onsdag 16 april 2014

Jackson Soloist SLSMG

Jag bytte till mig en Jackson Soloist SLSMG för en tid sedan. Jackson och framförallt Charvel var märken man bara kunde döda för i början av 80-talet. I pudelrockens glittriga färgglada tidevarv fanns det väldigt åtråvärda objekt som hängde och retades i gitarrbutikerna, och de hängde där ganska lång tid innan de såldes. De flesta av oss hade inte råd, bara de som lyckades spara ihop stålar eller hade rika föräldrar hade cash till en Charvel/Jackson. 

Historien om Jackson startade i något så underligt som en feg strategi. Entreprenören Grover Jackson köpte in sig Charvel Guitars Repair på 70-talet vars verksamhet från början koncentrerade sig på att göra lyxiga och högkvalitativa "strator" under namnet Charvel.

Tidigt 1980 kontaktade Randy Rhoads Charvel och ville ha en specialanpassad V-gitarr som passade hans tämligen taniga kropp. Det hela landade i Jackson Concorde. De två hornen bröt tradition genom att vara osymmetriska och det hela såg väldigt konstigt ut tyckte man. Man vågade helt enkelt inte "branda" den med "Charvel", eftersom den såg så konstig och löjeväckande ut och att man bedömde att den inte alls passade i in sortimentet med stratamodellerna. Det hela skulle uppfattas som ett skämt, sa man.

Istället satte Grover, som var en man som inte gav sig så lätt, dit sitt eget namn Jackson på huvudet. Så på grund av i grunden ren feghet, så fick världen ett nytt gitarrbrand som tidigt klassades som högkvalitativa "american made". Framförallt fann dessa vänner inom hårdrocken och i synnerhet numera i den tyngre skolan.

Under 1990-talet var även Jackson tvungna att öppna upp för budgetgitarrer tillverkade i Asien för att inte gå under i den hårda konkurrensen. I början av 2000-talet köptes faktiskt Charvel/Jackson upp av Fender och tillverkningen sker nu mestadels i Corona CA, med vissa undantag. De billigaste gitarrerna i deras serier bör man se upp med, men det gäller ju alla märken. I mellanprisklassen hittar man riktigt fina instrument och kliver man upp mot de högra prisnivåerna är kvaliteten mycket hög.


Jackson Soloist SLSMG (Japan)
Super-Lightweight-Soloist är en ultralätt gitarr med snabb hals men ändå bra sustain och kraftig ton.  En gammal Concorde är ju lite av ett mästerverk på alla plan, och svår att slå när det gäller spelbart, men det känns som att Jackson verkligen har förvaltat arvet i väsentliga delar också i dessa nutida byggen. Detta gäller i synnerhet  SLSMG, som är väldigt mycket gitarr för pengarna.

SLSMG var en instegsmodell när den kom i början 2000-talet och den mest prisvänliga i sin kategori. Du kan hitta en beggad för dryga 3000-4000 kronor på Blocket eller ebay. Priset brukar ju många gånger, inte alltid så klart, skvallra om en gitarr håller hög klass eller inte. När den kom ut låg den på runt 8000-9000 kr, alltså i mellanskiktet. Det är ett fint hantverk med delar som satts ihop med ett genomtänkt kvalitetstänk i botten. Samtliga SLSMG tillverkas i Japan, vilket ytterligare signalerar kvalitet.


Fram till 2006 kom de laddade med passiva EMG Hz - H3 och efter det fram till nu med aktiva EMG 81/85. På min sitter passiva EMG Hz som i och för sig håller måttet, men det är klart att aktiva ger en lite högre output och därmed lite mer skjuts. Och det är det denna gitarr sysslar med, hårt och brutalt bottensök i den mörkare delen av ljudbilden. Den fungerar väldigt bra om man vill köra nedstämt.

Det som får mig att reagera allra mest är att det är en mycket lätt gitarr, den väger inte mer än dryga 2 kg !

Kroppen som är gjord av solid Mahogny, som gröpts ur för att minska vikten, och finishen är satin black. En finish som är svår att hålla fri från tumavtryck osv men det är en riktig "mean killer" när den är avtorkad. På kroppen sitter en master volym och en tonratt + en trevägs-switch som ställer mickarna i hals, hals/stall och stall. En bra grej är att det är ruskigt bra avrullning på volymratten. Från full gain rullar du av mot närapå rent ljud faktiskt. Lite beroende av vilken förstärkare du använder givetvis, men ändå.

Makaniken är Tune-O-Matic JT390 med "string through body" och stämskruvarna, die-cast tuners, är riktigt följsamma och håller stämningen mer än perfekt.

Halsen i Mahogny är helt fantastisk och påminner om en Ibanez Wizard neck fast lite rundare, och den är ursnabb. Den är en fröjd att spela på den, allt känns lättare när man spelar på en riktigt bra hals. Den är något bredare upp mot 12 band jämfört med vid sadeln.

Greppbrädan är gjord i ebenholtz med 24 jumbo frets med MOTO piraya tänder som inlays. Den har bra åtkomst kring de övre banden, vilket är bra för solisterna i klubben. Huvudet är lite annorlunda än Jackson normala, och ger ett lite mer modernt intryck. Själv gillar jag det här utseendet mer än den traditionella och mer vanligare "hockey-klubban".

Slutomdöme
SLSMG är som sagt en mycket lättspelad gitarr, den låter bra ljudmässigt och är som sagt väldigt lätt. Somliga drar öronen åt sig lite när det gäller lätta gitarrer, men det finns undantag och detta är ett av dem. Den har en tightness och botten som förbluffar även den kräsne. Även det rena ljudet blir väldigt fylligt, och du kan säkert få urgrymma jazz-tones ur den också, just pga av dess förmåga att få tight rent ljud. Stämmer man ner den, som det nästan känns som att den är gjord för, uppstår inget rassel alls. Gör du det så hittar du en maffig bred gain som klarar det mesta i metalgenren, och det är här den hör hemma. Det som förvånar mig är att inte fler i metal-svängen upptäckt den. Den enda jag känner till är Chris Broderick i Megadeth.

Köpläge...om man vill ha en billig och bra gitarr som låter bra och som inte sliter på ryggen.

Betyg:
4,8 Zombies (5)

















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar