söndag 1 mars 2015

John Levén om John Norums gitarrnörderi och Europes nya album War of Kings

Europes nya album "War of Kings",  som är inspelad i nya PangGaia Studios i Stockholm, släpps i morgon 2 mars. Albumet har producerats av Dave Cobb, som bland annat gjort Rival Sons och Chris Cornell. Det låter ruskigt bra den här gången, och man får en känsla av att de gjort precis som de själva velat göra och struntat helt i förväntningar från andra håll.

Första gången jag hörde talas om Europe var när de var med i Rock SM 1982 och vann hela skiten. Jag minns att jag fångades av John Norums gitarrspel. Grabben från Väsby, denna lilla förort som langat fram begåvade gitarrister mer än kanske någon annan plats i världen i sin storlek. Jag har följt Norum genom alla år sen dess och han är en av mina topp 5 gitarrister "all time". Varje ny platta där han medverkat har varit "julafton" för mig som boffar gitarrton som fort jag bara kommer åt. Album med John Norum garanterar närapå rakt igenom briljant gitarrspel, och War of Kings är sannerligen inget undantag.

Innan jag kommenterar gitarrgrejjerna på nya plattan så finns det en del saker att ha i bakhuvet när man läser det eller ännu hellre när ni lyssnar i morgon sen då.

Jag träffar John Levén för att bringa klarhet i en del frågor som i alla fall inställde sig hos mig när jag lyssnade. Och när jag ändå hade honom i närheten så passade jag på att fråga honom om basister är lika nördiga som gitarrister när det kommer till ton och instrument.

Plattan är väldigt "back to the roots" med inslag av "classic rock", nästan som en sublim hyllning till det ni vuxit upp med musikaliskt tänker jag?
- Ja vi har väl helt helt enkelt släppt loss influenser därifrån, jag har ju till exempel vuxit upp med Black Sabbath, Aerosmith, Deep Purple och Zeppelin och så vidare, det har vi ju alla i bandet.

Men det går aldrig över gränsen och blir till ett försök att plagiera hur de banden låter...
- Nej det låter fortfarande Europe, men det började lite redan på förra plattan Bag of Bones faktiskt.

Det är ännu mera bluesigt nu och känslan av er som en bandenhet är väldigt påtaglig...
- Vi har försökt att fånga oss som vi låter, när vi tex jammar i replokalen. Tidigare har vi satt trummor först och sen bas och gitarr och så vidare. Vi har liksom aldrig lirat tillsammans, och det är klart när man gör det blir det mer dynamiskt eftersom det händer saker när man spelar tillsammans med andra. Så det här är faktiskt live i studion rakt av.

Det svänger mer än nånsin...
- Ja jag tycker också det, och Ians trumspel är också mer dynamiskt och jammigt faktiskt. Mycket beror på Dave Cobbs inställning och pepp, han är verkligen "the real deal" som producent.

Ni har ju likt Opeth också valt att gå lite nya vägar musikaliskt än förväntat. Nnu är ni på den tredje vägen känns det som, först 80-talet, sen nedstämt ultratungt och nu mer bluesy classic rock. Är det tufft att göra de valen men hänsyn taget till fansens förväntningar?
- Ja man tappar ju en del fans men å andra sidan tillkommer nya och hellre det än att man fastnar i det som många band gör. Vi gör det här för att det är det roligaste vi vet och vill vi fortsätta med det så måste vi våga göra det på det sätt vi vill och inte som andra vill.

Man kan höra på inspelningen att "rummet" är tydligt närvarande...
- Ja och det var ett oprövat kort, vi skulle egentligen spelat in i Whales men så kom vi på att det var bättre att spela in hemma. Det blev i i princip klara samma dag som vi startade och vår inspelningstekniker fick avsluta matchningen. Jäkligt bra studio...

Har ni skrivit låtarna ihop, eller hur har det gått till den här gången?
- Ja det är lite utspritt överlag, jag har skrivit War of Kings med Joey och Hole in My Pocket och sen är det flera som vi skrivit alla tillsammans, så det är lite olika. En av låtarna "Nothin to ya" jammade vi fram i replokalen och Joey spelade in den på sin mobil och sen ringde han mig och sa typ: "kan du göra en demo på det här?" och skickade över en kort snutt.

När det kommer till bas så verkar basspelet vara mer närvarande i riffen än på tidigare plattor?
- Ja jo det stämmer och jag vet inte vad det beror på, men till stor del är det väl så att de här låtarna bjuder in till det och att vi spelat in allt "live i studio", det plockar nog fram det bästa ur oss alla.

Är du lika nördig när gäller basgrejer som gitarrister är?
- Nej faktiskt inte, även om jag har många pedaler och så. Men så fort jag kopplar in en pedal så lider ljudet direkt av det tyvärr. Jag vet inte vad det är men det är nånting som händer med grundtonen.

Vad kör du på för grejer?
- Så jag kör en Mesa 400 Plus med 12 feta rör som jobbar hårt och en Ampeg högtalare. Jag har kört det sen vi startade igen på 90-talet. Sen har jag 5-6 Sandberg basar byggda efter mina önskemål och jag kör dem rakt in och inget annat. Jag är inte sån som ändrar ljud hit och dit och så utan jag har ett ljud och det gäller.

Jag måste också fråga dig en sak, är John Norum lika nördig när det gäller gitarrljud som alla säger?
- Han måste vara värst av dem alla. I lördags skulle vi repa inför turnén och vi var där hela dagen och vid 22 på kvällen var John nöjd med sitt gitarrljud, och då var det dags att åka hem. Men dagen efter var det ju färdigställt, man får se det så.

Man måste ha tålamod med gitarrnördar, nu menar jag nördar ur ett positivt perspektiv?
- Ha ha ha... Oh ja Oh ja... men det har man, gitarrljudet blir ju grymt när han är klar och det är viktigt. Han är otroligt seriös med sitt ljud, bland annat så kan han  under ett gig komma på att det nog är en bra idé att byta ett rör i förstärkaren och så kliver han själv bakom och byter det. Vi kallar honom för rörmokarn....

Jag ska hälsa honom det i morgon när jag ska prata med honom ;)
- Ha ha ja gör det....


Tack för att du tog dig tid för Gitarrzombien....
-. Tack själv...


WAR OF KINGS 
(Out of a guitar perspective)

War of Kings
Ödesmättad tung rak classic rock med "inte jätte gainad gitarr" och partier med avrullad gitarr och lite mudulation (vibe). Solot är wha moddigt och precis så Norumskt man är van vid. Fantastiskt vibrato. Twinguitars i slutet. Gissar att det är det vita V:t.... kan ha fel...

Hole in My Pocket
Wha Wha riff i upptempo och dämpad rockgitarr i versen. De mer eller mindre öppna markeringsackorden i förrefrängen har en fantastiskt fin gain med stor strängseparation men ändå tät och fin. Solot är wha-wha-rockenroll-style på hals och stallmick och det formligen gnistrar. Snyggt slut på solot där vibratot äter sig in och lämnar över till refrängen....

The Second Day
Tung lågtempolåt som svänger och gitarren finns där med en grym strängseparation i versen, och i refrängen understödjer den helheten på en naturligt sätt. Den bara ligger där och bygger atmosfär tillsammans med ett väldigt snyggt trummlir av Ian, aldrig hört honom spela sy dynamiskt.
Solot har en Fuzz i sig, ovanligt för Norum, men han hanterar det som han aldrig gjort nåt annat. Melodiskt och väldigt avspänt.

Praise You
Återigen en dynamiskt präglad låt där gitarren subtilt understödjer i riff, vers och refräng. det är väldigt väldigt bluesigt och låter som en Strata ska, förmodligen Gary Moores gamla strata. Solot är bara helt fantastiskt fint, det går från avrullat till nästan rent gainat mot slutet. Norum i sitt ässe när det kommer till tonhantering....

Nothing To Ya
Börjar med Fuzzgitarr i ett Sabbath-influerat riff som som svänger som bara den. Det här kommer gå hem live! Ingen traditionell Europe låt på ett sätt, men verkligen intressant soundmässigt. Fuzzen är grym. Solot är också udda och det låter som Flanger och Wha Wha. I braket efter solot blåsigt och fina fills. En klassiker!

California 405
Tydligt Purple influerad låt med ett tydligt 70-tals gung. Återigen fantastiskt gitarrljud ur Norums JCM800.... Solot som är melodiöst och väldigt fint avvägt tar låten till en ny spännande historia....

Days of Rock n Roll
Upptempolåt med ett riff i UFO-stil med ett svängigt rock n roll pompa pompa. En låt som kommer äga på festival i sommar.... Solot följer melodin och är väldigt avskalat med snygga vibraton och behöver inte vara mer än så i en sån här låt.

Children of The Mind
Groove! Jag undrar vad han kör för pedal i kompet.... Spännande riff i partiet innan solot, som sen rivs loss i riktigt Norumsk stil. Alltså dessa vibraton....jag dör... Roligt med ett riktigt replokalsslut också....

Rainbow Bridge
Återigen en spännande låt med backspegeln på bakåt, och som det svänger... Solot är grymt med massor finesser och börjar lite Blackmore och sedan tar det Norumska över med hans speciella sätt att hantera melodier.

Angels (With Broken Hearts)
Lugn bluesig låt med snygg halsmickgitarr på rent. Väldigt mjukt och känsligt gitarrspel. Väldigt fina penta-licks mellan vers och refräng med precis lagom stereo-delay som sätter lite känsla utan att vara alltför närvarande. Solot är bara hur fantastiskt som helst, och visar tydligt på hur bred Norum är, inget överspel bara rätt och slätt in i vebon...

Light Me Up
Groovy igen, förmodligen bra livelåt. Det svänger och det hörs att de har kul. Gitarren låter sprucken på ett coolt sätt, nästan som en lågt ställd Fuzz men jag vet inte. Det kan vara nåt annat också.
Solot, återigen väldigt bluesigt, sitter som en smäck och varvas mellan hals- och stallmick och wha. Här visar Norum på hela sin bredd. Top Notch !

Vasastan
Instrumental till en början med fint volympedalspel över keyboard. Klassiskt i samma historiska nisch som Gary Moore brukade göra men här mer en Odysee över Norums fantastiska vibrato och tonhantering över lag. Vackra melodibilder som tillsammans ramar in det han är mästare på på, nämligen låta gitarren tala sitt eget språk.

Hidden Track ?
War of Kings tonas in som en fin avslutning....

Betyg:
10 Zombies (5)







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar