Opeths nya låtar imponerar live...
Opeths sista spelning på turnén genomfördes på Münchenbryggeriet i Stockholm och pekade tungt på två områden. Dels att de nya låtarna från Pale Communion låter ännu bättre live än på skiva och att de kommer att skriva in sig i rockhistorien som ett av världens bästa liveband. Opeths musikaliska resa leder sina fans på ständigt nya spännande vägar, och alltid lika oförusägbara. Just nu rör de sig i riktningen progressive rock men har ännu inte släppt death metal helt och på riktigt.
Ur ett gitarrperspektiv är det helt och hållet en uppvisning i variation och gitarrljuden är en resa i sig. Det i de stundom komplicerade turerna, stämningsfulla partierna, takskiftena och mördande hårda kräver förstås genomtänkta gitarrljud som håller fram de båda gitarristernas olika styrkor.
De två första låtarna "Eternal Rains Will Come" och "Cust of Eternety" sätter en fantastisk fin ton på hela tillställningen och att därpå dänga in "Bleak" känns som fulländat öppningserbjudande för en oinvigd, om det nu var några sånna på plats.
Mikael Åkerfeldts sinnrikt melodiska och oftast långsamma spel, byggt på ren känsla, är närmast ett skolexempel i "longtones" och "vibrato".
Flera gånger under spelningen kom jag på mig själv tänka på att de tre övriga i bandet spelar en avgörande roll för helheten. Martin Mendez på bas har ett fantastiskt tight samarbete med Martin Axenrot och Joakim Svalberg på Keyboard leker lekfullt som bara han kan där bakom alltihop. Det svänger och sitter rakt in i kaklet. Hatten av för alla i bandet förstås, men främst för de som oftast jobbar i skymundan.
Faktum är att mycket av de mest komplicerade partierna får mig att länka ihop det med Frank Zappas bästa stunder. Åkerfeldt påstår själv att han aldrig lyssnat särskilt mycket på Zappa, men tänk om man någon gång kunde få höra Opeth köra någon av de mer spännande Zappa låtarna.... jag säger bara om. Jag är helt säker på att bandet nailar det hur lätt som helst, och dessutom skulle de förmodligen sätta sin egen prägel på det.
Fredrik Åkessons lite tuffare attityd i spelet är en annan historia. Bländande komp och ett solospel som kan uppmärksammas betydligt oftare och mer. Efter att ha hört honom live nu flera gånger står det klart att han är så mycket mer än bara "metalgitarrist".
Han behärskar det mesta skulle jag vilja säga och han växlar snabbt från mördande hårt till magnifikt känslomässigt nyanserat spel. Han utnyttjar sin uppsättning ljud som det vore insidan av sin jackficka och solot på "Cusp of Eternity" är en fröjd för örat.
Innan gigget hade jag möjligheten att träffa Fredrik Åkesson under soundcheck då vi filmade en Rig Rundown, som publiceras här senare senare.
Han berättade bland annat om deras nya lösning för det akustiska ljudet, nämligen genom piezo tremolo bridge.
Gitarrerna har två output jacks, dels det vanliga såklart men också ett piezo som hämtar tonen direkt från stallet och som sedan processas till akustiskt ljud. Med en enkel switch kan de byta från mördande gain till vackert akustiskt. Det går även att ställa switchen i mitten och blenda in akustiskt bakom det vanliga mickljudet. Resultatet är bländande fint och de akustiska ljudet "skär igenom" precis där det ska och det låter förbluffande autentiskt.
Jag återkommer med "The Rig Rundown" och mer om Fredriks ljud, som är en riktigt spännande historia. Det kan jag försäkra er.
Det bättre jag sett på länge for i huvudet på vägen hem....
Betyg:
5 Zombies (5)
 |
| Foto: Gitarrzombien |
De två första låtarna "Eternal Rains Will Come" och "Cust of Eternety" sätter en fantastisk fin ton på hela tillställningen och att därpå dänga in "Bleak" känns som fulländat öppningserbjudande för en oinvigd, om det nu var några sånna på plats.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Flera gånger under spelningen kom jag på mig själv tänka på att de tre övriga i bandet spelar en avgörande roll för helheten. Martin Mendez på bas har ett fantastiskt tight samarbete med Martin Axenrot och Joakim Svalberg på Keyboard leker lekfullt som bara han kan där bakom alltihop. Det svänger och sitter rakt in i kaklet. Hatten av för alla i bandet förstås, men främst för de som oftast jobbar i skymundan.
Faktum är att mycket av de mest komplicerade partierna får mig att länka ihop det med Frank Zappas bästa stunder. Åkerfeldt påstår själv att han aldrig lyssnat särskilt mycket på Zappa, men tänk om man någon gång kunde få höra Opeth köra någon av de mer spännande Zappa låtarna.... jag säger bara om. Jag är helt säker på att bandet nailar det hur lätt som helst, och dessutom skulle de förmodligen sätta sin egen prägel på det.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Han behärskar det mesta skulle jag vilja säga och han växlar snabbt från mördande hårt till magnifikt känslomässigt nyanserat spel. Han utnyttjar sin uppsättning ljud som det vore insidan av sin jackficka och solot på "Cusp of Eternity" är en fröjd för örat.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Han berättade bland annat om deras nya lösning för det akustiska ljudet, nämligen genom piezo tremolo bridge.
Gitarrerna har två output jacks, dels det vanliga såklart men också ett piezo som hämtar tonen direkt från stallet och som sedan processas till akustiskt ljud. Med en enkel switch kan de byta från mördande gain till vackert akustiskt. Det går även att ställa switchen i mitten och blenda in akustiskt bakom det vanliga mickljudet. Resultatet är bländande fint och de akustiska ljudet "skär igenom" precis där det ska och det låter förbluffande autentiskt.
Jag återkommer med "The Rig Rundown" och mer om Fredriks ljud, som är en riktigt spännande historia. Det kan jag försäkra er.
Det bättre jag sett på länge for i huvudet på vägen hem....
Betyg:
5 Zombies (5)
Kommentarer
Skicka en kommentar