Gitarrzombien

Vi gästas av ingen mindre än Pelle Holmberg, en av de klarast lysande stjärnorna på Jazz/Fusion/Blues himlen idag. Vi pratar inspiration, teknik, känsla, high gain- och low gainpedaler GIT, Scott Henderson, Steve Lukather och lyssnar på när Pelle exemplifierar hur man  skalmässigt  kliver över i olika tonarter graciöst som puman Baghera i Djungelboken.  Gäst: Pelle Holmberg Sidekick: Marcus Jidell Programledare: Fredrik Svensson

Diskussionen om solid state versus rörförstärkare är något som förmodligen aldrig kommer att upphöra, delvis eftersom det i grunden är olika tekniker. Därför är det olika typer av förstärkare som genererar olika typer av ljudbild. Diskussionen handlar därför främst om hur vi uppfattar ljudet och inte minst om vi tycker om det eller inte. Därför ska jag nu passa på att röra till det lite i stugorna. Som ni vet är jag ett stort fan av rörförstärkare i alla dess former och om jag skulle tvingas välja "bara en förstärkare" att ta med mig till en öde ö med en gitarr skulle jag välja min Marshall JVM Joe Satriani alla dar i veckan och sen gråta varje dag över att jag inte fick ta med JCM800 eller nån schysst Fender etc. En sak är klar: jag hade inte valt en solid state (transistorförstärkare). Inte för att jag egentligen ogillar Solid State, de har sina fördelar. Bland annat är de tåligare än rörförstärkare och man gillar solid state så har man också sparat en del pengar över t...

Häromdagen var jag förbi Daniel Kordelius på Deluxe Music och kollade in en av Olsson Amps nya förstärkare Olsson Club Forty. Eftersom jag hört många lovorda Olsson-förstärkare så hade mina öron fått lite extra "tonal suck up skill" om ni vet vad jag menar? Nyfikenhet är bra för tonkänslighet tycker jag mig märka allt oftare.  Olssons Club Forty är en mycket välgjord vintageförstärkare för framförallt blues, jazz eller "funky licks" skulle jag vilja påstå, även om den på grund av det extremt fina grundljudet tar pedaler riktigt bra och därför kan leverera i princip vad som helst. Som en referens, vad gäller det soundmässiga, nämner Daniel Gibson GA40 eller Fender Super Reverb. Grundljudet är varmt och omfångsrikt och precis som man vill ha det när det kommer till vintage rörkaraktär. Inuti sitter 2 st 6L6GC men om man vill ha ytterligare lite mer av brittisk touch och kanske något lite klösigare överstyrning kan man peta i EL34or. Den vi testade hade 6L6GC och...

Jag har länge letat efter en förstärkare som passar så många "stilar" och "sätt att spela" på som möjligt. Det har visat sig vara en lång och tuff uppgift. Inte har det blivit lättare av att kraven varit ganska höga kring ljudkvalitet och att det i första hand ska vara en rörförstärkare. Problemet är ofta att förstärkare är ganska nischade mot antingen bra clean eller bra gain, det är sällan man stöter på en förstärkare som är riktigt allround och som inte brister i det ena andra. Häromdagen fick jag plötsligt möjlighet att byta till mig en Peavey Classic 50 410 från 2003 Från början hette Peavey Classic-serien faktiskt Peavey Vintage, och var en "solid state" med 6L6GC rör i slutsteget, dvs en hybrid. Dessa introducerades så tidigt som på 70-talet, då Hartley Peavey blev övertygad om att skippa transistorfokuset och gå mot att också addera rör. Samtidigt ville han passa på att ta upp "tweed" istället för det som alla andra gick över till, nä...

Jag har under en tid letat efter en bra pedal som lyfter och boostar den rena tonen utan att för den sakens skull addera massa gain. Jag har ett fint rent grundljud i min Marshall SL5 med en Fender strata. Det är varmt, bluesy och fylligt men ibland har jag känt att jag skulle behöva ha lite mer punsch i det och att det liksom kommer fram en liten bit till.  Personligen tycker jag att tonens karaktär spelar stor roll för hur jag faktiskt upplever att jag spelar. Det gäller i stort alla typer av gitarrljud, oavsett det handlar om rock, blues eller metal. Hittar jag, som i det här fallet, ett riktigt bra rent ljud för blueslicks så märker jag hur mycket mer flexibel jag blir och hur uppfinningsrik jag blir i mitt spel. Jag upplever också att det påverkar mitt anslag och min attack, som blir mer dynamiskt och varierad. Det är som att gitarren får en ansiktslyftning och "talar" en lite bredare dialekt. Naturligtvis så handlar det inte om att ljudet gör att jag låter bättre, u...

Första gången jag hörde Sky High var på radio runt 1979. Jag tror var luciarock på P3 och ett av banden spelade blues-boogie-woogie-rock med ett gung och gitarrspel som jag fastnade för direkt. Om jag minns rätt, eller om jag fantiserat ihop det efteråt det vet jag inte, så spelade de bland annat "Vodoo Chile" och en bunt andra låtar av Jimi Hendrix. Jag kommer ihåg att jag lirade sönder kassetten jag spelade in det på. Så sjukt bra var det. I dag hade jag förmånen att få prata med Clas Yngström på telefon och samtalet handlade förstås en hel del om det här med gitarrer, sound och drivkrafter etc. Så håll till godo, gott folk, här har ni en pinfärsk intervju med Sveriges i särklass bästa och mest rutinerade bluesgitarrist. Hur kom det sig att du började spela gitarr, minns du ögonblicket? - Jag var tidigt rent allmänt musikintersserad, min bror säger att jag lärde mig sköta  grammofonen  innan jag kunde gå. I slutet av 50 talet lyssnade jag mycket på Elvis, Tomm...