Ibanez JEM7VW och Steve Vai

Ända sedan Steve Vai spelade "impossible guitar parts" i Frank Zappas band på 80-talet har jag förundrats över hans uppfinningsrika spel. Han klassas som teknisk ekvilibristik samtidigt som han har en fantastisk känsla och "ton". Steve Vai skapar förunderliga melodier och ibland rent magiska ljudbilder. I synnerhet märks det i hans lugna stycken, tex  grammyvinnaren "Whispering a prayer". 

De bästa "verken" i katalogen är dock de tidiga, då han tydligt utmanade normen för hur man spelar 6-strängat och senare 7-strängat. Mycket finns att förstå genom att kika på hans val av gitarr faktiskt, och Ibanez behövde verkligen i frontman i mitten av 80-talet som skulle kunna ta efterföljaren till Ibanez Roadstar ut på marknaden.

1987 kom Ibanez ut med efterföljaren, JEM777, i princip designad av Vai, som innan spelat på bl.a Fender CBS Stratocaster och nu sökte något annat.

Någon gång i slutet av 90-talet köpte jag två Ibanez JEM777, en Dessert Sun Yellow och en Shocking Pink. Den rosa köpte jag begagnad för 4000 kr i delar på en gitarraffär i Stockholm och den gula köpte jag på annons på nätet för typ samma pris. Ingen ville ha dessa fula gitarrer i slutet av 90-talet, de betraktades som allt annat än seriösa. Det hela var mycket märkligt för de var verkligen riktigt bra gitarrer. Den gröna, Loch Ness Green, letade jag efter men hittade ingen till samma pris.  Den gjordes bara 1987 och endast i 777 exemplar, samtliga signerade av Steve Vai själv. Det blev både för dyrt och krångligt att hitta en sån.

JEM777 var riktigt högkvalittativ när den kom. PAF Pro Dimarzio humbuckers, maple neck, disapearing pyramids inlays, Floyd Rose Edge tremolo med lions claw cavity, monkey grip etc. De var fantastiska att spela på, i synnerhet halsarna var fantastiska. Tyvärr sålde jag dessa dyrgripar under en period då jag behövde pengar mer än nånting annat. Något jag ångrat många gånger sen dess.

2003 fick jag dock loss lite pengar och köpte en JEM igen. Den här gången en JEM7VWH, som tog arvet från JEM777 vidare. Exemplaret tillverkades i oktober 2001 i Fujigen i Japan. JEM tillverkades också i Korea. Om serienumret börjar med F är den byggd i Fujigen och börjar det med C så är den byggd i Corts fabrik i Korea.

Det fanns en hel del förbättringar på de moderna JEM, bland annat ebenholtz greppbräda, Low Pro Edge svaj + DiMarzio Evolution pickups  och givetvis "Vine" inlays. Annars jämförelsevis lika lättspelad som en original 777.

Det var också den första Jem som kom med Evolution DP159 pickups i hals och stall som par, tidigare hade man PAF Pro. Evolution är en hetare mick, dvs något högre output.

Evolution i stallet ger en bra och tight ton, men det är i halsläge den verkligen gör rättt för sitt namn. Men evolution är också en bångstyrig pickup, den gillar tex inte alla pedaler. Det gäller i och för sig många gitarrer, men jag upplever JEM som mer kräsen än andra. Med rätt förstärkare och rätt boost blommar gitarren ut i en annan nivå.

Halsen sitter skruvad i kroppen, med en liten fasning för lättare åtkomst till de högre banden.

Från 2003 bytte man från Ebenholtz till Rosewood. Saken är nämligen den att Steve Vai's "EVO", hans första vita 7VWH, hade Rosewood. Det var därför man bytte tillbaka.

Inlaysen är också intressanta på JEM7VWH, de består av både stora löv i syntetisk pärlemor och de små löven är gjorda av abalone. Detta ger en lite annan upplevelse och gör den därför speciell jämfört med andra JEMs. Inlaysen går bra ihop med plektrumskyddet och dragstångsluckan som också är i pärlemor, eller "syntetisk pärlemor" då.

Halsen är mjuk och fint slipad och handen glider lätt som fjäder. Halsen är relativt tun, men bredare än tex en strata.

De högsta banden 21-24 är scalopperade, som gör vibrato lite enklare.

Jag gillar verkligen svajet Low Pro Edge, det känns mer stabilt än föregångaren Edge, som efter 2003 i princip återintroducerades i EdgePro.

Jag tycker Low Pro Edge håller stämningen betydligt bättre än andra Floyds vid tuffare behandling. Det är också "tungt" och därför också väldigt stabilt och följsamt.

Mekaniken är  i "guld", men själva svajarmen är svart. Lo Pro Edge gjordes bara med svart arm. En del vill ha den i guld, men jag tycker bara det ser billigt ut.

Då jag köpte den begagnad kostade den 17 000 kr om jag minns rätt. Idag  kan man hitta dem för runt 10 000 kr om man har tur.

Se upp för kopior bara, det finns en hel del i omlopp.

JEM7VWH är en gitarr jag aldrig säljer, vissa gitarrer har det där magiska och andra inte.


Betyg:
5.0 Zombies (5)