lördag 22 november 2014

Marshall, en historisk överblick: "Inledningen"

Jag tänkte vi skulle ge oss hän en smula runt Jim Marshall och hans skapelse vad gäller förstärkare, och inte bara göra nedslag här och där som jag brukar. Marshall, tillsammans med Fender, bär ju på en historia som påverkat i stort allt som finns idag när det gäller att få elgitarrer att låta så som vill. Kanske förstår man mer av sin samtid med lite insikt om historien, vad vet jag? Det är onekligen intressant att dyka in i denna snårighet och mytomspunna område. Det finns naturligt mycket mer att säga om Marshall än det jag presenterar här, en del har jag medvetet utelämnat för att inte röra till det, men som en första historisk "overview" är nog detta i alla fall en början. 

Den första butiken startades 1962 och sålde från början blåsinstrument och trummor, som faktiskt var Jims första instrument. Det var egentligen efter att gitarrister kom in i butiken och tjatade på dem att ta in gitarrer och förstärkare som han beslöt sig för att ge det hela en chans. Alltså en klassisk efterfrågegrej för en talangfull affärsman och inte minst passionerad musiker. En kombination som man tydligt kan se är en gemensamhet för de som lyckas i den här delen av musikbranschen. När riskkapitalet och drivkraften att enbart tjäna pengar sätter musikintresset i andra rummet brukar resultatet förr eller senare utebli vad gäller impact på musikhistorien och dessutom usla affärer. Många gitarrister har varit och är extremt kräsna och de i "frontkanten" sätter stor prägel på vad vanliga döda köper. Detta såg Jim ganska tidigt och är en delförklaring till varför Marshall är ett av de starkaste varumärkena.

Denna lyhördhet för musikers behov landade i att de helt enkelt byggde "number one", eller mer känd som MK I, som var en närapå exakt kopia av Fender Bassman. "Number one"  blev föregångaren till JTM45, som stod för Jim & Terry Marshall.

Redan första dagen de ställde ut "number one" i skyltfönstret beställdes över 20 ex. Skälet var enkelt, Fender Bassman var betydligt dyrare i England. De första som tillverkades var "heads" med högtalare som tillval. Först 1964 erbjöd man "combo". De första årens förstärkare hade aluminium panels. Rören var antingen 6L6, 5881 men oftast KT66. 6L6 var mer vanligt i amerikanske stärkare och KT66 gav ett något aggressivare sound, vilket uppskattades. Anledningen till bytet var mer av tillgänglighetsskäl.

Hela perioden präglades av Jims modifieringar och därför finns ganska stora variationer i både utseende och ljud. Dessa är nu lite av en våt dröm för samlare, av förklarliga skäl.

Från 1965 blev det Plexiglas "panels" och 1965 kom de första 100 watts Marshall, baserade på JTM. Också detta var på grund av lyhördhet för vad gitarrister ville ha, särskilt Pete Townshend och John Entwhistle som krävde starkare ljud förstärkarna, eftersom publiken skrek så högt. Denna förmåga att lyssna på behoven blev en tradition som följde Jim Marshall under hela sin tid på marknaden, ja i alla fall när det gäller "high end series". JTM45 blev JTM50 och sen JTM45-100 och till slut JMP 50 (Head och Combo) och JMP 100 (enbart Head). JMP betydde "Jim Marshalls Products.  Man fortsatte med rören 6L6, 5881 eller KT66, men så småningom började man av kostnadsskäl också använda EL34 och några andra mer ovanliga idag. Det var också i denna period som Eric Clapton började använda en JTM som senare kom att kallas "Bluesbreaker", eftersom han spelade i John Mayall´s Blues Breaker. Kombinationen med Claptons Les Paul blev en riktigt killer i fråga om stilbildande sound.

De byggdes också en 8x12 cab som naturligtvis var omöjlig att flytta runt, och lösningen blev att såga itu den och vips så var Marshall "Stack" ett faktum och året var 1968. Till höger en 40th anniversary JTM45-100 som den såg ut när det hela begav sig.

1969 avbröts "plexi front panels" och ersattes av "guld aluminium", och de blev kända som "Metal Panel Plexi", men insidan var i stort sett samma som de tidigare.

JMP 50 och JMP 100 hade föresten olika lösningar för "bias" och låter därför lite olika, det lite mer gain i JMP 100. Modell 1959 och 1959T var de som satte tonen för Hendrix, Cream, Zeppelin och Deep Purple.

Modellnumren är lite mystiska skulle jag vilja säga, för det rör sig inte alls om årtal. Det finns ingen riktig förklaring till dem, i alla fall inte de tidiga serierna. Men en förklaring ska vara numret de fick Rose Morris försäljningkatalog. Ibland har det "mystiska" mer rationella förklaringar än man kan tro. Modell 1959, skulle då helt enkelt ha varit artikel ettusenniohundrafemtionio i katalogen när den kom ut. Senare kom mer begripliga modelnummer, Silver Jubilee tex. Den släpptes i samband med Marshall 25 år som företag och Jims 50 årsdag, 2550....

Här följer en komplett lista över modellnummer tillverkade mellan 1962-1973

1958                2x10 Combo: 18watt, 20 watt
1959                Super Lead, JTM 100, JMP 100
1959T              Tremolo Super Lead: JTM 100, JMP 100
1968                Super P.A.: JTM 100, JMP 100
1974                1x12 or 2x12 Combo: 18watt, 20 watt
1985                P.A.: JTM 45, JMP 50
1986                Bass: JTM 45, JMP 50
1987                Lead: JTM 45, JMP 50                                    
1987T              Lead, Tremolo: JTM 45, JMP 50
1989                Organ: JTM 45, JMP 50
1961                4x10 Combo: JTM 45, JMP 50
1962                2x12 Combo: JTM 45, JMP 50 “Blues Breaker”
1992                Super Bass: JTM 100, JMP 100
1992T              Tremolo Super Bass: JTM 100, JMP 100
2061                20 watt Lead/Bass Head 100

Efter 1973 lämnades metoden "hand wired", eller "point to point", och man började delvis använda "förtryckta kretskort", och därmed var ett era avslutad eller kanske man ska säga "början på en annan"? Det beror på hur man ser det. Man gjorde det av produktionstekniska skäl, men också en nödvändigt för att möta den ökande efterfrågan och samtidigt sänka personalkostnader. Man får komma ihåg att de första förstärkarna tillverkades i butikens bakre regioner, av entusiastiska entreprenörer. Nu hade man ett växande storföretag på gång och var så klart tvungna att ta höjd för det. Men det blev en modifiering många menar påverkade tonen i förstärkarna, och det är nog alla överens om att det gjorde. Men det är så utveckling är tänker jag. Vissa blir sura och andra hittar nya värden.


//Gitarrzombien








3 kommentarer:

  1. Marhall stacken med 2 st 4 x 12" kom tidigare än 1968, möjligen 1965.

    SvaraRadera
  2. Tack, tryckfelsnisse har blivit digital. Självklart kom de 1965.

    SvaraRadera
  3. JMP 100 (1959) har INTE! mer gain än en motsvarande 50W (1987). 100W har högre headroom och distar därför senare än en 50W. Därför uppkommer distortion tidigare på volymkontrollen än på en 100W. Den totala mängden distortion är dock densamma i båda modellerna om kretsen är motsvarande i de båda. Det förkommer dock en del variationer på de här stärkarna som shared cathode, avkopplingskonding på V2a osv. som påverkar mängden gain. Andra saker som påverkar den upplevda mängden gain i de här stärkarna är värdet på NFB resistor och bright konding över volymkontrollen. Dessutom kan de här gamla komponenterna ha driftat i värde med tiden vilket kan ha påverkat mängden gain. Men mängden dist skiljer inte direkt mellan 50 och 100W. Dessutom finns det inga skillnader i biaskretsen utan endast i likriktningen.

    SvaraRadera