söndag 22 mars 2015

Fender Stratocaster American Standard 1996 & radius part II

Artikeln jag skrev häromdagen om Fender Stratocaster Road Worn omfattade bland annat "radius", på svenska radie, det vill säga rundningen på greppbrädan, och att det är skillnad på vintage strator och de mer moderna. Läs den artikeln innan ni läser vidare för att få hela bilden. Eftersom jag snöade in rätt hårt på detta så fortsätter jag nu med de mer moderna stratorna som började skeppas i början av 1980-talet, och mer fokuserat efter 85 då företaget lämnade sin CBS-era med sviterna efter en period stämplat dem med ett rykte av "sämre kvalitet". 

Skälet till denna förändring rent konstruktionsmässigt, om vi begränsar oss till just radius nu, stavas spelbarhet. Men ändrade till en plattare greppbräda (9,5")  som underlättade fingerspel men det fanns också ett annat och kanske viktigare skäl. De som spelade mycket solospel och bände mycket upptäckte att tonen plötsligt dog i vissa situationer på en vintage hals (7,25") och i synnerhet vid låg stränghöjd. Fenomenet kallas "freting out" och genom att öka radien på brädan minimerade man detta.
Om man tänker att låg radius liknas vid att bandet, som i allmänhet följer samma mönster som greppbrädan, ser ut som en kulle så innebär det att om du tex bänder strängarna E eller B kraftigt så åker strängen "uppförsbacke" på banden. Det som då händer är att strängen, en bit längre upp på halsen (mot kroppen), touchar toppen av respektive "kulle" och tonen dör då givetvis. Det pratas ofta om detta fenomen när det kommer till vintage strator men jag tror man måste ha lite förståelse för fysiken här och från vilken tid de kommer och hur man spelade då. De som upplever problem med "fretting out" har förmodligen antingen en feljusterad gitarr eller att de helt enkelt har fel gitarrmodell. Med feljusterad menar jag exempelvis för låg stränghöjd eller att alla strängar har samma "höjd" eller kanske slitna bandstavar.

En vintage strata med 7,25" radius måste ha tillräcklig stränghöjd, för har du för låg stränghöjd ökar risken för just "fretting out". När vi pratar om bändningar och 7,25" radius så är det stora bändningar över 11-12e band vi talar om. Ett vanligt vibrato ska en korrekt justerad vintage strata såklart klara av utan problem. Många bluesgitarrister har spelat 50-tals Telecasters med 7,25" hur länge som helst och Yngwie bänder som en galning på sina med 7,25", men å andra sidan har han ganska hög stränghöjd, eller "action" som en del väljer att kalla det. Vill du ha väldigt låg stränghöjd? Välj en annan gitarr med högre radius, det är är helt enkelt olika typer av greppbrädor och har därmed helt olika förutsättningar.

I slutet av 80-talet (88/89 tror jag) gick Fender över till 9,5" radius, man kan kalla periodskiftet som följde CBS era. Jag återkommer till CBS i ett inlägg snart, så glöm det just nu. Fender hade experimenterat med 12" radius några år innan men vänt den vägen ryggen. 9,5" ansågs vara en bra kompromiss utan att göra våld på sitt arv från 60-talet. De flesta standardmodeller sen dess har, vad jag vet, radius 9,5" och det var ett direkt svar på marknadens krav från rockgitarrister som upplevde "fretting out" som ett problem och på att andra märken började vinna mark med sina betydligt högre radius. Senare kom "compaound radius" som hade hög radie vid huvudet längs ned låg radie för solospel, en kompromiss helt enkelt. Vi lämnar det för nu.

Fender Stratocaster American Standard 1996
Häromdagen kom jag över en Stratocaster American Standard 1996, ingen märkvärdig gitarr på något sätt men lite kul ändå att jämföra med min Road Worn. Fender började kalla Stratorna Standard 1982 och 1986 för American Standard. Hade med att göra att under den tiden också börjat tillverka i Mexico och i Japan.

1996 fyllde Fender 50 år och man hade ett jubileum där man bland annat gav ut en serie gitarrer som "50th Anniversary". Serien omfattade 2500 instrument. Man var så glad över sin födelsedag så man satte även en klisterlapp på i stort sett alla gitarrer man tillverkade.

Den här är förmodligen en sen 1995 för den fick etiketten "50th Anniversary", som alla som gick iväg under 1996, och den är därför att betrakta som en 1996 model. Serienummret börjar med N5xxxx, de från 2000-talet börjar sina serienummer med Z.

Efter 2000 döpte man om dem till Standard Series för att sedan efter mindre uppdateringar återinföra namnet American Standard 2008.

Det är blir tydligt att det rör sig om moderniserad konstruktion jämfört med "Vintage 60". Halsen är lite annorlunda med en mer modern C-shape och framförallt greppbrädan med sin 9,5" radius (radie på svenska).

Stallet uppgraderades till "American Standard Tremolo" och stämskruvarna är mer robusta, Fender American Standard (cast/sealed). Mickarna är av typen alnico 5 magneter och låter väldigt bra och kan ställas genom 5-vägsomkopplaren.

American Standard är som i princip alla lite mer påkostade noggrant tillverkade Strator, som justerats korrekt, väldigt lättspelad. När allt kommer omkring är det ju en ganska basic konstruktion som hela konceptet bygger på. Därför blir finish, träval, konsistens i tillverkningen och detaljer i arbetet avgörande och det kan naturligtvis skilja mellan olika exemplar och årgångar.

Faktum är att konstruktionens enkelhet och "konsistens" var en idé Leo Fender hade ända från början. Än idag kan man faktiskt byta halsar och kroppar närapå hej vilt och de passar, bortsett från CBS-eran då man av kostnadsskäl bytte från 4 bultar i halsfästet till 3.

Slutomdöme
Fender American Standard Stratocaster är ett solitt och roligt instrument att spela på. Nothing more to say... Sedan älskar jag färgen, Olympic White...som ju är gul egentligen...bara en sån sak...

Betyg:
5 Zombies (5)



3 kommentarer:

  1. Hej! Det ska bli intressant att läsa om CBS- era framledes

    SvaraRadera
  2. Mikael Abrahamsson22 mars 2015 22:36

    Jag är inne på min tredje splitter nya American Standard. De 2 första var jag tvingad att lämna tillbaka pga att de ej gick att justera. Fret Buzz om du inte skruvade stall och sadlar i topp och släppte truss roden så de blev ospelbara. Den trdeje jag har nu orkar jag inte skicka tillbaka. Problemet fel halsvinkel från fabrik! Jag har själv gjort ett heltäckande shims av trä. Framkant hals, 0,9 mm för att sedan kilslipas till i princip 0 mm i bakkant. Först nu kan jag få till vettig relief med nästan rak hals. Jag tycker ärligt talat att det är skit! Gitarren kostar ju nästan 18.000 kronor. När jag orkar ska jag skriva till Fenders huvudkontor och framföra mina synpunkter. MIJ och MIM är kvalitetsmässigt 10 ggr bättre. Med vänlig hälsning Mikael Abrahamsson

    SvaraRadera
  3. Det låter asjobbigt, från vilka år är gitarrerna?

    SvaraRadera