Intervju med Clas Yngström, Sky High

Första gången jag hörde Sky High var på radio runt 1979. Jag tror var luciarock på P3 och ett av banden spelade blues-boogie-woogie-rock med ett gung och gitarrspel som jag fastnade för direkt. Om jag minns rätt, eller om jag fantiserat ihop det efteråt det vet jag inte, så spelade de bland annat "Vodoo Chile" och en bunt andra låtar av Jimi Hendrix. Jag kommer ihåg att jag lirade sönder kassetten jag spelade in det på. Så sjukt bra var det.

I dag hade jag förmånen att få prata med Clas Yngström på telefon och samtalet handlade förstås en hel del om det här med gitarrer, sound och drivkrafter etc. Så håll till godo, gott folk, här har ni en pinfärsk intervju med Sveriges i särklass bästa och mest rutinerade bluesgitarrist.

Hur kom det sig att du började spela gitarr, minns du ögonblicket?

- Jag var tidigt rent allmänt musikintersserad, min bror säger att jag lärde mig sköta grammofonen innan jag kunde gå. I slutet av 50 talet lyssnade jag mycket på Elvis, Tommy Steele och Little Richard var också en favorit. Min farbror som hette Bo kom ofta på besök och en jul hade han med sig en julklapp. 

Han var lite finurlig den här Bo och han gav mig en singel med The Shadows med låten Apache och jag fångades direkt av av gitarrljudet. Det var som att det gitarrsoundet talade till mej, till och med mer än morsan. Det var fruktansvärt bra. Jag blev helt hooked på elgitarr från det ögonblicket.

Din första elgitarr, vad var det för en?

- Jag sparade flera år till en egen elgitarr jag nosat upp, ett japanbygge. Jag fick sen en Kent av farsan, med svaj så klart. Sen kom Beatles och Stones och plötsligt så var Shadows passé. Den nya tuffare rocken tog helt över och centrum för allt var England. Jag låtsades vara extremt språkintresserad och tjatade mig till en termin på pojkskola i England av farsan, men i själva verket ville jag bara komma åt källan till all ny musik. Den engelska popscenen kretsade mycket runt Carnaby Street, och där hamnade jag bl.a.

Vad var det du mötte i England som ung Dalmas?

Dea allra största var  när jag och såg The Who med Pete Townshend på gitarr och hörde honom spela på sin nya specialtillverkade Marshallrigg med 8x12or och det var en riktigt ögonöppnare för mig. Själv hade jag en Framus akustisk 12a med De Armond pick-up monterad i ljudhålet som jag körde i en radioapparat. 

Vad hände sen?

Den riktigt stora grejen som sen dök upp var ju naturligtvis Eric Clapton, som hade skapat sig en unik ton bl.a. genom att byta ut den tunna E strängen, som på den tiden INTE var så tunn – normalt var 0.13 tum. Sedan flyttade han ned resten av setet och slängde den tjocka E-strängen. På så vis fick han ett mycket mjukare och bändvänligare set och med ospunnen G-sträng! jag hängde på direkt och sen ville alla ha med mig i sina band. Mitt första bluesriff var f.ö. öppningsriffet i John Lee Hookers klassiker ”Dimples”. 
Claptons användande av sin 1962 Marshall 2x12´combo, baserad på JTM45, förändrade hela synen på gitarrsound kan man säga. Han "crankade" alltid upp den fullt vilket gjorde att den fick fantastisk distortion.

Så vilken blev din första Marshall?

- Jag köpte min första Marshall efter att jag hört Jimi Hendrix från Woodstock och det var en 100 wattare från 1969 som egentligen lät alldeles för högt, det fanns ju ingen mastervolym på den tiden. Så ville man ha den där fina distorsionen så fick man köra fullt hela tiden. Så jag gjorde så att jag körde en Grundig rörbandspelare som förförstärkare och den fungerade då som en booster. Det blev en mer jämn dist och inte bara det spruckna övertstyrda samtidigt som jag inte behövde köra så vansinnigt högt.

Nästan all innovation bygger på egna kreativa fixlösningar i gitarrvärlden, är det då inte konstigt att verkar som om gitarrbranschen är världens mest konservativa bransch?

- Jo det stämmer ju paradoxalt nog. 

Du lär ha testat Stevie Ray Vaughns gitarrer i New Orleans 1988, kan du berätta något om dem? 

- De var bra gitarrer, helt klart, men inte unika på något sätt. Han körde också väldigt tjocka strängar, 0.11-0.50. På någon körde han nedstämt en halv och nån annan nedstämd till D med 0.13-0.60 eller nåt sånt. Riktigt tjocka, som naturligtvis gav ett mer fylligt sound. 

Hur är ditt förhållande till nya prylar?

- Trummisen Ulf Åhman lärde mig en viktig sak om det här med jakten på ny utrustning och nya ljud, det som jag kallar gitarristsjukan. Han sa en gång till mig att "det inte spelar nån roll vad du köper för grejer, gitarrer, effekter och förstärkare, det låter ändå alltid precis  lika jävligt". Jag har kommit fram till att allt sitter i fingrarna och i en blandning av kött och det själ. Jag kan spela på en 900 kronors kinakopia om tryter. Men man köper ju ändå och testar nya grejer hela tiden, det bidrar ju till inspiration också.

Vad spelar du på idag, jag såg en udda gitarr för några år sen på ett gig?

- Det menar nog en signaturmodell av märket Eagle som en kompis gjorde till mig i mahogny och lönn med P90 mickar, och den låter riktigt bra.  De salufördes på Jam ett tag, jag vet inte hur det är nu. Annars kör jag mest på stratocastergitarrer, en och annan Tele och en gammal Les Paul Jr från -58. Min senaste lilla älskling är en specialtillverkad Hagström Viking, den påminner om en Gibson ES-335 men har ett mycket vackrare ljud – dessutom är den ju ruskigt snygg!

Hur många gitarrer har du?

- Jag tror det var 38 stycken när vi räknade igenom dem sist. 

Vilken är din favoritgitarr?

- Min gamla Stratocaster, en 63a, som jag haft sen 1978.

Finns det supergitarrer?

- Nej det finns det nog inte, inte generellt sett i alla fall. Jag ställde upp på ett blindtest en gång i en tidning med attityden att "jag kan lätt avgöra bra gitarrer från dåliga". Det gick inte alls bra, jag hade faktiskt inte en siffra rätt. Den "sämsta"jag plockade ut var en 25 000 kronors American Fender Stratocaster och den som gillade mest var en Japan Squire. De dyra Fender och Gibson som idag säljs i butik ger ingen som helst garanti för att de skulle vara så mycket bättre än en kopia från Asien, det är faktisk så idag. En kompis till mig som bygger violiner säger att ett bra tonträ bland annat måste torka i 30 år för att det ska vara hög klass på instrumentet, vilket ju indikerar att en gitarr som håller i 30 år snarare bara blir bättre vad gäller känsla och ton. Sen är det ju individuellt med vad man gillar. 
Yngve Malmsten, som jag känner rätt väl, spelar på Stratocasters som är optimalt byggda för honom med bland annat 0.08 - 0.46 strängar som är helt omöjliga för mig att spela på. Han ville byta till sig en Strata 57a mot två av hans bevisligen bra och mycket åtråvärda specialgitarrer. Jag sa åt han att det går ju för fan inte att spela på dina gitarrer, så det blev inget. Yngve är en väldigt ödmjuk och dedikerad gitarrist, han kör sin grej oavsett vad som händer runt omkring honom, jag gillar det hos honom. 

Är ödmjukhet viktigt?

- Absolut är det så.

Du kör ju en hel del wha-wha, vad använder mer för effekter?

- Jag kör ganska basic oldschool, i princip det som Hendrix använde i Woodstock. En Octaver, en Fuzz och en Flanger, oftast genom en Marshall Superbass som Tommy Folkesson moddat om efter hur jag ville ha den. Jag åkte ned till honom och vi gjorde det på plats. Tommy skällde ut mig och sa att det här borde du gjort för 10 år sen!;-.)

Plektrum eller silvermynt?

- Jag har en gammal vän som spelade i bandet Motvind för i världen och han spelade med mynt, från början för att lugga folk på pengar när han var gatumusikant. "Jag har tappat mitt plektrum, har du en spänn" typ. Men faktum är att anslaget blir tuffare med mynt och det blir ett annat sound. Billy Gibbons kör ju med mynt. Jag själv kör mest med fingrarna i kombination med plektrum. Med fingrarna får jag mer kontakt med gitarren, det har bara blivit så, och plektrum för tyngre riff.

Hur får man till det ultimata blues-soundet, det är så klart väldigt individuellt, men finns det några bra tips?

- Det går inte att svara på eftersom det just är en smaksak, men man behöver ju ett bra grundljud. En väg kan vara en halvakustisk med humbuckers eller P90 i mellanläge i en gammal Fenderstärk – Twin, Super Reverb eller Deluxe eller ”The Holy Grail”: en Bassman 59á. Vill man ha ett tuffare ljud kan man köra Clapton-tricket – Gibson humbucker, stalläge, in i lagom stor (! )Marshallcombo. Men jag har slutat leta, jag är relativt ”botad”. Vid ett tillfälle brann min Marshall upp innan ett gig och bartendern pekade på en gammal japansk transistoriserad baskombo! som låg under scenen. Jag spelade genom den och ingen tycktes bry sig, snarare tyckte de att det var coolt att det lät så bra.

Sky High har ju spelat över hela världen praktiskt taget, men hjärtat tycks klappa för Dalarna? Vad är det i den Dalska själen som passar så bra med rock -och folkmusik?

- Ja vi har spelat i alla världsdelar, utom Australien faktiskt. Jag är ju från Dalarna och vi har en stark musiktradition här. vi har alltid spelat i min familj. Men det är nog lite av en myt att det just är Dalarna som det kommer så mycket musik ifrån. Det kommer musik från hela Sverige, det är ju en global företeelse snarare. Men vi svenskar är ju rätt traditionsbundna och har kanske tidigt insett vikten av musikundervisning. Jag har kört en del utbildning själv på musikhögskolor etc. 

Det är inte jättemånga svenska musiker som spelat för 300 000 i publiken? 

- Nej det är vi nog som svenskar rätt ensamma om, vi spelade på något som hette Rock Summer (som i väckarklocka) 1988 i Tallin innan muren föll. Det gjordes en filminspelning om det där som döptes om till Glasnost Rock. En fantastisk festival och dagen innan körde Sky High för 150 000 personer och vi var bara glada för att det inte blev kravaller eller våldsamheter. Dagen efter spelade jag tillsammans med några andra musiker "Roll over Beethoven" som avslutning på hela festivalen - för 300 000pers.  

Vad gör Sky High just nu?  

- Vi håller på att spela in ny platta faktiskt, jag hoppas den blir klar till hösten. Vi spelar in i en analog studio med den kanske mest klassiska triosättningen med Arne Blomqvist & Marcus Källström. Sen i sommar spelar vi som vi brukar på Blidösund, en ångbåt i Stockholm, i Juli. 

Vad blir det för platta?

- Ja det blir väl tung blues och boogie, bland annat håller vi på med en låt som heter "stone and gravel" med ett tungt riff och som handlar om manliga problem, bland annat att hitta kärleken.

Om du skulle ge ett tips till alla gitarrister som läser detta, vad skulle du säga är det viktigaste för att utveckla sitt spel? 

- Man ska ge sig på och pröva sånt som leder i en i en riktning åt vartåt man vill nå brukar jag säga. Inte bara sitta och köra sina räkor utan istället försöka utmana sig själv lite. Men det allra viktigaste är att hitta och behålla spelglädjen, spela med musiker som är bättre än du själv. Sånt sporrar en att utvecklas. Ödmjukhet är en viktig grej, och att det är kul.

Tack för att du tog dig tid att prata med Gitarrzomien.

- Tack själv, det var trevligt. Mycket bra initiativ föresten.