De som spelar i band tycks utveckla vissa förmågor bättre än andra...
Ända sedan jag var en liten grabb så har jag fascinerats av det här med rockband. När jag gick på låg och mellanstadiet minns jag att jag ritade teckningar med KISS-liknande band som stod på en scen. Det var nån slags drömmande aktivitet och var jag nog ganska bestämd inom mig att spela i band. Vi startade också ett eget band som hette "Mini-Kiss" och trummade soffkuddar, sminkade oss och byggde gitarrer i plywood, eller om det var masonit. Vi uppträdde mimandes i gillestugan källaren till "Do You Love Me". Det måste ha varit 1976/1977 nånstans.
Sen på 80-talet spelade jag i en massa band i Linköping där vi, som alla andra, lärde oss göra saker tillsammans. Som att inte låta repan "saga igen" till en sopstation, inte pilla eller låna ut andras instrument, komma i tid till repen eller vara allmänt lojala polare. Det fanns ganska ont om replokaler ett tag där vi bodde. En lokal som vi hade låg sjukt långt från stan, och vi hade ingen som kunde skjutsa oss, så vi fick bära gitarrer och förstärkare längs den mörka landsvägen och sen tillbaka in till stan när vi var klara. Påfrestningar bland andra som kan göra att band bryts upp och medlemmar bryts. Det fina med bandkulturen, och samtidigt det ganska tuffa i det, är att folk byts ut när det inte funkar. Som bandmusiker tror jag alla har egenupplevda händelser som inte vara så snygga där folk sparkats till synes hjärtlöst, och så klart i strid med varenda fiber i "schysst uppförande".
Men man ska komma ihåg att detta är en skola utanför systemet och en skola där människor "lär sig", på sikt också från den mer ofina situationerna. Tex en dag när trummisen kommer till repan och upptäcker är hen utbytt, någon annan sitter där och spelar. Ett ganska ovärdigt sätt att "sparka någon på" kan jag tycka. Samtidigt så för detta med sig stora fördelar på andra håll. Man får som ung musiker träna på att spela i många band, med många kulturer och det är här förmågorna man får som bandmänniska utvecklas.
Jag har funderat mycket över det jag tycker mig märka när jag träffar gitarrister eller andra som spelar i band, nämligen att de är bättre på en mängd förmågor som behövs i vårt moderna samhälle.
1. Samarbete
Bandfolk har till skillnad från fotbollsfolk en syn på att samarbete är nödvändigt i alla lägen, man måste vara i synk i varje moment. Om en musiker spelar fel eller inte håller takten blir allt pannkaka. Om ett par fotbollsspelare spelar illa i ett fotbollslag så behöver det inte betyda katastrof, ett lag behöver inte alls vara samspelta, det räcker tydligen med en riktigt skicklig Zlatan.
Men bandkonceptet kräver självdisciplin och samarbetstalang. Och är det någonstans man får träna detta så är det i ett band. Det är också intressant att se på hur bandets hierarkier ser ut, vem som tar ledpinnen och vem som nånstans är "chefen". Den "goda chefen" kan hålla ihop bandet längre, trots svårigheter och tuffa perioder. En del band har "bandledare" som alla känner till men som man kanske inte benämner särskilt tydligt, andra band har inte "chefer", utan kanske mer av "informella ledare". Hur som helst så lär man sig i bandet på egen hand hur alla måste förhålla sig till varandra för att det skall funka.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
2. Visionsförståelse
Bandmänniskor har alltid lätt att förstå att det är viktigt att veta att man är- och var man är på väg. Att som band sakna vision är lika förödande som att syret tar slut. En Ica-affär kan sakna vision, den kan till och med vara helt idélös, bara den ligger där människor bor. Människor kommer vilja jobba där ändå. Men ett band utan vision och "berättelse" dör snabbt och medlemmarna letar upp en bättre farkost mot framtiden. Att spela i band är i hög grad något som följer av första punkten "samarbete", man vill nämligen tillhöra något. Helst vill man tillhöra något unikt och viktigt, eller fint och vackert. Man väljer att spela i band eftersom man gillar att hänga med andra och skapa något tillsammans, om man då inte vet vartåt man är på väg så tröttnar man.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
3. Kreativitet
Som bandmedlem måste man alltid komma på nya idéer att bidra med, annars är risken att man byts ut. Bandet behöver alltid nya låtar eller skickliga musiker förstås, men också idéer kring hur man når ut med sin musik, utvecklar sin grafiska profil och hur man får giggs. Hela bandgrejen är faktiskt en grogrund att utveckla kreativitet och öppenhet för andras idéer och man kan till och med säga att band fungerar som en skola för informella och ibland samhällskritiska entreprenörer. Man tränas i att skapa verksamhet helt enkelt. Vi vet att många gamla punk-bands medlemmar faktiskt blev framgångsrika företagare.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
4. Uthållighet
De band vars medlemmar som kan samarbeta bra, samlas runt en vision och utvecklar sin kreativitet tycks också utveckla en annan viktig förmåga, de blir jävligt envisa. Envishet, eller uthållighet, är naturligtvis en sjukt viktig förmåga i vårt samhälle. Man är som bandmedlem van vid att inte nedslås av tillfälle motgångar, det liksom hör till hela grejen med att spela i band.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
Det jag tror är det som gör att det är så här har säkert flera bottnar i drivkrafter. En del vill spela i band för att bli känd och få uppmärksamhet, en del för att det skulle kunna vara ett jobb och så vidare. Men det jag tror är en ännu mer vital drivkraft är de där ögonblicken när bandet hittar de där sekunderna av total harmoni tillsammans. Där tiden stannar och groves eller bandkemin nästar går att ta på. Det är den där musikaliska injektionen alla i bandet får simultant som får bra band att hålla ihop länge och som kanske har lite bättre förutsättningar att lyckas än andra.
//Gitarrzombien
Sen på 80-talet spelade jag i en massa band i Linköping där vi, som alla andra, lärde oss göra saker tillsammans. Som att inte låta repan "saga igen" till en sopstation, inte pilla eller låna ut andras instrument, komma i tid till repen eller vara allmänt lojala polare. Det fanns ganska ont om replokaler ett tag där vi bodde. En lokal som vi hade låg sjukt långt från stan, och vi hade ingen som kunde skjutsa oss, så vi fick bära gitarrer och förstärkare längs den mörka landsvägen och sen tillbaka in till stan när vi var klara. Påfrestningar bland andra som kan göra att band bryts upp och medlemmar bryts. Det fina med bandkulturen, och samtidigt det ganska tuffa i det, är att folk byts ut när det inte funkar. Som bandmusiker tror jag alla har egenupplevda händelser som inte vara så snygga där folk sparkats till synes hjärtlöst, och så klart i strid med varenda fiber i "schysst uppförande".
Men man ska komma ihåg att detta är en skola utanför systemet och en skola där människor "lär sig", på sikt också från den mer ofina situationerna. Tex en dag när trummisen kommer till repan och upptäcker är hen utbytt, någon annan sitter där och spelar. Ett ganska ovärdigt sätt att "sparka någon på" kan jag tycka. Samtidigt så för detta med sig stora fördelar på andra håll. Man får som ung musiker träna på att spela i många band, med många kulturer och det är här förmågorna man får som bandmänniska utvecklas.
Jag har funderat mycket över det jag tycker mig märka när jag träffar gitarrister eller andra som spelar i band, nämligen att de är bättre på en mängd förmågor som behövs i vårt moderna samhälle.
Bandfolk har till skillnad från fotbollsfolk en syn på att samarbete är nödvändigt i alla lägen, man måste vara i synk i varje moment. Om en musiker spelar fel eller inte håller takten blir allt pannkaka. Om ett par fotbollsspelare spelar illa i ett fotbollslag så behöver det inte betyda katastrof, ett lag behöver inte alls vara samspelta, det räcker tydligen med en riktigt skicklig Zlatan.
Men bandkonceptet kräver självdisciplin och samarbetstalang. Och är det någonstans man får träna detta så är det i ett band. Det är också intressant att se på hur bandets hierarkier ser ut, vem som tar ledpinnen och vem som nånstans är "chefen". Den "goda chefen" kan hålla ihop bandet längre, trots svårigheter och tuffa perioder. En del band har "bandledare" som alla känner till men som man kanske inte benämner särskilt tydligt, andra band har inte "chefer", utan kanske mer av "informella ledare". Hur som helst så lär man sig i bandet på egen hand hur alla måste förhålla sig till varandra för att det skall funka.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
Bandmänniskor har alltid lätt att förstå att det är viktigt att veta att man är- och var man är på väg. Att som band sakna vision är lika förödande som att syret tar slut. En Ica-affär kan sakna vision, den kan till och med vara helt idélös, bara den ligger där människor bor. Människor kommer vilja jobba där ändå. Men ett band utan vision och "berättelse" dör snabbt och medlemmarna letar upp en bättre farkost mot framtiden. Att spela i band är i hög grad något som följer av första punkten "samarbete", man vill nämligen tillhöra något. Helst vill man tillhöra något unikt och viktigt, eller fint och vackert. Man väljer att spela i band eftersom man gillar att hänga med andra och skapa något tillsammans, om man då inte vet vartåt man är på väg så tröttnar man.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
Som bandmedlem måste man alltid komma på nya idéer att bidra med, annars är risken att man byts ut. Bandet behöver alltid nya låtar eller skickliga musiker förstås, men också idéer kring hur man når ut med sin musik, utvecklar sin grafiska profil och hur man får giggs. Hela bandgrejen är faktiskt en grogrund att utveckla kreativitet och öppenhet för andras idéer och man kan till och med säga att band fungerar som en skola för informella och ibland samhällskritiska entreprenörer. Man tränas i att skapa verksamhet helt enkelt. Vi vet att många gamla punk-bands medlemmar faktiskt blev framgångsrika företagare.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
De band vars medlemmar som kan samarbeta bra, samlas runt en vision och utvecklar sin kreativitet tycks också utveckla en annan viktig förmåga, de blir jävligt envisa. Envishet, eller uthållighet, är naturligtvis en sjukt viktig förmåga i vårt samhälle. Man är som bandmedlem van vid att inte nedslås av tillfälle motgångar, det liksom hör till hela grejen med att spela i band.
Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..
Det jag tror är det som gör att det är så här har säkert flera bottnar i drivkrafter. En del vill spela i band för att bli känd och få uppmärksamhet, en del för att det skulle kunna vara ett jobb och så vidare. Men det jag tror är en ännu mer vital drivkraft är de där ögonblicken när bandet hittar de där sekunderna av total harmoni tillsammans. Där tiden stannar och groves eller bandkemin nästar går att ta på. Det är den där musikaliska injektionen alla i bandet får simultant som får bra band att hålla ihop länge och som kanske har lite bättre förutsättningar att lyckas än andra.
//Gitarrzombien
Strålande....och så rätt!
SvaraRaderaEn av mina första band hade sättningen: Trummor, bas, elgitarr och TVÅ VALTHORN! Vi upplöstes efter andra repan... PS. Bra skrivit, Fredrik!
SvaraRadera