Doug Blair från WASP. En unik och galen gitarrist med innovativ drivkraft
"Att scalopera en greppbräda är lika lätt som att sticka".
För en tid sedan kom jag i kontakt med Doug Blair (Lucek), gitarrist i det klassiska bandet W.A.S.P. Ett band bland många som inspirerat mig sedan hårdrocken rörde om i det svenska gammelmoralistiska 80-talet. Jag minns hur vuxenvärlden förfasade sig över hur man kan ha kött som rekvisita och sågklingor i skrevet och fördunkla unga människors sinnen med låtar som "Fuck Like A Beast" och "L.O.V.E Machine". Jag gillade deras sätt att bryta mönstret och gå ett steg längre än band som Kiss och andra gjort i chockrocksvängen. WASP kändes mer och "på riktigt".
Doug Blair var med i WASP redan 1992 en kort period och återkom sedan 2001 med inhopp. Från 2006 är han permanent medlem i bandet och i dagarna kliver de in i Blackie Lawless studio för ytterligare en skiva betitlad "Golgotha".
Doug är något så udda som en kreativ, nytänkande och passionerad oldschool gitarrist, som förtjänar att uppmärksammas. Likt de flesta gitarrister i WASP rent historiskt har han hamnat lite i skymundan. WASP har liksom aldrig varit en plattform för gitarrister känns det som, som till exempel Dokken, Extreme eller RATT från samma tidevarv. Band med gitarrister som hyllades och lyftes fram, men WASP var något annat, mer av ett bulldozerband med en tydlig extrovert sångare. Det lysande undantaget är Doug Blair.
Doug har något unikt och "eget" i sitt sätt att spela om man jämför med hans föregångare, mer melodiskt och uppfinningsrikt. Om man lyssnar ordentligt på skivorna "Dominator" (2007) och "Babylon" (2009) så hittar man mycket spännande gitarrspel att inspireras av.
Han är inte bara en talangfull gitarrist, han tål också att uppmärksammas för sitt experimenterande med gitarrer som fenomen överhuvudtaget.
Jag träffar honom i hans tillfälliga övernattningsbostad på söder i Stockholm för att snacka gitarrer och testa några av hans arbetsverktyg. Han är en trevlig och intresserat lyssnande person och samtidigt helt galen. När han kommer igång så pratar oavbrutet och engagerat.
Han har med sig två ESP med en massa sköna modifieringar, bland annat egenhändigt skaloperade och personifierade med riktigt coola detaljer.
Men framförallt är jag nyfiken på hans Washburn N4 med en "electromagnetic sustainer", kallad Sustainiac, inmonterat i huvud, hals och kropp som låter helt unikt.
Systemet kommer från www.sustaniac.com och tillverkades nån gång i slutet av 80-talet och som fortfarande går att beställa. Det unika med Dougs version är att sladden från huvudet ner till kroppen har infogats i själva halsen, på de andra hänger den bredvid.
Resultatet är en galet vild och okontrollerad, men samtidigt tänjbar och "playable" sustain, som kan pågå för evigt eller tills batteriet tar slut. Du kan få makaber sustain på vilken volym som helst och slå av och på när du vill. Jag kommer att återkomma med en artikel om denna unika gitarr i sitt slag som faktiskt tar begreppet "sustain" till en helt annan nivå.
Doug har också en fascination för akustiska gitarrer, och han är en flink gitarrbyggare som byggt en hel del spännande akustiska instrument.
Du har alltid varit passionerad för både elgitarr och akustisk, hur startade det?
Mina hjältar från tidig ålder var RUSH, Aerosmith, Led Zeppelin och Journey och alla dessa var väl förankrade i landskapet mellan elgitarr och akustisk gitarr. När jag spelade i vårt high school band så hade jag ett sånt där "stand" som den akustiska satt i så jag kunde spela lite akustisk och sen växla till elgitarr. Jag minns att den första låten som jag spelade på det sättet var Aerosmiths "Seasons of Wither" som börjar med ett lugnt akustiskt parti och som sen går över i tuff gitarr. Och givetvis "Over the hills and far away" med Led Zeppelin. Jag älskade det, jag hade till och med en Double Neck Ibanez på den tiden.
%2B1.jpg)
Kommer du ihåg din första gitarr?
Ja som igår faktiskt. Jag delade ut tidningar för att spara pengar till en elgitarr. jag hade tagit gitarrlektioner på min akustiska gitarr som min pappa hade med sig från sin tid i det militära. När jag hade sparat tillräckligt så tog mina föräldrar med mig till en musikaffär och jag valde den fulaste men coolaste gitarren i hela butiken. Den var tillverkad av en firma i Connecticut, Ovation, som är mest kända för sina akustiska rundbottnade gitarrer. Men de gjorde också en del elgitarrer, bland annat "The Breadwinner".
The Breadwinner?
Tanken var att "med den här gitarren så tjänar du mycket pengar". Ha ha ha. Men den hade ett eget utseende som skilde sig från övriga och var var väldigt bekväm att spela på, bland annat en fantastisk hals. Jag hade den ganska länge, jag tror de är ganska värdefulla nu faktiskt.
Så du sålde den för en utekväll?
Nej faktiskt inte. Jag började tidigt med att modifiera gitarrer. Jag bytte mickar, satte dit ett svaj och gjorde om den till Eddie Van Halen stripe och sålde den när en av mina vänner ville köpa den. Nu är den borta.
Hur började din bandkarriär?
Jag var 16 år och i vår stat fanns en lagregel som förbjöd nattklubbar att servera alkohol till unga under 18 år. Men under något som kallades "Good Fiday", som var fredagen innan påsk fick ingen servera alkohol alls. Det betydde att vi som 15-16 åringar kunde gå in på dessa klubbar och se banden. Vi var där två år i rad och som ett ödets nyck så var det samma band båda gångerna med samma trummis, nämligen Stet Howland, som senare också var med i WASP. En kompis insåg att Stet var en avlägsen släkting så vi hälsade på honom och sa att vi hade ett band och han borde komma förbi och jamma. Stet var 2 år äldre än oss men han sa ok. Nästa gång hans band var i stan kunde vi inte gå eftersom det serverades alkohol men han kom förbi oss och sen den dagen förändrades våra liv.
Vad hände?
Han var verkligt bra redan då och spelade i riktiga band, och vi var bara småkillar som försökte lira Van Halen och RUSH grejer. Vi spelade Tie your mother down, Breaking the law sånt där som man gör och han spelade sönder trummorna. Men var i sjunde himlen som fick spela med honom, och så sa han att "du är riktigt bra, jag kommer sätta dig i ett band en dag". Jag tänkte inte så mycket på det, jag var var bara 16-17 år. Jag avslutade highschool och försökte sätta ihop olika band där hemma. Men en dag ringde han och sa att han letade efter en gitarrist.
Vad var det för band han hade i åtanke?
Det var ett band som blev Run 21 och vi gjorde över 1000 spelningar under 5 år och spelade in en EP som hette "Flat Blank parts" på vårt eget "oberoende skivbolag". Först spelade vi covers men efter ett tag skrev vi eget. Det var samtidigt som WASP startade i Californien, vår första show 1982 var en vecka innan deras första faktiskt.
Vilken gitarr spelade du på då, var det en Jackson?
Nej jag hade inget sånt då. Jag hade 4-5 japanska "strat copy" som jag målade själv så det såg ut som en Jacksons. Jag hade inte råd med Jacksons, de var Kramerdelar som jag satte ihop.
Kramer var fina gitarrer här i Sverige.
Det var de i USA också men alls inte så prestigefyllda som Jacksons. Alla coola snubbar som Warren Demartini och George Lynch spelade Jacksons. Tre av dem som jag slängde ihop då står fortfarande i Blackie Lawless hus, för det är där jag brukar spela in numera. De är fina gitarrer, med Floyd Rose, Gibsom Humbuckers och skaloperade greppbrädor.
Skaloperade du dem själv?
Ja med en fil bara, jag skaloperar alla mina gitarrer själv nu också. Det är inte så svårt som man tror, de första kanske är lite knepiga men när du får lite koll på det så går det av bara farten. Det är som att sticka ungefär. Jag har nog gjort bårtåt 100 stycken genom åren. Jag gör dem inte så djupa som Yngwie Malmsteen, han gör dem superdjupa. Jag gör dem bara så djupa så att jag slipper känna träet i greppbrädan. Jag tycker att om de blir för djupa så är risken att du trycker ned strängen för mycket och det låter sämre.
Du hade redan då Floyds?
Ja men innan det gjorde farsan och jag egna faktiskt. Vi såg ju hur de såg ut men kunde inte få tag i dem så vi gjorde vårt eget. De första Floydsen kom med Kramer gitarrer men man kunde inte köpa den enstaka.
Jag hade ett Kahler Shift 2001
Ja just det, fördelen med dem var att man inte behövde gröpa ur gitarrerna. Men jag tyckte de var för "gungiga" och svårmanövrerade. Lite som att köra en bil med jättestora stötdämpare. Floydprincipen har mer kontakt med gitarrern.
Annars har det varit ont om riktiga innovationer i gitarrvärlden?
I sin helhet så är nog gitarrkulturen konservativ, men du har träffat fel person här nu ha ha ha. Men i det stora har du rätt, annars hade Parker Fly blivit större än det blev. För den gitarren hade väldigt många nya idéer, ultralätt, nytänkande svaj m.m.
Varför är gitarrister så konservativa tror du, borde det inte vara helt tvärt om eftersom musik är något som kräver innovation och kreativitet?
Det är en bra fråga. Jag tror att om man ser det över tid så är det bara på slutet som rockgitarrister har börjar "go nuts". Den stora delen av historien har varit klassisk gitarr där man försökt blir perfekt inom normen, sen jazzgitarrister som försökt bli perfekta och banjo och bluegrass likaså. Alla har försökt blir perfekta inom vad som ansetts "rätt". När elgitarren kom med Gibson och Fender så tänkte många "Fuck it" nu tänker jag göra nåt helt crazy och det som gjorde det möjligt var när förstärkarna kom. Jag menar utan förstärkare, hur "nuts" kan det bli och hur annorlunda kan det låta? Akustiska och halvakustiska hade en gräns för vad man kunde göra. Nu har du miljoner möjligheter. Så jag vill nog säga at en stor del av gitarrkulturen idag är innovativ och gränsbrytande medan en del är kvar i det gamla "hederliga", vilket man inte ska värdera åt ena eller andra hållet.
När du började fanns inte så mycket, de som börjar nu har det bättre förspänt?
Ja kanske för många möjligheter, så att själva spelandet kommer i andra hand.
Möter du det som gitarrlärare?
Jag ser ett fokusproblem idag, de unga har så många val och möjligheter att det kan störa deras fokus. Hur får man ungar idag att stänga ned allt och spela gitarr i 2 timmar? Eddie van Halen sa att han var tvungen att låsa in sig i ett rum i 5-6 timmar och de första 3 fick han inget vettigt gjort, för det var så mycket annat som störde honom. Sen efter ett tag kom han in i fokus och det var då han skrev det mesta av allt som idag anses som "det bästa". Och det var ändå innan Facebook och allt annat som finns idag. En student jag hade för 15 år sen undrade varför jag inte hade värkande händer när jag övar 5 timmar om dagen. Men jag svarade honom att du behöver inte träna 5 timmar om dagen, du behöver fokusera hjärnan under den tid du spelar.
Så öva är överdrivet?
Nej inte alls. Men dina händer behöver bara en timme för att ha värmt och upp och "tränas" om du hittar din träningsteknik, om du nu inte vill bli en ny Yngwie Malmsteen, det är en helt annan gameplan. Jag hamnade aldrig där och därför har jag till exempel inte heller förstört mina händer. Många som ville bli som Yngwie och övade konstant har idag problem med händer, armar eller axlar. Det är som tennispelare, det är liksom inte mningen att göra det 8 timmar om dagen. Musikalisk utveckling är också något annat, den startar i hjärnan och i hjärtat. Men vill man bli snabbast så måste man väl riskera det antar jag.
Hur mycket övar du idag?
Jag övar en timme om dagen ungefär för att hålla igång och inte tappa min förmåga. Det gäller att hitta känslan i sitt spel och ledas av inspirationen. Grejen är att öva varje dag, hoppar du över gitarren en vecka börjar händerna glömma och det tar en stund att ta sig tillbaka. Men alla är olika, det är viktigt att komma ihåg. Men det gäller att vara uthållig.
Lyssnar på andra gitarrister, en del slutar med det verkar det som?
Det har jag alltid gjort, jag lärde mig alla RATTs album med Warren Demartini. En annan av mina stora förebilder är Gerorge Lynch. Jag har många. När Slash gör nya grejer nu så lär jag mig varje enskilt ton och det är verkligen värt det, man lär sig ständigt av andra och inspireras. På Alter Bridges plattor spelar Myles Kenedy ibland leads, och han är en fantastisk gitarrist. Mycket mer spännande än deras ordinarie. Kennedy är ju närapå i klass med Slash själv om man ger sig tid att lyssna ordentligt.
Du har ju spelat in två skivor med WASP sen du klev in på heltid, 2007 och 2009, men jag hittar dem inte på Spotify?
Nej jag tror inte de licensierade dem för varken Spotify eller Pandora. Spotify och liknande tjänster är välden sämsta skivbolag, du blir "rövk...". Givetvis når du ut till lyssnarna men du får ju inget för det. Men det är det valet alla artister har numera, antingen ger du bort det gratis och når ut eller så ger du bara ut det på skiva och når färre. Svårt att enkelt avgöra vad som är bäst faktiskt. Det gäller nästan alla former av artisteri numera, oavsett du är fotograf, målare eller musiker. Det är tufft att vara konstnär helt enkelt, om man vill leva på det.
Tillbaks till gitarrspel. En del säger att gitarrsolon bara attraherar andra gitarrister?
Jag tror det både är så men samtidigt inte alls. Jag tror till exempel att solot på "Stairway to heaven" är något som alla kan relatera till och tycka om, inte bara gitarrister. Men visst finns det en risk att sologitarrister överskattar sin betydelse och bara försöker imponera på andra gitarrister. Men de historiskt klassiska låtarna har ligger solot i harmoni med låten den verkar i. Den är som man brukar säga transparang, eller man märker den inte. Solot ska ju lyfta låten tycker jag och inte tvärt om. Det blir tröttsamt när det bara blir woooow...här kommer mina gitarrtrix.
Men vi gitarrister älskar gitarrtrix?
Ja vi gitarrister gör ju det, men jag tror att en del gitarrister vill vara lite trixiga själva. Mina egna mål med solon är att försöka göra solon som består av fyra toner och få det att funka, men eftersom jag vuxit upp i gitarrtrixeran så blir det lät en massa fler toner ändå ha ha ha. Men ta David Gilmour till exempel, han är så fantastiskt transparant med musiken. Det skulle kunna lika gärna vara en sax eller en sångare som gör grejerna.
Nu blir det ny skiva med WASP?
Ja det ska bli jättekul. Jag gillar det vi gör i WASP väldigt mycket. Hade jag inte tyckt om det så hade det inte funkat. Jag har en tydlig roll i bandet som sologitarrist och jag är trygg med det.
Har du egna projekt också?
Jag har ett eget projekt sedan 1998 kallat Signal2Noise, som startade som en normal trio med gitarr, bas och trummor. Men sen byggde jag ett instrument så min basist kan spela både bas och gitarrsamtidigt, alltså dubba basen med gitarr fördelat på två utkanaler till varsin förstärkare. Jag kallar den "GuitarCross", det finns ljudklipp på http://www.s2nusa.com/guitarcross . Så då kunde vi låta lite större som trio.
Hur fungerar det, är bassträngen och gitarrsträngen parallella?
Du har basens "root note" och gitarrens "octave note" parallellt i ett och samma instrument, som vilken 12 strängad som helst. Gitarrsträngen fångas av en piezo-pickup, som är väldigt bra isolerad, och den går till gitarrstärkaren och den andra till basstärkaren. Det låter riktigt stort och annorlunda. Sen flyttade jag till Boston för att jobba med Parker, som gör Parker Fly, och letade efter nån som kunde spela bas. Men så bestämde jag mig för att "fuck it" jag lär mig spela på den själv, så nu är Signal2Noise en duo istället. En cool uppfinning som jag inte räknar med att kunna tjäna pengar på, marknaden är för liten samtidigt som modern moduleringsteknik löser det digitalt. Men grejen är att Guitarcross har sin bestämda karaktär, den går inte att fuska sig fram till. Den är unik.
Några andra projekt?
Jag DJar faktiskt en hel del och spelar då till låtarna. Den 11e oktober kommer jag göra det på Sweden Rock/Rocklassiker kryssningen. Jag kommer att köra en timma med min Washburn N4 och mina moddade ESPs genom min Fractal Axe-Fx.
Tack för att du tog dig tid att träffa Gitarrzombien.
Nöjet var helt på min sida, jag hoppas vi ses igen.
För en tid sedan kom jag i kontakt med Doug Blair (Lucek), gitarrist i det klassiska bandet W.A.S.P. Ett band bland många som inspirerat mig sedan hårdrocken rörde om i det svenska gammelmoralistiska 80-talet. Jag minns hur vuxenvärlden förfasade sig över hur man kan ha kött som rekvisita och sågklingor i skrevet och fördunkla unga människors sinnen med låtar som "Fuck Like A Beast" och "L.O.V.E Machine". Jag gillade deras sätt att bryta mönstret och gå ett steg längre än band som Kiss och andra gjort i chockrocksvängen. WASP kändes mer och "på riktigt".
 |
| Foto: Tim Troncoe c2014 |
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Doug är något så udda som en kreativ, nytänkande och passionerad oldschool gitarrist, som förtjänar att uppmärksammas. Likt de flesta gitarrister i WASP rent historiskt har han hamnat lite i skymundan. WASP har liksom aldrig varit en plattform för gitarrister känns det som, som till exempel Dokken, Extreme eller RATT från samma tidevarv. Band med gitarrister som hyllades och lyftes fram, men WASP var något annat, mer av ett bulldozerband med en tydlig extrovert sångare. Det lysande undantaget är Doug Blair.
Doug har något unikt och "eget" i sitt sätt att spela om man jämför med hans föregångare, mer melodiskt och uppfinningsrikt. Om man lyssnar ordentligt på skivorna "Dominator" (2007) och "Babylon" (2009) så hittar man mycket spännande gitarrspel att inspireras av.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Jag träffar honom i hans tillfälliga övernattningsbostad på söder i Stockholm för att snacka gitarrer och testa några av hans arbetsverktyg. Han är en trevlig och intresserat lyssnande person och samtidigt helt galen. När han kommer igång så pratar oavbrutet och engagerat.
Han har med sig två ESP med en massa sköna modifieringar, bland annat egenhändigt skaloperade och personifierade med riktigt coola detaljer.
Men framförallt är jag nyfiken på hans Washburn N4 med en "electromagnetic sustainer", kallad Sustainiac, inmonterat i huvud, hals och kropp som låter helt unikt.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Resultatet är en galet vild och okontrollerad, men samtidigt tänjbar och "playable" sustain, som kan pågå för evigt eller tills batteriet tar slut. Du kan få makaber sustain på vilken volym som helst och slå av och på när du vill. Jag kommer att återkomma med en artikel om denna unika gitarr i sitt slag som faktiskt tar begreppet "sustain" till en helt annan nivå.
Doug har också en fascination för akustiska gitarrer, och han är en flink gitarrbyggare som byggt en hel del spännande akustiska instrument.
Du har alltid varit passionerad för både elgitarr och akustisk, hur startade det?
Mina hjältar från tidig ålder var RUSH, Aerosmith, Led Zeppelin och Journey och alla dessa var väl förankrade i landskapet mellan elgitarr och akustisk gitarr. När jag spelade i vårt high school band så hade jag ett sånt där "stand" som den akustiska satt i så jag kunde spela lite akustisk och sen växla till elgitarr. Jag minns att den första låten som jag spelade på det sättet var Aerosmiths "Seasons of Wither" som börjar med ett lugnt akustiskt parti och som sen går över i tuff gitarr. Och givetvis "Over the hills and far away" med Led Zeppelin. Jag älskade det, jag hade till och med en Double Neck Ibanez på den tiden.
Ja som igår faktiskt. Jag delade ut tidningar för att spara pengar till en elgitarr. jag hade tagit gitarrlektioner på min akustiska gitarr som min pappa hade med sig från sin tid i det militära. När jag hade sparat tillräckligt så tog mina föräldrar med mig till en musikaffär och jag valde den fulaste men coolaste gitarren i hela butiken. Den var tillverkad av en firma i Connecticut, Ovation, som är mest kända för sina akustiska rundbottnade gitarrer. Men de gjorde också en del elgitarrer, bland annat "The Breadwinner".
The Breadwinner?
Tanken var att "med den här gitarren så tjänar du mycket pengar". Ha ha ha. Men den hade ett eget utseende som skilde sig från övriga och var var väldigt bekväm att spela på, bland annat en fantastisk hals. Jag hade den ganska länge, jag tror de är ganska värdefulla nu faktiskt.
Så du sålde den för en utekväll?
Nej faktiskt inte. Jag började tidigt med att modifiera gitarrer. Jag bytte mickar, satte dit ett svaj och gjorde om den till Eddie Van Halen stripe och sålde den när en av mina vänner ville köpa den. Nu är den borta.
 |
| Foto: Paulo Zubeck 2014c |
Jag var 16 år och i vår stat fanns en lagregel som förbjöd nattklubbar att servera alkohol till unga under 18 år. Men under något som kallades "Good Fiday", som var fredagen innan påsk fick ingen servera alkohol alls. Det betydde att vi som 15-16 åringar kunde gå in på dessa klubbar och se banden. Vi var där två år i rad och som ett ödets nyck så var det samma band båda gångerna med samma trummis, nämligen Stet Howland, som senare också var med i WASP. En kompis insåg att Stet var en avlägsen släkting så vi hälsade på honom och sa att vi hade ett band och han borde komma förbi och jamma. Stet var 2 år äldre än oss men han sa ok. Nästa gång hans band var i stan kunde vi inte gå eftersom det serverades alkohol men han kom förbi oss och sen den dagen förändrades våra liv.
Vad hände?
Han var verkligt bra redan då och spelade i riktiga band, och vi var bara småkillar som försökte lira Van Halen och RUSH grejer. Vi spelade Tie your mother down, Breaking the law sånt där som man gör och han spelade sönder trummorna. Men var i sjunde himlen som fick spela med honom, och så sa han att "du är riktigt bra, jag kommer sätta dig i ett band en dag". Jag tänkte inte så mycket på det, jag var var bara 16-17 år. Jag avslutade highschool och försökte sätta ihop olika band där hemma. Men en dag ringde han och sa att han letade efter en gitarrist.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Det var ett band som blev Run 21 och vi gjorde över 1000 spelningar under 5 år och spelade in en EP som hette "Flat Blank parts" på vårt eget "oberoende skivbolag". Först spelade vi covers men efter ett tag skrev vi eget. Det var samtidigt som WASP startade i Californien, vår första show 1982 var en vecka innan deras första faktiskt.
Vilken gitarr spelade du på då, var det en Jackson?
Nej jag hade inget sånt då. Jag hade 4-5 japanska "strat copy" som jag målade själv så det såg ut som en Jacksons. Jag hade inte råd med Jacksons, de var Kramerdelar som jag satte ihop.
Kramer var fina gitarrer här i Sverige.
Det var de i USA också men alls inte så prestigefyllda som Jacksons. Alla coola snubbar som Warren Demartini och George Lynch spelade Jacksons. Tre av dem som jag slängde ihop då står fortfarande i Blackie Lawless hus, för det är där jag brukar spela in numera. De är fina gitarrer, med Floyd Rose, Gibsom Humbuckers och skaloperade greppbrädor.
Skaloperade du dem själv?
Ja med en fil bara, jag skaloperar alla mina gitarrer själv nu också. Det är inte så svårt som man tror, de första kanske är lite knepiga men när du får lite koll på det så går det av bara farten. Det är som att sticka ungefär. Jag har nog gjort bårtåt 100 stycken genom åren. Jag gör dem inte så djupa som Yngwie Malmsteen, han gör dem superdjupa. Jag gör dem bara så djupa så att jag slipper känna träet i greppbrädan. Jag tycker att om de blir för djupa så är risken att du trycker ned strängen för mycket och det låter sämre.
Du hade redan då Floyds?
Ja men innan det gjorde farsan och jag egna faktiskt. Vi såg ju hur de såg ut men kunde inte få tag i dem så vi gjorde vårt eget. De första Floydsen kom med Kramer gitarrer men man kunde inte köpa den enstaka.
Jag hade ett Kahler Shift 2001
Ja just det, fördelen med dem var att man inte behövde gröpa ur gitarrerna. Men jag tyckte de var för "gungiga" och svårmanövrerade. Lite som att köra en bil med jättestora stötdämpare. Floydprincipen har mer kontakt med gitarrern.
Annars har det varit ont om riktiga innovationer i gitarrvärlden?I sin helhet så är nog gitarrkulturen konservativ, men du har träffat fel person här nu ha ha ha. Men i det stora har du rätt, annars hade Parker Fly blivit större än det blev. För den gitarren hade väldigt många nya idéer, ultralätt, nytänkande svaj m.m.
Varför är gitarrister så konservativa tror du, borde det inte vara helt tvärt om eftersom musik är något som kräver innovation och kreativitet?
Det är en bra fråga. Jag tror att om man ser det över tid så är det bara på slutet som rockgitarrister har börjar "go nuts". Den stora delen av historien har varit klassisk gitarr där man försökt blir perfekt inom normen, sen jazzgitarrister som försökt bli perfekta och banjo och bluegrass likaså. Alla har försökt blir perfekta inom vad som ansetts "rätt". När elgitarren kom med Gibson och Fender så tänkte många "Fuck it" nu tänker jag göra nåt helt crazy och det som gjorde det möjligt var när förstärkarna kom. Jag menar utan förstärkare, hur "nuts" kan det bli och hur annorlunda kan det låta? Akustiska och halvakustiska hade en gräns för vad man kunde göra. Nu har du miljoner möjligheter. Så jag vill nog säga at en stor del av gitarrkulturen idag är innovativ och gränsbrytande medan en del är kvar i det gamla "hederliga", vilket man inte ska värdera åt ena eller andra hållet.
När du började fanns inte så mycket, de som börjar nu har det bättre förspänt?
Ja kanske för många möjligheter, så att själva spelandet kommer i andra hand.
 |
| Foto: Dawn Kingston 2014 |
Jag ser ett fokusproblem idag, de unga har så många val och möjligheter att det kan störa deras fokus. Hur får man ungar idag att stänga ned allt och spela gitarr i 2 timmar? Eddie van Halen sa att han var tvungen att låsa in sig i ett rum i 5-6 timmar och de första 3 fick han inget vettigt gjort, för det var så mycket annat som störde honom. Sen efter ett tag kom han in i fokus och det var då han skrev det mesta av allt som idag anses som "det bästa". Och det var ändå innan Facebook och allt annat som finns idag. En student jag hade för 15 år sen undrade varför jag inte hade värkande händer när jag övar 5 timmar om dagen. Men jag svarade honom att du behöver inte träna 5 timmar om dagen, du behöver fokusera hjärnan under den tid du spelar.
Så öva är överdrivet?
Nej inte alls. Men dina händer behöver bara en timme för att ha värmt och upp och "tränas" om du hittar din träningsteknik, om du nu inte vill bli en ny Yngwie Malmsteen, det är en helt annan gameplan. Jag hamnade aldrig där och därför har jag till exempel inte heller förstört mina händer. Många som ville bli som Yngwie och övade konstant har idag problem med händer, armar eller axlar. Det är som tennispelare, det är liksom inte mningen att göra det 8 timmar om dagen. Musikalisk utveckling är också något annat, den startar i hjärnan och i hjärtat. Men vill man bli snabbast så måste man väl riskera det antar jag.
Hur mycket övar du idag?
Jag övar en timme om dagen ungefär för att hålla igång och inte tappa min förmåga. Det gäller att hitta känslan i sitt spel och ledas av inspirationen. Grejen är att öva varje dag, hoppar du över gitarren en vecka börjar händerna glömma och det tar en stund att ta sig tillbaka. Men alla är olika, det är viktigt att komma ihåg. Men det gäller att vara uthållig.
Lyssnar på andra gitarrister, en del slutar med det verkar det som?
Det har jag alltid gjort, jag lärde mig alla RATTs album med Warren Demartini. En annan av mina stora förebilder är Gerorge Lynch. Jag har många. När Slash gör nya grejer nu så lär jag mig varje enskilt ton och det är verkligen värt det, man lär sig ständigt av andra och inspireras. På Alter Bridges plattor spelar Myles Kenedy ibland leads, och han är en fantastisk gitarrist. Mycket mer spännande än deras ordinarie. Kennedy är ju närapå i klass med Slash själv om man ger sig tid att lyssna ordentligt.
Nej jag tror inte de licensierade dem för varken Spotify eller Pandora. Spotify och liknande tjänster är välden sämsta skivbolag, du blir "rövk...". Givetvis når du ut till lyssnarna men du får ju inget för det. Men det är det valet alla artister har numera, antingen ger du bort det gratis och når ut eller så ger du bara ut det på skiva och når färre. Svårt att enkelt avgöra vad som är bäst faktiskt. Det gäller nästan alla former av artisteri numera, oavsett du är fotograf, målare eller musiker. Det är tufft att vara konstnär helt enkelt, om man vill leva på det.
Tillbaks till gitarrspel. En del säger att gitarrsolon bara attraherar andra gitarrister?
Jag tror det både är så men samtidigt inte alls. Jag tror till exempel att solot på "Stairway to heaven" är något som alla kan relatera till och tycka om, inte bara gitarrister. Men visst finns det en risk att sologitarrister överskattar sin betydelse och bara försöker imponera på andra gitarrister. Men de historiskt klassiska låtarna har ligger solot i harmoni med låten den verkar i. Den är som man brukar säga transparang, eller man märker den inte. Solot ska ju lyfta låten tycker jag och inte tvärt om. Det blir tröttsamt när det bara blir woooow...här kommer mina gitarrtrix.
Men vi gitarrister älskar gitarrtrix?
Ja vi gitarrister gör ju det, men jag tror att en del gitarrister vill vara lite trixiga själva. Mina egna mål med solon är att försöka göra solon som består av fyra toner och få det att funka, men eftersom jag vuxit upp i gitarrtrixeran så blir det lät en massa fler toner ändå ha ha ha. Men ta David Gilmour till exempel, han är så fantastiskt transparant med musiken. Det skulle kunna lika gärna vara en sax eller en sångare som gör grejerna.
Nu blir det ny skiva med WASP?
Ja det ska bli jättekul. Jag gillar det vi gör i WASP väldigt mycket. Hade jag inte tyckt om det så hade det inte funkat. Jag har en tydlig roll i bandet som sologitarrist och jag är trygg med det.
Jag har ett eget projekt sedan 1998 kallat Signal2Noise, som startade som en normal trio med gitarr, bas och trummor. Men sen byggde jag ett instrument så min basist kan spela både bas och gitarrsamtidigt, alltså dubba basen med gitarr fördelat på två utkanaler till varsin förstärkare. Jag kallar den "GuitarCross", det finns ljudklipp på http://www.s2nusa.com/guitarcross . Så då kunde vi låta lite större som trio.
Hur fungerar det, är bassträngen och gitarrsträngen parallella?
Du har basens "root note" och gitarrens "octave note" parallellt i ett och samma instrument, som vilken 12 strängad som helst. Gitarrsträngen fångas av en piezo-pickup, som är väldigt bra isolerad, och den går till gitarrstärkaren och den andra till basstärkaren. Det låter riktigt stort och annorlunda. Sen flyttade jag till Boston för att jobba med Parker, som gör Parker Fly, och letade efter nån som kunde spela bas. Men så bestämde jag mig för att "fuck it" jag lär mig spela på den själv, så nu är Signal2Noise en duo istället. En cool uppfinning som jag inte räknar med att kunna tjäna pengar på, marknaden är för liten samtidigt som modern moduleringsteknik löser det digitalt. Men grejen är att Guitarcross har sin bestämda karaktär, den går inte att fuska sig fram till. Den är unik.
Några andra projekt?
Jag DJar faktiskt en hel del och spelar då till låtarna. Den 11e oktober kommer jag göra det på Sweden Rock/Rocklassiker kryssningen. Jag kommer att köra en timma med min Washburn N4 och mina moddade ESPs genom min Fractal Axe-Fx.
Tack för att du tog dig tid att träffa Gitarrzombien.
Nöjet var helt på min sida, jag hoppas vi ses igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar