Burny vs Gibson Les Paul
Det är intressant med varumärken kan jag tycka. Oftast betalar man för "brandet", både i image men också i kvalitet. Gibson är ju ett av världens mest starka brands och sanningen är ju den att en riktigt bra Gibson Les Paul ju är något helt unikt. Många säger dock att de den senaste tiden slarvat en del med sina byggen, framförallt när det gäller massmarknaden. Custom shop är fortfarande classy, no doubt.
Jag tycker de flesta Gibson Les Paul som jag testar i butiker är bra, bortsett från rena budget-serier som Studio och Junior som verkligen riktar sig mot julhandeln. De är dock i det prissegmentet bra gitarrer för den som vill äga en Gibson men inte betala vad en riktigt bra kostar. Men finns alternativ om man vill ha riktigt bra skit?
Alternativet
Det finns absolut alternativ, en hel del faktiskt. Burny, Greco, Fernandes, Tokai m.fl från 70- och 80-talet. Jag har haft en Burny Super Grade från mitten av 80-talet, en snygg Honey Burst med Duncan-mickar, alltså inte orginal. Den var i stort sett av samma kvalitet som min Gibson Les Paul Traditional jag hade vid samma tid. Lite lättare, men utan att tappa ton nämnvärt för det. Burny Custom har jag bara testat en gång, men det man hör är att de är fantastiska. Det vi nu talar om här är de äldre modellerna, de nya lämnar vi där hän. Historien om Burny är lite spretiga på nätet och så värst mycket information finns inte. Japanguitars är väl den bästa websidan om man vill ha lite mer background. Du hittar den här. Du kan också se här på Wikipedia. Jag tänkte sammanfatta det viktigaste här, och jag gör inte anspråk på att vara fullständig.
Bakgrund Burny
Fernandes gjorde Japan-kopior av Les Paul som var så snarlika kvalitetsmässigt att de störde/hotade Gibson. De tidiga hade till och med namnet Les Paul på huvudet. Dessa kommer från 1976 och fram till 1980 och var inte särskilt bra enligt uppgift. Det hela ledde hur som helst till en "Lawsuit", och därför kallas dessa gitarrer för just "Lawsuits". Från 79/80 och framåt fick de till riktigt bra byggen, bra ton och sustain och ofta (inte alltid) väldigt tunga, något som gör dem attraktiva för den medvetne gitarristen som är ute efter mycket ton. På andrahandsmarknaden dyker ibland fina objekt upp, och dessutom till riktigt fina priser. En gammal fin Burny från 80-talet kan lätt mäta sig med originalet, till skillnad från tex en Epiphone, som förvisso från början också var "Lawsuits" men som köptes upp av Gibson och var tänkt att användas för massmarknaden.
Nu är jag lite sugen på en Burny igen, jag sålde min förra för att finansiera ett annat köp. Det jag då måste fundera över är hur jag inte misstar mig. De flesta som säljer Burnys hävdar att de tidiga 80-talare, men det är långt ifrån sant. De flesta är faktiskt tidigt 90-tal eller ännu nyare, trots att de ser "Vintage" ut. En Burny kan du hitta för 4000 - 6000 spänn och det kan, om du har tur och beroende på vad du hittar, motsvara en Gibson för 15000 kr. Så det lönar sig att titta noga på vad man köper, det är i detaljerna som svaren finns.
Knepen
Några knep i jakten för att definiera hur pass "gammal och äkta" en Burny är finns, dels saker som skvallrar om från vilket "epok" de kommer från men också kvalitet. Här är några tips.
1. Man kan titta på huvudet. Finns ingen text alls förutom "Burny" är den förmodligen från 76-80. Om Super Grade texten är högt upp mot översta stämskruvarna är sannolikheten att den är runt 81-83 och är den längre ner handlar det om sen 80-tal eller rent av en modern kopia.
Har den en Custom-figur och ingen text är den förmodligen ett kvalitetsbygge från sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Bra klass på dessa grejer, framförallt är tyngden fin i Custom versionerna, vilket skvallrar om bra sustain.
Man kan som sagt också köpa nya Burnys från China, men de vet jag inte så mycket om. De har en konstig växtliknande symbol på huvudet. Förmodligen är de helt ok budgetgitarrer.
2. Elektroniken kan också avslöja en del. De tidiga har mer robusta komponenter kan man säga, tjockare isolerade kablar till exempel. Nya har tunnare plastkablar. Kondensatorerna (kondningar) på de äldre är tjockare (papperslindade) och mörka, på de nyare är de ofta tunnare och gröna eller ljusblå.
Typ av mickar och hur de ser ut kan också avslöja från vilka år den kommer och så klart kvalitet. När det gäller minkar är det inte ovanligt att de bytta genom åren, det ska man komma ihåg. Därför är de inte riktigt bra detaljer att fokusera på.
3. Banden kan ge en hint om kvalitet, de lite mer påkostade har s.k "Fret Edge Binding" dvs dvs små "nibs" som tar bandet ut till kanten. På de lite sämre går bandet av sig själv ändå ut. Poängen med detta är att du inte får vassa kanter, som du ibland kan uppleva på gitarrer av lägre kvalitet där man brustit i finslipandet av just bandkanterna. Gibson är rätt så ensamma om att montera banden på detta sätt och det alltså en rätt viktig detalj för spelkänslan. Det tar mer tid i tillverkningen och därför mer kostsamt. Gitarrer utan "fret edge binding" behöver inte vara ett problem alls, inte på något sätt. Vi pratar nu bara om att identifiera Burnys.
Nu ska jag leta upp en Burny Custom från sen 80-tal och sälja nåt annat :D Jag tänker också byta mickarna till aktiva EMGs eller Seymour Duncan Blackouts.
En som föresten kan detta med Burny´s är Nysse Vid St Eriksplan http://www.nysse.com Kontakta honom, han är kungen i sammanhanget. Har ni tur bjuder han på en kopp kaffe också :)
Jag tycker de flesta Gibson Les Paul som jag testar i butiker är bra, bortsett från rena budget-serier som Studio och Junior som verkligen riktar sig mot julhandeln. De är dock i det prissegmentet bra gitarrer för den som vill äga en Gibson men inte betala vad en riktigt bra kostar. Men finns alternativ om man vill ha riktigt bra skit?
Alternativet
Det finns absolut alternativ, en hel del faktiskt. Burny, Greco, Fernandes, Tokai m.fl från 70- och 80-talet. Jag har haft en Burny Super Grade från mitten av 80-talet, en snygg Honey Burst med Duncan-mickar, alltså inte orginal. Den var i stort sett av samma kvalitet som min Gibson Les Paul Traditional jag hade vid samma tid. Lite lättare, men utan att tappa ton nämnvärt för det. Burny Custom har jag bara testat en gång, men det man hör är att de är fantastiska. Det vi nu talar om här är de äldre modellerna, de nya lämnar vi där hän. Historien om Burny är lite spretiga på nätet och så värst mycket information finns inte. Japanguitars är väl den bästa websidan om man vill ha lite mer background. Du hittar den här. Du kan också se här på Wikipedia. Jag tänkte sammanfatta det viktigaste här, och jag gör inte anspråk på att vara fullständig.
Fernandes gjorde Japan-kopior av Les Paul som var så snarlika kvalitetsmässigt att de störde/hotade Gibson. De tidiga hade till och med namnet Les Paul på huvudet. Dessa kommer från 1976 och fram till 1980 och var inte särskilt bra enligt uppgift. Det hela ledde hur som helst till en "Lawsuit", och därför kallas dessa gitarrer för just "Lawsuits". Från 79/80 och framåt fick de till riktigt bra byggen, bra ton och sustain och ofta (inte alltid) väldigt tunga, något som gör dem attraktiva för den medvetne gitarristen som är ute efter mycket ton. På andrahandsmarknaden dyker ibland fina objekt upp, och dessutom till riktigt fina priser. En gammal fin Burny från 80-talet kan lätt mäta sig med originalet, till skillnad från tex en Epiphone, som förvisso från början också var "Lawsuits" men som köptes upp av Gibson och var tänkt att användas för massmarknaden.
Nu är jag lite sugen på en Burny igen, jag sålde min förra för att finansiera ett annat köp. Det jag då måste fundera över är hur jag inte misstar mig. De flesta som säljer Burnys hävdar att de tidiga 80-talare, men det är långt ifrån sant. De flesta är faktiskt tidigt 90-tal eller ännu nyare, trots att de ser "Vintage" ut. En Burny kan du hitta för 4000 - 6000 spänn och det kan, om du har tur och beroende på vad du hittar, motsvara en Gibson för 15000 kr. Så det lönar sig att titta noga på vad man köper, det är i detaljerna som svaren finns.
Knepen
Några knep i jakten för att definiera hur pass "gammal och äkta" en Burny är finns, dels saker som skvallrar om från vilket "epok" de kommer från men också kvalitet. Här är några tips.
Har den en Custom-figur och ingen text är den förmodligen ett kvalitetsbygge från sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Bra klass på dessa grejer, framförallt är tyngden fin i Custom versionerna, vilket skvallrar om bra sustain.
Man kan som sagt också köpa nya Burnys från China, men de vet jag inte så mycket om. De har en konstig växtliknande symbol på huvudet. Förmodligen är de helt ok budgetgitarrer.
2. Elektroniken kan också avslöja en del. De tidiga har mer robusta komponenter kan man säga, tjockare isolerade kablar till exempel. Nya har tunnare plastkablar. Kondensatorerna (kondningar) på de äldre är tjockare (papperslindade) och mörka, på de nyare är de ofta tunnare och gröna eller ljusblå.
Typ av mickar och hur de ser ut kan också avslöja från vilka år den kommer och så klart kvalitet. När det gäller minkar är det inte ovanligt att de bytta genom åren, det ska man komma ihåg. Därför är de inte riktigt bra detaljer att fokusera på.
Nu ska jag leta upp en Burny Custom från sen 80-tal och sälja nåt annat :D Jag tänker också byta mickarna till aktiva EMGs eller Seymour Duncan Blackouts.
En som föresten kan detta med Burny´s är Nysse Vid St Eriksplan http://www.nysse.com Kontakta honom, han är kungen i sammanhanget. Har ni tur bjuder han på en kopp kaffe också :)
Bra skrivet.Jag är en MIJ-fanatiker.Äger 4 st.2 st Greco Super Real 1200.1 Orville by Gibson Custom samt en Epiphone.Lycka till med Burnyinköpet :-)
SvaraRaderaTack premiärkommentar :)
SvaraRaderaHittade en från 1990 :)
Har provat lite olika Les Paule modeller men inte riktigt hittat någon jag kände mig riktigt nöjd med, men så köpte jag en Harly Benton Les Paule ( byggsats) från Thomann, när jag väl fått ihop den med färg, settup mm, kan jag lugnt säga att det är den bästa gurkan jag haft. Pris ca 2000:- med inköp och allt. :)
SvaraRaderaIntressant: Har du nån bild nånstans? Vore kul att bygga ihop en :)
SvaraRaderaHej! Har lagt upp en bild på " gitarrklubben".
SvaraRaderaEn viktig grej med MIJ-gitarrer är ju det där med "värdetrappan". Medan Gibson hade en Standard, en Custom, en Special och en Junior hade den japanska gitarrindustrin flera modeller av varje, för att passa alla plånböcker. Den svarta Burny LP Custom man ser mest (på gränsen till undantagslöst i Sverige) heter RLC-60 och kostade 60 000 yen ny. Om jag inte minns fel fanns det åtmonstone RLC-85 och RLC 115 också, alltså med nypris 85 000 resp 115 000 yen. På LP Standardsidan fanns hela vägen upp till RLG-240, som då var i princip custom shop-byggen som byggdes helt enligt kundens specar på beställning. Grejen är att dom högre nivåerna är fruktansvärt sällsynta och kostar jämförelsevis astronomiska summor. En mint Tokai LS-200 eller Greco EGF-1800 från åren kring 1980 kan kosta upp till en bra bit över 40 000:-. Men då har dom å andra sidan "alla rätt", fantastiskt trä, brazboard, long tenon, nitro, solid flamtopp osv osv. Burny/Fernandes (två märken, samma företag) är ofta lite billigare (bl a beronde på att dom kan vara extremt luriga att identifiera och datera - inga serieneummer under hela åttiotalet och dom var ganska sällan märkta med modellnummer) men lika bra. Vad alla modeller dock har gemensamt är att dom är mycket bra instrument, även på de lägre nivåerna. Jag har en RLC-60 från -88 och en RLG-90 från året innan, inga highenders men fantastiska Les Pauler båda två. Men begreppet "Burny Les Paul" innefattar en jäkla massa olika gitarrer i olika prislägen.
SvaraRaderaDu nämner tyngden ofta, det är väl mest en myt efter gibsons tunga 70-tals byggen o framåt när den fina lättare mahognyn var slut, en les Paul ska inte alls vara tung och är ju därför Gibson numera borrar hål o håller på för att minska vikten på sina. Bästa les paularna jag haft/har är burny o Greco, tredjedel sv priset mot Gibson och har fortfarande inte hittat en Gibson som är bättre..tvärtom. Vikten? 3,7 kg utan "wheight relief" skulle få Gibson customshop att skämmas ;)
SvaraRadera