Fender Custom Shop "Cunetto" Stratocaster 1999

1994 kom iden upp på Fender Custom Shop om att relikera instrument för kundgruppen som älskar slitna, välspelade instrument men som missat tillfället att köpa en "the real deal" då priserna fortfarande var låga. Det hela sägs ha startat med att Keith Richards ville ha några "kopior" av sina välkända original och lät Custom Shop på Fender tillverka dem åt honom för turnerande. Historien säger att han inte kunde skilja originalen från de relikerade nya. Om det stämmer vet jag inte, kanske är det en skröna.

Det som däremot verkar stämma är att Bob Dylan 1994 bad Custom Shop göra en ersättningshals till en av hans gamla Telecasters som enligt önskemålet skulle kännas lika bra som originalet.

Mary Kaye 57 Cunetto
Den som fick jobbet var Vince Cunetto, en fristående luthier, som utan buller och bång gjorde jobbet eftersom han tidigare gjort liknande jobb, med just Telecasters. Fenders samarbete med Cunetto fortsatte när fler artister senare dök upp och ville ha delar ersatta med lika slitna. John Page, chefen för Custom Shop, imponerades av vad han såg Cunetto göra och till NAMM 1995 lät han Jay Black, master builder, bygga och Vince Cunetto relikera hela instrument i samma anda. De två första blev en Nocaster och en Stratocaster. Stratan var en Mary Kaye 57'.

Så här beskriver Vince Cunetto det själv:

"Jay and I reasoned that if people bought distressed leather jackets, jeans and reproduction antiques, why not guitars? I sent one of my personal "relics" to Jay, who showed it to John Page. Being the bright guy he is, John saw the potential of the project and gave us permission to go ahead with building some samples to see what we'd get".

Vince Cunetto & John Page
Historien gör gällande att John Page inte informerade ledningen om att de tänkte visa upp dem på NAMM eftersom han inte trodde de skulle acceptera iden att ta ett nytt instrument och slita ner det som ett par slitna jeans. Dessa gitarrer visades dock upp på NAMM 1995 och handlarna blev helt galna och gjorde massiva beställningar. Instrumenten som lanserades kom senare att bli det vi idag känner som "Time Machine", som i och för sig är helt andra instrument än de vi talar om nu. Även luttrade samlare som kommit till NAMM 1995 hade svårt att fatta att det hela rörde sig om nya instrument och trodde istället att de två "gamla instrumenten" var någon form av hyllning till historien eller liknande. Vince Cunettos talang var uppenbar och det fattade John Page såklart, så Cunetto fick ett avtal att som underleverantör bli en central del av den kommande satsningen.

Cunetto Workshop
Cunetto tillverkade aldrig några instrument, det gjorde Custom Shop. Under den här tiden var Custom Shop relativt liten, i alla fall jämfört med idag, och produktionsvolymen var ännu inte jättestor. Det är förmodligen skälet till att de flesta är överens om att gitarrerna från Cunetto "era" detaljmässigt och spelmässigt håller väldigt hög nivå. I sak är det dock likadana gitarrer som andra Custom Shop från den tiden, alltså specifikationsmässigt i princip likadana. Det var heller inte extremt tidstrogna, bland annat hade de flesta en greppbräda med 9,5" radie istället för 7,25". Den stora grejen var istället att de var relikerade.

Cunetto Creative Resorces lokaliserades till Bolivar i Missouri där man satte upp en liten "workshop" som sedan växte.Cunetto och hans team fick delar tillsänt sig som de relikerade och skickade tillbaka till Custom Shop som satte ihop dem igen av delar som passade bra ihop utifrån delarnas egenskaper rent tonalitetsmässigt.

Custom Shop logo "Cunetto"
Cunetto "era" sträcker sig från juni 1995 till maj 1999. Därefter tog Custom Shop över processen själva, förmodligen för att komma ned i kostnader. John Page hade slutat som chef och det var den nya chefen som fattade beslutet. Sammanlagt gjorde man under de aktuella åren 4800 Cunetto Strats i serietillverkning så det handlar om ganska ovanliga gitarrer, vilket speglas i att de finns få ute på marknaden till försäljning.

Cunettos teknik och knep för "aging" överfördes aldrig till Fender Custom Shop utan den bibehöll han själv som hemlighet. Tekniken togs fram genom att åka runt på olika ställen där de kunde hitta gamla instrument för undersökning och så småningom bestämdes hur de skulle få ett "slitet instrument" skulle se autentiskt ut.

Det som enklast avgör om det är en "Cunetto" du håller i din hand och inte vanlig relikerad Custom Shop (Time Machine) är att CS-loggan är ingraverad (faktiskt bränd) i träet på baksidan av huvudet. Efter maj 1999 stämplades loggan med svart bläck. Här till höger kan ni se hur "stämpeln" ser ut på en äkta Cunetto.

Cunetto 3-color sunburst
Min Custom Shop Cunetto Stratocaster lämnade enligt COA fabriken april 1999, vilket betyder att den är tillverkad mot slutet av Cunetto "era", kanske är det till och med en av de allra sista Cunetto relikerade. Eller Vince Cunettos team kanske man ska säga.

Det rör sig om en 3-color sunburst 60´s Stratocaster som är helt fantastisk, jag har faktiskt aldrig någonsin trott att jag skulle få möjlighet att äga ett sånt mästerverk. Det är lite svårt att förklara, för en icke insatt är det kanske "just another Strat", men för mig är nästa steg en original -62a. Det är väl så här nära man kommer utan att hosta upp 150 000 kr tänker jag.

Cunetto headstock
En spännande detalj med Cunettos är just relikeringen. Visst är det en kosmetisk fråga i grunden, men "vibe" är också något som påverkar inspirationen att spela skulle jag vilja hävda. Cunettos sätt att slita ned gitarrerna är lite smartare och mer realistiskt än vad som sedan skulle komma efter att Cunetto lämnade processen över till Custom Shop maj 1999.

För att kunna kontrollera processen fullt ut så lackade man själva alla de delar som sedan skulle "åldras" och man använda en tweakad teknik som möjliggjorde en mer naturlig relikering. Rykten har florerat om att lackeringen skulle vara gjord med gammal oldschool teknik precis som på 60-talet. Ryktet är delvis rätt. Vince Cunetto förklara lackeringtekniken så här:

"The color coats of the metallics and and some plain custom colors were dupont lucite acrylic lacquer (just like the later, post "duco" originals!) over a nitro basecoat and finished with a nitro clear coat. All blonde and sunburst finishes, as well as fiesta red, olympic white and daphne blue are 100% nitro".

Många gitarrer som numera relikeras slits på ställen som logiskt sätt inte uppkommer av vanligt spelande eller fraktande. Men Cunetto håller sig inom det rimliga och kan hur lätt som helst misstas från ett riktigt gammalt instrument, det är så att säga inte "överdrivet" utan istället helt rimligt.

John Cruz stämpel
På det här exemplaret sitter en helt fantastisk hals, som stämplats av ingen mindre än John Cruz själv. John Cruz är en av de mer mytomspunna "master builders" som fortfarande jobbar på Custom Shop. Nu blev han inte "master builder" förrän 2003 så vid den här tiden var han förmodligen under "inskolning" på Custom Shop, där han började 1993. Om han verkligen gjort allt arbete på halsen är förstås omöjligt att säga, men bara att han gjort slutfinishen på halsen känns lite extra spännande, i alla fall för mig.

Halsarna på gitarrer från Cunetto "era" är oftast av birds eye maple och komforten är precis som om den spelats varje dag sedan 60-talet. Omsorgen i hantverket märks tydligt. Halsprofilen är C-shape och det är en fröjd att bara hålla gitarren i handen faktiskt. Den handslipade halsen är fint sliten från huvudet ner till 12 band. Greppbrädan är tillverkad av Rosewood.

Abigail Ybarra Limited Edition Pickups
Under huven på en Cunetto sitter normalt "vanliga" Custom Shop Pickups, Fenders välljudande mickar med lägst output, men här hittar vi något annat. Någon tidigare ägare har satt i Abigail Ybarra Limited Editions 141 (300), som på eBay går lös på mellan 6000-8000 kr. Abigail är den mest ikoniska medarbetaren på Fender någonsin efter Leo själv då förstås. Limited Editions är handlindade av Abigail själv, vilket inte är självklart när det gäller andra som bär hennes namn. Vad det betyder i praktiken är ju svårare att reda ut, men de låter i alla fall väldigt bra.

De skiljer sig från de som Abigail normalt sett tillverkade och är bland annat lindade med formvar tråd och har lite högre output än tex CS 69'. Neck: 6.4k, Middle: 6.1k, Bridge: 6.1k, vilket ju å andra sidan inte är direkt "hög" utan mer en klassisk stratakonfig. Tonen är hur som helst bred, varm men med fina krispiga klanger och det så välkända "plonket". Det låter helt enkelt som en riktigt bra "Strat" ska låta om man nu gillar "vintage strat".

SLUTOMDÖME
På det hela taget är det en helt grym gitarr som ger vibbar åt klassiska vintage instrument. Komfortmässigt rör den sig i toppskiktet av Custom Shop och ljudmässigt finns absolut inget att klanka ned på, tvärt om.

Begagnatpriset, om man nu hittar någon som vill sälja, ligger på runt 35 000 - 45 000 kr och vissa ändå upp mot 60 000 kr. Mycket pengar för en Strata skulle de flesta säga, även jag faktiskt...men kanske inte fullt så overkligt om man söker en snyggt sliten kompanjon med hög spelbarhet och med en alldeles speciell historia. De flesta är överens om att Custom Shop Stratorna från den här tiden är bra rakt över linjen, dvs hög konsistens i tillverkningen.

Kan man hitta lika bra instrument som är billigare? Det är klart man kan det, tveklöst finns det exemplar i andra serier som också når ända fram. Nyproducerade Custom Shop Time Machine Relic är tex väldigt fina, kanske marginellt billigare men ändå prisvärda skulle jag vilja säga och kan man tänka sig en Mexico Roadworn så får man också en utomordentlig gitarr som är ännu mer prisvärd.

Betyg:
5 Zombies (5)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM