Dj Ashba, Sixx:A.M och Guns 'N Roses

Han har sitt eget band Sixx:A.M, spelar i Guns 'N Roses, producerar filmmusik, driver ett kreativt medieföretag i Las Vegas och har ett eget klädmärke.  DJ Ashba är ingen schablongitarrist utan en riktigt kreativ strängbändare. Jag fick till till en intervju med denna spännande och melodiska gitarrist och det visar sig bli ett av de mer intressanta mötena på länge. Kanske är det hans entreprenörskarma som fångar mig, eller hans öppna förhållningssätt. 

Sixx:AM, som startade som band i samband med att Nikki Six släppte sin bok "Heroin Diaries" för några år sen, har i dagarna släppt en ny platta. Plattan heter "Modern Vintage" och låter mycket "amerikansk hårdrock" och de svänger bitvis påtagligt. Det är både tight, snyggt och drivet.

Dj Ashba, också sedan 2009 gitarrist med Guns 'N Roses, levererar ett imponerande gitarrspel rakt igenom hela skivan. Jag är särskilt impad av hans sätt att hantera wha wha och hans sätt att jobba med sitt vibrato. Även om man inte gillar Sixx:AM så finns många spännande gitarrpassager att ta intryck och inspireras av. Det gäller som vanligt att lyssna och att ta in.

Sixx:AM är något helt annat än Guns 'N Roses, eller Mötley Crüe för den delen som han också jobbat med genom åren. Det känns producerat för en något bredare publik och projektet växer i takt med antal lyssningar och jag skulle gissa att detta blir en spännande akt på någon av sommarens festivaler i Europa. Jag hoppas verkligen de kommer till Sverige.

Jag träffar DJ Ashba i Stockholm när han och bandet gör blixtvisit för att promota den nya skivan. Jag inleder med fråga honom hur han har tid med alla projekt han är involverad i, Six:A.M, Guns 'N Roses, filmmusik, kreativt medieföretag i Las Vegas och ett eget klädmärke där han bland annat designar kläderna själv.

- Jag är en workoholic, säger han och skrattar bakom luggen.

Ditt sätt att spela wha wha är spännande tycker jag...
- Tack. Jag använder den kanske inte som folk normalt gör, som att pumpa den upp och ner, som är så vanligt i rocksvängen. Jag har altid sett på wha-pedalen som en tredje arm om man säger så. Som ett sätt att sätta en extra accent på tonen istället för bara en cool rockish effekt. Jag älskar tonen som uppstår när den är halvt strypt. Det finns så mycket mer man kan göra med den, tillexempel följa baskaggen och skapa lite extra rytm, som i låten "Kickin for days" med mitt gamla band Beautiful Creatures.

Jag gillar  närdu sätter extra färg på dina bändningar med den...
Ja precis, det är snarare det jag försöker göra. Det handlar mer om att accentuera en känsla i spelet mer än något annat.

Vad använder du för wha wha-pedal? 
Jag använder flera, men bland annat en Morley Bad Horsie och en Cry Baby. Egentligen gillar jag Morley mer eftersom de har mer "wide spread" i svepen.

Är du en gitarrnörd?
Nej jag är i alla fall inte någon "gear head" och är inte inne i tekniken särskilt vetenskapligt så som många andra kanske är. En del gitarrister är så nördiga att de diskuterar skillnaden mellan olika kablar och att den ena är bättre än den andra och hit och dit. Jag är en simpel gitarrist egentligen. Ge mig en volymratt och jag är "good to go". Däremot bryr jag mig om hur jag låter när jag spelar.


Så du är noga med vad du väljer att spela på?
På det sättet är jag väldigt noggrann faktiskt. Jag har prövat allt möjligt och gått igen en hel drös galet stora riggar genom åren, men nu i Guns 'N Roses använder jag inte ens högtalarlådor på scenen eftersom jag använder Fractal AxeFx.

Så du har lämnat rör och gått till digitalt?
Ja det har jag faktiskt. AxeFx låter helt fantastiskt och ljudet är framförallt konsistent varje kväll på scenen och det tycker jag är viktigt. Särskilt när man spelar på stora arenor med stora scener. Och det är ingen hemlighet att ju lägre du kan ha på scenen ju bättre låter det ut. De flesta vill ju ha sina högtalarväggar för att ha hög volym för sin egen del, för att ha trycket i ryggen eller för att använda akustisk sustain. Det de inte fattar är att de dels sabbar för sina medmusiker, men också för ljudteknikern. I den mån vi kör högtalare så är de "isolerade" och bakom scenen.

Hur tänker du kring sustain?
I AxeFx finns stora möjligheter att jobba med sustain och dessutom så tycker jag att mycket av den sustain som du söker som rockgitarrist handlar om hur du möter och attackerar strängarna. Dessutom adderar min halvstrypta wha också en del för att få sustain.

Det är ändå ganska high-tech det du kör på då?
Ja men jag har efter många års turnerande kommit fram till att det är viktigare med att leverera ett konsistent gitarrljud ut i PAt och i mina "in-ear" varje kväll plus att publiken faktiskt bör kunna förvänta sig det när de köper biljett. Dessutom finns en annan fördel och det är att om ditt gitarrljud är konsistent varje kväll så kan du varje kväll verkligen experimentera med din ton istället för att behöva anpassa dig varje gång du ställer dig på en n scen.

Fractal AxeFx verkar vara ganska komplicerad?
Den kan verkligen vara superkomplicerad, men samtidigt ganska enkel. Jag älskar ju att gräva ner mig i inställningar för att att hitta den ton jag trivs med. Jag gillar ju prylar på det viset, om jag hittar något jag trivs med så håller jag mig till det och lagar grejerna om de går sönder. Jag använder nästan alltid samma grejer när vi spelar in till exempel.

Så då använder du inte förstärkare heller?
Nej vi kör alltid digitalt rakt in i mixerbordet så vi kan byta "förstärkarljud" efteråt och effekter och så vidare. Det mesta är ju beroende på vad för låt man spelar in och vad för förstärkartyp som fungerar bäst. Det är ju,  på sätt och vis, olika förstärkare man spelar på, även om de är digitala.

De här möjligheterna fanns inte när du började?
Nej verkligen inte.  Det var i en helt annan tid.

Hur var din skoltid?
Jag var inte alls en A elev när jag gick i skolan, snarare en C. Jag tror faktiskt att jag var en mardröm, killen som alltid skolkade, rökte cigaretter på parkeringen och så vidare, som många andra. Men jag var konstnärligt lagd. Skolans rektor tog mig faktiskt ur skolan och satte mig att göra diverse målarjobb, bland annat inför skolbalen eller lät designa vår skolmaskot som jag sen målade på gymnastiksalsgolvet och i alla väntrum. Jag fick formge årsboken också och hel massa annat. Jag blev på grund av det lite av stans konstnärskille och hade min egen seriestrip i den lokala tidningen.

Det låter som din rektor hade långa tyglar på dig....?
Ja eller så såg dom det som en utväg eller lösning på mitt bråkande och såg att jag var kreativt lagd. Så medan mina kompisar gick på lektioner och blev smartare så fick jag utveckla mig inom konsten. Det faktiskt så långt att jag till slut fick hjälpa vår konstlärare med undervisningen. Ha ha ha...

Är det inte lite synd att skolan inte kan möta kreativa elever och integrera dem i undervisningen?
Jo det är det på ett sätt, det går inte bra för alla som hamnar utanför. Men jag var nöjd med att slippa lektionerna och få göra det jag tyckte var viktigt och relevant för mig. Jag är väldigt tacksam för det. Vi hade skolans rektor som granne också och han förstod sig på mig på nåt sätt.

Hur gammal var du när du började intressera dig för musik ?
Jag var 9 år och hade spelat piano sen jag var 3.

Hur gick det till?
Jag är uppvuxen i en superreligiös familj, kyrkan kallas Apostolic och är ungefär som Amish. Vi hade ingen TV och fick inte lyssna på rockmusik, det var absolut tabu. Min uppväxt var verkligen strikt förbjudande och isolerande. Men jag kände väldigt tidigt att jag skulle jobba med musik, sen blev det till en extremt stark känsla av att jag skulle till L.A och bli rockstjärna.

Men hur fick du tillgång till rockmusik?
När du har föräldrar som förbjuder saker så vill du ha det "farliga" ännu mer. Jag smög undan och gömde mig på mitt rum och lyssnade på radio på kvällen så fort jag kunde. Men så kom pappa in och sa saker som "hur känns det att ha satan sovandes bredvid sig om natten, stäng genast av". Jag hade ju inte tänkt på det på det sättet. Det var som en del av den hjärntvätt det hela handlar om i den kyrkan.

Men du gav dig förstås inte...?
Turligt nog så var min mamma en duktig pianist och fick mig att börja spela. Det enda moderna jag fick spela var Elvis Presley, för att hon älskade honom. Jag blev förälskad i Elvis och gitarristen Scotty Moore, en fantastisk gitarrist. Min äldre bror, som var ännu mer av en rebell,  lyssnade på Kiss och hade skivor gömda. När han flyttade så fick jag dem av honom. När mamman upptäckte dem så slängde hon dom i sopen direkt.

Men sen fick du upp ögonen för gitarr?
Jag jobbade på majsfälten och sparade ihop 120 dollar så jag kunde köpa en billig skitgitarr som jag hittade på annons. Det var en vit Harmony Flying V, eftersom jag älskade Randy Rhodes. Jag köpte också en liten förstärkare.  Jag hade ingen som helst aning om hur man skulle spela på grejerna. Men jag älskade att jag äntligen ägde en riktig gitarr. Jag spelade det snabbaste jag kunde på de tunnaste strängarna en hel månad. Jag fick stora blåsor på fingrarna, men jag kunde ingenting.

Hur lärde du dig sen spela då?
En dag åkte jag skolbussen och satte mig av en händelse bredvid en kille som skulle visa sig spela gitarr. Jag brukade ha en fällkniv med mig som jag använde till att karvade in en "fretboard" i bussätet framför. När han såg det så tog han kniven från mig och markerade tre hål och sa "det är ett A-ackord, gå hem och lär dig det". Och det var så jag lärde mig grunderna. Jag glömmer aldrig när jag åkte hem och spelade mitt första A.

Det måste ha varit fantastiskt?
Ja det var det, men det fanns också bakslag. En dag hade min pappa byggt en lekställning med rutchbana som han var mycket stolt över. När jag skulle testa den lyckades jag oförsiktigt hoppa ner i den så bröts i två delar. Pappa blev så arg så han gick raka vägen upp på mitt rum och klippte av alla strängarna. Hela min värld föll i sär. Jag visste inte att man kunde byta strängar och trodde givetvis att den nu var helt paj. Jag sprang helt förstörd över till min polare som spelade trummor med mig ibland men ha sa nej nej nej de kommer i paket om 6 och man kan byta dem. Så jag fick åka 1,5 timme till närmsta musikaffär och köpa nya, och så var allt bra igen.

Det låter som en kamp hela tiden?
Ja det folk inte fattar idag är att nu finns så många fler möjligheter, på gott och ont skulle jag vilja säga. Det är ju till och med så att du kan göra egna inspelningar idag genom "copy & paste" på datorn. Men så var det inte förr, det krävdes betydligt mer när man till exempel spelade in på "2 inch tape" och då man var tvungen att öva ordentligt innan det överhuvudtaget kunde bli ta om att slösa tejp.

Jobbar du med copy & paste när du spelar idag?
Även om jag kan det och det är enklare att bara spela in ett versriff och kopiera det så gör jag aldrig det. Det är det "icke perfekta" som gör musiken levande tycker jag. Det är känslan av att ett band spelar live man söker och band är inte datorer.

Men finns det inga fördelar med dagens teknik?
Jo absolut. Det coola är att tekniken nu kommit så långt att det förenklar och blir billigare och därför kan resultatet bli så mycket bättre. Den digitala utveckling är väldigt väldigt kreativ och gör att du snabbare kan komma fram till det verkligen vill. Det enda är väl att allt är så tillgängligt idag att det nästan inte krävs nån ansträngning, och det tror jag är knepigt för dagens unga.

Hur menar du då?
De har inte den där uthålligheten eller beslutsamheten som vi fick när vi fick köra 1,5 timme för ett paket strängar eller kämpa för att få det man ville ha. Dagens unga drivs av snabb återkoppling och tränas inte i dessa viktiga förmågor. Jag låter som min pappa nu ha ha ha, men det är faktiskt sant.

Vad betyder det här för kreativitet?
Eftersom vi inte hade så mycket teknik och hjälpmedel när vi växte upp så blev vår hjärna tvingad in i kreativitet. Bara det att vi köpte två kasettbandspelare för att kunna spela in tvåkanalsinspelningar gjorde att vi lärde oss strategier för att lösa problem för att uppnå det vi ville. Vi tvingade vår hjärna att lösa problem.

Var det så det började?
Ja sen köpte jag en Tascam 4-kanals portastudio och tyckte att jag fick världens studio som kunde spela in 4 spår. Idag har jag Pro Tools med oändligt med kanaler. Jag är så tacksam att jag fått kämpa för att nå dit jag vill, för jag har samtidigt lärt mig att allt faktiskt går att lösa om man bara bestämmer sig och inte ger upp på vägen.

Är det så enkelt?
Jag är helt säker på att om du lär dig att fokusera på vad du vill, inte ger upp och bara försöker och försöker igen så kommer det visa sig att det inte är särskilt svårt att lyckas med det man vill. Livet har en hel del "bumps" som man ibland måste kämpa med för att passera, men de är bara markeringar för att du är på väg att lyckas. Det handlar om en personlig kamp, som ju alla unga har och har haft i alla tider. Man måste bara möta den kampen och lära av den.

Att lära sig spela gitarr är ju också en kamp, övade du mycket? 
I allra högsta grad en kamp, och jag övande jättemycket. Jag var helt upptagen och manisk med mitt spelande, från morgon till kväll, just därför att jag ville bort från stan och till L.A.

Övar du mycket idag?
Inte i närheten som då faktiskt. Om jag plockar upp gitarren idag hemma så är det ofta för låtskrivning, inte för regelrätt övning på det sättet. Om vi ska spela in så övar jag ju förstås fokuserat på leads och sånt för att hitta nya kreativa licks.

Vilken är den filosofi kring gitarrspel?
Från början handlade det om att spela så fort som möjligt, men när du väl börjar se dig själv som låtskrivare så dör det lite och man börjar mer röra sig runt låten som helhet. Min filosofi runt gitarr idag handlar mer om att ta över berättandet från sångaren och fortsätta berättelsen med gitarrtoner och sen lämna tillbaka den till sångaren.

Skriver du solon eller improviserar fram dem?
När det gäller Sixx:A.M så är det i 95% skrivet, och det beror på att jag just vill att solona tydligt ska hänga ihop med låten i övrigt. Man ska kunna nynna solon tycker jag. Sixx:A.M är ju inte jammigt band, det är ett stycke genomtänkt musik.

Och nu har du en egen signaturgitarr från Gibson, med en speciell hals som jag förstått det?
Ja precis. Jag kom upp med idén om en compound radius på 10”–16” så man kan riffa och spela ackord och samtidigt lättspelad för solo där det behövs, dvs över 12 band. Problemet jag alltid haft med Les Paul är att det varit svårt att bända riktigt mycket. Men med denna som har mer platt karaktär över 12 band är det hela mycket lättare.

Vad finns mer på den?
Det är en volym- och två ton-rattar, vi tog bort en volymratt. Den "andra" är ju för de flesta gitarrister helt onödig. Sen är trevägsswitchen upp och nedvänd, så stallmicken är uppåt och halls nedåt, och framförallt placerad där den ska vara, dvs nedanför strängarna. Sen har den också en killswitch placerad däruppe.

Det är ju ganska intressant att dessa ändringar upplevs som väldigt kreativa?
Jag jag undrade ju varför det inte fanns en Les Paul med en volymratt och varför trevägsswitchen egentligen sitter där uppe. Att ingen reagerat på det tidigare? Men man får ju komma ihåg att Gibsons strategi varit rätt från början, det är ju svårt att påstå nåt annat. De har ju ganska stora framgångar.

Varför blev det Les Paul, innan körde du ju inte all på det? 
När jag blev med i Guns 'N Roses så visste jag ju att jag var tvungen att börja köra Les Paul, inte för att Axl skulle kräva det utan för att jag inte är så "dum i huvet" att jag inte inser att det finns en "ton" för Guns 'N Roses och det är Les Paul.

Hur var det att börja i Guns 'N Roses och veta att alla skulle jämföra dig med Slash?
Jag tänkte faktiskt aldrig på det på det viset. Jag var och är en ett stort fan av Guns 'N Roses och jag tyckte att det var en fantastisk möjlighet och så kände jag ju att mitt melodiska sätt spela bluesy rock faktiskt passade som handen i handsken. Men så fort jag började spela Les Paul så började min gitarrtech och jag bygga om dem allihop. Vi slipade ner halsar, drog om all elektronik, flyttade trevägsswitchen, adderade en kill-switch och tog bort en volymratt och så vidare. Precis så som man kan köpa min signatur idag.

Tack för att du tog dig tid till att träffa Gitarrzombien.
Tack själv det var verkligen en annorlunda intervju, och rolig.