Gibson Les Paul Tradional Pro II - En udda fågel i boet
För några år sedan bestämde sig Guitar Center i USA att ge Gibson uppdraget att göra en Les Paul som bara skulle finnas till försäljning i deras butiker, en ganska cool idé kan jag tycka. Gitarrerna gjordes två år mellan 2012-2014 och fick namnet Les Paul Traditional Pro II. Ett namn som i det här fallet syftade på att specsen skulle hämtas från 80- och 90-talets Standard, vilka i sig var modifierade modeller med utgångspunkt från 1960. Gibsons terminologi för modeller har en hel del att önska faktiskt, det är och har varit både inkonsekvent och rörigt.
Hur som helst är den förvillande lik en vanlig Traditional Pro, fast med en "Super 57" i stallet, äkta coil-split och en 10dB boost i gitarren. Det blev bara för intressant så jag höll lite utkik och vips så dök den upp.
Det var tänkt att den bara skulle säljas på Guitar Center i USA, men pga av överproduktion hittade en hel del hit till Sverige också. Mitt ex är från November 2013, dvs mitt i produktionen, och tillverkad i Nashville.
Man försökte hitta en prisnivå som var något lägre än andra Standard Les Paul, och bland annat så skippade man att lacka baksidan av kroppen och halsen som istället är "satin", eller matt kanska man ska säga. Det är absolut ingen nackdel eftersom det gör gitarren både skön i handen och mer lättspelad. När den kom ut i handeln kostade den 1999 dollars, vilket får anses vara ett mycket bra pris med dollarkursen som den var då.
Kroppen och halsen är av Mahogny och ovanpå har man lagt en fin "Carved Maple" och runt om sitter en fin "antique binding". Kroppen har traditional weight relief (9-hålstekniken och inte chambered), vilket gör att den kan bäras utan att framkalla ryggskott men utan att göra avkall på ton alltför mycket. Weight Relief har förstås diskuterats till leda vid det här laget, så vi skippar den versen.
Greppbrädan, som är PLEKad, är gjord av två bitar Rosewood, och inte ett stycke som på den gamla goda tiden. För min del spelar det ingen roll, och om du inte deltagit i den debatten också så är det nog ingen issue för dig heller. Jag vet inte om det kanske spelar roll när man eventuellt ska banda om den, men det är inget jag hört talas om. Det blev i alla fall ett jäkla liv när det läckte ut att Gibson ändrat och numera gör Gibson Custom Shop greppbrädor i ett solitt stycke. Hur som haver så har den halsen samma fina binding som ramar in allt snyggt och elegant.
22 band, 24,75" skallängd och 12" radie. Inga konstigheter här, ur det perspektivet är den traditionell kan man säga.
På huvudet som inte pajats med någon speciell limited märkning sitter Grover Locking Tuners, vilket är intressant eftersom de lätt hade kunnat sänka kostnaden på gitarren med lite enklare stämskruvar. Men bra för gitarren håller stämning utan krångel, vilket i och för sig hänger ihop med stallet och resten.
Halsen har en 60-profil och med satin finishen känns den om möjligt än mer smäcker. Om man gillar 60-halsen så kommer den verkligen till sin fulla rätt här. För den som föredrar 50-neck så finns det också till denna modell.
Killen som hade gitarren innan mig har antagligen inte justerat den någon gång, verktyget för dragstången låg kvar i caset i plastpåsen oöppnad. Därför är jag ganska säker på att den kom i detta skick när den lämnade fabriken. Detta känns viktigt för att det säger något om kvalitetssäkringen den dagen den lämnade Gibson Nashville. Den är nämligen väl justrad men däremot har halsen rört sig framåt en smula. Efter åtgärd är det inget rassel och jag kan konstatera att Gibson gjort ett bra jobb, det är överhuvudtaget inga detaljer som brister.
Stallet är ett klassiskt Tune-O -Matic som på de flesta Les Paul, inget konstigt alls. Stabilt, tryggt och gör sitt jobb.
Mickarna är en 57 Classic i halsen och en Super 57 i stallet. Båda har utgått från PAF original men Super 57 har några extra varv. Den påminner om Burstbucker, men är lite bredare i registret och har mer output.
Båda mickarna har "Straight Split", dvs äkta coilsplit, till skillnad från andra Les Paul och Studio som har "Super Tap". Den lösningen har fortfarande lite humbucker kvar i sig. "Straight Split" aktiveras av push/push, som är väldigt smidigt om man vill splitta och låta lite mer "fenderish", eller lite "tunnare gibsonish".
Dessutom finns en 10 dB boost som faktiskt är mycket användbar om man någon enstaka gång behöver boosta på i solon eller så. Boosten är aktiv och drivs av ett 9V batteri, och lucka finns där bak. Boosten går även att justera om man vill.
Använder man boost mycket bör man kanske titta på en annan lösning med pedaler, men jag gillar den hur som helst. Den trycker absolut på i gainat, på rent ljud kan det bli lite väl häftigt kanske, men ok det finns tillfällen för det också. En bra detalj med designen i samband med boosten är att det inte är någon löjlig liten "mini-switch", som på de nya, som stör gitarrens utseende och tar 9V batteriet slut omvandlas den istället till killswitch. Fiffigt.
Ljudmässigt är det ett instrument med otroligt många karaktärer, inte bara de tre kombinationerna av mickar utan och lägg därtill coilsplit som adderar värde plus en 10 dB boost. Utnyttjar man alla kombinationer så har man att göra kan man säga, och det är väl möjligen det som rör till det för oss traditionalister. Vi gillar ju enkelhet i den här världen.
Slutbedömning
Jag skulle säga att detta är en gitarr som är en lite udda fågel i boet, och udda är som bekant ofta bra.
Trad Pro II är en förvånansvärt fin Les Paul, och inte alls en "budgetvariant för en musikkedja" som en del säger. Tvärt om så verkar det som man lagt lite mer krut på denna limiterade upplaga av den klassiska modellen, och det i en tid då Gibson får en hel del smörj vad gäller kvalitet. Utgår man från det här exemplaret har de inte alls problem med sin kvalitet, tvärt om så är det här en väldigt fint instrument. Jag har egentligen inga direkt negativa synpunkter alls. Den spelar bra, är snygg och låter bra.
Det är å andra sidan inte en gitarr som blir klassisk i den meningen att den kommer öka i värde eller nåt sånt, även om det är ett fint byggt instrument. Den är alldeles för modern för det, med sin boost, "straight coilsplit" och udda stallmick. Det är en bra bruksgitarr helt enkelt, och det är väl egentligen det en gitarr först och främst ska vara.
Betyg:
5 Zombies (5)
Hur som helst är den förvillande lik en vanlig Traditional Pro, fast med en "Super 57" i stallet, äkta coil-split och en 10dB boost i gitarren. Det blev bara för intressant så jag höll lite utkik och vips så dök den upp.
Man försökte hitta en prisnivå som var något lägre än andra Standard Les Paul, och bland annat så skippade man att lacka baksidan av kroppen och halsen som istället är "satin", eller matt kanska man ska säga. Det är absolut ingen nackdel eftersom det gör gitarren både skön i handen och mer lättspelad. När den kom ut i handeln kostade den 1999 dollars, vilket får anses vara ett mycket bra pris med dollarkursen som den var då.
Kroppen och halsen är av Mahogny och ovanpå har man lagt en fin "Carved Maple" och runt om sitter en fin "antique binding". Kroppen har traditional weight relief (9-hålstekniken och inte chambered), vilket gör att den kan bäras utan att framkalla ryggskott men utan att göra avkall på ton alltför mycket. Weight Relief har förstås diskuterats till leda vid det här laget, så vi skippar den versen.
22 band, 24,75" skallängd och 12" radie. Inga konstigheter här, ur det perspektivet är den traditionell kan man säga.
På huvudet som inte pajats med någon speciell limited märkning sitter Grover Locking Tuners, vilket är intressant eftersom de lätt hade kunnat sänka kostnaden på gitarren med lite enklare stämskruvar. Men bra för gitarren håller stämning utan krångel, vilket i och för sig hänger ihop med stallet och resten.
Halsen har en 60-profil och med satin finishen känns den om möjligt än mer smäcker. Om man gillar 60-halsen så kommer den verkligen till sin fulla rätt här. För den som föredrar 50-neck så finns det också till denna modell.
Killen som hade gitarren innan mig har antagligen inte justerat den någon gång, verktyget för dragstången låg kvar i caset i plastpåsen oöppnad. Därför är jag ganska säker på att den kom i detta skick när den lämnade fabriken. Detta känns viktigt för att det säger något om kvalitetssäkringen den dagen den lämnade Gibson Nashville. Den är nämligen väl justrad men däremot har halsen rört sig framåt en smula. Efter åtgärd är det inget rassel och jag kan konstatera att Gibson gjort ett bra jobb, det är överhuvudtaget inga detaljer som brister.
Mickarna är en 57 Classic i halsen och en Super 57 i stallet. Båda har utgått från PAF original men Super 57 har några extra varv. Den påminner om Burstbucker, men är lite bredare i registret och har mer output.
Båda mickarna har "Straight Split", dvs äkta coilsplit, till skillnad från andra Les Paul och Studio som har "Super Tap". Den lösningen har fortfarande lite humbucker kvar i sig. "Straight Split" aktiveras av push/push, som är väldigt smidigt om man vill splitta och låta lite mer "fenderish", eller lite "tunnare gibsonish".
Använder man boost mycket bör man kanske titta på en annan lösning med pedaler, men jag gillar den hur som helst. Den trycker absolut på i gainat, på rent ljud kan det bli lite väl häftigt kanske, men ok det finns tillfällen för det också. En bra detalj med designen i samband med boosten är att det inte är någon löjlig liten "mini-switch", som på de nya, som stör gitarrens utseende och tar 9V batteriet slut omvandlas den istället till killswitch. Fiffigt.
Ljudmässigt är det ett instrument med otroligt många karaktärer, inte bara de tre kombinationerna av mickar utan och lägg därtill coilsplit som adderar värde plus en 10 dB boost. Utnyttjar man alla kombinationer så har man att göra kan man säga, och det är väl möjligen det som rör till det för oss traditionalister. Vi gillar ju enkelhet i den här världen.
Slutbedömning
Jag skulle säga att detta är en gitarr som är en lite udda fågel i boet, och udda är som bekant ofta bra.
Trad Pro II är en förvånansvärt fin Les Paul, och inte alls en "budgetvariant för en musikkedja" som en del säger. Tvärt om så verkar det som man lagt lite mer krut på denna limiterade upplaga av den klassiska modellen, och det i en tid då Gibson får en hel del smörj vad gäller kvalitet. Utgår man från det här exemplaret har de inte alls problem med sin kvalitet, tvärt om så är det här en väldigt fint instrument. Jag har egentligen inga direkt negativa synpunkter alls. Den spelar bra, är snygg och låter bra.
Det är å andra sidan inte en gitarr som blir klassisk i den meningen att den kommer öka i värde eller nåt sånt, även om det är ett fint byggt instrument. Den är alldeles för modern för det, med sin boost, "straight coilsplit" och udda stallmick. Det är en bra bruksgitarr helt enkelt, och det är väl egentligen det en gitarr först och främst ska vara.
Betyg:
5 Zombies (5)
Kommentarer
Skicka en kommentar