Gibson Les Paul Classic (T) 2017

Har man inte behov alla extra godsaker som sitter på en Les Paul Standard (T), coilsplit, phase-shift etc så finns Classic (T) och Traditional (T). Traditional är i princip det vi menar när vi säger "en vanlig jäkla klassisk Les Paul utan krusiduller",  och en Classic är en lite modernare variant på samma tema och ett sätt att positionera sig mitt emellan Traditional och Standard när det gäller "modernitet" och spelkomfort. 

Classic (T) har Grovers stämmisar, nylonsadel, lite enklare A-lönntop, mahogny kropp med 9-håls weight relief, Slim-taper halsprofil, zebra Classic 57 och Classic 57 Plus pickups (Alnico II), samma stall som sina lite dyrare systrar, speed knobs och plektrumskydd (redan monterat) och ett brunt klassiskt case. Den kommer i Ocean Green Burst, Heritage Cherry Sunburst och Gold Top.

Gibson Les Paul Classic (T) Ocean Green Burst
En prisvärd "bread n butter guitar" som gör jobbet precis lika bra som sina syskon men med en egen touch i all enkelhet.

Just nu pågår någon form av priskrig i Europa på Gibson, en situation som inte lär hålla i längden utan snart så kommer priserna sannolikt att återgå till det normala. Faktum är att butiker annars inte tjänar en spänn på Gibsons gitarrer. Man kan hitta exemplar för drygt 13000 kr, att jämföra med de drygt 19000 kr som är det normala. Med lite grundläggande matematik och affärsinsikt så inser man att detta inte är särskilt sunt för företagen ifråga. Kortsiktigt bra för slutkunden, men skulle det fortgå innebär det en risk för dem som uppskattar välgjorda Gibson-gitarrer och som dessutom gillar att testa gitarrer i en butik innan köp. Jag kommer återkomma till detta med priser längre fram i ett inlägg om gitarrbranschens status just nu.

Just att testa gitarrer i den här prisklassen tycker jag själv är viktigt, om inte nödvändigt. Gitarrer är individer och man kan inte vara kompis med alla man möter på stan heller, det gäller att välja sina vänner så de inte gör en besviken efter ett tag, och man lär sig efter ett tag att skilja ut lössen på dess gång.

 När det gäller 2017 serien har jag de senaste månaderna testat väldigt många individer på plats i olika butiker. "Varför då?", tänker ni.

Förutom att det naturligtvis är roligt så kan man på det viset kolla "konsistensen", dvs hur gitarrernas kvalitet känns överlag. Att enbart bilda sig en uppfattnings på basis av enstaka gitarrer leder inte till någon som helst kunskap om helheten.

Man behöver heller inte testa en gitarr flera timmar utan en grundlig översyn av detaljer, sätt den i knät och spela några av dina referens-riff. Det räcker, känns det bra så är det bra.

"Jag tror jag snabbtestat 50-60 gitarrer i 2017 serien" 

Man behöver rent allmänt sett testa många gitarrer och samtidigt lära sig att ta mental höjd för att gitarrerna man testar sällan är justerade exakt så som man själv vill ha det. Det gäller alla märken.

Jag köpte en Les Paul Standard (T) redan i våras som någon kanske kommer ihåg, en gitarr jag var mycket nöjd med, och för någon månad sedan slog jag till och köpte en Les Paul Classic (T) Ocean Green Burst.

Lite enklare top (A), smalare hals, och annan elektronik (som faktiskt är "handwired") och Classic 57 Plus i stallet. Stämmisarna, Grovers,  är i sin konstruktion extremt hållbara i meningen att de låser strängarna och håller stämningen utmärkt, även om de kanske inte ser så vintage-coola ut som på Traditional (T), vilket är ok eftersom Classic är just ett instrument som inte ligger extremt nära "vintage-fåran". Dessutom är gitarrens speed knobs inte så tokiga heller för avrullning, även om Top Hats ser lite coolare ut kanske.

Gibson, som brottats med en del sviter från tidigare års kvalitetsproblem, har tagit sig ur sina problem sett ur produktsynpunkt. Även små brister på enstaka exemplar kan få stora konsekvenser pga spridningen på nätet. Man sliter också med sviterna efter 2015 seriens felsatsning.
"Ett gott rykte är svårt att få men lätt att bli av med, ett dåligt rykte är lätt att få och svårt att bli av med".

En ögonblicksbild just nu, som naturligtvis är min egen subjektiva bild, är att Gibsons byggen är så fina som dess tradition påbjuder, eller "är återigen" då om du tillhör dem som på goda grunder har eller har haft en annorlunda bild av situationen.

Gitarrerna är lättspelade, de låter bra och är vackra.

Gibson har envist hållt kvar i traditionella produktionsmoment, som en del andra i branschen också gjort. Jag gillar bland annat att alla gitarrer är "handsprayade" och sen lackade i sex lager, som alla måste torka 8-9 timmar var för sig, vilket tar tid. När det sista lagret torkat och den når stationen med "Scuff Sanders" som jämnar till allt läggs ett slutligt lager lack som sedan måste torka minst 3 dagar. Det betyder att bara processen med lackning tar ca 5-7 dagar, exklusive sandning etc.


Asiatiska gitarrer är i många fall maskinsprayade, ett sätt att sänka kostnader helt enkelt. Du kan till och med köpa din egen maskin för detta ändamål på internet, det är bara att googla på  "Automatic Manual Painting Coating Spray Line For Guitar". 

Jag gillar också att "bindingen" är tillverkad på det traditionella sättet med 130 varv "rep" för att få den att sitta ordentligt men väl avvägt tryck vid limning. För mig betyder det att det är mänskliga händer som gjort detaljerna och inte en maskin, det ger instrumentet en historia och en själ vid sidan av hantverksmässig kvalitet. Skulle man frångå den här typen av moment skulle tillverkningen av gitarrerna snabbt förflyttas till Asien, eftersom hantverkstraditionen inte längre lönar sig. Något som skulle vara mycket tråkigt. Min känsla är dock att små boutiquebyggare (TLL, Sgt Doom Guitars från svedala) och de stora internationella märkena som jobbar med mycket "handkraft" (Gibson, Fender, PRS etc) kommer att fortsätta att ha en marknad, helt enkelt eftersom "ett välbyggt instrument alltid är ett välbyggt instrument" när man håller det i handen. De kommer alltid att vara dyrare naturligtvis, av det enkla skälet att skickliga människor kostar mer i drift än maskiner.

Jag har inget emot asientillverkade gitarrer, tvärtom faktiskt, det finns många fina byggen.

Naturligtvis är gitarrerna i 2017 serien individer med olika karaktär i ljud, det är ju det som är tjusningen med "olika instrument". Det finns liksom ingen mening med att ha två instrument som ser olika ut men som låter exakt likadant tänker jag.

Slutomdöme Les Paul Classic (T) Ocean Green Burst
En väldigt bra och prisvärd Les Paul med det allra nödvändigaste för både turnerande och hemmaspelande gitarrister. Lönntoppen är snygg, det behöver inte alltid vara AAA-top med parade ådringar tycker jag. Den gröna finishen är flawless och annorlunda i färgen, och återigen så behöver det ju inte alltid vara Cherry Bursts etc. Pickupperna är lite hottare och avrullning funkar bra.

Om jag ska vara petig så kan jag tycka att det lilla verktyget man skickar med som bland annat innehåller den hylsnyckel som man använder för att justera dragstången faktiskt inte fungerar, den är aningen för stor, varför man kan riskera förstöra "muttern". Det drar ned betyget en smula, men det har ju å andra sidan inte med gitarren i sig att göra.

Stay Zombied

Betyg:
4,85 Zombies (5)


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM