Gitarrzombien intervjuar Mark Tremonti

Innan jag testar PRS Mark Tremonti tycker jag det finns anledning att börja med Tremonti själv. Jag hade möjlighet att träffa honom vid ett sverigebesök i april, och jag träffar en på många sätt intressant, mycket avspänd och oväntat oglammig världsartist. Mark Tremonti räknas av många som en av vår tids stora gitarrister när det gäller tyngre musik. Han är kanske inte så känd utanför sin genre, men många gitarrintresserade vet säkert vem han är och att han har en egen signaturgitarr sen 15 år tillbaka. 

Mark Tremonti kommer ursprungligen från Detroit i Michigan och hans tidiga influenser är sent 70-tal och modern metal. Han tog tidigt gitarrlektioner och som många andra föll det inte särskilt väl ut eftersom gitarrlärare har en benägenhet att tvinga sina elever spela musik de inte känner någon koppling till. Hans första gitarr var en Les Paul-kopia som han somköpte av en kompis när han var 11 år för 10 dollar. Det var en svart Tara, kanske mer kända för sina akustiska gitarrer.

Tremonti har alltid varit förknippad med "singlecut", men två av av hans favoritgitarrister är strataikonerna Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen. Men där slutar likheterna lika fullt. Jag skulle vilja säga att Mark hittat en alldeles egen väg ned sin massiva high-gain och gnistrande rena ljud, där han skapar spännande kontraster i sitt spel. Mark är en av de moderna gitarristerna som behärskar både long-tones och shredding och drar nytta av hela gitarrens möjligheter. Mycket av förklaringarna ligger i att Mark är helt besatt av gitarrljud, och i synnerhet förstärkare. En besatthet som ökat med åren.


Under High School träffade han Scott Stapp och de bildade bandet Naked Toddler, som senare bytte namn till Creed. Creed inriktade sig på en relativt modern amerikansk gitarrbaserad post-grunge/hårdrock. Bandet blev snabbt en succé världen över och sålde över 30 miljoner skivor och Grammy-nominerades tre gånger. De splittrades 2004 efter interna bråk och i stället startade Mark bandet Alter Bridge. 2009 återförenades Creed men deras "reunion" blev kortvarig, dock finns en livekonsert på YouTube från 2009. Bandet är inte nedlagt officiellt vad jag vet, ytterligare liveklipp från 2012 finns också på YouTube. Däremot tycks Mark och Scott inte ha nån vidare kontakt sedan Scott halkat längre och längre ned i personliga problem.
 
Alter Bridge, med Myles Kennedy på sång och gitarr, har släppt fyra plattor och lever och frodas i allra högsta grad. Parallellt med Alter Bridge driver Mark även sitt soloband "Tremonti", där han även sjunger med den äran. Han har också släppt en instruktions DVD som finns att komma åt via Fret12.com, ett community på Internet som han utvecklat tillsammans med sin bror .

Mark Tremonti har utsetts till "årets gitarrist" av tidningen "Guitar World" 3 år i rad. "Total Guitar" listade honom som en av historiens bästa metalgitarrister 2011, och dessutom har tidningen "Guitarist" utnämnt solot i Alter bridge´s "Blackbird" till historiens bästa gitarrsolo. Ett solo han skrev tillsammans med Myles Kennedy, som även han är en mycket begåvad gitarrist.

I slutet av 90-talet förärades Mark Tremonti med en signaturmodell från PRS. En händelse som var lite unik på sitt sätt eftersom det då bara var Carlos Santana som hade en signatur hos Paul Reed Smith.

Gitarren är "singlecut" och kom ut år 2000, men som genast stoppades i samband med Gibsons stämning av PRS för varumärkesintrång. Först 2005 när domen hävdes kunde den återupptas i katalogen. I kommande inlägg ska vi titta vidare på den, dels USA-modellen men även SE-modellen som är tillverkad i Korea.

Bandet Tremonti är nu aktuella med sin andra platta, Cauterize, som släpps i början av juni. Musiken är tät och ett par storlekar större än debutskivan, plus att gitarrljuden är imponerande.

Under de första lyssningarna kunde jag inte riktigt avgöra om det är digitala gitarrljud eller om de kommer från "riktiga" förstärkare.

Anledningen är att gitarrerna låter otroligt bra, snudd på "för bra". Det ska visa sig att det är riktiga förstärkare, fyra samtidigt.



För ett tag sedan fick jag möjlighet att träffa Mark i samband med hans promotionbesök i Sverige för nya albumet. Vi ses på ett hotel i Stockholm sent en kväll och vi pratar länge om gitarrljud, förstärkare och allt som hör där till. Det visar sig att Mark Tremonti är den i särklass mest maniska "tone chanser" jag hittills träffat.

Hur kom det sig att det blev en signaturgitarr?
Det var under en turné med Creed som Paul Reed Smith hörde av sig och frågade om jag ville testa några gitarrer. Jag visste vad PRS var för något och att de var välbyggda gitarrer och så, men jag hade aldrig riktigt råd med dem när jag gick high-school, och självklart så jag tackade ja.

Vilken modell var det?
Det var en McCarty, en fantastiskt fin gitarr, men jag hade svårt att spela med den live eftersom switchen och rattarna var felplacerade för mig som var van med Les Paul. De skickade mig genast en ny men inte heller den passade riktigt och efter tredje försöket så sa de att de lika gärna kunde göra en signatur från grunden till mig. Jag antar att de gillade att jag var lite "picky" med vad jag ville ha. De flesta gitarrister tackar kanske ja till vad som helst bara de får en signatur. Det är ju lite speciellt ändå.

Hur har det gått för PRS Tremonti?
Den har alltid varit toppsäljare från dag ett, eftersom den har allt som en Les Paul ska ha plus ett bett som är lite extra. Den är perfekt för lite tuffare musik.

PRS verkar satsa på att ta sig in på metalmarknaden...
Ja de har ju också förstärkaren Archon, som är utvecklad  med den målgruppen i fokus. Archon är en helt fantastisk förstärkare, som alltfler börjar får upp ögonen för. Det spännande med den är att den har en klanderfritt rent ljud och ett high-gain som hämtar det bästa ur sina konkurrenter och lägger sin egen prägel ovanpå.

Hur nördig tycker du att du är när det kommer till gitarrer och förstärkare?
Jag är en "ampoholic" och samlar på förstärkare ungefär som kvinnor samlar på skor tror jag. Jag har en ny förstärkare hemma just nu som väntar på mig när jag kommer hem...ha ha

Vad är det för någon?
Det är en 59 Fender Tweed Champ.

Hur många förstärkare har du?
25 tror jag. Jag köper och säljer mycket, de jag gillar behåller jag och de jag inte gillar säljer jag och köper någon ny.  Förstärkare tycker jag egentligen är mer intressanta än gitarrer, eftersom jag ju mest spelar på samma gitarr.

Använder du alla som du har därhemma?
O ja. Om jag har några timmar hemma fritt från barnen så lägger jag den tiden på mina förstärkare. En efter en prövar jag dem om och om igen... och så testar jag nya högtalarkombinationer till dem hela tiden för att jaga den där tonen vi alla vill åt...

Tromonti´s Dumble och Bludotone
Vad är det med förstärkare som gör att vi blir så maniska?
För mig handlar det om att olika typer av förstärkare ger mig olika typer av inspiration. Särskilt nu när jag blivit lite äldre, när jag var yngre ville jag bara ha en som lät högt och som hade mycket distortion. Nu är det mer botique-amps som gäller. Paul Reed Smith lät mig testa hans Dumble en gång och när jag pluggade in den som blev jag helt förälskad och sen dess handlade nästan allt en period om att hitta en egen Dumble Overdrive Special. Det är den bästa förstärkare jag någonsin spelat på, men den kräver mycket av dig som gitarrist. Den tillåter inte shredding eller tapping och sånt utan det är en helt annat grej. Om du vill ha en liknade förstärkare men utan att lägga 10 000 dollar så kolla in Bludotone från 70-talet.

Jo nu blir man ju sugen...
Ja det är ett beroende...ha ha. Jag har också lagt ned hur mycket tid som helst på att lära mig om de bästa förstärkarna i världen och varför människor älskar dem. När jag är ute och reser besöker jag alltid vintageaffärer och testar förstärkare.

Samlar du olika typer av gitarrer också, eller är bara PRS?
Jag har ett par Martin, en hel del relic Strats och några Telecasters också, bland annat en "Obey Tele" som är helt magisk. Min mest värdefulla gitarr är nog min PRS Dragon från 2002.

Är det nyproducerat eller vintage som lockar mest?
Både och faktiskt, men det tog ett tag för mig att fatta hela vintage-grejen faktiskt. Jag tyckte länge att vintage var överskattat och att vi ju trots allt lever i en modern värld där nyproducerat måste vara bättre. Men det gick över när jag väl testade några riktigt gamla gitarrer, en vintage Martin och en 59 Les Paul. Först då fattade jag hur extremt bra instrument man byggde förr. Ta till exempel en Fender Broadcaster från 1950. Jag testade en i Nashville för några år sedan och bestämde mig direkt för att lägga vad killen ville ha för den, tills han sa 70 000 dollar... Överpris sa alla jag rådfrågade men han sa bara "du vet att det är en speciell gitarr, och den kostar 70 000..."


Köpte du den?
Nej, instrumenten är fantastiska men priserna är för tramsiga...

Jag får ofta frågan varför man behöver ytterligare en till gitarr...känner du igen den frågan?
Ja... "För att de låter olika allihop" är svaret. Till och med likadana gitarrer har olika personlighet i känsla och ljud. Det är nog det folk inte fattar... Det är till och med skillnad mellan två olika Les Paul 59. PRS är däremot väldigt konsistenta måste jag säga, men även där finns det instrument som sticker ut jämfört med andra likadana.

Har du någon gång ångrat att du sålt gitarrer?
Ja jag ångrade att jag sålde min Gibson Les Paul jag hade under alla år med Creed. Det var när Gibson stämde PRS och min signatur tvingades bort från försäljning. Jag lät den ligga i mina barns lekrum tills jag sålde den till ett fan. Jag var skitförbannad på Gibson.

Har du tagit klivet in i det digitala, eller är du att betrakta som puritist?
Nej jag är puritist och använder mestadels riktiga förstärkare och även vanlig sladd också faktiskt, jag tycker att man förlorar något i tonen när jag använder trådlöst. Och när det gäller förstärkare i replokal eller på turné så köper jag 3-4 förstärkare varje år och drar ner dem till lokalen för att se om de är bättre eller sämre än de jag har. Det är på någotvis helt meningslöst att tro att 20 år av jagande efter den där tonen skulle lösas med en digital pryl, det fungerar inte alls så. Riktig rörkaraktär är väldigt svårt att imitera.

Så du kör inget digitalt alls?
Jag har testat de digitala grejerna och jag tycker de låter bra tillsammans med en riktigt förstärkare. AxeFX med en 4x12 är inte tillräckligt bra men och du langar in en förstärkare och blandar så låter det bra, ibland bättre. Senaste turnén var min ljudkille helt chockad över att jag hade en AxeFX med mig som jag aldrig använde. Så han bad mig titta bort och så mixade han in den i min lead tone tillsammans med allt annat. Det som är bra med AxeFX är att den har en del riktigt bra stereofunktioner, så nu använder jag den för att få mitt ljud att låta större live.

Vad har du för effekter?
Mina effekter ser ganska komplicerade ut men mitt pedalbord är egentligen väldigt enkelt och ganska litet. Jag kör en Wha Wha, en handgjord TubeScreamer, en Dunlop Univibe och så har jag ett delay för rena ljud och ibland ett på lead.

Är du inte lika intresserad av pedaler som förstärkare?
Jag har perioder kring det också och jag har lådor fulla av dem hemma men oftast förblir de i sina kartonger.

Lider du också av ett "ha begär" som går över lika snart du köpt något?
Jag har det begäret hela tiden... ha ha ha. Jag hänger konstant på nätet och jämför förstärkare med varandra men sen inser jag att jag har mina behov stillade genom de jag har, men det är ändå spännande att leta. Det enda jag söker på nu är en 1962 Fender Brownface Tremolux eftersom jag hört att reverbet och tremolon i dem är magiska. Joe Bonamassa berättade att just -62 Brownfaces är de bästa, och den killen vet.

Är han lika manisk som du själv?
Han är värre, mycket mycket värre. Ibland skickar jag honom en bild på något jag vill ha och kort därefter skickar han mig en bild på 4 stycken av det som han redan har. Han är på turné nu med något han kallar Guitar Safari, vilket i praktiken betyder att han besöker alla lokala gitarraffärer i städerna han spelar i.  Så säg till butikerna att vara förberedda, för han kommer med stor sannolikhet att dyka upp.

Den nya skivan med Tremonti, berätta lite om gitarrljuden?
Ja jag hade med mig 12 förstärkare ner i studion, mina favoriter, och ställde upp dem alla runt om i rummet.  Bland annat en PRS Archon 100, min Bogner Uberschall med 6L6 istället för EL34, jag gillar dem inte med 34or i. Med 6L6 är det mycket mer attack. Jag hade förstås också min Triple Rectifier också, och min Cornford.

Hade du olika förstärkare till olika låtar?
Nej vi testade alla och hittade en bra kombination för "hig gain" genom Rectifier, Bogner Uberschall,  Cornford och Archon samtidigt. För rent hade vi en Van Weelden Twinkleland, som har ett fantastiskt ljud. Live kör jag rent med Fender Twin men i studio är det Twinkleland som gäller.

Experimenterar du med olika rör i dina förstärkare?
Inte så mycket jag skulle kunna göra, faktum är att de flesta inte inser hur otroligt mycket man kan göra med en förstärkare bara genom att byta och testa olika rör. Detsamma gäller förstås olika högtalare.

Fler borde våga experimentera menar du?
Ja absolut. När vi var på turné med Alter Bridge senast kom Peter från Diezel förbi och började laborera med Myles förstärkare, han tog ut alla 12AX7 rör ur förstärkaren och satte i nya som han hade med sig en stor låda. Det var exakt likadana, men han bytte dem steg för steg och sa "lyssna nu"...."hör nu"..."hör du skillnaden nu?". Han bytte alla 6 rören till några han visste uppförde sig annorlunda. De flesta väljer rör efter märken, men individuella rör skiljer sig faktiskt åt i "uppförande". Och att sätta dit ett annat rör på en position i din förstärkare kan få den att drastiskt förändras. Enklast är förstås om du låter en kille som Peter göra det, som har öron för det och som vet vad han ska lyssna efter.

Någon mer insikt då fått genom åren?
Absolut. Jag använde Vintage 30 under många år men så testade jag att använda min Dumble genom en EV 1x12 och det lät bara så jäkla bra. Ibland inser man vad man missat under alla år.

Man blir lite smalspårig ibland...
Ja det blir man, men om du vill bryta det och träffa en annan "amp fanatic" så åk till New York och besök Ultrasound Amp Sales. Där finns en kille som heter Gene Sinigalliano och han kan mer om förstärkare än någon annan jag nånsin hört talas om. Jag köpte en Trainwreck av dom men han tyckte jag skulle testa den först och tog fram två högtalarlådor av samma trä, samma mått, samma kablage och samma högtalare. Det enda som skilde dem åt var att den ena hade Basketweave och den andra nylonfront. Det var en massiv skillnad i ljud, den med Basketweave var så mycket bättre. Ok sa han, då vet vi att du gillar Basketweave. Sen satte han upp två identiska lådor med Basketweave, men skillnaden nu var att den ena var tillverkad av Norwegian Wood och den andra var av kommersiellt odlat trä. Ok sa han, du gillar det Norska, men vet du varför du gillar det? Det är för att det norska träet har växt naturligt i lugn och ro och inte stressats fram och får därför en högre densitet och låter mycket mer. Samma med högtalare förstås, han visade mig riktiga "Pulsonic Cones" och jämförde med mina favoriter Vintage 30, som jag tycker är fantastiska, men Pulsonic klår allt. De tillverkades under tre år innan fabriken brann ned och nu letar alla efter dem, och för mig tog det 2 år att jaga fram en låda med dem i. Allt låter bättre genom dem.

Gene låter som en spännande person att intervjua?
Ja det ska du absolut göra, hälsa från mig. Han är den som ägt flest Trainwrecks också, och det är ovanliga och grymma förstärkare. Jag har lyckats hitta en som tur är.

Hur kom du över din Trainwreck?
Efter att Ken Fisher som gjorde dem gick bort så fick Gene en maillista på alla som köpt Trainwrecks genom åren och han hörde av sig till dem och erbjöd sig att köpa dem. Joe Bonamassa och Keith Urban köpte varsin och jag köpte min av en kille i Serbien som flydde undan kriget med sin familj och tog med sig sin Trainwreck under armen och sålde den sen till Gene. Den var nästan inte spelad alls och har tillverkningsnummer nummer 92 av totalt 98 tror jag.

Ok om det blir världskrig och du måste fly med din familj, vilken förstärkare tar du med dig under armen?
Jag tror jag tar min Dumble... alla andra kan jag nog få tag i igen, men Dumble är nog svårast att hitta och dyrast dessutom.

Slutligen skulle jag vilja fråga dig om vi skulle kunna göra en RigRundown när ni kommer till Stockholm i höst?
Det ska vi absolut göra, det ser jag fram emot mycket.

Tack för att du tog dig tid...
Det var en väldigt trevligt, alltid kul att möta likasinnade. Vi ses i höst...


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM