EMG 81, 85, 60, 89, S/SA och vad som skiljer dem åt....
Alla har vi titt som tätt stött på de aktiva gitarrmickarna EMG i olika varianter. De svarta platta pickupperna som så fint smälter i i gitarrens design och låter gitarrister, i synnerhet" high gainers" att få till den där täta maffiga tonen som passar så bra i allt från rock till nedstämd metal. Antingen hatar man dem för att de är "smala" eller så älskar man dem. Men är det hela sanningen? Hur smala är de egentligen? Inte särskilt faktiskt, det finns mycket variation att hitta här om man vill.
Egentligen är det inte någon speciell mick i grunden. Men det finns en tydlig skillnad mellan dessa och tex en klassisk humbucker. Istället för klassiska polmagneter är de byggda med rail-teknik, eller som "stavar" kan man säga.
Om du med en vanlig single coil med "poler", bänder en sträng kan du, om du är väldigt lyhörd, höra hur signalen kan bli svagare i vissa lägen för att sedan återgå igen.
Det beror på att strängens vibrationer hamnar mellan två poler eller till och med övergår till polen för strängen intill, i praktiken delas den mellan två poler, beroende på hur hårt du bänder. I detta skapas en dynamik som många gitarrister uppskattar.
Det här problemet, om det nu är ett problem, finns inte med en rail-mick (stav) eftersom den inte gör strängen "herrelös" mellan 2 poler, bladet är bara en enda lång magnet som täcker samtliga strängar. Därför blir tex bändningar med homogena än med pol-mickar, single coils eller vanliga humbuckers.
EMGs drivs av ett 9v batteri och är alltså "aktiva" och har hög output. Man kan addera till ett 9v batteri till och få mer "headroom" och grundsignalen blir mindre "distad". Men om du tillsätter distortion blir resultatet att gitarren blir dubbelt så stark (volym). Den kan till och med köras på upp till 27v, men rekommendationen är dock max 18v.
EMGs finns i flera färger, men vanligast är svarta även om vita också förekommer ganska ofta.
Men vad skiljer de olika varianterna av EMG som finns på marknaden?
EMG 81
Förstahandsvalet för de flesta när det gäller "high gain lead", mycket på grund av sin höga output. Den kom 1981 slog ned som en bomb, i framförallt hårdrocken just på grund av sin utomordentliga förmåga att hålla i bändningen på en mjukt och fint sätt. Att det låter så mycket "metal" beror mycket på att de har magneter av typen Ceramic, som är lite hårdare och därför skapar mer "kraft". Oftast är 81an monterad i gitarrer tillsammans med en EMG 85.
EMG 85
För de flesta är dessa en rythm-mick och placeras i "halsen". Magneten är en Alnico 5 som ger en lite varmare och rundare ton. Ses oftast tillsammans med en EMG 81 i stallet. För 7 strängat heter motsvarande mick EMG 707. Loggan är i guld.
Själv gillar jag dessa därför att de kompletterar 81an tydligt, och ger en blåsig high gain.
EMG 60
Också den här är ansedd som en rythm-mick för "halsen" men ger ifrån sig en fet men något ljusare och klarare ton och används flitigt tillsammans med en EMG 81 och företrädesvis i metalsammanhang. Enligt rykten gjordes den redan 1979 för Fender Tele, men de levererades aldrig. Loggan är grå.
EMG 89
Den här är ett mellanting mellan single-coil och dual-coil och kan alltså uppträda ungefär som en EMG 85, dvs varm och stark, men växlas till single-coil och då få egenskaper som en vanlig "strat", dvs ljus, klar och skimrande. Ofta sitter de i just Fender Stratocasters eller dylika, i både hals och stall. Detta är en väldigt mångsidig mick som passar allt från jazz, blues och hårdrock.
Jag har en i en Strata och den passar väldigt bra om man vill förstärka stratans grundljud men ösa på med kraft och ordentlig high gain från stallposition.
EMG S/SA
Single-coil EMGs helt för Strator som tar stratans grundljud med med mer kraft. Har aldrig testat någon S, men en SA har jag i en Strata och den är fantastiskk. Jag vet också att David Gilmour och Steve Lukather är förtjusta i dessa.
SA har Alnicomagnet och är mer "middig" och S en Ceramic och genom det mer "bright" i tonen än SA.
Sammantaget skulle jag vilja säga att EMGs har ett något oförtjänt rykte av att vara för slätstrukna i sin ton, eller mer "tät hi-fi" kanska man också skulle kunna säga. Och det stämmer ju till viss del, men det handlar ju om att man söker en annan ljudbild i metalvärlden än i 70-talsrocken eller classic blues och jazz. En bluesig ton med high gain ur en EMG 85 är i vissa sammanhang inte att förkasta alls faktiskt.
En klassisk humbucker eller single coil är ju mer dynamisk eftersom den har "poler" och därför mer variationsrik och mer beronde av hur man man attackerar och bänder strängen.
Egentligen är det inte någon speciell mick i grunden. Men det finns en tydlig skillnad mellan dessa och tex en klassisk humbucker. Istället för klassiska polmagneter är de byggda med rail-teknik, eller som "stavar" kan man säga.
Det beror på att strängens vibrationer hamnar mellan två poler eller till och med övergår till polen för strängen intill, i praktiken delas den mellan två poler, beroende på hur hårt du bänder. I detta skapas en dynamik som många gitarrister uppskattar.
EMGs drivs av ett 9v batteri och är alltså "aktiva" och har hög output. Man kan addera till ett 9v batteri till och få mer "headroom" och grundsignalen blir mindre "distad". Men om du tillsätter distortion blir resultatet att gitarren blir dubbelt så stark (volym). Den kan till och med köras på upp till 27v, men rekommendationen är dock max 18v.
EMGs finns i flera färger, men vanligast är svarta även om vita också förekommer ganska ofta.
Men vad skiljer de olika varianterna av EMG som finns på marknaden?
Förstahandsvalet för de flesta när det gäller "high gain lead", mycket på grund av sin höga output. Den kom 1981 slog ned som en bomb, i framförallt hårdrocken just på grund av sin utomordentliga förmåga att hålla i bändningen på en mjukt och fint sätt. Att det låter så mycket "metal" beror mycket på att de har magneter av typen Ceramic, som är lite hårdare och därför skapar mer "kraft". Oftast är 81an monterad i gitarrer tillsammans med en EMG 85.
För de flesta är dessa en rythm-mick och placeras i "halsen". Magneten är en Alnico 5 som ger en lite varmare och rundare ton. Ses oftast tillsammans med en EMG 81 i stallet. För 7 strängat heter motsvarande mick EMG 707. Loggan är i guld.
Själv gillar jag dessa därför att de kompletterar 81an tydligt, och ger en blåsig high gain.
Också den här är ansedd som en rythm-mick för "halsen" men ger ifrån sig en fet men något ljusare och klarare ton och används flitigt tillsammans med en EMG 81 och företrädesvis i metalsammanhang. Enligt rykten gjordes den redan 1979 för Fender Tele, men de levererades aldrig. Loggan är grå.
Den här är ett mellanting mellan single-coil och dual-coil och kan alltså uppträda ungefär som en EMG 85, dvs varm och stark, men växlas till single-coil och då få egenskaper som en vanlig "strat", dvs ljus, klar och skimrande. Ofta sitter de i just Fender Stratocasters eller dylika, i både hals och stall. Detta är en väldigt mångsidig mick som passar allt från jazz, blues och hårdrock.
Jag har en i en Strata och den passar väldigt bra om man vill förstärka stratans grundljud men ösa på med kraft och ordentlig high gain från stallposition.
Single-coil EMGs helt för Strator som tar stratans grundljud med med mer kraft. Har aldrig testat någon S, men en SA har jag i en Strata och den är fantastiskk. Jag vet också att David Gilmour och Steve Lukather är förtjusta i dessa.
SA har Alnicomagnet och är mer "middig" och S en Ceramic och genom det mer "bright" i tonen än SA.
Sammantaget skulle jag vilja säga att EMGs har ett något oförtjänt rykte av att vara för slätstrukna i sin ton, eller mer "tät hi-fi" kanska man också skulle kunna säga. Och det stämmer ju till viss del, men det handlar ju om att man söker en annan ljudbild i metalvärlden än i 70-talsrocken eller classic blues och jazz. En bluesig ton med high gain ur en EMG 85 är i vissa sammanhang inte att förkasta alls faktiskt.
En klassisk humbucker eller single coil är ju mer dynamisk eftersom den har "poler" och därför mer variationsrik och mer beronde av hur man man attackerar och bänder strängen.
Kommentarer
Skicka en kommentar