniker och hur man undviker att bli en copy cat player. 




Gäst: Kristofer Dahl
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

fredag 3 mars 2017

Gitarrzombien 47 - Pontus Snibb Bonafide

Pontus Snibb från bandet Bonafide berättar om hur det är att faktiskt gigga 150 ggr/år, vilka krav det faktiskt ställer på en själv som musiker och på utrustningen. Vi pratar även om gitarrer, pedalbord och ger ljudexempel på hur en Humbucker skiljer sig från P90.




Gäst: Pontus Snibb
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson



fredag 24 februari 2017

Gitarrzombien Podcast - Jimi Hendrix, med Clas Yngström

I detta avsnitt pratar vi Jimi Hendrix med Clas Yngström. Om hur Hendrix konst inspirerat och influerat honom själv och flera generationer gitarrister. Vi pratar också om vilka influenser Hendrix själv hade och det levereras också ingångar till hur man kan efterlikna Hendrix ton. Vi får också en topplista på ikoniska låtar och mycket mer. 



Gäst: Clas Yngström
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


torsdag 16 februari 2017

Gitarrzombien Podcast: PRS med gästen Jimmy Lindqvist

Gitarrzombien träffar Jimmy Lindqvist under NAMM2017 för att prata om PRS, ett märke som kilat in sig mellan de marknadsledande Fender och Gibson. Vi pratar toppar, mensurer, pickupper, förstärkare och kreativitet. 




Gäst: Jimmy Lindqvist
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium & Soen
Programledare: Fredrik Svensson

PRS Custom 24 -1992

torsdag 9 februari 2017

Gitarrzombien 44 "Halkan & Stevie" och vintagemarknaden gyllene år

Gitarrzombien träffar Jan "Halkan" Hallquist och Stevie Klasson i ett maratonmöte om hur den svenska vintagemarknaden tog sina första stapplande steg och slutade i fenomenet "Halkan". Vi pratar Sune, Spotnicks, Bluesbreaker, de första uppköpsresorna till USA, vintageinstrument, gantgubbar och jazzkatter på höjden och tvären med dessa båda, minst sagt, spännande karaktärerna i svensk gitarrhistoria. 




Gäst: Janne "Halkan" Hallquist och Stevie Klasson
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson



torsdag 2 februari 2017

Gitarrzombien Podcast Fender Factory Tour + John Cruz intervju

I Gitarrzombien avsnitt 43 pratar vi om Fenderfabriken i Corona och den factory tour vi blev inbjudna till i samband med vår resa till NAMM. Som om det inte är nog så möter vi även "masterbuilder" John Cruz på Fender Custom Shop i en smått unik intervju om hans filosofi bakom de perfekt byggda gitarrerna och vikten av att aldrig ge upp sin dröm. Som grädde på moset dyker också Joefina Campos upp, Abigail Ybarras arvtagare....




Gäst: John Cruz (Fender Custom Shop)
Sidekick: Marcus Jidell (Avatarium & Soen)
Programledare: Fredrik Svensson





onsdag 25 januari 2017

Gitarrzombien NAMM Rapport 2017

Gitarrzombien rapporterar från NAMM 2017, musikmässan som får allt annat att blekna. Vi pratar Fender Custom Shop, Gibson Gustom Shop, Blackstar, Ehrlund, Elektron, BOSS, Supro, Music Man, PRS, Slipknot, Gus G, Phil Demmel, Rainbow Bar & Grill, Orange och en hel del annat. 



Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson

































lördag 14 januari 2017

Gitarrzombien Podcast Kenny Håkansson

2017 sparkas igång med ingen mindre än Kenny Håkansson, en av sveriges pionjärer inom svensk rockmusik och grundare av Kebnekajse, och dessutom medlem i den klassiska orkestern Dag Vag under smeknamnet Beno Zeno. Vi pratar Jimi Hendrix, Baby Grandmothers, Kebnekajse, Dag Vag men även förstärkare, pedaler och gitarrer. 



Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson