Nalle Påhlsson Therion och Gretsch G613MY

Nalle Påhlsson hämtar upp mig i regnet utanför mitt hus med sin bil och vi åker hem till hans lägenhet för att prata gitarrer, gitarrister, nya soloprojektet och förstås Therion, som han spelat bas med de senaste 7 åren. Therion ska snart ut på turné i Sydamerika och i veckan startar repetitionerna. Vi lyckas ändå hitta en tid att ses.

Nalle har varit med länge nu. Han har lirat med och producerat Niclas Wahlgren, turnerat med Pugh Rogerfeldt, lagt bas på Easy Actions andra platta "That Makes One", varit medlem i Treat, spelat med Brian Robertson på hans soloplatta 2011, kompgitarrist i AB/CD och numera då fast medlem som basist i Therion.

Han känner allt och alla i musikbranschen, även om det "uppväxande släktet håller på att ta över mer och mer". "Helt naturligt", säger han när vi kliver ur bilen på väg mot lägenheten för intervjun.

Vi kliver in i ett rum fyllt av KISS-prylar från golv till tak, ett regelrätt kommande KISS-mausoleum skulle man kunna säga, eller en KISS-shop kanske? Där finns 100-tals dockor, planscher, muggar, en yxbas och till och med ett par Gene-monsterskor.

Utöver det hänger det basar och gitarrer på väggarna om vartannat och det är ingen tvekan om att Nalle lever för sin musik och sina instrument. Han är mest känd som basist, men det som kanske inte är så känt är att Nalle är en riktigt tight kompgitarrist.

Hur började du lira från första början egentligen?
- Jag började faktiskt spela gitarr, på brorsans gamla Bjärton, när jag var ung grabb. Sen blev det bas, eftersom det egentligen passade min personlighet bättre, säger Nalle.

I rummet finns även en hemmastudio med en Hughes & Kettner rörförstärkare stående på golvet som line-kopplats rakt in i datorn via simulerade högtalare i en annan dator. Här spelar han ständigt in nya idéer till olika projekt.

- Det blir hur bra gitarrljud som helst. Jag är ingen prylnörd på det viset, det som låter bra är bra, säger han och lägger in en prilla

I hemmastudion snickrar han just nu låtar till egna soloprojektet, en platta med melodisk rättfram hårdrock med influenser från 70- och 80-tal. På plattan spelar många av hans polare,  bland annat Ian Haughland från Europe på trummor. På gitarrsidan hittar vi Pontus Norgren Hammerfall, Stefan Bergström Skintrade, Fredrik Åkesson Opeth och förhoppningsvis kommer också Kee Marcello och Christian Vidal ex Therion att lägga några spår.

- Det vore kul om jag även fick med John Norum, men vi får se.

Jag får höra ett solo som Kristian Niemann lagt, och det låter riktigt spännande.

Det låter som det kommer bli lite av en gitarrplatta?
- Ja det kan man faktiskt säga. Rak framåt gitarrbaserad rock, helt olikt Therion. Jag spelar kompgitarr men också en del Ace Frehley-licks som jag är rätt stolt över faktiskt. 

Om du skulle beskriva plattans musikaliska inriktning?
Inspirationen kommer från sånt jag vuxit upp med, du vet Kansas, Foreighner, Journey blandat med tuffare AC/DC kan man säga. 

Är det mer du än Therion?
- Ja det är det men samtidigt är Therion ett fantastiskt band att spela med. Visst är det en del konstiga saker ibland men också musikaliskt väldigt vågat och spännande. Senaste plattan är ju till exempel en coverplatta på gamla franska låtar blandat med operasång. I början var jag väldigt skeptisk men efterhand fattade jag vad Christofer (Johnsson) ville med den nya plattan. Therion har alltid bytt spår med jämna mellanrum. 

Hela grejen med Nalles intresse för enkel och samtidigt mer komplicerad musik blir begriplig när jag ser att Nalle satt upp en gammal biljett från en konsert med Frank Zappa 1974 på kylskåpet.

Vilka är dina favoritgitarrister?
- Jag gillar egentligen komgitarrer mer än det där fladdret faktiskt. Att stå längst bak vid trummorna och bara fläska på och bygga plattformen år sologitarristen, det är min grej. Jag gillar Rick Parfitt och Malcolm Young men också Mick Jones. Sen måste jag ju säga Ace Frehley på 70-talet innan han söp sönder sig. Men framförallt gillar jag Malcolm Young. Mer rockkomp än så blir det inte.

Man förstår att det inte är en tillfällighet att det ligger en Gretsch Malcolm Young signature på sängen.

Hur kom det sig att du köpte Gretschen?
- Det var för 10 år sen. Jag visste att det fanns en begagnad tillgänglig men jag tyckte den var alldeles för dyr så jag kunde inte köpa den. Men sen fyllde jag 40 och fick lite pengar i födelsedagspresent av mina föräldrar, så jag köpte jag den i alla fall. Jag har den i bandet AB/CD som spelar AC/DC-tributes. 

Gitarren är nedstrippad och det känns att den är gjord för tjocka strängar, nu sitter det 011 på men Young kör 014 sägs det. Den är dessutom väldigt lätt eftersom den är ordentligt "chambered" (urgröpt inuti), och därför mycket lätthanterad. Micken är en singel FilterTron med två rattar, en för volym och en för ton, som sitter mycket praktiskt placerade. Volymen längst fram och tonen bak.

Det handlar om en riktigt riffsprakande gitarr detta och man kan enkelt föreställa sig att en som Malcolm Young har den som sin absoluta favorit. Från början är det en Gretsch Jet Firebird. Man kan se den på Ballbreaker live in Sidney från 1996 (finns på YouTube), men där med lite annorlunda bestyckning än den signature som sen gavs ut med namnet G613MY. Bokstäverna MY står så klart för Malcolm Young. Signaturen finns i två varianter, en enmickad och en med två FilterTron-mickar.

Längst uppe vid sadeln ser det lite udda ut, liksom som ett "extraband". Det kallas Zero Fret och har samma funktion som sadeln, nämligen att säkerställa att avståndet är rätt i höjd i förhållande till de övriga baneden, och det är därför lite högre än övriga band. En sadel behövs i alla fall, bland annat för att avståndet mellan strängarna blir korrekt. Somliga upplever zero-fret begränsande eller att det blir rassel när bandet slits, men på Nalles är det dock inga problem. Eftersom zero-fret är i metall så påverkar det tonen också, den blir lite hårdare än med vanlig sadel med tex ben eller plast.

Gitarren är väldigt lättspelad och har en förvånande tight botten, framförallt med tanke på att den är så lätt och det låter en hel del AC/DC om den. Halsen och kroppen är i Mahogny, greppbrädan i Ebenholtz. 24,6 scale och 22 band, badass six-saddle wraparound stall och die-cast stämmisar. Riffar du "For those about to rock" så känner du absolut igen den där karakteristiska Malcolm-attacken.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

Du har inte funderat över att köra mer gitarr?
- Det kan faktiskt hända att jag kommer spela kompgitarrer på Therions nästa platta. Christofer hörde några av mina inspelningar och frågade vem det var som lirade kompgurorna. "Det är jag" sa jag naturligtvis. Sen ville han att jag skulle komma ut till honom och lira gitarr på några demos. Efter det sa han "Varför har du inte talat om för mej att du är den bästa kompgitarristen i bandet?".  Sen sa han att jag förmodligen kommer lägga en del på den nya plattan.

Nu väntar turné i Sydamerika, hur känns det?
- Ja vi kommer påbörja repetitionerna nu och sen sticker vi dit och är inte hemma igen fören i juni till Sweden Rock. Therion är hur stora som helst i Bolivia och Brasilien, så stora att vi tas emot på flygplatsen med banderoller och sånt. Helt bizzart faktiskt. Men förstås roligt.

Lycka till då, och vi kan följa dina äventyr på din blogg på Rocknytt.net va?
- Ja precis, jag bloggar från hela turnén. 

Tack för att du tog dig tid till Gitarrzombien.
- Tack själv.





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM