måndag 14 april 2014

Mycket av din "ton" sitter i anslaget

I jakten på "tonen" är det lätt att fastnar i val av förstärkare, gitarrer och effekter i tron att det är det som spelar störst roll. De flesta gitarrister, som hållit på länge, brukar istället säga att det inte spelar någon roll vilken gitarr eller förstärkare man använder, för det sitter i anslaget. Joe Walsh lär ha sagt att "ingen frågar mig till exempel om vilket plektrum jag använder".

Plektrumet är nämligen den kritiska punkten mellan högerhanden och strängen som, i det flesta fall, skapar själva ursprunget till ljudet. Valet av plektrum spelar alltså stor roll för din ton och vilket anslag du får.

Valet mellan tjocka eller mjuka plektrum är naturligtvis i första hand en smaksak men också beroende av hur hårt du spelar, dvs hur hårt du slår an strängen.

Det är ju så otroligt svårt att råda här men det är ganska vanligt att gitarrister som har ett hårt anslag gärna väljer tjocka plektrum och i samband med det också tjocka strängar. Stevie Ray Vaughn är ett bra exempel. Han körde med extremt tjocka strängar och man riktigt hör att han slår hårt, lyssna på "Pride n´ Joy". Notera också han också använder handens övriga fingrar och inte bara plektrumet.




Det är också avgörande för tonen med vinkel plektrumet slår an strängen. Genom att vinkla plektrummet har du också lättare att hitta till "övertoner" eller "harmonics" på engelska. Det du gör är att du låter tummen toucha strängen omedelbart när plektrummet slår an strängen. Min erfarenhet är att det är lättare med humbuckers än med singel coils, men när du är van spelar det absolut ingen roll. Genom att göra dina pinch harmonics på olika ställen, långt bak eller långt fram, så får du utväxling av olika harmonics runt grundtonen. En som är fenomenal på detta är Joe Satriani, som i låten "Satch Boogie" ger ett bra exempel på pinch harminics här nedan. Notera hur han varierar var han gör sina harmonics och hur väl det fungerar med kombinera dessa med svajarmen.



Det gäller alltså att laborera här och hela tiden lyssna och titta på andra gitarrister hur de gör. Här fungerar den gamla dogmen "övning ger färdighet" och "det finns inga genvägar till det perfekta ljudet", som farbror Barbro skulle ha sagt.

Jag läste Nysse Nyströms artikel i ett gammalt nummer av FUZZ för ett tag sen och historiskt sett lär det första plektrummet varit spetsen på en pil och den första "gitarren" en pilbåge. Tänker man efter så är ju de flesta plektrum också formade som en pilspets.

Vilken teknik bör man använda sig av då för att få till det där anslaget?  Ja det är ju närapå omöjligt att svara på, det är ju helt individuellt. Främst gäller det att lära sig kontrollera högerhanden, så den är stabil och inte fladdrar i obekväma och vimsiga lägen. En viktig del för mig, när jag började spela, var upptäckten i att ta stöd med handloven på stallet. I det ögonblicket så upplevde jag, nödvändigtvis ingen annan, att jag utvecklades helt häpnadsväckande mycket. Jag lyssnade mycket på Al Di Meola under den här tiden, och jag tyckte hans sätt att spela var väldigt spännande. Inte bara fick jag kontroll över högerhanden utan jag fick dämpningen på köpet. Anslag + vinkel + dämpning skapar stora möjligheter i varierat spel.

Sedan kan man gå vidare med olika sätt att kombinera plektrumspel med fingerspel. Chicken Pickin är en vanlig teknik, här förevisad av Zakk Wylde. Zakk är enastående gitarrist som behärskar väldigt mycket mer vad han är mest känd av.



Det här handlar ju mycket om spelteknik och i det sammanhanget kommer övning som verktyg in ännu mer. Att öva mycket och inspireras av andra är och förblir det allra viktigaste.

Gitarrzombien







3 kommentarer:

  1. Håller helt med om att val av plektrum överses i diskussioner kring sound. Personligen tycker jag dock att plektrumtjockleken avgörs till stor del av strängtjockleken. Ju fetare strängar du har (vanlig stämning) desto tunnare plektrum och tvärtom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt empiriska underlag är litet men jag tror att det är vanligt att plektrumtjockleken ökar i takt med att tekniken förbättras. Ju mer man slappnar av i greppet desto tjockare plektrum.
      Jag tänkte samtidigt på gitarrister som skippat plektrum helt eller delvis, typ Jeff Beck eller varför inte Allen Hinds

      Radera