torsdag 19 november 2015

Jackson Adrian Smith SDX RW -Prisvärd shredder runt 3000-5000 kronor

Mitt intresse för gitarrer spänner från allt mellan handgjorda customgitarrer till bra lågprisgitarrer. Att hitta bra gitarrer runt 20 000 kronor är i allmänhet inte särskilt svårt, men att hitta  en riktigt bra gitarrer under 10 000 kr är lite svårare. Att hitta en bra shredder för 5000 kr borde i min värld definitivt vara nästintill omöjligt. Det krävs helt enkelt alltför många genvägar för att få ned priset för att man ska kunna bibehålla framförallt spelkänsla i nivån "höggradig njutning".

Men däremot finns det genvägar man som konsument kan ta. Ett allmänt känt faktum är att budgetvarianter på dyrare original många gånger går att uppgradera och på så vis komma billigare undan, det brukar främst vara hårdvara av olika slag. En ny mick gör mycket, och även ett nytt stall av mer genuint material kan göra susen för bland annat den så eftertraktade sustainen.

Att i detta sammanhanget komma över en gitarr som ny kostar drygt 5000 kr och begagnad 3000 kr och som faktiskt spelmässigt uppträder som många gitarrer jag har eller har testat i prisnivån 15000 kr är naturligtvis väldigt ovanligt.

Jackson har varit och är erkänt skickliga på att bygga superstrats ända sedan 80-talet och när nu Adrian Smith i Iron Maiden fått dem att återskapa hans signatur "San Dimas" till ett överkomligt pris så lyckas man med det som de flesta tillverkare kvalitetsmässigt sannolikt drömmer om. Att tillverka ett kvalitetsinstrument till i stort sätt inga pengar alls, är en stor utmaning. Man bör i sammanhanget komma ihåg att det är flera led som ska tjäna pengar på en gitarr. Hur det går ihop i det här fallet är för mig nära obegripligt, trots att gitarren byggts i "billiga" Indonesien, vars månadslöner är hälften av vad de idag är i Kina. Förutom att fabriken och de anställda ska ha sitt, ska också distribution ska ha sitt och inte minst butik, som ju också måste tjäna en slant. Marginalerna blir förstås små och volymerna måste i gengäld bli stora för att göra alla led nöjda. Detta är den stora orsaken till att exempelvis små boutique-byggare i Sverige har det så oerhört tufft, vi har liksom vant oss vid dessa prisnivåer som är omöjliga att matcha för en lokal byggare i Tingsryd. Ett stickspår här kanske, men ändå viktigt att tänka på när man köper gitarr.

Att det ofta dyker upp bra instrument som är s.k "signaturgitarrer" är inte så konstigt, artisten är vägen till att nå kunden. Och artisten ifråga är ofta inblandad i kvalitetskontrollen, för att inte dra sitt namn i smutsen. Inte hell tillverkaren vill utsätta sig för "bad branding", i synnerhet om man använder sina egna gamla välberäknade namn. Branschen själv vill förstås hellre sälja de dyrare instrumenten och pratar tyvärr ibland illa om signaturgitarrer.

Det hela kan accentueras av en "handlare" som jag talade med häromsistens som hävdade att "signaturgitarrer går inte att sälja idag". Men med den inställningen visar man tyvärr att man förstått mycket lite om instrumenten man säljer faktiskt. Min erfarenhet är att signaturgitarrer i de flesta fall är bättre instrument än vanliga standardserier.

Nåväl, här gäller det nu Jackson Adrian Smith SDX RW (San Dimas X). San Dimas refererar till en era i Charvel/Jacksons historia där pre production gitarrer (PrePro) med extremt hög kvalitet tillverkades. Dessa gitarrer lanserades på NAMM 1979 och blev grunden till det vi idag kallar 80-talsikoner.

San Dimas PrePro gitarrer är idag mycket eftertraktade och det florerar mängder av fake-exemplar. Att Jackson nu använder namnet igen är naturligtvis ett sätt att pumpa legitimitet i de nya instrumenten som har mycket lite att göra med de riktiga San Dimas från början av 80-talet.

San Dimas tillhör kategorin "Super Strats", dvs "hot roddade" strator. 80-talets gitarrvirtuoser som Eddie Van Halen, Warren DeMartini och Steve Vai och andra sökte den klassiska looken men mer lämpade för "fast playing" och hetare mickar.

Den amerikansbyggda Adrian Smith San Dimas original är byggd i Corona, eftersom Fender äger Jackson sedan 2002, och har en greppbräda av ebenholtz, halsen är "quater sawn" lönn med grafitförstärkning och kroppen är av Al. Vidare har den Floyd Rose Original, Samarium Cobalt Noiseless™ Single-Coil Strat i hals och mitt och en Dimarzio Super Distortion i stallet.  Stämskruvarna är die-cast och bandstavarna Jumbo frets.

Med detta sagt så är det intressant att se hur materialvalet ser ut på den indonesienbyggda SDX:

Kropp: Basswood
Hals: Lönn
Greppbräda: Rosewood (finns även i Lönn)
Bandstavar: Jumbo
Halsmick: Jackson Single-Coil
Mittmick: Jackson Single-Coil
Stallmick: Jackson Humbucker
Stall: Floyd Rose Special
Stämskruvar: Jackson branded

Med dessa till synes helt annorlunda specs så borde skillnad i kvalité märkas tydligt, och det gör det nog också om man gör ett "sida vid sida test". Men de flesta som köper den billigare varianten idag gör nog inte det testet, och det är nog därför som man lagt ned extra möda på att att göra det bästa i sammanhanget. Adrian Smith har också varit iblandad till viss del i kvalitetsarbetet.

Halsen är något mittemellan Fender C-shape och Ibanez tunnare och plattare "Wizzard Neck" och det känns verkligen direkt när man tar den i handen. Inte så att den känns strata utan tankarna går till modernt och snabbspelande

Den är oljad som behandlingsteknik vilket ger den ett väldigt mjukt intryck som naturligtvis i sig inbjuder till shredding och snabba byten mellan halspositioner.

Halsen är compound radius från 12-16" likt många andra Charvel- och Jacksongitarrer.

Mickarna är sneak-kopior på de som sitter på originalet. Stallmicken är trots det väldigt bra men Single Coilsen har påfallande låg volym jämfört med humbuckern i stallet, även om de låter okey och fyller sin funktion.

Med stallmicken får man tät och fyllig distortion med rätt stärkare, jag testade med mina olika Marshall och några Kemper-profiler med inriktning mot high-gain. Med halsmicken och mittmicken får man hyfsad strataploink, men jag skulle inte säga att det tävlar med Stratocasters, men som komplement fungerar det absolut.

Floyd Rose Special, en budgetvariant av det som sitter på mer high-end gitarrer, fungerar bra. Det gör sitt jobb utan problem, kanske kan man byta blocket under till ett kraftigare för utökad sustain.

Det karrakteristiska huvudet med Jackson-loggan är snyggt och ger vibbar till 80-talet och ger den signal som direkt kopplar den med "super start". Stämskruvar är av tillräckligt hög kvalitet för att fungera, till och med utan sadellåset faktiskt, och det är en mycket bra detalj eftersom även stämskruvar bidrar till tonen i gitarren och inte bara till "att stämma med". Av någon anledning är dock strängarna surrade åt fel håll, jag antar att det inte är ett misstag från fabriken utan den som ägt gitarren tidigare. Jag brydde mig inte om att byta strängar på den innan jag testade den, men det ska göras snarast.

Många super-strats har strippat upplägg på volym och tonkontroll, så också här. Rattarna har ett mycket gediget uppförande och femvägs-switchen känns också allt annat än vek, detaljer som påverkar helhetsintrycket.

Gitarren som sådan är spelmässigt en gitarr som man ogärna lägger ifrån sig, en bra signal på att det just i grunden är en schysst gitarr.

Men om man ska vara kritisk rent estetiskt så hade jag nog föredragit svart plektrumskydd, nu ser den lite väl Snow White ut.

För 5000 kronor får man ett utmärkt instrument, även om det har sina brister om man är picky. Dock går ju dessa brister att åtgärda genom att uppgradera till bättre hårdvara för en överkomlig peng.

Slutomdöme
Jag skulle säga att Jackson Adrian Smith SDX Rosewood är ett utmärkt val för dig som börjat spela, för dig som spelat länge och som vill ha en billig bra backupgitarrr eller för dig som tänker överaska din respektive, barn eller barnbarn till jul. Bättre julklapp får man nog leta länge efter. Drygt 5000 kr ny eller beggad för 3000 kr på Ebay. Med lite uppgraderingar blir det en ännu bättre gitarr som mäter sig med betydligt dyrare.

Betyg:
4 Zombies (5)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar