torsdag 3 april 2014

Slash Les Paul Signature - En fullträff

Runt 2010 hade jag en av mina återkommande perioder av osunt intresse för Slash och tidiga Guns N´ Roses. Perioder som alltid är lika roliga. Det är som en drog man bara inte kan hålla sig ifrån, ungefär som Coca Cola Zero. Men man kan hitta mycket intressant gitarrspel i framförallt Appetite For Destruction, men också i delar av Use Your Illusion 1&2 och Velvet Revolver. 

Gitarren Slash spelade in Appetite For Destruction med var en replica av en Gibson Les Paul 1959 tillverkad av Kris Derrig 1987, och är alltså egentligen inte en regelrätt Gibson. Det var Alan Niven, Guns manager -87) som köpte den eftersom Slash var besviken över gitarrljudet under inspelningen av Appetite For Destruction.

Det sägs att han fick den mot slutet av inspelningen och gjorde overdubs och solos med den. Det som gör historien ännu mer mystifierad är att förstärkaren han repade med inför Appetite var en moddad Marshall med beteckningen #39 och som hanälskade. När det var dags för inspelningen var den borta så det blev en annan med beteckningen #36 som i princip lät lika fantastiskt. det är den man hör på skivan och som i princip alla nördar sen dess på olika sätt försökt efterlikna. Men den riktiga "mystiska" moddade marshallen, som bland annat George Lynch använde under samma tidsperiod, har försvunnit. Och så även numera #36.

Marshall gjorde ett försök att efterlikna den häromåret, och det är en riktigt bra Marshall (AFD100). Den låter hyfsat likt originalet, men det är nåt med soundet på "Appetite" som är höljt i dunkel. Min har Folkesson moddat. Det finns även en 5w combo sen ett halvår tillbaka, den återkommer till i ett inlägg längre fram.

2010 släppte Gibson en signaturmodell av Slash´s "original replica" i totalt 1000 ex. 300 av dem var "Vintage VOS" och 100 ex "VOS Aged" med brännmärken och allt och helt ämnad för samlare. En av "VOS Aged" fanns på 4Sound i Stockholm 2010 och såldes för drygt 100 000 kr till "okänd köpare". Man släppte samtidigt 600 stycken för oss vanliga dödliga, fortfarande exakt replicerad utifrån specsen för "the original", och den kostade runt 28 000 kr i butik när den kom. Den finns nu på ebay för dryga 20 000 kr. Man får dock se upp, det finns många "Made in China" därute också.  

Jag lyckades fånga en av de 600 på nätet, obetydligt begagnad. Säljaren hade köpt den av ett konkursbo i Tyskland. Jag minns att jag var eld och lågor när jag öppnade caset, närapå feber faktiskt. Och den lät fabulous...

Men i grunden är det inget speciellt med den , det är en nyproducerad Les Paul -59,  med några avvikelser. Det är ett bra bygge som ger en varm och fyllig ton. AAA-Maple top i vacker vintagelook (Appetite Amber)  ovanpå en massiv Mahogny kropp och på den en limmad 60´s slim neck (Slash´s specs) hals av Mahogny med en Rosewood greppbräda och 22 jumbo frets.

Mickarna är Seymore Duncan Slash Alnico II Pro, som inte är att betrakta som high-output mickar men heller inte alls low-output, jag skulle säga nåt mitt emellan. De ger en väldigt varm, bred och rätt så crunchig ton jämfört med andra Alnicos om du frågar mig.  I synnerhet imponeras jag av hallsmicken som är väldigt bred, sen är det ju också en fråga om i vilken förstärkare man kör gitarren genom, så det är svårt att vara exakt här. Men det är hur som helst mycket kvalitet i den samlade tonen.

Mekaniken är TonePros Tune-o-matic, klassiskt och pålitligt, och Kluson stämskruvar i vintagestyle. Gitarren håller stämningen perfekt, vilket man givetvis ska kräva av en gitarr i den här prisklassen, inte mycket mer att säga om den biten.

Det första man möter när man spelar på den är en extremt lättspelad hals och man hamnar lätt i timmar av lekande, vilket brukar vara ett bra betyg på en välgjord gitarr. Sustainen är påtaglig och vräkig, som den är på bra välgjorda Gibsons, och då ska man komma ihåg att VOS-varianten förmodligen är ännu bättre. Jag hade en Les Paul Traditional samtidigt, och den sålde jag. Säger väl något tänker jag.

Numera finns även två exakt likadana men röda till färgen. En med namnet "Vermillion", och en med namnet "Rosso Corsa" som är lite djupare röd. Jag har inte testat dem än, men det verkar vara endast färgen som skiljer dem åt. Bindingen är "cream", det är det enda skiljer de båda från den med "originalet" som istället har "antique" binding. Detaljer så klart, men ändå...

Varför köpte jag då en helt vanlig Les Paul som är lite dyrare än en stock-Les Paul? Ja av ren fåfänga skulle man kunna säga, man kan säkert hitta en lika bra Les Paul som är något billigare. Men inte som har just den där historien och de där exakta specsen som Slash ´s gitarr på Appetite For Destruction, en av världens mest betydelsefulla plattor genom alla tider.

Fånigt? ja absolut...

Betyg:
6 Zombies (5)






11 kommentarer:

  1. Fasen, har redan Gas på en fin Gibson Les Paul, så den här läsningen var ju inte lugnande på något sätt. Tack för en fin blogg!

    SvaraRadera
  2. He He.... Fina grejer :) Vad har du siktat in dig på?

    SvaraRadera
  3. Känner igen din obsession för Slash och G N' R (speciellt originaluppsättningen) och mitt bästa Saul Hudson event är detta http://www.krezz.se/Senaste--Nytt/2010/07/10/Vilken-upplevelse och här finns lite info om mina prylar som definitivt färgats av mannen i hatt :-)

    SvaraRadera
  4. Glömde länken http://www.krezz.se/musik :-)

    SvaraRadera
  5. Håller med, Gävle är den bästa av de 3 som jag sett, de övriga 2 är Bandit Rock och London.

    SvaraRadera
  6. Jag såg honom också i LA -11 och i Hultsfred -12. Och GnR på Stadion -93
    Man får väl hoppas på ett Sverigebsök till hösten.

    SvaraRadera
  7. Fick till en video i Gävle https://www.youtube.com/watch?v=UWI6aQuSd4U :-)

    SvaraRadera