PRS Custom 24 "Floyd" - En modern PRS för den kräsne...
PRS flaggskepp PRS Custom 24 i en variant för för hårdrockare, är det möjligt? I min research om PRS uppkom tidigt frågan om varför PRS inte haft någon renodlad hårdrocksgitarr i sitt utbud. När jag tittade efter lite mer noggrant så insåg jag att frågan var fel ställd. Jag hittade en tidig modell som lanserades med namnet "Metal", och den tillverkades 1985-1987.
Det var en heavy metalversion av PRS Custom, fast med 25,5" skallängd och med PRS standard Bass mickar i halsen och Treble i stallet. Den fanns dessutom med bland de 20 gitarrer som lanserades på NAMM 1985 och var riktad till målgruppen 80-talshårdrockare.
Det blev ingen succé och modellen gick i graven efter 1987. Målgruppen såg Jackson, Kramer, senare ESP och naturligtvis Fender och Gibson m.fl som mer lämpade och framförallt var de märkena betydligt starkare på marknaden. Möjligen spelade även priset en viss roll eftersom den här målgruppen inte var så köpstark i början av 80-talet. Dessutom hade pudelrocken pikat och Grungen stod för dörren och inom den odlades helt andra värderingar och ideal. Så modellens korta historia fick förmodligen ett avslut i besvikelse för PRS. Modellen är däremot mycket eftertraktad nuförtiden, som samlarobjekt, och det lär vara en fantastisk gitarr att spela på.
PRS har i vissa kretsar en rykte om sig att inte vara så "hårdrock", och om det är på grund av att man missade positioneringen 1985-1987 och helt enkelt inte sett målgruppen som intressant efter det, det vet jag inte. Eller så är det kulturgeografiskt kopplat, det vill säga att vi här i Sverige inte ser märket som särskilt "metal".
Hur som helst tycker jag själv att denna "stämpling" inte alls stämmer. Dels eftersom om man granskar gitarrernas egenskaper spelmässigt och tonmässigt så finner man resonanta och spelvänliga instrument som borde intressera flyhänta ekvilibrister i den tuffare genren.
Det kanske mest talande argumentet hittar vi hos användarna själva. Många gitarrister i det tyngre området, framförallt amerikanska, har fått upp ögonen för PRS. Bland dem som trakterar märket hittar vi namn som Mark Tremonti Creed, Joey Belladonna Anthrax, John Kempainen Black Dahlia Murder, Alex Lifeson Rush, Brad Delson Linking Park, Dave Navaro Jane´s Addition, Orianthi fd Alice Cooper Band, Dave Weiner Steve Vai Band, Chris Robertson Black Stone Cherry, Lizzy Hale Halestorm, Myles Kennedy Alter Bridge, Phil Campbell Motörhead, Neal Schon Journey, Pat Travers Pat Travers Band. Jag har säkert glömt många, men det råder ingen tvekan om att den hårdare genren tagit till sig PRS och många ovan nämnda är erkänt skickliga gitarrister.
I Sverige däremot har man inte lyckats kila i sig lika bra. De som verkligen kan PRS utrycker det som att vi skandinaver, i synnerhet svenskar, tar längre tid på oss att prova något nytt och håller lojalt fast vid våra trotjänare av andra märken.
Dock använder sig Fredrik Åkesson och Mikael Åkerfeldt i Opeth, som bekant, PRS. Både sina egna signaturer och olika custommodeller. Både Fredrik och Mikael är också makalöst skickliga på sina instrument. Nu kanske ni säger att det inte spelar någon roll vem som använder märkena, men där ska man nog tänka efter en gång till. Vad hade Les Paul varit utan Jimmy Page, Slask, Joe Perry och Zakk Wylde m.fl och vad vore Fender utan Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore, Eric Clapton, Yngwie Malmsteen m.fl. Relationen gitarrister och märken kan göras längre än så och det är naturligtvis ingen slump. Möjligen är det tuffare idag när vi inte har riktigt lika tydliga gitarrhjältar längre, jag menar förr fanns det ett tiotal och idag är 10 000 som konkurrerar om förstaplatsen på prispallen och oftast vinner de välkända gamla varumärkena. Detta är förstås, tror jag, ett problem eller utmaning för PRS och alla andra utmanare.
PRS Custom 24 "Floyd"
När jag strosade runt en dag upptäckte jag en udda PRS på Deluxe Music, den butik i Sverige som har flest ex i butiken och som är mest kunniga inom området PRS. I ett ställ stod den udda fågeln Custom 24 "Floyd" med sitt förföriska utseende, och som jag naturligtvis inte kan motstå. Jag bestämde mig direkt för att köpa den.
Jag fick förklarat för mig att den hade ett par mickar som kallades Metal som hade en intressant liten symbol bredvid sig i produktbeskrivningen:
\m/
\m/ är mickarnas egentliga namn, och jag tyckte det var sanslöst humoristiskt och smart av PRS att sno den symbolen. Jag tog upp gitarren och satte mig för att känna på den. Efter att ha testat kunde jag ganska snabbt konstatera att de som påstår att PRS inte är "hårdrock" borde rekonstruera sin uppfattning, i synnerhet när det gäller den här modellen.
Custom 24 "Floyd" har nämligen flera intressanta lager om vi ser till vad en gitarr är och kan vara. Den ligger liksom nära det man skulle kunna kalla den ultimata moderna kvalitets-PRSn. Bara det att den har Floyd Rose svaj är unikt, och det i sig är förmodligen vattendelaren för hur PRS-gitarrister tar emot den jämfört med en vanlig Custom 24. Floyd Rose på en Custom PRS är ungefär lika otänkbart som att sätta det på en Akustisk Martin. När jag häromveckan berättade om gitarren för Mark Tremonti, vi sågs för en kommande intervju, så sa han: "oh, I didn´t see that comming".
Men när jag sitter där och testar så känns det som det mest naturliga i världen och systemet är perfekt justerat och "smälter" liksom in i den. Det är ett Floyd Rose Original och är tillverkat i Tyskland av härdat stål, och som ni vet flitigt använt sedan 80-talet. Så att använda ordet modernt i sammanhanget är kanske inte helt rätt.
På SE modellen av Custom 24 "Floyd" sitter det ett likadant men som är tillverkat i Korea.
Även om den i grunden är en PRS Custom 24 så har den, förutom Floyd Rose, även ett annat träslag i halsen, annan grebbbräda plus ett par högoktaniga mickar. Det är liksom en Custom 24 fast samtidigt ändå inte kan man säga. Jag tror själv att det är de här skillnaderna som skulle kunna tilltala både "shredders" och "heavy rockers".
Nu ska vi komma ihåg att detta inte är första gången PRS provar Floyd Rose på sina gitarrer. 2010 lanserade man till exempel en SE modell, Torero, som hade låsbart svaj. Den hade dessutom EMG 81/85. Torero finns fortfarande i produktion.
Jag skulle gissa att detta test på marknaden gav de svar man ville ha, och för att blidka de som gärna skulle vilja se en "high end" Custom 24 för speed och svajakrobatik så gjorde man slag i saken. Däremot så kan naturligtvis en Custom modell inte ha aktiva EMG mickar. Så därför tog man helt enkelt fram en egen mick för "high-gain" med namnet \m/.
Det är lite olyckligt att mickarna bär namnet "metal" kan jag tycka, eftersom de begränsar våra hjärnor att tro att de bara klarar det. I själva verket är de väldigt allround skulle jag vilja säga, lite som PRS mickar är överlag men här med ett "added value" eftersom de har hög output.
I stallet sitter en \m/ Treble (ACC 3408). Den svarar otroligt skarpt på "high gain" och strängseparationen är väldigt tydlig. Resultatet blir en en tät omfångsrik gain samtidigt som den inte förlorar kvalité i de rena ljuden alls, tvärt om så kommer det ut ett krispigt rent ljud med stora möjligheter.
Keramisk Alnico med 15,7k, alltså ganska hög output.
I halsposition sitter \m/ Bass (ACC 3409) och den påminner om Treble men har 8,5k och ger betydligt mer bas i karaktären, vilket passar halsposition utmärkt och i kombination med \m/ Treble får du faktiskt precis det du behöver i tuffare sammanhang.
Jag funderar själv på att skaffa några \m/ och sätta i andra gitarrer jag har. Det brukar vara ett bra tecken på att man gillar en mick.
Kroppen är precis som en vanlig Custom 24 gjord av Mahogny och färgen på just den här är Blood Orange. Ni kanske undrar varför jag väljer en sån färg, och dessutom en "Eriza Verde Green" på P22an jag skrev om häromdagen? Svaret är: jag vet inte, jag avskyr all form av färg annars faktiskt. Men de här tycker jag är vansinnigt vackra. Annars brukar jag svara det som Lasse Åberg alltid svarade när han fick frågan varför han alltid bar svarta kläder. "Jag bär svart tills det kommer nåt mörkare".
Halsen är av Lönn, de kallar den "Rock Maple" och är egentligen samma som "Curly Maple", ett ovanligt fint ådrad Lönn. Det ger gitarren en särskilt utseende och eftersom den också är obehandlad så känns det väldigt mycket "trä" när man spelar och man glider smidigt och snabbt mellan positioner.
Custom 24 "Floyd" kommer med halsprofilen "Pattern Thin" medan vanliga Custom 24 har "Pattern Thin" eller "Patern Regular" valbart. Det innebär att man här bestämt sig för att den lite tunnare halsen är det som målgruppen kommer vilja ha. "Pantern Thin" är nästan samma som den gamla beteckningen "Wide Thin", man har valt ett annat namn eftersom man justerat den lite med åren.
Valet av "Pantern Thin" är ett bra val och jag tackar och bugar med hatten av. Jag älskar ju även exempelvis Ibanez Jem:s Wizzard Neck, och möjligen är det åt det hållet man velat gå den här gitarren.
Stämskruvarna är av typen Phase III och alltså öppna, "open back, så att man ser kugghjulen. Bortsett från att det är snygga så är det också så att Phase III sköter stämningen med beröm, och det är minst lika viktigt på en gitarr med Floyd som utan.
Idén bakom "open back tuners" är att Paul Reed Smith själv alltid förknippat det med bra gitarrer, framförallt gamla akustiska gitarrer.
Phase III är en utveckling av Phase II och främst när det gäller materialval av olika slag för hållbar stämning, vilket ju är huvudsyftet.
Greppbrädan är också lite ovanlig för PRS Custom 24, normalt kommer de med Rosewood, men här har man valt Ebenholts.
Ebenholts är hårdare och känns lite mer. Ebenholts är också ett träslag mer lite mer resonans i, givet att det har kvalitet såklart. Det gör att "taping" blir en fröjd och tonen blir lite mer distinkt.
Med Ebenholts får man också en fint svart bräda som kontrasteras av de klassiska halsinläggen "fåglarna", gjorda i vad som ser ut som pärlemor.
Slutomdöme PRS Custom 24 "Floyd"
det här en av de mer moderna PRS gitarrer du kan hitta och jag skulle drista mig till att säga "helt perfekt". Balanserad, smidig och helt otroligt lättspelad och med en ton att mörda för. Den kommer i ett case med de tillbehör man behöver. Pris? Ja närmare 37 000 kr får man hosta upp. Men som en bekant sa för några år sedan: "Buy Quality, Cry Once". Har du inte råd med USA-modellen, även kallat "Core", så testa SE varianten, en gitarr som i sitt prissegment toppar i kvalitet och recensioner på nätet och som kostar runt 10 000 kr.
Betyg:
6 Zombies (5)
Det var en heavy metalversion av PRS Custom, fast med 25,5" skallängd och med PRS standard Bass mickar i halsen och Treble i stallet. Den fanns dessutom med bland de 20 gitarrer som lanserades på NAMM 1985 och var riktad till målgruppen 80-talshårdrockare.
Det blev ingen succé och modellen gick i graven efter 1987. Målgruppen såg Jackson, Kramer, senare ESP och naturligtvis Fender och Gibson m.fl som mer lämpade och framförallt var de märkena betydligt starkare på marknaden. Möjligen spelade även priset en viss roll eftersom den här målgruppen inte var så köpstark i början av 80-talet. Dessutom hade pudelrocken pikat och Grungen stod för dörren och inom den odlades helt andra värderingar och ideal. Så modellens korta historia fick förmodligen ett avslut i besvikelse för PRS. Modellen är däremot mycket eftertraktad nuförtiden, som samlarobjekt, och det lär vara en fantastisk gitarr att spela på.
PRS har i vissa kretsar en rykte om sig att inte vara så "hårdrock", och om det är på grund av att man missade positioneringen 1985-1987 och helt enkelt inte sett målgruppen som intressant efter det, det vet jag inte. Eller så är det kulturgeografiskt kopplat, det vill säga att vi här i Sverige inte ser märket som särskilt "metal".
Hur som helst tycker jag själv att denna "stämpling" inte alls stämmer. Dels eftersom om man granskar gitarrernas egenskaper spelmässigt och tonmässigt så finner man resonanta och spelvänliga instrument som borde intressera flyhänta ekvilibrister i den tuffare genren.
Det kanske mest talande argumentet hittar vi hos användarna själva. Många gitarrister i det tyngre området, framförallt amerikanska, har fått upp ögonen för PRS. Bland dem som trakterar märket hittar vi namn som Mark Tremonti Creed, Joey Belladonna Anthrax, John Kempainen Black Dahlia Murder, Alex Lifeson Rush, Brad Delson Linking Park, Dave Navaro Jane´s Addition, Orianthi fd Alice Cooper Band, Dave Weiner Steve Vai Band, Chris Robertson Black Stone Cherry, Lizzy Hale Halestorm, Myles Kennedy Alter Bridge, Phil Campbell Motörhead, Neal Schon Journey, Pat Travers Pat Travers Band. Jag har säkert glömt många, men det råder ingen tvekan om att den hårdare genren tagit till sig PRS och många ovan nämnda är erkänt skickliga gitarrister.I Sverige däremot har man inte lyckats kila i sig lika bra. De som verkligen kan PRS utrycker det som att vi skandinaver, i synnerhet svenskar, tar längre tid på oss att prova något nytt och håller lojalt fast vid våra trotjänare av andra märken.
Dock använder sig Fredrik Åkesson och Mikael Åkerfeldt i Opeth, som bekant, PRS. Både sina egna signaturer och olika custommodeller. Både Fredrik och Mikael är också makalöst skickliga på sina instrument. Nu kanske ni säger att det inte spelar någon roll vem som använder märkena, men där ska man nog tänka efter en gång till. Vad hade Les Paul varit utan Jimmy Page, Slask, Joe Perry och Zakk Wylde m.fl och vad vore Fender utan Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore, Eric Clapton, Yngwie Malmsteen m.fl. Relationen gitarrister och märken kan göras längre än så och det är naturligtvis ingen slump. Möjligen är det tuffare idag när vi inte har riktigt lika tydliga gitarrhjältar längre, jag menar förr fanns det ett tiotal och idag är 10 000 som konkurrerar om förstaplatsen på prispallen och oftast vinner de välkända gamla varumärkena. Detta är förstås, tror jag, ett problem eller utmaning för PRS och alla andra utmanare.
När jag strosade runt en dag upptäckte jag en udda PRS på Deluxe Music, den butik i Sverige som har flest ex i butiken och som är mest kunniga inom området PRS. I ett ställ stod den udda fågeln Custom 24 "Floyd" med sitt förföriska utseende, och som jag naturligtvis inte kan motstå. Jag bestämde mig direkt för att köpa den.
Jag fick förklarat för mig att den hade ett par mickar som kallades Metal som hade en intressant liten symbol bredvid sig i produktbeskrivningen:
\m/
\m/ är mickarnas egentliga namn, och jag tyckte det var sanslöst humoristiskt och smart av PRS att sno den symbolen. Jag tog upp gitarren och satte mig för att känna på den. Efter att ha testat kunde jag ganska snabbt konstatera att de som påstår att PRS inte är "hårdrock" borde rekonstruera sin uppfattning, i synnerhet när det gäller den här modellen.
Custom 24 "Floyd" har nämligen flera intressanta lager om vi ser till vad en gitarr är och kan vara. Den ligger liksom nära det man skulle kunna kalla den ultimata moderna kvalitets-PRSn. Bara det att den har Floyd Rose svaj är unikt, och det i sig är förmodligen vattendelaren för hur PRS-gitarrister tar emot den jämfört med en vanlig Custom 24. Floyd Rose på en Custom PRS är ungefär lika otänkbart som att sätta det på en Akustisk Martin. När jag häromveckan berättade om gitarren för Mark Tremonti, vi sågs för en kommande intervju, så sa han: "oh, I didn´t see that comming".
På SE modellen av Custom 24 "Floyd" sitter det ett likadant men som är tillverkat i Korea.
Nu ska vi komma ihåg att detta inte är första gången PRS provar Floyd Rose på sina gitarrer. 2010 lanserade man till exempel en SE modell, Torero, som hade låsbart svaj. Den hade dessutom EMG 81/85. Torero finns fortfarande i produktion.
Jag skulle gissa att detta test på marknaden gav de svar man ville ha, och för att blidka de som gärna skulle vilja se en "high end" Custom 24 för speed och svajakrobatik så gjorde man slag i saken. Däremot så kan naturligtvis en Custom modell inte ha aktiva EMG mickar. Så därför tog man helt enkelt fram en egen mick för "high-gain" med namnet \m/.
I stallet sitter en \m/ Treble (ACC 3408). Den svarar otroligt skarpt på "high gain" och strängseparationen är väldigt tydlig. Resultatet blir en en tät omfångsrik gain samtidigt som den inte förlorar kvalité i de rena ljuden alls, tvärt om så kommer det ut ett krispigt rent ljud med stora möjligheter.
Keramisk Alnico med 15,7k, alltså ganska hög output.
I halsposition sitter \m/ Bass (ACC 3409) och den påminner om Treble men har 8,5k och ger betydligt mer bas i karaktären, vilket passar halsposition utmärkt och i kombination med \m/ Treble får du faktiskt precis det du behöver i tuffare sammanhang.
Jag funderar själv på att skaffa några \m/ och sätta i andra gitarrer jag har. Det brukar vara ett bra tecken på att man gillar en mick.
Custom 24 "Floyd" kommer med halsprofilen "Pattern Thin" medan vanliga Custom 24 har "Pattern Thin" eller "Patern Regular" valbart. Det innebär att man här bestämt sig för att den lite tunnare halsen är det som målgruppen kommer vilja ha. "Pantern Thin" är nästan samma som den gamla beteckningen "Wide Thin", man har valt ett annat namn eftersom man justerat den lite med åren.
Valet av "Pantern Thin" är ett bra val och jag tackar och bugar med hatten av. Jag älskar ju även exempelvis Ibanez Jem:s Wizzard Neck, och möjligen är det åt det hållet man velat gå den här gitarren.
Idén bakom "open back tuners" är att Paul Reed Smith själv alltid förknippat det med bra gitarrer, framförallt gamla akustiska gitarrer.
Phase III är en utveckling av Phase II och främst när det gäller materialval av olika slag för hållbar stämning, vilket ju är huvudsyftet.
Ebenholts är hårdare och känns lite mer. Ebenholts är också ett träslag mer lite mer resonans i, givet att det har kvalitet såklart. Det gör att "taping" blir en fröjd och tonen blir lite mer distinkt.
Med Ebenholts får man också en fint svart bräda som kontrasteras av de klassiska halsinläggen "fåglarna", gjorda i vad som ser ut som pärlemor.
Slutomdöme PRS Custom 24 "Floyd"
det här en av de mer moderna PRS gitarrer du kan hitta och jag skulle drista mig till att säga "helt perfekt". Balanserad, smidig och helt otroligt lättspelad och med en ton att mörda för. Den kommer i ett case med de tillbehör man behöver. Pris? Ja närmare 37 000 kr får man hosta upp. Men som en bekant sa för några år sedan: "Buy Quality, Cry Once". Har du inte råd med USA-modellen, även kallat "Core", så testa SE varianten, en gitarr som i sitt prissegment toppar i kvalitet och recensioner på nätet och som kostar runt 10 000 kr.
Betyg:
6 Zombies (5)
Kommentarer
Skicka en kommentar