onsdag 9 september 2015

PRS SE Zach Myers -Chockerande bra och billig

Zach Myers, gitarrist i amerikanska Shinedown, är inte bara en begåvad gitarrist utan också en oerhört skicklig gitarrutvecklare. Hans senaste signatur från PRS är något helt annat än den 3-mickade historien som kom för några år sedan. Zack Myers SE är ett tonpaket som passar allt från jazz och blues till lite tuffare rock n roll och till och med metal.

Jag träffar Zach Myers under hans promotionbesök för Shinedown´s nya album "Threat to Survival". En platta där Zach spelar det mesta på sin nya signatur, bland annat kan man se den i första singeln "Cut The Cord".

Shinedown har sålt förbluffande många plattor, över 6 miljoner. Det är hur stora som helst i USA medan vi här i Sverige knappt har hört talas om den.

Bandet startade 2001 i Jacksonville och Zach Myers började samarbeta med bandet 2005, då som kompgitarrist och körsångare. 2008 började han spela lead i bandet på heltid, sedan Jasin Todd lämnat bandet.

Innan intervjun tyckte jag det skulle vara kul att ha med hans signatur och på plats prata om den, så jag tog en sväng förbi Deluxe Musik och köpte en. En kul idé, men inte bara det. Det visade sig vara ett av de bästa gitarrköpen jag gjort den senaste tiden. För runt 8000 kr får man en gitarr helt i klass med instrument betydligt högre upp i näringskedjan.

Zach Myers SE är tillverkad i Korea, precis som alla SE modeller.  Det kanske mest intressanta med SE serien är att de lyckats med kvalitetssäkringen på samma imponerande sätt som i USA-fabriken. Även om delarna som gitarrerna byggs av inte är av samma kvalitet som sina amerikanska systrar så är slutresultaten ofta fenomenalt bra.

Just Zach Myers SE har en stor runt ton, mycket beroende på att den är semihollow men också för att den skiljer sig lite från andra SE. Den är också väldigt lättspelad och väldigt speciellt utseende, med sin gröna färg, genomskinliga rattar och ett snyggt välplacerat "f".  Här berättar han själv om den:

Zach är en utpräglad "tone chaser" och har ägnat stora delar av sin karriär åt att inte bara spela gitarr utan också designa gitarrer och han har dessutom varit gitarrtekniker åt artister i många år. Kanske är det just därför hans nya SE har så fina kvalitéer. Jag frågar honom om hans förhållande till "tone chasing".

Jag tror alla seriöst satsande gitarrister hela tiden försöker återskapa den där tonen de har i sitt huvud, vilket ju är omöjligt skulle jag säga. 

Har du sökt samma ton under hela din karriär eller har den förändrats?
Den har absolut förändrats, jag menar allt du hör varenda dag gör att du omedvetet förändrar din hörselbild av den ton du söker. Vi hade med oss ett band senaste turnén som heter "Nothing More" och gitarristen där gjorde en specifik grej i en av låtarna, en lite detalj som påverkade tonen, och jag kände att jag bara var tvungen att lista ut vad det var. Jag blir inspirerad varje dag av nya gitarrister. 

Vad påverkar tonen allra mest?
Ju äldre man blir ju mer inser man att det sitter i händerna. Jag var en gång på en gitarrmässa hemma där jag växte upp, jag tror jag var 16 år. Jag testade en förstärkare där, en helt omöjlig förstärkare som lät ruskigt illa. Vad jag än spelade så lät det dåligt. Jag lämnade "testrummet" men glömde min jacka och när jag återvände för att hämta den satt det en kille spelade på samma förstärkare och det lät himmelskt. Han som satt och spelade var Eric Jonsson. Jag insåg att jag var en skitdålig gitarrist. 

Vad mer påverkar tonen?
Jag tycker gitarrens akustiska kvalitéer spelar stor roll, inte mickarna i sig, utan hur gitarren är byggd av, vad den består av och hur den låter i sig själv. Jag äger säkert runt 170 gitarrer och har som mest ägt 210 stycken, en hel del Gibson och massor Fender Custom Shop. 90% av dem har jag aldrig pluggat in i en förstärkare innan jag köpt dem. Om en gitarr låter bra akustiskt så är det skäl nog att köpa den eftersom det betyder att den kommer låta bra med rätt pickups in i en förstärkare. Det är därför jag varit med PRS så länge, för Paul tror, som jag,  på idén om "good in - good out".

Hur började din relation till PRS?
Jag bytte in två bra gitarrer mot en PRS tidigt, jag älskade PRS men då visste jag inte varför. Jag tyckte bara att de kändes bra att spela på. Nu har jag varit på fabriken 100-tals gånger och jag har känt Paul Reed Smith i 16 år, så nu vet jag det mesta om vad som gör ett bra instrument just bra. 

Vad är det, tycker du, som gör PRS unika?
Det som gör att så många älskar dem är för att det ligger så mycket omsorg i tillverkningen och människorna som bygger dem brinner för sin uppgift.  I Gibsons fabrik i Memphis, där de gör alla hollowbodies och andra specialgitarrer, jobbar 150 anställda och i stort sett ingen spelar gitarr. I PRS fabrik jobbar 60 anställda och alla spelar gitarr, och det gör att de bryr sig mer om slutresultatet. Paul själv reser personligen runt för att hitta resonanta träbitar, och det är klart att det också spelar in.  

Hur noga är han?
Till en gräns nära frustration, i alla fall för mig. Jag älskar honom intill döden men när det kommer till jagande av kvalitet så kan det bli jobbigt. De har en gitarr som heter NF3, som är en stratamodell kan man säga. Jag fick en av de ursprungliga prototyperna som lät fantastiskt bra och jag använde den ofta live. En kväll hade jag en sån där dålig dag som alla kan ha och jag kastade den i marken och kroppen sprack. De skickade mig då en ny, men den lät inte i närheten så bra som den första. Jag frågade min rep och ha sa att Paul ändrat 8 grejer på gitarren.  Jag bad dem då skicka en NF3 kropp så min rep kunde sätta på den gamla halsen, de gamla mickarna och så vidare. Den nya de skickade var också fantastisk men den lät helt annorlunda än min gamla. Så vist, han är noggrann med kvalitet. 

Hur ser kulturen ut i USA kring gitarrtillverkning och kvalitet idag?
Det är helt galet, människor verkar inte bry sig längre utan det är girighet som styr. Det innebär att storföretagen med sina kedjor tar över och småhandlare får lägga ner, och det har pågått länge. Det finns ingen liten och bra gitarraffär i Mamphis längre, vilket är helt sjukt. Memphis är liksom "home of the blues" och där finns nu bara Guitar Center. Jag gillar Guitar Center, det är inte det, men de fina gamla butikerna lägger ner, och det är tråkigt.

Stämmer det att mängden billiga gitarrer gör att människor verkligen inte längre uppskattar instrument av riktigt hög kvalitet?
Både ja och nej, min gitarr är billig och håller hög kvalitet. Det finns många andra också som är billiga med hög kvalitet. Samtidigt köper en del, som har pengarna, väldigt dyra gitarrer som ska vara kvalitetsgitarrer men som de skär sig på för de har så usla band. Jag har själv skurit mig på en Custom Shop för 10 000 dollar. Jag tycker det är ett minst lika stort problem för branschen. 
Om du tänker ta ordentligt betalt och har resurserna att göra det bästa, varför inte då göra det bästa? Det handlar om att vara stolt över det du presterar och gör och inte luras ta genvägar av ren girighet. 


Jag har några US made PRS och ett par SE, men innan jag skulle träffa dig så var jag nere och köpte en av dina nya SE modeller.
Cool.

Jag bytte strängar på den från 0.09 till 0.10...
Ja jag har 0.11 på mina... Wow den där toppen är fantastisk. 

Den sticker ut bland SE modellerna när det kommer till ton?
Ja och när vi filmade en grej för PRS Archon Amp så hade jag min gitarr därnere och Mark Tremonti trodde det var en Private Stock, en gitarr för 20 000 dollar. Det var den bästa komplimang jag kunde få. Faktum är att om du justerar den som du gillar att ha det och sätter på strängar som du är van vid så spelar den i princip lika bra som en Maryland PRS. 



Mickarna, är de SE stock?
Ja det kan man säga med stallmicken är lite hetare och hallsmicken är en Standard 245, och det är den första SE modellen med dem på och det är också den första med amerikanska stallet på. Ett stall som är det bästa stallet som någonsin gjorts, tycker jag alltså ha ha.

Den låter väldigt varmt...
Ja och det beror främst på F hålet. Men också hur alla delar hänger ihop. Att den sen har lackad mahogny på baksidan och olackad satin hals, bidrar till helhetsintrycket. 

Vad är det man vill med sin egen modell?
Man vill ha en gitarr som man inte ställer undan, utan när man ätit middag så plockar man upp den igen det första man gör.  Helt ärligt så la vi ned mycket ansträngning för att få det så bra som jag ville. Jag är faktiskt lite nervös över att designa en ny, för jag vet inte vad jag ska göra för att toppa den där.


Den här skiljer sig ganska från din första signatur.
Ja den första jag gjorde var en tremickad historia och när den är helt utifrån vad jag gillade och hur jag spelade, så den gitarren är strikt utifrån mig själv.  Jag älskade Ace Frehleys gitarr och han hade tre humbuckers, det var först senare jag insåg att de flesta faktiskt föredrar två eftersom den mittersta mest är i vägen. Jag själv använder den mittersta mycket. Den nya är gjord med andra gitarrister i åtanke och vad de skulle vilja ha och gilla. Därför blev det något helt annat, mer vintage-feel, det var därför jag valde tulip stämskruvarna.

Hur involverad var du i designarbetet?
100% från strapknoppen här till sista stämskruv. Det enda jag inte gjorde, och som kom som ett förslag, var färgen. Jag hade lite egna idéer men så fanns det en kille, Jeff Trampas, som jobbar med lackjobb och han kom upp med den här nyansen, så de namngav färgen efter honom. Trampas Green passar perfekt med det naturligt träfärgade på baksidan och den klassiska bindingen. Sen fick den ljusa genomskinliga rattar, som inte stör eller tar för mycket fokus från den fina toppen. Så jag var helt och hållet involverad, jag till och med fightades för F hålet eftersom de aldrig gjort en SE med F hål tidigare. 

Tack för att du tog dig tid att prata lite gitarr med Gitarrzombien.
Tack själv, det var kul. 

Betyg:
5 Zombies (5)














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar