Robert Pehrsson, en av sveriges mer intressanta gitarrister...

Man tappar nånting när man försöker bli duktig....
Robert Pehrsnon

En kategori gitarrister som jag tycker är mer spännande än andra är dom jag kallar för "genrelöpare", det vill säga de som har modet att följa sin egen musikaliska väg i alla delar oavsett vad som händer runtomkring. Robert Pehrsson är en av sveriges mest hängivna och spännande gitarrister just nu och har sina rötter i "death metal" men som samtidigt utvecklats till en mångfacetterad rock- och bluesgitarrist med en imponerande känsla. 

Foto: Gitarrzombien

Pehrson har spelat med i princip allt och alla genom åren och har därför en unik erfarenhet. En erfarenhet han kanske delar med många som vuxit upp under 90-talets death metal boom, det vet jag inte. Men han är driven av sin passion för gitarr och musik och vägrar att ge sig. När vi träffas på en krog i en av Stockholms förorter berättar han att hans pappa ledde in honom mot musik genom att köpa LPn till "Den onde, den gode och den fule". Filmens ledmotiv satte djupa spår i den lille ynglingen från Uddevalla. När han berättar ser jag på honom att det ögonblicket betydde mycket för hans förhållande till musik.

Hur kom det sig att du fick upp intresset för gitarr?
Metallica "Kill Em All". Jag hade kompisar i Uddevalla, där jag kommer ifrån, som spelade gitarr, och när jag hörde "Kille Em All" så bara kände jag att jag ville också spela så.

Så du spelade lite gitarr innan?
Nej det gjorde jag inte.jag lärde mig att spela gitarr till den skivan. Jag fick låne en gammal Hondo Superstrat av min kompis Mattias, och så lärde han mig typ att spela "Iron Man" och "Rock You Like an Huricane" på en sträng. Sen när jag hade Kille Em All så jag satt hemma och la nålen tillbaka, tillbaka, tillbaka tills det lät lika dant. Jag kunde faktiskt inte ens stämma gitarren. Jag försökte härma det liksom. Jag fick fan brännskador på handen för jag höll så krampaktigt i halsen, som jag gör som nybörjare. När jag tyckte det lät likadant så frågade jag en kompis och han  sa att "det låter fan likadant". Så då tänkte jag att nu kan jag väl spela gitarr då....

Så du är inte klassiskt skolad alltså?
Ha ha nej. Jag tänker att om man lär sig själv på det viset, genom att härma, så utvecklar man ett starkt gehör. Det tog säkert lång tid att lära sig det den vägen, jag minns faktiskt inte.

Vilken var din första egna gitarr?
En zebrarandig Hondo Flying V, som sen blev stulen faktiskt. Annars har jag fortfarande kvar alla gitarrer jag haft genom åren.

Hur snabbt började du spela i band?
Ganska snabbt så startade vi ett thrashband där vi bara körde kvint eftersom vi inte kunde spela ackord. Istället var fokus på att lära sig dämpade downstroke som Metallica körde. I början var jag överhuvudtaget väldigt intresserad av att bli en bra kompgitarrist. Jag ville ha en bra högerhand, eftersom det är viktigt i den thrash och death metal musiken. Jag känner idag att jag haft jättestor nytta av att ha spelat thrash och death metal just för högerhandens skull.

Masticator Uddevalla 1990

Var ni många som spelade death metal där nere?
Nej det fanns ett band i Uddevalla och det var vi, sen fanns det ett i Kungshamn som hette Decameron som då hette Nocrophobic och sen var det Dissection från Strömstad. Det var dom tre banden och totalt kanske 15 pers från Västkusten. Om dom anordnade en spelning i Strömstad så spelade vi där och om vi ordnade nåt i Uddevalla som spelade dom hos oss, för det fanns ingen som ville sätta upp death metal spelningar helt enkelt. Vi fick lära oss själva, alla hatade death metal och vi fick aldrig gigs. Vi satte upp ett gig i Ljungskile där At The Gates gjorde sitt andra gig, vi och Ceremonal Oath som sen blev Hammerfall och Dark Tranquility.

Bra lineup på det gigget?
Ja men det var så det var, folk kom och spelade gratis för att överhuvudtaget få spela. Vi hade ett band runt den här tiden men vi var bara två i bandet så vi fick plocka in medlemmar från Dissection för att kunna spela live.

Vad körde ni på för stärkare?
Alltså vi fattade inte hur en ton kom till riktigt, jag minns inte vad det var vi hade. Hela grejen med gitarrljud var lite "mystiskt" för oss faktisk.

BOSS HM-2?
Nej det viste vi inte vad det var, det var först långt senare när jag testade en sån och blev helt chockad. Man försökte väl får till ett så fett ljud man kunde, jag minns att jag hade nån gammal basstärkare och en Marshal Guvn´r som dist. Vi fick låna grejer från studieförbunden i Uddevalla, man spelade på det som fanns. Ibanez Tube Screamers hade vi också, utan att veta att de idag skulle bli ganska dyra och eftertraktade. Idag är det ju inte så alls. Utbudet är ju enormt för unga idag.

Missar man inte något då i känsla och spelförmåga?
Jo det håller jag med om, men samtidigt så är det ju så det är idag. Jag jobbar ju med ungar som fritidsledare i Solna och de liksom letar ju grejer på YouTube och fan rättar mig trots att de inte var födda när jag började spela. Men jag får en känsla av de missar viktiga poänger om var spelkänsla uppstår.

Vad hände sen?

Ja vi spelade mycket och utvecklades som musiker men det blev bara sämre och sämre, förmodligen för att vi blev bättre rent spelteklniskt. Man tappar nånting när man försöker bli duktig....Jag fick körkort och lånade brorsans bil och han hade kassetter med The Doors däri och jag började öppna upp mitt musikintresse och breddade det mer. Samtidigt köpte jag en SG, men inte för att jag gillade Angus Young utan för att Robbie Krieger i The Doors hade en. Den har jag kvar, en 1980.

Tvära kast där, från death metal till The Doors...
Jag fast båda är ju väldigt dramatiska till sin form, så visst släktskap finns där. Men sista året i Uddevalla spelade vi mycket action rock, även om vi fortfarande lyssnade på death....

Hur kom det sig att du blev "genrelöpare", dvs en som rör mer eller mindre fritt mellan olika musikstilar?
Det vet jag faktiskt inte, det har bara blivit så. Ja det enda viktiga då när jag började var att spela snabbt och hårt. En kompis till mig Robert Dahlquist från Dundertåget hade en jättefin skivsamling, han lyssnade på en massa musik tidigt. Och jag lyssnade bara på death metal, det var det enda som var viktigt. Totalt tunnelseende. Men han spelade in ett blandband med musik som jag älskar nu, med Bob Dylan, Neil Young och The band och sånt du vet. Men jag kommer ihåg att när jag fick det så bara skrattade jag åt det. Han gillade ju hårdrock också men han var inte lika insnöad som vi var.

Sen flyttade du till Stockholm och spelade folk kring Fryshuset...
Ja det var en fantastisk tid där jag lärde mig mycket och breddade min musikaliska inriktning ännu mer. Jag fick många kontakt med många, bland annat så träffade jag Fredrik Åkesson, tidigare Arch Enemy och nu Opeth där tidigt. Det var en bra plats för att lära känna folk.

Gigget på Getaway Rock var imponerande bra och tight, men du skrev till mig att det var en av era sämre spelningar?
Ja jag är nog min absolut värsta fiende faktiskt, jag är aldrig nöjd. Det är skitsvårt att spela gitarr.

Men sanningen ligger alltid i betraktarens ögon, det var skitbra. 
Jo jag vet, tack. Publiken tycker ibland att det är häftigare att ha gitarren över huvudet eller spela bakom ryggen och så vidare, men det låter ju skit. Vi står ju bara där och spelar. Jag är intresserad av att leverera bra gitarrspel, om det nu är det vi talar om.  Jag vill spela som på skivan, och så blir jag så besviken om jag inte klarar det. Och jag vet ju att det sitter "huvvet".

Innan Humbucker spelade du med några andra favoriter...
Ja jag har ju spelat med många i branschen faktiskt. Innan nya skivan spelade jag på Sweden Rock tre år i rad, första året med Dundertåget, andra Necronaut och sen Imperial State Electric. Det är fantastiskt egentligen när man tänker efter, men jag är väldigt ödmjuk och tacksam inför att ha fått och får spela med många.

Och så startar du ett eget band från scratch?
Ja jag har tagit ett steg tillbaka med det här bandet, egentligen skulle jag inte spelat in den här skivan överhuvudtaget. Det skulle bli en EP 7a på vinyl men när låtarna blev så bra så körde vi på. Så skickade jag inspelningarna till ett enda skivbolag, High Roller Records, och de nappade direkt och ville göra en fullängdare. Och så blev jag osäker och tänkte det kan jag nog inte, eller så kan jag det. Så skickade dem svindåliga demos inspelade på min iPhone som lät skit, och märkligt nog gillade dom det. Det var väldigt skönt. Samtidigt var det hemsk tid i mitt liv, jag mådde dåligt och mitt självförtroende var riktigt dåligt.

Hur då?
Min mamma diagnosticerades med cancer och jag separerade från min flickvän som jag varit tillsammans med i 12 år. Under inspelningen gick min amma bort och vi bröt upp relationen, det var riktigt jobbigt. Privatlivet var helt enkelt skitstökigt, så jag kommer inte ihåg så mycket av inspelningen. Inte så att jag söp och tog droger och sånt, för det gör jag inte, utan bara för att livet var upp och ner. Och jag tycker att jag kan höra en hel del av det på skivan faktiskt.

Och det blev ju bra.
Ja jag är stolt över den, skivbolaget är nöjda också. det var första gången som de fick ett topp 20 i tidningen Classic Rock och den har sålt bra. I alla fall så är det som jag hör.

Sen blev det live också, var det inte heller tänkt eller?

Nej det var det inte. Eftersom jag spelat i så många band genom åren så vet jag hur svårt det är. Men så sa alla att du måste göra det, så jag tänkte jaha då kanske ska det då i alla fall. Så jag satte igång att försöka sätta ihop ett band, för det måste ju vara rätt snubbar man spelar med och de här människorna måste också få betalt, även om det står mitt namn på skivan. Det är ju ett ansvar i det också. 

Och du tycks ha hittat helrätt, bandet är ju grymt tight.

Ja det är grymma, Jens var inte med i Gävle utan där hade vi en stand in. Jakob och Joseph är 25 bast och kommer från Arvika, svinduktiga och spelar i typ 1000 band. De är rätt nya bekantskaper och jag gillar dom som fan. 

Det låter väldigt plattlikt live?

Ja jag vill att det ska vara så, och det är svårt som fan. Jag vill inte ha massa extragrejer i kompet som det så lätt blir i ett band. En del säger att det är lätt spela AC/CD låtar tillexempel, men det är det inte. Man måste vara disciplinerad och ta ackorden och vila och inte triggas att addera grejer som man gillade att göra förr när man var yngre. Det är skitsvårt att hejda sig när livepulsen sätter in. Med Humbucker vill jag ha det så, det ska låta som på skiva. 

På plattan finns det en hel del hyllningar till "twin guitars", är det medvetet?

Brian Robertsson är en av mina favoritgitarrister, jag har många, men han är en. Så det är klart att jag gillar det soundet. Jag älskar ju den musiken och jag har säkert snott massor därifrån. Brian Robertsson har dessutom spelat på min topp. 

Fler som du inspirerats av?

Gitarristerna i Autopsy är mina favoriter i death metal genren. De spelar så jävla coolt och har ett helt eget sound. Annars är det de vanliga, Billy Gibbons, Richie Blackmore, Brian Robertsson, Angus Young, jag kan hålla på i 100 år. Men jag har ingen direkt "husgud" än så länge. 

Det är mycket blues i gitarrspelet på plattan.

Ja det är det, fan jag kan ju inget annat än "pentan" ha ha ha. Jag gillar Iron Maiden pentan också, de lägger till ett par toner. Jag kan visa sen, jag vet ju inte vad det heter på musikspråk, ha ha. Och Gary Moore-pentan också så klart. Jag kan inte fatta att folk ibland säger att han bara har låten "still got the blues", folk tycks ha glömt allt innan. "Coridors of Power" och "Victims of The Future" exempelvis, helt fantastiska skivor. 

Det sägs ju att för att spela blues på riktigt så underlättar det ha lite "blueselände" i livet?

Jo jag vet att folk säger så men jag tror inte alls på det. Om man verkligen inte mår bra så ligger man hellre hemma på soffan än tillbringar tid i studion. Jag fick motivera mig själv att åka till studion bara för att göra det och känna att faktiskt jag gjorde saker istället för att sumpa chansen. 

Har du några tips kring detta med övande?

Det är först på senare tid som jag har börjat öva faktiskt. Mycket handlar ju om tålamod, så jag brukar ta en äggklocka, sätta den på 5 minuter och öva på att bända, tex "dubbeltjutare" som Ace Frehley och alla andra gör. Och så kanske fokusera på vibrato ett tag, tidigare har jag bara slarvat igenom detaljer. Det har så klart låtit bra ändå, men nu har jag mognat lite tror jag.

Även om det mesta av karaktären i gitarristen sitter i personen så är ju ändå tex förstärkaren viktig för "tonen"...
Ja det där är jättelätt att svara på, för grundljudet har jag en Marshall JMP och Tube Screamer. Thats it....

Hur länge har du kört det??
Jag har alltid använt den, till allt faktiskt. Jag köpte i en butik där på Halkans ligger nu för 25 år sen. Den har master och volym och låter fantastiskt. Jag har servat den varje år på LH Musik i Sickla, och när jag lämnar in den så behöver de aldrig göra någonting. Dom säger bara "vafan Robban, du vet ju att den här alltid är perfekt".

Men de byter väl rör då och då?
Nej de behöver typ aldrig göra det för den är alltid helt perfekt och jag har på ett nördigt sätt alla servicerapporter insatta i en pärm. Jag har tagit hand om den och putsat den från dag 1.  När Slash var här för ett tag sen och skulle ha en riktigt bra topp att spela på så var det nån som sa "ta Robbans JMP".

Och Tube Screamer?
Med Dundertåget hade jag inte Tube Screamer, men sen började jag plösligt gilla det. Inte för att den ska ge mer dist, för det behövs inte. Jag har drivern på noll, level i mitten och tonen i mitten och så blir det lite mer "näsa" och lite "tightare".  Jag vill ha ett ganska "middit och nasit ljud". Det tog ganska lång tid innan jag fattade att det inte alltid behövs mycket volym för att skära igenom, det gäller att hitta "kurvan" som gör att det skär igenom. Numera är Tube Screamern alltid på.

Men du har en volymhöjning också?
Ja det har jag. Jag experimenterat råmycket med en boost, och jag är så lyckligt lottad att jag har en custombyggd till enbart mig. Det är Christian i The Datsuns har ett företag som heter Magnetic Effects och han har gjort en helt sagolik boost.
Jag hade en Dunlop bas/octave pedal som om man tar bort all octave och drar upp midden och tryckte in en ful grön knapp så får man värsta grymma Schenkerljudet. Men så ville jag ha en boost i det också, plus ett litet kort knappt märkbart delay med en enda svans. Så jag skickade lite ljudklipp till honom, och så byggde han den åt mig. Dessutom är den svinsnygg, 3 pedaler i en och det finns ingen annan åt det hållet att få tag i.

Du är lite effekt-kille?
Ha ha, jag har 7 pedaler på mitt bord. En phaser, wha, en ytterligare Tube Screamer, stämpedalen förstås, ett delay som jag byggt själv. Delayet är på jämt och är ett ultrakort, man hör det inte utan det bygger mer karaktären av "pyttelite dubbat". Jag har döpt den till "Echo"rätt och slätt.

Och den har du byggt själv?
Ja vist, jag är ganska händig i grunden och mekar mycket med bilar också. Jag har byggt säkert 10 pedaler, och lärde mig det via YouTube och manualläsning. Jag gillar att lära mig nya saker, och jag kan bli väldigt nördig. Jag har satt ihop dem själv och målat dem och tagit fram loggorna själv också.

Jag har bland annat också byggt den extra "Tube Screamern" på mitt bord, den heter Noob Screamer. Jag är lika härdig när det gäller ljud som hur det ska se ut, jag tycker de är snyggare än alla andra pedaler man kan köpa faktiskt. Men så blir det väl om man gör grejer själv antar jag. Ett tag hade jag bara egna pedaler. Men sen insåg jag att jag kanske inte är bäst på att bygga effekter.

Och gitarrer?
Jag hade ju min SG och en Tele rätt in i JMPn och i VOX AC30n. Men i Death Breath hade jag en vit Flying V som vi fick köpa lite billigare av Luthman. Vi hade båda vita Vs i bandet för vi gillade looken som Accept hade.

Men nu kör du Les Paul?
Ja sen snöade jag in på Les Paul, väldigt djupt. Jag köpte en Les Paul 58 2009 Sunburst med 50s neck och det gillar jag. Rätt färgglad och ful faktiskt, men helt fantastisk att spela på. Jag fick den billigt, annars kostar den väl 45 000 eller nåt, jag vet inte. Men nu har jag en Grecco Les Paul med ett otroligt fett ljud som jag köpte på nätet. Den låter bättre än 58an, och det därför jag spelar jämt på den nu.

Robert tar fram den ur caset. 

Snygg...
Ja jag älskar Tobacco Burst. Allt är original förutom att jag har låtit pleaka den. Just nu är den nedstämd för att jag ska spela med Imperial State Electric i helgen och Humbucker. Den är känslig i halsen och blir lite sladdrig när man stämmer ner den, så man måste justera halsen ofta om man spelar i fler band samtidigt. Eftersom jag vill ha dem perfekt så justerar jag mina gitarrer jämt. Folk brukar vara rädda för att dra i trossen, men det är inte jag.

Den har väldigt fin akustisk ton...
Ja den har ett stort häng och ett fantastiskt stort brun ton.


Var köpte du den?
Jag köpte den från japan, vi var på turné i Italien och låg på hotellrummet och kunde inte sova. Hittade den på eBay och tänkte fy fan vad snygg. Den kom i kartong fylld med frigolit utan nånting annat. Jag trodde först att den skulle vara typ knäckt men den var fine. Den kostade 8000 och så har jag lagt ut ytterligare 4000 på den och den låter lika bra och till och med bättre än en Gibson original.

Hur sköter du om dina gitarrer?
Jag är noga med att putsa på dem och har alltid med mig grejer för det, jag hatar klibbiga skitiga gitarrer. Att skall vara snyggt och perfekt, annars fungerar det inte för mig. När jag byter strängar så oljar jag alltid in dem med typ "lemon oil". 

Har ni några gigg på gång?

Ja det är ganska mycket, nästa helg är det både Humbucker och så är jag stand in i Imperial State Electric. Sen har vi en Norgeturné och en Tysklandsturné.

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid...
Tack själv, det är alltid kul att nördprata med nån som fattar. Det var nog den roligaste intervju jag gjort i hela mitt liv tror jag...