Jakten på "ton" del 2: Overdrive och Distortion
Här hemma finns det nu två nyinköpta boxar, som både genererar overdrive och distortion. Skillnaden mellan en overdrive-och en distortionpedal är egentligen främst en smaksak, båda är ju "skitiga" så att säga. Det skitiga ljudet handlar enkelt uttryckt om förvrängning av ett annars ren och fin ljudvåg där topparna i amplitud vänder symmetriskt och mjukt. Det första distade gitarrljudet kom ifrån en sprucken olycksdrabbad förstärkare som trillad ned från ett biltak som efter olyckan överstyrde signalen och genererade ett skitigt ljud.
Folk gillade ljudet och man började aktivt tillverka förstärkare där man med hög signal överstyrde rören i slutsteget så ljudvågens toppar deformerades, och det är precis det som overdrive- och distpedaler också ägnar sig åt, fast på olika sätt.
Jag hittade en relativt enkel beskrivning av skillnaderna i hur ljudet förvrängs när det gäller overdrive och distortion, själv tycker jag att det är rätt knepigt annars att förklara det hela.
An "overdrive" boosts the signal so that it overdrives the front end of an amp. Some find the sound of a tube amp presented with too hot (i.e., above design spec) a signal to be appealing. A "distortion pedal" modulates the input signal with a square wave in one way or another, simulating the signal processing that occurs when too hot a signal hits the output tubes of an amplifier. In practice, they all do more or less the same thing, it's just that "distortion pedals" do more of it.
Utan att gå för djupt i det, ni får gärna lägga till i kommentarer, så ger overdrive (OD) en mjukt komprimerad ljudtopp, den trycks liksom ihop lite, det kallas för "soft clipping". Distortion-pedalen däremot handlar om hard clipping, och gör om ljudtoppen till mer platåliknande.
Jag frågade Tommy Folkesson om skillnaderna: "Mjuk och hård klippning ger lite olika karaktär. Detta märks mest precis när man gainar så hårt att ljudet övergår från clean till dist. Då kan man höra skillnad på hård klippning och mjuk. Den hårda ger en skur av övertoner och det fräser till i anslaget. Den mjuk kommer gradvis och ger bara lite skit i ljudet först. Mjuk passar bluesiga sound och hård passar higain-sound typ metal.
Nu är inte detta hela sanningen, utan det har också mycket med filtrering och återkoppling av signal att göra. Så man kan få en hardclip att låta ganska mjukt i övergången mellan clean/dist också."
Resultaten liknar alltså varandra, men vissa skillnader i processen finns. Overdrive-pedalen påverkar förstärkaren att själv generera "soft-clipping" (överstyrning) så att distortion uppstår medan dist-pedalen skickar in en redan "klippt signal". Dessutom är det bara delvis sant eftersom en maxad overdrive-pedal i sig själv också genererar genererar distortion som kickas in i förstärkaren. Verkar det rörigt, ja och det är det också.
Tommy Folkesson förklarar vidare:
Det påstås också på många ställen att rören ger en mjuk klippning och det stämmer i preampen, men i slutsteget är den som regel väldigt hård och kapar signalen brutalt. Så vad som är rördist kontra transistordist är det ingen som har bra grepp om egentligen. Den stora skillnaden mellan rör och transistorer är att arbetspunkten driver omkring mer i en rörkoppling, medan den är väldigt fast och statisk i en transistordito.
Det ska helst vara fotbollsmatch inne i stärkaren, brukar jag säga! Spänningarna som driver rören, ska inte ligga fast utan åka omkring en hel del beroende på signalen som kommer. Det blir mer liv och variation i ett rörljud p g a det!
Idag är skillnaderna mellan OD och dist mindre än förr och det kan vara svårt att dra en tydlig generell skiljelinje, det är istället bättre att pröva sig fram och skita i skillnaderna. Bra ljud är bra. Men visst finns de skillnader, mest i vad man gillar.
Overdrive brukar ge ett lite mindre förvrängt "skitigt ljud", allt från en överstyrd nyansfärgning av det rena ljudet, crunchy eller som en överstyrd rörförstäekare. Oftast en varm "dist". Det brukar vara poppis bland exempelvis bluesentuseaster och classic vintage rock. Det betyder inte att det inte fungerar i hårdrock eller metall, men då ofta i kombination nån form av boost eller annan effekt. Två klassiker är Ibanez TS9 eller Boss OD. Det finns precis hur många andra som helst.
Distpedalen brukar vanligtvis ge lite vräkigare, vassare och mer metallisk överstyrning med mer "mid" och passar classic rock och i synnerhet metal och hard core. Även här finns en uppsjö av märken och modeller, det gäller att prova många och sortera ut de skillnader som avgör att resultatet blir det ljud som du spelar bättre med. Gillar du ljudet, så inspireras du och det är då magin uppstår.
En klassiker här är BOSS DS-1, som de flesta rockgitarrister stått på i ett eller annat sammanhang.
En annan klassiker är BOSS Heavy Metal Hm-2 som använts flitigt bland black metal gitarrister och andra för en fyllig, mäktig och tät dist. Här har ni ett film-klipp.
Folkessons Raptor
Raptor, av Tommy Folkesson, är en distpedal som fungerar på lite liknande sätt som Tommys moddar, enligt honom själv. Jag måste säga att det stämmer väl in på min erfarenhet, den påminner i vissa lägen rätt mycket om high-gain i min moddade Marshall JCM2000. Samtidigt är det lite förvirrande eftersom du också kan skapa riktigt varm och rörig ton, lite som en klassisk overdrive. Förklaringen är enkel: Raptorn skapar ganska mjuk klippning på den positiva sidan av signalen, lite hårdare på den negativa, filtrering, återkoppling, dvs alltihop. Best of both worlds helt enkelt.
Det intressanta med Raptor är att den skapar en rejäl botten och och att ljudbilden lyfts fram på ett snyggt och tydligt sätt. En liten omkopplare gör att du kan välja mellan "normal" och "fat", och till skillnad från många andra med liknande idé ger Raptor stort utslag. Fat ger en varmare och fylligare gain. En annan omkopplare låter dig välja normalläge eller bright och den fungerar precis som det låter och här kan du laborera mycket med din förstärkares EQ. Med gainratten kan du skapa spräckta crunchiga AC/DC ljud till mer metalgain, även om det inte är där den gör sitt bästa jobb. Det finns så klart en volymratt också. En del recensioner kallkar den overdrive, men Tommy själv betecknar den distortion pedal. Jag hittade ett lite smakprov på 11 min för den som vill höra.
Jag gillar den mycket på grund av dess bredd från blues till riktigt feta classic-rock sounds och att det är sjukt enkelt att ratta den. En annan imponerande grej är den tydliga strängseparationen. Med rätt kraftig gain hör man ändå alla delar i tex ett mer eller mindre öppet ackord, och det är fantastiskt. Det blir framförallt ett schysst resultat med en Les Paul som har mickar med låg output, tex Seymore Duncan Alnico 2. Med aktiva EMG tycker jag den tappar lite bredd, även om det är marginellt i sammanhanget, säkert också mer en smaksak än vetenskaplig vederhäftighet.
När jag kör den med en rörförstärkare med bra botten i det rena ljudet låter den väldigt mycket bättre än när jag testar den i en bra transistorförstärkare. Inte alls förvånande givetvis, eftersom ett bra grundljud alltid sätter lägsta nivån som en pedal bygger vidare på.
Betyg:
5 Zombies (5)
Mesa Throttle Box
För ett tag sen kom Mesa ut med en serie boxar av hög mycket kvalitet och Throttle Box distortion pedal levererar dist i den högaktaniga ligan. En massiv midorienterad gain som helt klart lämpar sig för den hårdare skolan, även om du även med denna kan ratta fram bra bluesljud också. Men det är i high-gain sfären den verkar jobba absolut bäst. Den påminner en hel del om det du får fram i ur Mesas Dual Rectifier, men självfallet inte fullt ut. Den ersätter inte The Mighty Recti. Kör du den på ren kanal i en bra rörstärkare blir det dock mycket likt. Bra för den som ibland behöver Recti-sound men inte tycker en eller två låtar motiverar ett hål i plånboken på 20 000 kr. Jag köpte samtidigt en Mesa Tone Burst (samma serie) och med den i kombination med Throttle så händer det verkligen grejer. Den öppnade upp sig helt fantastiskt och formligen hoppar ur elementen med boxhandskar i högsta hugg. Jag fastnade två timmar utan att kunna slita mig. En mångsidig pjäs som förmodligen håller hur länge som helst. Kolla in detta film-klipp som ger en liten hint.
Betyg:
5 Zombies (5)
Hittar ni fel i texten ovan eller om jag förklarat något på ett knasigt sätt så kommentera gärna så justerar jag i texten.
Folk gillade ljudet och man började aktivt tillverka förstärkare där man med hög signal överstyrde rören i slutsteget så ljudvågens toppar deformerades, och det är precis det som overdrive- och distpedaler också ägnar sig åt, fast på olika sätt.
Jag hittade en relativt enkel beskrivning av skillnaderna i hur ljudet förvrängs när det gäller overdrive och distortion, själv tycker jag att det är rätt knepigt annars att förklara det hela.
An "overdrive" boosts the signal so that it overdrives the front end of an amp. Some find the sound of a tube amp presented with too hot (i.e., above design spec) a signal to be appealing. A "distortion pedal" modulates the input signal with a square wave in one way or another, simulating the signal processing that occurs when too hot a signal hits the output tubes of an amplifier. In practice, they all do more or less the same thing, it's just that "distortion pedals" do more of it.
Jag frågade Tommy Folkesson om skillnaderna: "Mjuk och hård klippning ger lite olika karaktär. Detta märks mest precis när man gainar så hårt att ljudet övergår från clean till dist. Då kan man höra skillnad på hård klippning och mjuk. Den hårda ger en skur av övertoner och det fräser till i anslaget. Den mjuk kommer gradvis och ger bara lite skit i ljudet först. Mjuk passar bluesiga sound och hård passar higain-sound typ metal.
Nu är inte detta hela sanningen, utan det har också mycket med filtrering och återkoppling av signal att göra. Så man kan få en hardclip att låta ganska mjukt i övergången mellan clean/dist också."
Tommy Folkesson förklarar vidare:
Det påstås också på många ställen att rören ger en mjuk klippning och det stämmer i preampen, men i slutsteget är den som regel väldigt hård och kapar signalen brutalt. Så vad som är rördist kontra transistordist är det ingen som har bra grepp om egentligen. Den stora skillnaden mellan rör och transistorer är att arbetspunkten driver omkring mer i en rörkoppling, medan den är väldigt fast och statisk i en transistordito.
Det ska helst vara fotbollsmatch inne i stärkaren, brukar jag säga! Spänningarna som driver rören, ska inte ligga fast utan åka omkring en hel del beroende på signalen som kommer. Det blir mer liv och variation i ett rörljud p g a det!
Idag är skillnaderna mellan OD och dist mindre än förr och det kan vara svårt att dra en tydlig generell skiljelinje, det är istället bättre att pröva sig fram och skita i skillnaderna. Bra ljud är bra. Men visst finns de skillnader, mest i vad man gillar.
En klassiker här är BOSS DS-1, som de flesta rockgitarrister stått på i ett eller annat sammanhang.
En annan klassiker är BOSS Heavy Metal Hm-2 som använts flitigt bland black metal gitarrister och andra för en fyllig, mäktig och tät dist. Här har ni ett film-klipp.
Raptor, av Tommy Folkesson, är en distpedal som fungerar på lite liknande sätt som Tommys moddar, enligt honom själv. Jag måste säga att det stämmer väl in på min erfarenhet, den påminner i vissa lägen rätt mycket om high-gain i min moddade Marshall JCM2000. Samtidigt är det lite förvirrande eftersom du också kan skapa riktigt varm och rörig ton, lite som en klassisk overdrive. Förklaringen är enkel: Raptorn skapar ganska mjuk klippning på den positiva sidan av signalen, lite hårdare på den negativa, filtrering, återkoppling, dvs alltihop. Best of both worlds helt enkelt.
Det intressanta med Raptor är att den skapar en rejäl botten och och att ljudbilden lyfts fram på ett snyggt och tydligt sätt. En liten omkopplare gör att du kan välja mellan "normal" och "fat", och till skillnad från många andra med liknande idé ger Raptor stort utslag. Fat ger en varmare och fylligare gain. En annan omkopplare låter dig välja normalläge eller bright och den fungerar precis som det låter och här kan du laborera mycket med din förstärkares EQ. Med gainratten kan du skapa spräckta crunchiga AC/DC ljud till mer metalgain, även om det inte är där den gör sitt bästa jobb. Det finns så klart en volymratt också. En del recensioner kallkar den overdrive, men Tommy själv betecknar den distortion pedal. Jag hittade ett lite smakprov på 11 min för den som vill höra.
Jag gillar den mycket på grund av dess bredd från blues till riktigt feta classic-rock sounds och att det är sjukt enkelt att ratta den. En annan imponerande grej är den tydliga strängseparationen. Med rätt kraftig gain hör man ändå alla delar i tex ett mer eller mindre öppet ackord, och det är fantastiskt. Det blir framförallt ett schysst resultat med en Les Paul som har mickar med låg output, tex Seymore Duncan Alnico 2. Med aktiva EMG tycker jag den tappar lite bredd, även om det är marginellt i sammanhanget, säkert också mer en smaksak än vetenskaplig vederhäftighet.
När jag kör den med en rörförstärkare med bra botten i det rena ljudet låter den väldigt mycket bättre än när jag testar den i en bra transistorförstärkare. Inte alls förvånande givetvis, eftersom ett bra grundljud alltid sätter lägsta nivån som en pedal bygger vidare på.
Betyg:
5 Zombies (5)
För ett tag sen kom Mesa ut med en serie boxar av hög mycket kvalitet och Throttle Box distortion pedal levererar dist i den högaktaniga ligan. En massiv midorienterad gain som helt klart lämpar sig för den hårdare skolan, även om du även med denna kan ratta fram bra bluesljud också. Men det är i high-gain sfären den verkar jobba absolut bäst. Den påminner en hel del om det du får fram i ur Mesas Dual Rectifier, men självfallet inte fullt ut. Den ersätter inte The Mighty Recti. Kör du den på ren kanal i en bra rörstärkare blir det dock mycket likt. Bra för den som ibland behöver Recti-sound men inte tycker en eller två låtar motiverar ett hål i plånboken på 20 000 kr. Jag köpte samtidigt en Mesa Tone Burst (samma serie) och med den i kombination med Throttle så händer det verkligen grejer. Den öppnade upp sig helt fantastiskt och formligen hoppar ur elementen med boxhandskar i högsta hugg. Jag fastnade två timmar utan att kunna slita mig. En mångsidig pjäs som förmodligen håller hur länge som helst. Kolla in detta film-klipp som ger en liten hint.
Betyg:
5 Zombies (5)
Hittar ni fel i texten ovan eller om jag förklarat något på ett knasigt sätt så kommentera gärna så justerar jag i texten.
Kommentarer
Skicka en kommentar