Gitarrzombien

Frank Levi är för många lite av en doldis i gitarrkulturen när det kommer till att hjälpa gitarrister förfina, "modda", sina förstärkare för att hitta det "gitarrsound" som passar. Hans mest kända "verk" har blivit mer eller mindre kantade av mystik och hemlighetsmakeri.  Om man söker efter honom i olika forum så dyker hans namn upp i flera sammanhang när det kommer till att tweeka gitarrförstärkare. Men det finns inte så mycket mer information om honom därute, vilket gjorde mig nyfiken. Efter lite kartläggning visar det sig att han bidragit till några riktigt stora och betydelsefulla gitarristers "ton". Warren DeMartini (RATT), Doug Aldrich (Bad Moon Rising och senare Dio & Whitesnake), George Lynch (Dokken), Billy Squier och inte minst Slash i samband med Guns ´n Roses debutalbum Appetite For Destruction och Use Your Illusion I&II för att nämna några. Jag kontaktade honom lite på vinst och förlust och förklarade att jag var nyfike...

För den gitarrist som hamnar i Barcelona av olika skäl och tänker sig att det vore skoj att kolla in några gitarraffärer kan jag bara medela följande: "Allt är svindyrt, servicen är undermålig och utbudet smalt och helt och hållet turistanpassat". Jag gjorde min research innan och det här var vad folk faktiskt sa. Men som den nyfikna Zombie jag är tänkte jag att det ändå kan vara värt att kontrollera det hela själv på plats. Möjligen har detta med The Land Of Flamenco att göra, för elgitarrer av kvalitet är det ont om. Visst finns det grejer, det ska jag inte säga, men detta är ju en hyfsat stor stad och man kan kanske förvänta sig ett större och mer intressant utbud.  I den första jag besöker, Guitar Shop, möter mig en halvt sovande expedit, som verkar vara mer upptagen av datorn än av att det kommer in en kund. Jag säger hola och det gör han med, sen återgår han till sitt. I butiken finns mest Mexico Strator, och en och annan ESP LTD och ett par Schecter. Så hittar...

Ända sedan jag var en liten grabb så har jag fascinerats av det här med rockband. När jag gick på låg och mellanstadiet minns jag att jag ritade teckningar med KISS-liknande band som stod på en scen. Det var nån slags drömmande aktivitet och var jag nog ganska bestämd inom mig att spela i band. Vi startade också ett eget band som hette "Mini-Kiss" och trummade soffkuddar, sminkade oss och byggde gitarrer i plywood, eller om det var masonit. Vi uppträdde mimandes i gillestugan källaren till "Do You Love Me". Det måste ha varit 1976/1977 nånstans.  Sen på 80-talet spelade jag i en massa band i Linköping där vi,  som alla andra, lärde oss göra saker tillsammans. Som att inte låta repan "saga igen" till en sopstation, inte pilla eller låna ut andras instrument, komma i tid till repen eller vara allmänt lojala polare. Det fanns ganska ont om replokaler ett tag där vi bodde. En lokal som vi hade låg sjukt långt från stan, och vi hade ingen som kunde skjutsa os...

Man tappar nånting när man försöker bli duktig.... Robert Pehrsnon En kategori gitarrister som jag tycker är mer spännande än andra är dom jag kallar för "genrelöpare", det vill säga de som har modet att följa sin egen musikaliska väg i alla delar oavsett vad som händer runtomkring. Robert Pehrsson är en av sveriges mest hängivna och spännande gitarrister just nu och har sina rötter i "death metal" men som samtidigt utvecklats till en mångfacetterad rock- och bluesgitarrist med en imponerande känsla.  Foto: Gitarrzombien Pehrson har spelat med i princip allt och alla genom åren och har därför en unik erfarenhet. En erfarenhet han kanske delar med många som vuxit upp under 90-talets death metal boom, det vet jag inte. Men han är driven av sin passion för gitarr och musik och vägrar att ge sig. När vi träffas på en krog i en av Stockholms förorter berättar han att hans pappa ledde in honom mot musik genom att köpa LPn till "Den onde, den gode och den fule...

För ett tag sedan bytte jag bort en Jeff Beck Artist Series. Jag ångrar mig djupt, även om det då verkade det som en utmärkt idé. En del instrument sätter djupare spår än andra. Nu har jag bestämt mig för att köpa en igen på Deluxe Musik , där jag bytte in den. Jag hittar sannolikt inte samma exemplar, men jag hoppas ett lika schysst exemplar landas denna gång. Det trista är att dollarn har gått upp nu så den är lite dyrare. Jag har nu uppdaterat inlägget nedan, som skrevs 2014, och jag har gjort en del justeringar.  Efter lite rensning bland grejer de senaste veckorna landade en ny gitarr här hemma. En Fender Stratocaster Jeff Beck Artists Series. Den ligger steget över American Standard prismässigt men inte fullt så dyr som en Custom Shop Artist Series.  Riktiga Custom Shop masterbuilt byggs helt för hand av en person med särkilt utvalda träbitar på uppdrag av kund, och kostar så klart därefter. Däremot gör Custom Shop avdelningen delvis maskintillverkade gitarre...

Jag hade lite en pengar över efter en gitarraffär idag, och funderade på vad jag skulle lägga dem på. En pedal är alltid kul tänkte jag, och fastnade för en liten skön electro-harmonix compressor/sustainer som heter  Sound Preacher . En compressor/sutainer är nästan ett måste för den som antingen vill pressa ihop det rena ljudet eller skapa lite extra push i det gainande.  Foto: Gitarrzombien Pedalen består av en volymratt, en sustainratt och en trevägsswitch med olika typer av kompression. En compressor trycker ju ihop ljudet i olika grad,  och det styr du med sustainratten. Alltså mängden kompression. Volymratten ställer ljudstyrkan ut från pedalen, och adderar sustain. Om volymen är kl 12 så du har du i princip samma som orginalsignalen, men om du drar upp den lite till så ökar inte bara ljudstyrkan och sustainen utan den lägger också till lite gain ungefär som en boost. En riktigt bra grej faktiskt, på många sätt. Trevägsswitchen har tre lägen: "fast", "med...

Resultatet av vilka tillverkarländer som ni läsare tycks ha mest förtroende för är nu klar och drygt 650 röster trillade in. Utan att göra anspråk på vetenskaplighet i detta så kanske det åtminstone kan leda till något intressant. Resultatet visar en hel del förväntade svar, men också kanske en del , i alla fall för mig, nyheter.   Resultatet skall läsas som att att de länder flest röstat på ligger högst i listan nedan, kanske föga förvånande. 33% Japan 32% USA 14% Sverige 6% Tjeckien   4% Korea 3% Mexico 3% China 2% Indonesien  >1% Tyskland >1% Canada >1% Polem >1% Ungern 0% Indien Att Japan och USA skulle hamna i topp var nog inget som förvånade någon. Men att Sverige var trea var spännande och kul.  Förtroende hänger väl mycket ihop med kvalitet i arbetet tänker jag, spelbart, leverans antar jag. Om pris spelar in kan jag inte bedöma, möjligen kvalitet i förhållande till vad man får betala, eller som det också kallas;"pris...

Jag har observerat att tillverkningsland har stor betydelse för gitarrister när de ska löpa en ny gitarr, och det kanske inte är så konstigt. Jag har också märkt, på de gitarrer jag själv köpt och testat genom åren, att de skillnader som tidigare var mycket stora successivt håller på att plana ut. Tillverkningsländer som jag tidigare aldrig skulle kommit på tanken att köpa från tycker jag numera börjar tillverka påfallande bra gitarrer.  Därför tycker jag det skulle vara intressant att veta vilket tillverkningsland som ni läsare har störst förtroende för när det gäller gitarrer. Jag har samlat de vanligaste här nedan. Ni kan klicka i flera om ni det är svårt att välja, och ni kan även ange något annat land som ni tycker jag missat. Vilket tillverkarland har ni störst fortroende för? USA Japan Mexico Korea Sverige Tjeckien China Indien Indonesien Other Please Specify: free poll

Robb Flynn är grundare, gitarrist, sångare och frontman i superbandet Machine Head. Machine Head som på ett sätt är ett band med flera bottnar och influenser. Den starkaste influensen, som fick det hela att rulla igång, är förstås "Bay Area Thrash" men även Grunge, Stoner och klassisk metal står på listan med influenser, Robb är bland annat ett stort fan av Black Sabbath.  Machine Head startade i Oakland 1991 och första skivan Burn My Eyes (1994) briserade som en bomb och sålde omedelbart 400 000 ex.  Foto: Travis Shinn Jag träffar Robb när han dimper ned i Stockholm för att promota kommande skivan "Bloodstone & Diamonds och innan intervjun fick jag möjlighet att lyssna igenom den. En skiva som på sitt sätt i grunden låter väldigt mycket Machine Head, men samtidigt med en hel del spännande nytänkande inslag. Inte så drastiska nya saker, som de blev så kritiserade för med Burning Red och Supercharger, utan snarare finesser och utmanande detaljer i både sound...