tisdag 29 april 2014

Mia Coldheart från Crucified Barbara

I stretandet med att intervjua personer som kan inspirera er läsare, och framförallt stilla min egen nyfikenhet, så har vi denna gång kommit fram till en gitarrist som har både kraft och energi så det räcker och blir över,  nämligen Crucified Barbaras Mia Coldheart. Jag såg bandet 2005 precis efter att de släppt sin första platta, "In Distortion We Trust".  Jag minns att jag tänkte att mer ruffigt och metallrockigt än så här kan det knappast bli. Jag har följt bandet sen dess,  både musiken och attityden imponerar.  I dagarna släppte de också singeln "To Kill A Man".

Crucified Barbara startade redan 1998 och har sina pulserande rötter i både punk, grunge och metal. Just nu har de varit på miniturné i Sydamerika men jag tog ändå chansen att fråga Mia om jag kunde få ställa några nördiga frågor runt gitarrer. Hon tackade till min stora glädje ja. Skälet till att jag frågade är att jag är genuint nyfiken på var hennes tunga riffande och fiffiga solospel tagit sin utgångspunkt? Vad hon kör på för grejer och hur det hela startade.


Crucified Barbara startade som punkband om jag förstått det rätt, vad var det som gjorde att ni började överhuvudtaget? 
Vi började alla spela på varsitt håll i 13-14 års åldern, inspirerade av band som Nirvana och Hole.
Crucified Barbara bildades 2 år innan jag kom med, och de andra träffades av olika tillfälligheter, på fritidsgårdar och i plugget och började spela ihop. Jag kände till dem, de var de stenhårda punkbrudarna från stan.

Jag kom från förorten och hade för stora hårdrockstshirts och en Squire Strata som min dåvarande pojkvän hade monterat in en Yngwie Malmsteen-mick i födelsedagspresent. Den lät rätt fräsigt. De sökte en till gitarrist och jag letade band, och vi möttes på en fest och började snacka om det.

Hur var det att träffa punkbrudarna från stan?
Jag tyckte de såg så übercoola och arga ut så jag vågade bara prata med dåvarande sångerskan. Men vi testade att repa ihop och sen var jag liksom bara med. När vi refererar till vår punkiga era så är det mest att soundet och musiken var enkelt och aggressivt, menvi var aldrig något renodlat punkband.

Var kom de tidiga influenserna ifrån?
Det var ganska hårt och tungt redan från början, och eftersom alla utom jag kom från grunge och punk så var det lite på ”3-ackordsnivå” och sen utvecklades det vartefter. Jag ville mest spela metal och thrash och bandet hade en mycket ”punkigare” och melodiösare sida som jag hade lämnat bakom mig.

Bra mix där?
Ja vi hittade snabbt ett sätt att kombinera dessa sidor, jag har blivit mycket mer rock’n’roll än vad jag var från början. Nu anses vi ju av vissa vara mer av ett metalband, men vi är samtidigt lite tillbaka på den där 3-ackordsnivån” igen, men lite mer slipat.

Hur har ditt gitarrspel utvecklats sen start, vad finns nu som inte fanns då? 
När jag började spela gitarr så blev jag helt frälst och övade otroligt mycket. Jag satt kväll efter kväll och spelade in riff på kassettband och skrev låtar, och övade på solon. I ettan på gymnasiet ställde jag mig helt orädd på scen och spelade The Final countdown med solo och allt för treorna på avslutningen. Jag fick inte till det perfekt men jag var väldigt målmedveten och såg inte direkt att något stod i vägen för att bli gitarrhjälte.

Inte helt okomplicerat att kliva in på ett grabbdominerat territorium?
Nej. Jag blev jag ihop med en väldigt kontrollerande kille som var svartsjuk både på att jag spelade i band och att jag spelade bättre gitarr än honom. Sakta men säkert så knäckte han mig psykiskt, jag tappade lusten till precis allting i livet och slutade därmed också att spela gitarr under ca 2 år.

Hur kom du tillbaks till din motivation?
När jag träffade Crucified Barbara så hade jag lyckats bryta mig fri och fått tillbaka livsgnistan och viljan att spela gitarr igen. I början var jag en väldigt ambitiös gitarrist som ville spela snabbt och mycket. Jag övade jämt och älskade att sitta och putsa på gitarren, men efter mitt 2 år långa apatiska avbrott när jag började igen så spelade jag inte alls lika ”bra” längre. Det det där drivet att öva och spela snabbast fanns inte kvar, men däremot spelade jag med större glädje och med mer energi. Så även om jag sörjer att jag la av mitt i när jag var som ”bäst” och var på gång som tonåring så ångrar jag det inte eftersom jag hittade ett nytt och "roligare" sätt att spela. Jag uppskattade spelandet än mer när jag hittade ett nytt band att spela i.

Sen tog du över sångmicken?
Ja, när jag blev sångerska i bandet så hade jag en liten kris några år eftersom jag kände att gitarren helt plötsligt kom i andra hand. Jag blev förnärmad när någon kallade mig sångerska istället för gitarrist. Jag kände att det blev en kompromiss med sång och gitarr live. Jag tänkte ett tag att jag skiter i gitarren helt om jag ändå ska spela som en slafspadda när jag sjunger.

Jobbig process?
Ja men nu har jag växt in i det mer, och jag har fått en bättre sångteknik. Jag har också hittat en förstärkare som jag känner mig trygg och bra med och jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli någon gitarrhjälte och även om jag ibland spelar som en slafspadda så tänker jag att "det är såhär jag är" och jag tycker att det funkar rätt bra trots allt.

Du spelar med extremt mycket energi.
Det som har växt fram och är skillnaden från förr är att jag spelar mycket mer med hela kroppen nu för tiden. Jag lägger väldigt mycket känsla i mitt spel, inte nödvändigtvis snyggt, snarare aggressivt.

Vad är du söker efter när det gäller ”guitar tone”? 
Jag vill ha jävligt mycket dist utan att det börjar surra och låta geting, det ska vara smetigt och rivigt och samtidigt ha ett gött tugg och sen vill jag att det ska komma fram lite strängar så det är en hårfin balans att hitta det perfekta ljudet. Det blir inte lättare av att jag blir sur och ger upp lite för fort när det ska ställas ljud på t.ex. korta festival changeovers, men då brukar Klara Force komma till undsättning och hjälpa mig ratta fram något, tack och lov. Jag vill att det hänger lite när man spelar, att gitarren svarar och sjunger med.

Hur ser din live-rig ut? 
Jag har en Mesa Boogie Rectifier 100w och 2 st 4x12 Rectifier cabinets. På gig som vi inte har möjlighet att ta med vår egen backline och får hålla tillgodo med andra märken och modeller så känner jag mig lite vilsen.

Det blir aldrig detsamma det där, man vill ju ha "sitt eget" ljud?
Ja så klart. På de flesta låneförstärkarna brukar jag behöva använda leadkanalen som kompljud för att kompdisten inte har det ”krämet” jag vill ha, och då har jag alltså ingen solokanal vilket blir en extremt tråkig kompromiss. Och  när det väl finns en lead gain kanal så har de ofta gemensam EQ också, vilket är skit. Eller så får man något superkomplicerat digitalt monster som inte funkar för att de glömt ta med footswitch eller så börjar det sändas radio ur cabinettet.

Ha ha ha...
Ja, allt sånt där man kan råka ut för. Men när jag får välja är det alltså en Rectifier som gäller.

Pedaler?
Pedalbordet vill jag hålla så enkelt som möjligt. Jag har en Boss stagetuner, en Boss delaypedal och en Dunlop Cry Baby 95Q. Sen har jag också en handbygd Ego-Boostpedal som jag använder ibland när psyket kräver.

Alla har vi våra EgoBoosts...
Ja...

Din Rectifier, är det en fabriksmodell eller moddad? 
Fabriksmodell. Jag har dock fortfarande kvar min första förstärkare, en JCM 800, som är Folkessonmoddad. Den har fått stå och damma i ett hörn i många år nu men den är faktiskt med lite här och där på senaste skivan, den lät jävligt bra i studion.


Vilken är din favoritgitarr?
Min Gibson Gothic Flying V ’01 är alltid med. Den är jag. Jag köpte den 2004 och sen dess har den varit min enda gitarr på scen. Har gjort några försök med gitarrbyten ibland, har ett par fina andra gitarrer, en SG och en Les Paul som heter Fasa. De är jättekul att spela på men det känns aldrig riktigt helt hundra förrän jag tar på mig V:t.

En gång V alltid V, känner igen det där...
Ja, den är så stabil, behöver knappt stämmas ens efter en flygning över Atlanten. Den har go sustain och så hänger den väldigt välbalanserat. Jag spelar lite knackigare solon på den om jag jämför med de gånger jag provat Klaras Explorer, men det hjälps inte, jag och V:t sitter ihop. En gång på en tysk festival hade jag SG:n endast för att V:et var på service hemma, då fick jag mail från en massa fans som frågade var min gitarr var. Så den har ju verkligen blitt ett signum, inte bara för mig själv tydligen.

Jag har länge letat efter en Gibson V Gothic, kan man få testa den?
Absolut kan du få prova V:t nån gång när det passar! Det är inte många som spelat på den, men min gitarrmeck gillar den som fan, han brukar alltid berömma den när den är inne på 1000-milaservice.



Under era turneér, som ju börjar bli imponerande omfattande, vilka gitarrister har du mött och inspirerats av? 
Ja det har blivit en del turnéer och man träffar mycket folk. Jag blir sällan impad, men när Phil Campbell från Motörhead kom upp på scen och spelade hela Killed By Death med oss på ett avslutningsgig i London inför 3000 i publiken hade jag gåshud medan jag sjöng. Det lät så jävla mäktigt och var sjukt kul. Det är väldigt inspirerande att höra t.ex honom spela live, det är så jävla högt, skitigt och snyggt på samma gång. Men de som inspirerar mig överlag är de som har något eget, en utstrålning, eller bara är sköna personer som inspirerar till att gå sin egen väg och inte titta så mycket och bekymra sig över hur och vad andra gör och tycker hela tiden.

Vilket är ditt i särklass värsta gitarr-gig-minne? 
Vi skulle spela på Italiens största metal festival Gods of Metal 2006 och det var nästan 12 000 pers i publiken och alla var skitpeppade på vårt gig. Vi gick ut när introt gick igång men hade inte fattat hur gigantisk scenen var så vi fick börja med att springa för att hinna fram tills låten skulle börja. Mitt i låten kommer Klara fram till mig och skriker att jag ska sluta spela. Jag fortsätter spela men drar ner volymen, så hon fortsätter att vifta åt mig att sluta spela, och jag försöker visa att jag dragit ner volymen samtidigt som jag försöker sjunga. När låten är slut så förstår jag att det är problem med stämningen, men eftersom det är strålande sol och mitt på dagen så kan ingen av oss se något på stämapparaterna, displayen syns inte i direkt solljus. Så vi springer hela vägen tillbaka med gitarrerna och kastar dem på vår gitarrtekniker som går iväg och stämmer dem. Så får vi tillbaka gitarrerna men det låter fortfarande apa ihop. Eftersom scenen är så stor så står vi utspridda så långt ifrån varandra att vi varken kan höra varandras förstärkare på scenen eller kommunicera särskilt bra heller. Vi försöker oss på en låt till men det är bara ett jäkla inferno.

Vad hände sen?
Under "In Distortion we trust" så är det helt plötsligt bara jag och Nicki som spelar medan de andra är bakom och försöker stämma. Den dittills så peppade publiken står mest och undrar vad som försigår, varför vi bara springer fram och tillbaka över scenen. Det var som en jävla mardröm där man springer och springer men aldrig kommer fram. Skillnaden var att det här var på riktigt, i 30 långa minuter. Det som hade hänt var att Ida hade kollat på stämningen på basen och sett att den var stämd i fel tonart av vår gitarrtech, så hon hade stämt den ”rätt”. Men han hade ju konsekvent nog stämt alla våra instrument fel, så när Idas bas var "rätt" så var våra gitarrer ett helt tonsteg ner. Och när vi sprang och bad honom stämma igen så stämde han ner till samma fel tonart igen.

Hur är det möjligt?
Troligtvis hade han solsting. Idag hade vi nog hanterat situationen lite proffsigare och inte så panikartat men vi var ganska oerfarna då och dessutom satte vi för mycket tillit till vår gitarrtech. Det blev inte många fler gig med honom efter det, kanske främst för att han inte kunde klämma ur sig ett endaste litet försök till ursäkt efteråt.

Har du nåt tips till alla som kämpar för att bli bättre som gitarrist? 
Tänk aldrig att det är försent. Jag tyckte att jag började spela för sent fast jag började när jag var 14, och det där låg över mig hela tiden. Jag tyckte jämt att jag borde vara bättre för min ålder.
Hade jag inte tänkt så mycket på det så hade jag varit bättre idag tror jag.

Nåt mer?
Sen skulle jag också vilja ge samma tips som vår första producent Mankan Sedenberg gav till mig; spela med fire. När vi spelade in första skivan så tyckte han att jag spelade mesigt, att det inte fanns någon glöd. Egentligen var jag ju bara ängslig för att spela fel så det blev väl lite försiktigt kanske. Till slut så rotade han fram ett paket med en fryst färdigrätt, som måste varit av någon stark variant för den hade en eld på paketet, och den rev han ut och tejpade upp på mixerbordet där jag satt och spelade. Spela med fire sa han. Och jag spelade tills fingrarna blödde. Och det gör jag sen dess. Inget fjös, energin ska flöda och musklerna ska jobba, flisor av naglar kött, ben och strängar ska flyga! Det blir så mycket roligare att spela gitarr om man tar i lite.

Jag såg er på Sweden Rock 2005, blir det några festivaler i Sverige i sommar? 
Vi har mest utlandsfestivaler men vi har några gig i Sverige också, i skrivande stund har jag inte bekräftade datum men det kommer. Vi släpper nya skivan i höst så vi kommer vara väl uppvärmda till nästa års festivalsommar i alla fall.

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid.
Tack själv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar