torsdag 13 augusti 2015

Wolf Hoffman pratar gitarrer och ton....

Gitarrzombien har varit på festivalen Getaway Rock i Gävle. Tre dagar med bara fokus på gitarrister och ingenting annat, som resulterade i en intervju med bland annat Wolf Hoffman från det anrika tyska metalbandet Accept. Bandet som fick mig och mina kompisar att närapå gå i bitar när plattan "Restless and Wild" kom ut 1982, framförallt när vi hörde låten "Fast as a Shark" första gången. Gitarrerna och dubbeltrampet efter den minst sagt kufartade raspiga "Ein Heller und ein Batzen" i inledningen fick oss att tappa hakan. Det visade sig sedan att samma melodi användes av Nazizterna i deras stöveltramp, föga charmigt men något bandet inte hade en aning om. 

Visst är det så att Accept på ett sätt är ett eko från 80-talet men man ska inte förringa dagens version och inte heller deras påverkan på dagens hårdrock. Många av Accepts äldre låtar är ikoniska riffpjäser och det märks också tydligt live. Det nyare materialet är ur ett gitarrperspektiv intressant det också, kanske till och med mer intressant, särskilt Blood of the Nations och framåt. Feta gitarrer och Wolf Hoffmans bitvis ordentligt fiffiga melodispel gör Accept till en spännande akt för alla strängbändare.


Wolf Hoffman har som gitarrist inspirerat många talanger genom åren. Jag tror inte finns en enda gitarrist i den tyngre skolan som inte vaggat någon gång till Balls to the Walls.
Bandet som sådant levererar klanderfritt live och de ser ut att ha roligt också. Det är inte alla band som ser ut att ha kul efter 30-40 år. Det är tight och det lekfullt, utan att för den skull bli nostalgiplatt. Hoffman själv har ett imponerande stort och fett gitarrljud som bryter igenom tydligt i lead-partier.

Jag träffar honom strax innan spelningen och vi börjar genast prata om "tone chasing" och han definierar sig själv som en utpräglad sökare när det gäller gitarrljud. Han menar att gitarrljudet är helt avgörande för så mycket i alla sammanhang, i synnerhet i livesituationer.

Har du likt många andra i din generation stannat i rörförstärkarvärlden eller har du börjat röra dig mot det digitala?
Nej jag har helt gått över till Kemper. Jag fick den visad för mig på NAMM för säkert 4 år sedan och vi började genast använda den i studio, redan under "Stalingrad" 2010. Jag minns att vi "profilerade" en rörförstärkare och gjorde A-B test på den och en riktig rörförstärkare. Vi kunde inte höra någon skillnad.

Vad var det för förstärkare ni testade mot?
Jag tror det var en EVH 5150.

Vad använde du i början?
Jag var från början en typiskt Marshall kille, vi använda tidiga modeller utan master och körde dem så hårt vi kunde och gärna i kombination med MXR dispedaler. De förstärkare som fanns att få tag i när vi började var HIWATT och Marshall utan mastervolym, det var långt senare som master dök upp och senare även hot-roddade förstärkare. Det var en ständig jakt på mer distortion.

Var du tidigt inne på pedaler?
Ja jag byggde pedalbord som blev större och större och sen med olika typer av switchingsystem. Till slut blev det alldeles för mycket, det brummade en hel del och var otympligt och dyrt. Idag har jag ingenting alls, bara min Kemper och Cat 5 kabel ut till scenen.

Vad tycker du är poängen med Kemper?
Att du kan ladda den med precis den "tone" du vill ha, tex som just din favoritförstärkare låter, och du kan ta med den när du reser eller använda den i studion. Den är på det sättet väldigt flexibel.

Idag kan vem som helst hitta vilken gitarrists ljud de vill, tror du att det på ett sätt hämmar gitarristers utveckling av den egna tonen?
Ibland tänker jag faktiskt på det, och att när vi startade fick vi kämpa med olika typer av uppfinningsrikedom eftersom det inte så mycket på marknaden som idag. Jag tror att vi på det viset utvecklade vårt gitarrspel på ett annat sätt än vad unga gör idag, även om det tog längre tid för oss. Idag ser man å andra sidan yngre gitarrister på YouTube som spelar helt fantastiskt, det är en annan tid bara, man har det man har när man växer upp liksom.

Annorlunda är det ett bra ord? Inte nödvändigtvis bättre eller sämre?
Exakt så är det nog.

Jag avundas dem lite, när jag startade så körde jag genom farsan stereo......
Ja ha ha ha...min första riktiga förstärkare var en Dynacord, om du vet vad det är ha ha ha?

Jodå, men är det lätt att glömma att det bara är verktyg?
Det är nog väldigt lätt att glömma det, till slut handlar det om att skriva sin musik och utveckla en egen spelstil, och det mesta sitter ändå i händerna när det kommer till ton. Du kan inte köpa Randy Rhoads "tone" eller om du tar min gitarr så kommer du nödvändigtvis inte låta som jag, kanske liknande men där stannar det.

Det leder oss in på din signaturgitarr från Framus?
Jag precis ha ha ha. Den bästa gitarr jag någonsin haft. Man har gjort många gitarrer till mig genom åren efter mina specar men nu äntligen har man satt ihop en som helt och fullt möter mina behov.

Vad var det du sökte?
En Flying V med karaktäristiken hos en strata med 25" skallängd, för jag är egentligen en stratakille. Alla spelade på strata när vi började men vi byggde lite av Accepts varumärke på Flying Vs för att sticka ut lite. Jag har alltid tyckt att de ser coola ut. Det Framus gjorde var att göra kroppen lite curved och formad bekvämt på baksidan, Flying V brukar annars vara som plankor bara och inte särskilt bekväma för mig. Det sitter ett Floyd Rose med FU-Tone block och EMG mickar.

Har du dem med dig live?
Ja jag har min silverfärgade och min röda live ikväll. Jag har dem i studio också så det är inte en scengitarr eller så, jag använder dem jämt. De har satt in LEDs i greppbrädan också så jag vet var jag ska sätta fingrarna när det är mörkt ha ha ha.

Några planer på nytt album?
Nej vi har inte skrivit något ännu men det ska väl inte ta för lång tid hoppas jag. Vi turnerar fortfarande med senaste plattan Blind Range (2014).

Tack så mycket för att du pratade lite gitarr med Gitarrzombien, och lycka till med resten av turnén.
Tack själv, jag gör det gärna igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar