Intervju med Robb Flynn från Machine Head
Robb Flynn är grundare, gitarrist, sångare och frontman i superbandet Machine Head.
Machine Head som på ett sätt är ett band med flera bottnar och influenser. Den starkaste influensen, som fick det hela att rulla igång, är förstås "Bay Area Thrash" men även Grunge, Stoner och klassisk metal står på listan med influenser, Robb är bland annat ett stort fan av Black Sabbath. Machine Head startade i Oakland 1991 och första skivan Burn My Eyes (1994) briserade som en bomb och sålde omedelbart 400 000 ex.
Jag träffar Robb när han dimper ned i Stockholm för att promota kommande skivan "Bloodstone & Diamonds och innan intervjun fick jag möjlighet att lyssna igenom den. En skiva som på sitt sätt i grunden låter väldigt mycket Machine Head, men samtidigt med en hel del spännande nytänkande inslag.
Inte så drastiska nya saker, som de blev så kritiserade för med Burning Red och Supercharger, utan snarare finesser och utmanande detaljer i både sound och arrangemang. Två av låtarna har stråkar i arret, vilket förmodligen får en och annan att höja på ögonbrynet.
Det finns redan nu två demolåtar upplagda på Spotify, "Killers & Kings" och "Our Darkest Days". "Killers & Kings" är en renodlad Machine Head låt med i princip allt man behöver för att fatta hur nästa platta på ett ungefär låter. Det är tungt, aggressivt och "övertonerna" duggar tätt. En given livelåt, inte otänkbart en öppningslåt live faktiskt för att kicka igång ordentligt. Intressant är också att Phills solon tagit sig ytterligare ett steg, det låter riktigt bra. "Our Darkest Days" är också en bra låt i lite snabbare tempo och med en cool refräng, dock inte listad på skivan. Check it out. I samband med plattan släpper de också en 28-sidig läderinbunden minibok.
Skivan låter ruskigt tight och den är ett blytungt inlägg i rockhistorien av Machine Head och den kommer ut någon gång i November.
Vi träffas på ett hotel i stan och jag måste säga att jag var lite nervös, så det började lite trevande. Men han inledde med att, märkligt nog, ge mig en komplimang för mina jeans, så jag kom helt av mig och så släppte det. Det vana intervjuoffret hjälpte den nervösa amatören, en fin gest. Det blev ett långt samtal som naturligtvis startade i hans "baritone guitars".
Varför blev det baritones för dig från början?
Bra fråga, det var för så länge sedan så jag minns knappt. Men jag hade en kompis som kallades Snake (Steve Green), som då spelade i ett band som heter Skinlab. Han hade en baritone från ESP som han stämde ner till A. Han sa till mig vid nåt tillfälle att du borde testa baritone, för att de har längre hals och att James Hetfield använde en på Sad But True osv. Från start har vi alltid haft nedstämt till B men också kämpat med olika sätt att få det hela att hålla stämning och så vidare. Så jag tänkte att jag prövar väl då.
Så du kontaktade ESP?
Ja jag hade redan etablerat en kontakt med dem och berättade för dem att att min polare Snake snackat om baritones och att jag undrade om inte de kunde bygga en baritone V till mig.
Hur var det att byta från short scale till baritone?
När jag fick den av ESP så kändes det först väldigt konstigt, över 7 cm längre. Jag kommer ihåg att fick den inför en spelning i Clifton Park New York och det var den första showen jag skulle använda den. Jag tänkte först att den är ju sjukt stor och svårspelad, men jag älskade hur den lät.
Tjockare kropp?
Nej kroppen var densamma som på shortscales med den var tyngre pga att halsen var längre och därmed mer trä. Hela gitarren lät mycket mer tight än något jag jag hört tidigare, och när den då stämdes ned till B så blev den ju bara hur tight som helst.
Vad körde du för strängtjocklek, 12- ?
Nej nej, jag körde och kör oftast 09-52 faktiskt. Det blir mer chunky. Jag körde 58 ett tag men gick tillbaka till 52, det låter bättre helt enkelt och särskilt om du som jag gillar gillar vibrato och att bända.
Så din första baritone var en ESP, men nu använder du bara Gibson?
Ja det stämmer, nu använder jag mest Gibson. Jag har också en egen signature, en Epiphone Baritone V.
Du skrev en ganska tuff artikel nyligen om musikindustrin och att den numera tar död på kreativitet och nyfikenhet, och att vi knappt går på konserter länge?
Ja jag skrev av mig en hel del där faktiskt. Artikeln handlade om hur storbolagen och facken styr och reglerar tex förutsättningarna för konserter och därmed musikers kreativitet kan man säga. Och att det ytterst drabbar publiken som mer och mer verkar tappa intresset för livemusik, i alla fall i USA.
Är det tuffare att ta sig fram nu för tiden än då ni började?
Jag har varit i den här industrin i 26 år, skrivit musik, givit ut skivor och turnerat. När vi startade var hela grejen att komma in i skivbutikerna med sina grejer. Fanns man inte i butiken så existerade man inte. Som independent bolag, som Roadrunner, Nuclear Blast m.m eller band, kom man inte in i alla butiker eftersom de stora bolagen proppade dem fulla med vad de för stunden var upptagna med i popsvängen. Problemet var att om man inte var i butik så var det kört. När internet kom så förändrades hela spelplanen.
Till det bättre eller sämre utifrån ditt perspektiv som konstnär eller musiker?
Jag har alltid tyckt att det varit i huvudsak till det bättre. Du kan som band kommunicera med dina fans, få ut din musik och så vidare. Före internet fanns bara en kanal för att nå dina fans och det var genom musiktidningar och om du lyckades berodde allra mest på om den tidningen gillade dig eller hatade dig. Många av dem hatade Machine Head. Man var i händerna på journalister.
Hur ser spelplanen ut idag då?
Ja nu är det snarare så många band så man måste fundera på hur man sticker ut bland hundratusentals band som alla kommunicerar med sina fans, ger ut musik på nätet och använder sina instagram och Facebook-konton. Det här är en fråga som vi ställer oss varje dag, hur kommer man igenom bruset jämfört med förr då det handlade om att komma in i skivbutiken så alla kan se dig. Nu kan alla se alla men man kan fråga sig vem fan det är som tittar egentligen.
Handlar det mer om branding i dag än faktiskt musikskapande?
Jag tror absolut att det handlar mycket mer om branding än om musik idag, men jag tror att det kommer svänga tillbaka till att handla mer om musik framöver eftersom det ändå är musiken som sticker igenom bruset. När du hör en riktigt bra låt eller en otroligt bra platta så är det trots allt den som sticker igenom och gör skillnad, mer än en hype eller media buzz. Om jag läser en bra recension så slår det högre om du säger "du måste fan lyssna på det här". Jag litar mer på människor än representanter från media faktiskt.
Fick du nån respons från industrin själv på din artikel?
Skojar du, jag fick artikeln läst 750 000 gånger på Facebook och delad 29 000 och jag kan inte överblicka alla hatbrev jag fick från fackliga, kristna och muslimska företrädare som ville "kick my ass". Men jag fick också sjukt mycket respons från musiker som uppskattade att jag lyfte frågan och tog bladet från munnen.
Tillbaks till din utrustning. Ni var bland de första banden att använda Peavey 5150, hur kom det sig?
Vi spelade in vår första skiva och jag hade just fått min förstärkare stulen. Jag minns inte vad det var för någon, inget speciellt. Men Panteras platta "Vulgar" hade just släppts och Dime hade världens coolaste ton i sin Randall. Den tyngsta och mest massiva tonen någonsin och jag tänkte att jag måste komma nära den. Vi provade de flesta Marshalls och det mesta vi kände till faktiskt. Men i samband med "Burn My Eyes" så provade vi en 5150 och när vi kopplade in så tänkte jag bara "Holy Fuck". Den var så tät och tight och vi körde den i en Marshall Vintage som hade ett lite mer scooped sound. Jag tänkte att det är det här som gäller så vi använde den på hela skivan. Eftersom vi dubbade gitarrerna, till skillnad från Dimebag, så ville jag ha det där täta. En cool grej med det är man får det där naturliga choruset som kommer av att en dubbning sällan blir perfekt.
Du kör fortfarande Marshall Cabs?
Ja Marshall 1960BV, den tycker jag passar allra mes och gör den ännu större.
Mickar?
EMG.
Effekter?
Jag har en Tube Screamer (TS9) på 5 eller 6 eller nåt sånt och förstärkarens gain på 5-6 också. Jag tycker Tube Screamern tightar till botten och sen tillför den mer av det där plektrumskrapet som jag tycker är helt fantastiskt.
Ja jag kan se det i dina ögon faktiskt, att du tycker det....
Ha ha ha...ja man kan liksom gräva sig in i strängarna riktigt ordentligt och tillföra ett ytterligare ljudperspektiv i soundet.
Andra effekter?
Jag har en Bob Bradshaw lösning och 2 lådor fyllda av pedaler. Min absoluta favorit utöver allt annat, och som jag kör i nästan alla låtar, är min Electro-Harmonis Electric Mistress Deluxe som när du inte har en noisegate på den låter GAZHUNK GAZHUNK. Det är den coolaste pedalen jag har, jag älskar den. Den låter liksom inte som något annat, den satuerar ljudet på riktigt. Jag tycker de flesta digitala varianter inte riktigt "fuckar upp ljudet" som den här gör. När jag kör igång något så vill att det riktigt exploderar ljudmässigt, tex en FUZZ framför en Phaser så det liksom helt går över styr. Jag vill att det skiljer sig drastiskt från orginaltonen.
Den nya skiva låter riktigt spännande...
Tack så mycket. Ja vi försöker ju tillföra nytt utan att tappa bort oss. Vi vill alltid finna nya vägar musikaliskt, och det är väl ganska naturligt om man vill utvecklas. Att man lär sig nya saker, hör nya grejer och sen ser vart det tar en. Kan du tänka dig ett Beatles som alltid låtit som "I wanna hold your hand"? Det hade ju varit helt värdelöst om de inte gjort S:gt Pepper, där de ju blev rejält konstiga ett tag och jag gillar det där "fan nu testar vi det här" - känslan.
För att överleva 26 år som band, som Machine Head, måste man då göra saker som man egentligen inte vill?
Absolut måste man det, det här är min 6e intervju idag och det är verkligen inte en del av den kreativa processen. Att hela tiden förklara vad en låt handlar om är nästan "anticlimatic". Musik ska lyssnas på och reageras på, vi har inte musik för att den ska förklaras och pratas om. Den finns där för att lyssnas på, punkt. Jag har själv inget intresse av att läsa nånstans om varför Ozzy skrev "Sweat Leaf" och vad han menade med den eller "Into The Void", vem bryr sig?
Hur håller man då fast i det kreativa, vad är viktigast?
Intressant fråga faktiskt. Jag har ju intresserat mig för kreativitet sedan länge och har bland annat precis läst en bok som heter "Imagine" av Jonah Lehrer. Han pratar om varför massiva kreativa processer inträffar, som tiden för Shakespear som påverkade teatern så som den gjorde eller varför vissa fotbollslag periodvis blir rena dynastier etc. Eller varför ,utifrån min erfarenhet, The Bay Area Thrash Scene växte fram.
Varför välde så många framgångsrika band fram under den tiden tror du?
Det har delvis med tidpunkten att göra, rätt i samhällstid liksom. Samtidigt som människor hade en anledning att testa och riskera saker och att de faktiskt hade möjlighet att riskera. De hade inte något annat val än att göra det som de trodde på. Tiderna då var lite av en depression i landet, så det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på musikklubbar, som det ju turligt nog fanns gott om. Men också att det faktiskt fanns ett regelverk och en struktur som möjliggjorde idéstölder av varandra utan att plagiera. Allt det här tror jag gjorde att människor triggades att utforska hur långt de kunde gå, hur hårt kunde man spela och det ena ledde fram till det andra. Det bästa tipset när det gäller kreativitet är att stjäla från andra, men snyggt.
Hur går det till när ni ska skriva nytt material? Hur skapar ni nya riff och hur kan ni vara säkra på att de är "nya"?
Vi försöker sätta oss ned och tänja på våra egna gränser och göra något vi aldrig gjort förut. Kanske lägga till nån neoklassisk grej eller nåt annat mer ljudmäassigt. Vi har en låt på nästa platta där vi stämt ner till F och normalt sett så sjunger jag inte falsett särskilt mycket men i den här tunga stonerlåten så funkar den mjukare falsetten med det supertunga kompet. Jag försöker att aldrig göra sånt jag redan gjort, eller jag försöker i alla fall att undvika det.
Hur gör ni för att undvika det ni kommer på i riffväg faktiskt är plagierat?
Ha ha, jo både Phill och jag är faktiskt ganska bra på att ta på oss rollen som "Riff Police" och säga till varandra och andra också för den delen. Men samtidigt handlar det ju om att sno, jag har till exempel snott riffet till Judas Priest "Victim of Changes". Refrängen är ju ganska mycket snodd faktiskt, fast med vår egen twist och färgning så det är nog ingen som tänker på det. Vi hade till och med arbetsnamnet "Victim of changes II" på den när vi spelade in den. Om du kan sätta din egen stämpel på det du stjäl så är det inget problem.
Är människor i allmänhet allt för rädda för att sno och sätta sin twist på saker och ting?
Jag tror faktiskt inte folk är rädda för att stjäla, de verkar mer rädda för att sätta sin egen twist på det. Jag tycker folk stjäl lite för uppenbart och då blir resultatet istället att de är "copy cats" och ointressanta i sammanhanget. Och för min egen del så kopierar jag inte, jag "stjäl" och tar saker vidare. Ha ha ha
Du fick en gitarr av Dimebag Darrel, som du sen blev bestulen på. Han hade sabbat en av dina gitarrer, men hur gick det till?
Han var asfull och greppade min gitarr och skulle spela med förbandet och plötsligt smashade han den i golvet. Han skämdes som en hund och gav mig 300 dollars, vilket var dubbelt så mycket som den kostade, och sen gav han mig sin egen gitarr som var en Washburm Dimebolt proyotype.
Hade du moddat Dimebolt gitarren något?
Ja jag bytte mickar till EMGs och jag tror jag bytte Floyd också.
Hur har det gått med den, har den kommit fram?
Nej den är borta. Den kommer säkert fram om 10-15 år. Det jag tror hände var att det var en gitarrliga som stal den, de är vanliga där jag bor. Polisen hjälpte mig leta i en beslagtagen lastbil med 500 stulna gitarrer, men ingen av de jag blev av med fanns där. Det var 4 killar som haffats, och det var bara en av många ligor från området.
Blev du av med fler?
Ja bland annat Ibanezen som jag skrev "Burn My Eyes" med, som var full av klistermärken och en fantastiskt gitarr. Men jag tror att när de fattade att det var väldigt speciella gitarrer, precis som en dyrbar unik tavla, så kände de antagligen att de inte kunde sälja den för de var så heta, för det var en stor nyhet i lokalmedia under en tid. Så de väntar nog.
Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts att bli av med dessa...
Ja jo men gitarrerna är ju en sak, men de snodde ju pengar, mobiler, datorer och min frus smycken också. Och mina grabbar var med när vi upptäckte det och de blev ju vettskrämda av det hela och undrade om de här typerna kunde komma in igen när som helst och döda oss. Barn kan ju inte rationalisera utan tänker att det är som i Scooby Doo, att de bara flyger in genom fönstret. Det hela var mycket både obehagligt och jobbigt.
Tack för att du tog dig tid att snacka med Gitarrzombien.
Tack själv, det var en annorlunda intervju. Kul...
Machine Head som på ett sätt är ett band med flera bottnar och influenser. Den starkaste influensen, som fick det hela att rulla igång, är förstås "Bay Area Thrash" men även Grunge, Stoner och klassisk metal står på listan med influenser, Robb är bland annat ett stort fan av Black Sabbath. Machine Head startade i Oakland 1991 och första skivan Burn My Eyes (1994) briserade som en bomb och sålde omedelbart 400 000 ex.
 |
| Foto: Travis Shinn |
Inte så drastiska nya saker, som de blev så kritiserade för med Burning Red och Supercharger, utan snarare finesser och utmanande detaljer i både sound och arrangemang. Två av låtarna har stråkar i arret, vilket förmodligen får en och annan att höja på ögonbrynet.
Det finns redan nu två demolåtar upplagda på Spotify, "Killers & Kings" och "Our Darkest Days". "Killers & Kings" är en renodlad Machine Head låt med i princip allt man behöver för att fatta hur nästa platta på ett ungefär låter. Det är tungt, aggressivt och "övertonerna" duggar tätt. En given livelåt, inte otänkbart en öppningslåt live faktiskt för att kicka igång ordentligt. Intressant är också att Phills solon tagit sig ytterligare ett steg, det låter riktigt bra. "Our Darkest Days" är också en bra låt i lite snabbare tempo och med en cool refräng, dock inte listad på skivan. Check it out. I samband med plattan släpper de också en 28-sidig läderinbunden minibok.
Skivan låter ruskigt tight och den är ett blytungt inlägg i rockhistorien av Machine Head och den kommer ut någon gång i November.
Vi träffas på ett hotel i stan och jag måste säga att jag var lite nervös, så det började lite trevande. Men han inledde med att, märkligt nog, ge mig en komplimang för mina jeans, så jag kom helt av mig och så släppte det. Det vana intervjuoffret hjälpte den nervösa amatören, en fin gest. Det blev ett långt samtal som naturligtvis startade i hans "baritone guitars".
Varför blev det baritones för dig från början?
Bra fråga, det var för så länge sedan så jag minns knappt. Men jag hade en kompis som kallades Snake (Steve Green), som då spelade i ett band som heter Skinlab. Han hade en baritone från ESP som han stämde ner till A. Han sa till mig vid nåt tillfälle att du borde testa baritone, för att de har längre hals och att James Hetfield använde en på Sad But True osv. Från start har vi alltid haft nedstämt till B men också kämpat med olika sätt att få det hela att hålla stämning och så vidare. Så jag tänkte att jag prövar väl då.
Ja jag hade redan etablerat en kontakt med dem och berättade för dem att att min polare Snake snackat om baritones och att jag undrade om inte de kunde bygga en baritone V till mig.
Hur var det att byta från short scale till baritone?
När jag fick den av ESP så kändes det först väldigt konstigt, över 7 cm längre. Jag kommer ihåg att fick den inför en spelning i Clifton Park New York och det var den första showen jag skulle använda den. Jag tänkte först att den är ju sjukt stor och svårspelad, men jag älskade hur den lät.
Tjockare kropp?
Nej kroppen var densamma som på shortscales med den var tyngre pga att halsen var längre och därmed mer trä. Hela gitarren lät mycket mer tight än något jag jag hört tidigare, och när den då stämdes ned till B så blev den ju bara hur tight som helst.
Vad körde du för strängtjocklek, 12- ?
Nej nej, jag körde och kör oftast 09-52 faktiskt. Det blir mer chunky. Jag körde 58 ett tag men gick tillbaka till 52, det låter bättre helt enkelt och särskilt om du som jag gillar gillar vibrato och att bända.
Ja det stämmer, nu använder jag mest Gibson. Jag har också en egen signature, en Epiphone Baritone V.
Du skrev en ganska tuff artikel nyligen om musikindustrin och att den numera tar död på kreativitet och nyfikenhet, och att vi knappt går på konserter länge?
Ja jag skrev av mig en hel del där faktiskt. Artikeln handlade om hur storbolagen och facken styr och reglerar tex förutsättningarna för konserter och därmed musikers kreativitet kan man säga. Och att det ytterst drabbar publiken som mer och mer verkar tappa intresset för livemusik, i alla fall i USA.
Jag har varit i den här industrin i 26 år, skrivit musik, givit ut skivor och turnerat. När vi startade var hela grejen att komma in i skivbutikerna med sina grejer. Fanns man inte i butiken så existerade man inte. Som independent bolag, som Roadrunner, Nuclear Blast m.m eller band, kom man inte in i alla butiker eftersom de stora bolagen proppade dem fulla med vad de för stunden var upptagna med i popsvängen. Problemet var att om man inte var i butik så var det kört. När internet kom så förändrades hela spelplanen.
Till det bättre eller sämre utifrån ditt perspektiv som konstnär eller musiker?
Jag har alltid tyckt att det varit i huvudsak till det bättre. Du kan som band kommunicera med dina fans, få ut din musik och så vidare. Före internet fanns bara en kanal för att nå dina fans och det var genom musiktidningar och om du lyckades berodde allra mest på om den tidningen gillade dig eller hatade dig. Många av dem hatade Machine Head. Man var i händerna på journalister.
Ja nu är det snarare så många band så man måste fundera på hur man sticker ut bland hundratusentals band som alla kommunicerar med sina fans, ger ut musik på nätet och använder sina instagram och Facebook-konton. Det här är en fråga som vi ställer oss varje dag, hur kommer man igenom bruset jämfört med förr då det handlade om att komma in i skivbutiken så alla kan se dig. Nu kan alla se alla men man kan fråga sig vem fan det är som tittar egentligen.
Handlar det mer om branding i dag än faktiskt musikskapande?
Jag tror absolut att det handlar mycket mer om branding än om musik idag, men jag tror att det kommer svänga tillbaka till att handla mer om musik framöver eftersom det ändå är musiken som sticker igenom bruset. När du hör en riktigt bra låt eller en otroligt bra platta så är det trots allt den som sticker igenom och gör skillnad, mer än en hype eller media buzz. Om jag läser en bra recension så slår det högre om du säger "du måste fan lyssna på det här". Jag litar mer på människor än representanter från media faktiskt.
Fick du nån respons från industrin själv på din artikel?
Skojar du, jag fick artikeln läst 750 000 gånger på Facebook och delad 29 000 och jag kan inte överblicka alla hatbrev jag fick från fackliga, kristna och muslimska företrädare som ville "kick my ass". Men jag fick också sjukt mycket respons från musiker som uppskattade att jag lyfte frågan och tog bladet från munnen.
Vi spelade in vår första skiva och jag hade just fått min förstärkare stulen. Jag minns inte vad det var för någon, inget speciellt. Men Panteras platta "Vulgar" hade just släppts och Dime hade världens coolaste ton i sin Randall. Den tyngsta och mest massiva tonen någonsin och jag tänkte att jag måste komma nära den. Vi provade de flesta Marshalls och det mesta vi kände till faktiskt. Men i samband med "Burn My Eyes" så provade vi en 5150 och när vi kopplade in så tänkte jag bara "Holy Fuck". Den var så tät och tight och vi körde den i en Marshall Vintage som hade ett lite mer scooped sound. Jag tänkte att det är det här som gäller så vi använde den på hela skivan. Eftersom vi dubbade gitarrerna, till skillnad från Dimebag, så ville jag ha det där täta. En cool grej med det är man får det där naturliga choruset som kommer av att en dubbning sällan blir perfekt.
Du kör fortfarande Marshall Cabs?
Ja Marshall 1960BV, den tycker jag passar allra mes och gör den ännu större.
Mickar?
EMG.
Effekter?
Jag har en Tube Screamer (TS9) på 5 eller 6 eller nåt sånt och förstärkarens gain på 5-6 också. Jag tycker Tube Screamern tightar till botten och sen tillför den mer av det där plektrumskrapet som jag tycker är helt fantastiskt.
Ja jag kan se det i dina ögon faktiskt, att du tycker det....
Ha ha ha...ja man kan liksom gräva sig in i strängarna riktigt ordentligt och tillföra ett ytterligare ljudperspektiv i soundet.
Jag har en Bob Bradshaw lösning och 2 lådor fyllda av pedaler. Min absoluta favorit utöver allt annat, och som jag kör i nästan alla låtar, är min Electro-Harmonis Electric Mistress Deluxe som när du inte har en noisegate på den låter GAZHUNK GAZHUNK. Det är den coolaste pedalen jag har, jag älskar den. Den låter liksom inte som något annat, den satuerar ljudet på riktigt. Jag tycker de flesta digitala varianter inte riktigt "fuckar upp ljudet" som den här gör. När jag kör igång något så vill att det riktigt exploderar ljudmässigt, tex en FUZZ framför en Phaser så det liksom helt går över styr. Jag vill att det skiljer sig drastiskt från orginaltonen.
Tack så mycket. Ja vi försöker ju tillföra nytt utan att tappa bort oss. Vi vill alltid finna nya vägar musikaliskt, och det är väl ganska naturligt om man vill utvecklas. Att man lär sig nya saker, hör nya grejer och sen ser vart det tar en. Kan du tänka dig ett Beatles som alltid låtit som "I wanna hold your hand"? Det hade ju varit helt värdelöst om de inte gjort S:gt Pepper, där de ju blev rejält konstiga ett tag och jag gillar det där "fan nu testar vi det här" - känslan.
För att överleva 26 år som band, som Machine Head, måste man då göra saker som man egentligen inte vill?
Absolut måste man det, det här är min 6e intervju idag och det är verkligen inte en del av den kreativa processen. Att hela tiden förklara vad en låt handlar om är nästan "anticlimatic". Musik ska lyssnas på och reageras på, vi har inte musik för att den ska förklaras och pratas om. Den finns där för att lyssnas på, punkt. Jag har själv inget intresse av att läsa nånstans om varför Ozzy skrev "Sweat Leaf" och vad han menade med den eller "Into The Void", vem bryr sig?
Intressant fråga faktiskt. Jag har ju intresserat mig för kreativitet sedan länge och har bland annat precis läst en bok som heter "Imagine" av Jonah Lehrer. Han pratar om varför massiva kreativa processer inträffar, som tiden för Shakespear som påverkade teatern så som den gjorde eller varför vissa fotbollslag periodvis blir rena dynastier etc. Eller varför ,utifrån min erfarenhet, The Bay Area Thrash Scene växte fram.
Varför välde så många framgångsrika band fram under den tiden tror du?
Det har delvis med tidpunkten att göra, rätt i samhällstid liksom. Samtidigt som människor hade en anledning att testa och riskera saker och att de faktiskt hade möjlighet att riskera. De hade inte något annat val än att göra det som de trodde på. Tiderna då var lite av en depression i landet, så det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på musikklubbar, som det ju turligt nog fanns gott om. Men också att det faktiskt fanns ett regelverk och en struktur som möjliggjorde idéstölder av varandra utan att plagiera. Allt det här tror jag gjorde att människor triggades att utforska hur långt de kunde gå, hur hårt kunde man spela och det ena ledde fram till det andra. Det bästa tipset när det gäller kreativitet är att stjäla från andra, men snyggt.
Hur går det till när ni ska skriva nytt material? Hur skapar ni nya riff och hur kan ni vara säkra på att de är "nya"?
Vi försöker sätta oss ned och tänja på våra egna gränser och göra något vi aldrig gjort förut. Kanske lägga till nån neoklassisk grej eller nåt annat mer ljudmäassigt. Vi har en låt på nästa platta där vi stämt ner till F och normalt sett så sjunger jag inte falsett särskilt mycket men i den här tunga stonerlåten så funkar den mjukare falsetten med det supertunga kompet. Jag försöker att aldrig göra sånt jag redan gjort, eller jag försöker i alla fall att undvika det.
Hur gör ni för att undvika det ni kommer på i riffväg faktiskt är plagierat?
Ha ha, jo både Phill och jag är faktiskt ganska bra på att ta på oss rollen som "Riff Police" och säga till varandra och andra också för den delen. Men samtidigt handlar det ju om att sno, jag har till exempel snott riffet till Judas Priest "Victim of Changes". Refrängen är ju ganska mycket snodd faktiskt, fast med vår egen twist och färgning så det är nog ingen som tänker på det. Vi hade till och med arbetsnamnet "Victim of changes II" på den när vi spelade in den. Om du kan sätta din egen stämpel på det du stjäl så är det inget problem.
Är människor i allmänhet allt för rädda för att sno och sätta sin twist på saker och ting?
Jag tror faktiskt inte folk är rädda för att stjäla, de verkar mer rädda för att sätta sin egen twist på det. Jag tycker folk stjäl lite för uppenbart och då blir resultatet istället att de är "copy cats" och ointressanta i sammanhanget. Och för min egen del så kopierar jag inte, jag "stjäl" och tar saker vidare. Ha ha ha
Han var asfull och greppade min gitarr och skulle spela med förbandet och plötsligt smashade han den i golvet. Han skämdes som en hund och gav mig 300 dollars, vilket var dubbelt så mycket som den kostade, och sen gav han mig sin egen gitarr som var en Washburm Dimebolt proyotype.
Hade du moddat Dimebolt gitarren något?
Ja jag bytte mickar till EMGs och jag tror jag bytte Floyd också.
Hur har det gått med den, har den kommit fram?
Nej den är borta. Den kommer säkert fram om 10-15 år. Det jag tror hände var att det var en gitarrliga som stal den, de är vanliga där jag bor. Polisen hjälpte mig leta i en beslagtagen lastbil med 500 stulna gitarrer, men ingen av de jag blev av med fanns där. Det var 4 killar som haffats, och det var bara en av många ligor från området.
Blev du av med fler?
Ja bland annat Ibanezen som jag skrev "Burn My Eyes" med, som var full av klistermärken och en fantastiskt gitarr. Men jag tror att när de fattade att det var väldigt speciella gitarrer, precis som en dyrbar unik tavla, så kände de antagligen att de inte kunde sälja den för de var så heta, för det var en stor nyhet i lokalmedia under en tid. Så de väntar nog. |
| Foto: Darren Edwards |
Ja jo men gitarrerna är ju en sak, men de snodde ju pengar, mobiler, datorer och min frus smycken också. Och mina grabbar var med när vi upptäckte det och de blev ju vettskrämda av det hela och undrade om de här typerna kunde komma in igen när som helst och döda oss. Barn kan ju inte rationalisera utan tänker att det är som i Scooby Doo, att de bara flyger in genom fönstret. Det hela var mycket både obehagligt och jobbigt.
Tack för att du tog dig tid att snacka med Gitarrzombien.
Tack själv, det var en annorlunda intervju. Kul...
Kommentarer
Skicka en kommentar