fredag 24 juni 2016

Steve Vai visar skåpets position

För någon vecka sedan arrangerade Live Nation ett minst sagt imponerande nummer på Debaser i Stockholm. 25-årsjubileet för Steve Vai´s andra platta "Passion and Warefare". Vi som var där bjöds på diverse överraskningar, inte minst en Steve Vai själv med band som imponerade i spelglädje och skicklighet och lite gitarrnyheter.























Det blir väldigt tydligt live att Steve Vai tillhör historiens mest innovativa gitarrister, det som förefaller mer eller minera omöjligt på skiva presenteras utan någon som helst ansträngning. Frågan är dock inte okontroversiell i gitarrkretsar, många tycker att det blir "för mycket". En och annan journalist har väl sen spätt på det hela genom recensioner där man utryckt sig som att: "Jag tyckte det var lite väl mycket gitarrsolon". Uppenbart lämnar den här typen av omdömen en del frågetecken gällande om vederbörande överhuvudtaget förstått vad det hela handlar om.

Tremanna bandet bakom honom är välrepeterat och medlemmarna är minst lika skickliga musiker som huvudpersonen själv. Dave Wiener´s gitarrspel är ofta lika svindlande som kapellmästarens eget och basisten Philip Bynoe spelar bas som om det vore det sista han gör på jorden varje kväll. Den hårdslående Jeremy Colson spelar trummor i samma anda som Frank Zappas trummisar på 70-80-tal. Bandet är extremt tight och känner varandra musikaliskt väl, det märks tydligt i deras kommunikation.

Första set blir som en uppvärmning med Bad Horsie, Crying Machine, Gravity Storm och Whispering a Prayer. Låtvalet är intelligent då de representerar olika delar av karriären och fungerar lite som en uppvärmning inför set två. Whispering a Prayer har för övrigt utvecklats över åren och visar att Steve Vai´s musik lever sitt eget liv och inte leveras kliniskt.

Andra set blir helt tillägnad albumet Passion and Warfare (1991). Det är fantastiskt roligt att höra låtar som aldrig spelats live tidigare, som Alien Waterkiss och Love Secrets. Passion and Warfare är en komplicerad platta med mycket pålägg, därför inte helt enkel att göra rättvis live. Några av låtarna är så pass komplicerade och svåra för honom att man riktigt ser hur han koncentrerar sig och pustar ut efteråt. Stycket Ballerina trodde jag inte ens gick att spela live om jag ska vara ärlig.

Då och då plockar han in andra gitarrister på storbild och låter dem spela med, bland annat Joe Satriani, John Petrucci och inte minst Frank Zappa med låten Stevie´s Spanking från turnén 82.

Passion and Warfare spelades in parallellt med Whitesnakes Slip of The Tounge och man kan höra likheterna och vibbarna om man lyssnar med det örat. Plattan var också det första steget in i en lite nedtonad experimentperiod  jämfört med första albumet Flexable (1984) där det gränsöverskridande helt tagit överhanden. Vai förklarar det själv med att han under denna period var extremt influerad av Frank Zappa. En grundinfluens som följt med hela karriären på ett eller annat sätt.


Med passion and Warfare slog Vai igenom ordentligt som en av de mest inflytelserika gitarristerna i historien och det var också en platta där han använde sig av Ibanez Jem och Universe, som han var med att utveckla och designa. Favoritgitarrerna, de flesta baserade på Jem7VWH, har lite olika bestyckning för olika uppgifter. Gitarrerna bär namnen EVO och FLO. Att han namngivit gitarrerna har från början att göra med att de prototyper Ibanez skickade honom under turné för att testa så likadana ut och ville kunna skilja dem åt i livesituationer. Bland annat handlade det om Jem777 DY som bar namnet "Moon" eller en annan av hans flitigt använda JEM7BRM kallad "MOJO". 
EVO fick namnet efter de pickuper man installerat, DiMarzio Evolution, i en av testgitarrerna. 

Numera är namngivningen mer eller mindre en gimmick. De två favoritgitarrerna till trots, EVO och FLO, så hittar vi nu ytterligare en som användes flitigt under gigget på Debaser i Stockholm. 



Gitarren har fått namnet XAVIA med samma sustainer monterad som FLO.  Sustainer är något Steve använder flitigt, och som möjliggör längre toner som påminner om "feedback".
Det kanske mest uppseendeväckande med XAVIA är att hela greppbrädan scaloperad, vilket är förvånande men i vissa stycken begripligt. Vai arbetar intensivt med sitt vibrato och en av uppsidorna med scaloperade band är just att det gör vibratot lite lättare. Jag kommer att återkomma till detta i ett inlägg längre fram. Volymkontrollen är tejpad, vilket enligt honom själv är för att lättare få grepp och för att han ska se den bättre i snabba moment.

När EVO kommer fram på scenen hittar vi en ny en detalj, nämligen TRUE TEMPERAMENT, som han förvisso haft tidigare på andra gitarrer, men att se det på EVO är lika förvånande som scaloperingen på XAVIA. Jag kommer förmodligen återkomma till detta med TRUE TEMPERAMENT i senare inlägg.

Sammanfattningsvis kan man säga att spelningen på Debaser innehöll en hel del finfina återblickar, en och annan låtmässig nyhet och framförallt intressant med allt det nya runt gitarrerna.

Steve Vai visar de som tvivlat att han vet var han ska ställa skåpet.

Tack Live Nation!

Betyg:
5 Zombies (5)



2 kommentarer:

  1. Nu blir jag väl uppsmiskad i kubik och kvadrat. Han är tråkig helt enkelt dock så gjorde han bra i från sig med Whitesnake. Han spelar nästan aldrig bra melodier, lika tråkig som en Bethoven symfoni vilka en del tycker är toppen(Jag spelar själv mkt klassiskt). John mcLaughlin är också ofta tråkig men när han bränner till så visar han var skåpet skall stå. Man kanske inte skall skriva så här negativt. Som jag tycker exempel på äkta känsla (smaken är som baken) Keith Richards, Johnny Winter, John McLaughlin, Keith Emerson, Oscar Peterson (pianist), J. S. Bach, Cornelis Wreesvijk. Okay då! Guthrie Govan (lite syntetisk). Jag blir väl tvungen att flytta utomlands med ett gäng upprörda beväpnade gitarrister efter mej.

    SvaraRadera
  2. Ha ha :) nej personlig smak är just personlig, tack för att du delade dina tankar :)

    SvaraRadera