Gibson Flying V 1991 och "Flying V grundkunskaper"
Igår fick jag fatt i en Gibson Flying V från 1991. Jag har sökt ett V från Gibson ett bra tag nu, men de flesta som kommit i min väg har antingen varit på tok för dyra eller alldeles för dålig kvalitet. Som ni kanske vet så Gibson Flying V var när den kom ansedd som ett skämt. Ett pretentiöst futuristiskt experiment där tankarna gick till en rymdraket med strängar snarare än gitarr.
Ted McCarty lanserade idén 1957. 1958 när de första Flying V Korina skeppades så såldes 98 exemplar, sedan stängde man tillverkningen, en stor besvikelse naturligtvis. Den totalfloppade, precis som syster "Explorer", som bara sålde 36 exemplar. Tanken med den var att visa marknaden att man inte var ett traditionellt företag. Att man hade visioner. Visioner som var 25 år före sin tid skulle det visa sig. Och dessutom visioner man sedan var mer än försiktig med, och är det något man sällan förknippar Gibson med, med vissa undantag, så är det just innovation och mönsterbrytande.
Det dröjde 11 år innan man vågade pröva igen men den utskrattade formen. De flesta som var ute tidigt i den hårdare blues och rockssvängen har någon kört den Flying V, och främst den som lanserades 1967, som från början hade ett svaj och ett spetsigt huvud. Eller så har de kört någon ur den den första reissue kom redan 1969, där huvudet var lite rundare och bortplockat svaj. På grund av det illa fungerande varumärket som Flying V utvecklade vid första lansering så var de inte heller nu så värst populära för den breda massan. Ännu långt in på 70-talet, även om försöljningen tog lite fart i och med att Hendrix och Johny Winter använde den, så var de faktiskt ganska billiga på andrahandsmarknaden.
Numera är den inte bara accepterad, utan tvärtom mycket åtråvärd och det har den hårdrocksvågen på 80-talet att tacka för. Den som etablerade den i den hårdare genren var tveklöst Michael Schenker, men också Judas Priest, Scorpions, Randy Rhoads och senare Kirk Hammett i Metallica. Alla har har de så klart dragit sitt strå till stacken i återupprättandet av denna coola skapelse.
Albert King som spelade Vs lär ha sagt att "det var de enda gitarrerna jag hade råd med eftersom ingen ville ha dem". Och lite så var det, de fattiga rockarna hade dessa inom räckhåll för plånboken.
En andra svärm reissues kom 74-83 och 1989 kom en tredje batch reissues, det är ur den mitt exemplar kommer. Fortfarande hög kvalitet och rimliga i pris även om de så klart numera klättrat upp i den något högre prisklassen.
Ingen regel utan undantag dock, år 2000 gavs det ut en liten upplaga historiskt exakta reissues med svaj och humbuckers med kåpor. Betydligt dyrare och mer betraktade som samlarobjekt idag.
67 resissue "Faded"
Den finns en förvillande lik reissue med beteckningen "Faded", som riktade sig mot instegsmarknaden. Den kom första gången 2002. En udda fågel som förvirrar mer än den tillför faktiskt. Finishen tycker jag är i det närmaste ointressant, det känns billigt och spelmässigt ospännande. Det är väl inga större fel på den egentligen, men de har vissa kompromisser, eller brister om man så vill, som faktiskt gör den mindre intressant som instrument. Men detta ska ses som att just är "instegsserier" för de som vill upp ett hack från den allra första julklappen. Man märker dock tydligt skillnad jämfört med "Standard". Det första är att den känns mer eller mindre vek och allmänt tunn i både ljud och gestaltning.
Det som bland annat skiljer den mot en "standard" är att den är "chambered", dvs urgröpt, för viktens skull. Något en del gillar också när det gäller Les Paul Faded. Men i fallet Les Pauls så finns ju ett argument eftersom dessa väger betydligt mer. Här fattar jag det inte då V inte alls är en tung gitarr i grunden, och tyvärr påverkar det också tonen en hel del. Men å andra sidan är detta med ton en smaksak, det finns de som gillar Faded just av det skälet. I övrigt är det samma specs, bortsett från att de är mer eller mindre obehandlade i träet istället för lackad i "glossy".
Att lacka en gitarr tar, vad jag förstått, ytterligare en produktionsdag, och gitarren blir därför lite dyrare. I jakten på att sänka kostnader så justerar man också sällan gitarrerna ordentligt, intoneringen brister och man hittar konstiga stränghöjder titt som tätt. Inget som inte går att rätta till på egen hand naturligtvis, men irriterande detaljer eftersom de ändå kostar en del pengar om man inte vill göra det själv. Värre är att elektroniken och lödningsarbetet många gånger kan vara slarvigt utfört. På "Faded" är greppbrädan gjord av Baked Maple, som är något billigare trä att värmebehandla än Rosewood. Spelmässigt är det svårt att avgöra om Baked Maple är sämre eller inte, jag skulle säga att nära på omöjligt att avgöra i blindtest, även om färgnyansen skiljer.
"Faded" är av ovan angivna skäl betydligt billigare i butik. En ny kostar 889 dollar (listpris Gibson) medan en "standard" går ut för ca 1200 dollar. I butik i Sverige har jag sett "Faded" gå på mellan 5700 - 7500 kr. Standard har jag inte sett på länge i butik faktiskt faktiskt, kanske har de utgått tillfälligt.
67 reissue "Standard"
Den jag köpt är alltså en 1991 reissue på 67an. Originalet kom egentligen kom redan 1966 men bara i ett fåtal just det året. Den stora batchen såldes 1967, så därför fick den heta 67. Mitt exemplar är alltså ur den tredje reissues-serien som kom 1989 och framåt. Det verkar som om reissues skiljer sig mellan årgångar, ju tidigare de är tillverkade ju bättre hantverk och ju bättre är de spelmässigt. Det är som att Gibson vissa år tullar på kvalitet eller så är det träpartiernas kvalitet som skiljer sig. Detta gäller egentligen alla modeller och på sikt riskerar de därför att tappa trovärdighet. De butiksnya Vs jag testat känns "tafatta" och svårspelade. Jag testade också ett svindyrt V i en butik härom veckan som i princip var så dålig att jag ställde den ifrån mig direkt. En gitarr för över 20 000 kr kräver att känslan motsvarar förväntningarna. Jag tror att det just är detta med kvalitetsbrister som gjort att Flying V uppfattas olika genom alla år.
Men den jag plockade upp igår var i ett väldigt fint skick, en ding på huvudet och lite skavanker här och där. Man får räkna med det eftersom dom där vingarna har en förmåga att slå i saker i ens väg.
Specs 1991
Mahogany Body
Mahogany Neck
Tune-O-Matic stall
496R pickup (stall)
500T pickup (hals)
2 volymrattar och en ton
3 vägsswitch
60-hals med slim-tappered contour
Rosewood greppbräda
Svart med vitt plektrumskydd
Att notera är att nyare "reissues" från 2012 och framåt har träslaget Granadillo i greppbrädan, som anses vara i klass med Indian Rosewood. Detta beror på att Rosewood numera är utrotningshotat och att tillgången därför är begränsad. Granadillo verkar inte alls vara ett sämre träval än Rosewood, tvärtom visar diskussionerna på olika forum. Det verkar vara ett bra substitut när det gäller träets tonegenskaper. Granadillo är stenhårt och ger en hård ton i anslaget enligt vad som sägs.
Spelbarhet
Mitt exemplar, med Rosewood, spelar bra och den slimmade halsen möter upp fantastiskt fint. Som med många Vs kan man med fördel gå upp i strängtjocklek, särskilt om man upplever dem alltför lättspelade.
Det är inget rassel i strängarna, halsen rak och det är är bra tryck i mickarna. Stallmicken har en riktigt bra gain och stallmicken, som också den är rätt kraftig, återger ett runt och fint bluezy sololjud.
Caset till min 91a är original och fint slitet med klassisk rosa vadering inuti, det gör att det känns påkostat och lyxigt.
Jag gillar särskilt tyget man lägger över gitarren innan man stänger locket. Även om du har locket öppet så skyddas gitarren från direkt solljus, vilket är en fördel.
Det är en grandios känsla att lägga ner gitarren i ett riktigt fint case, som tar hand om den mellan giggen eller repen.
Verdict
Jag kan verkligen rekommendera Gibson Flying V reissues -67, gärna de tidiga från 90-talet. Undvik "Faded" och framförallt provspela dem, eftersom de skiljer sig ganska mycket mellan individer och årgångar.
Beggade Gibson Flying V reissues går på mellan 8000-12000 på blocket, i synnerhet de som är från tidigt 90-tal eller ännu hellre tidigt 80-tal. En nyare reissue, typ 2005, kan man nog få för runt 5000-6000 spänn skulle jag tro.
Betyget blir högt på denna 67- reissue från 1991, men det säger å andra sidan inget om Vs generellt. Det säger bara att denna från 1991 är bra. Min personliga reflektion är att man ska vara försiktig med de nyare, de är helt enkelt sämre.
Betyg:
5 Zombies (5)
Tack till Nysse Nyström för inspiration och faktatillskott i detta inlägg.
Ted McCarty lanserade idén 1957. 1958 när de första Flying V Korina skeppades så såldes 98 exemplar, sedan stängde man tillverkningen, en stor besvikelse naturligtvis. Den totalfloppade, precis som syster "Explorer", som bara sålde 36 exemplar. Tanken med den var att visa marknaden att man inte var ett traditionellt företag. Att man hade visioner. Visioner som var 25 år före sin tid skulle det visa sig. Och dessutom visioner man sedan var mer än försiktig med, och är det något man sällan förknippar Gibson med, med vissa undantag, så är det just innovation och mönsterbrytande.Det dröjde 11 år innan man vågade pröva igen men den utskrattade formen. De flesta som var ute tidigt i den hårdare blues och rockssvängen har någon kört den Flying V, och främst den som lanserades 1967, som från början hade ett svaj och ett spetsigt huvud. Eller så har de kört någon ur den den första reissue kom redan 1969, där huvudet var lite rundare och bortplockat svaj. På grund av det illa fungerande varumärket som Flying V utvecklade vid första lansering så var de inte heller nu så värst populära för den breda massan. Ännu långt in på 70-talet, även om försöljningen tog lite fart i och med att Hendrix och Johny Winter använde den, så var de faktiskt ganska billiga på andrahandsmarknaden.Numera är den inte bara accepterad, utan tvärtom mycket åtråvärd och det har den hårdrocksvågen på 80-talet att tacka för. Den som etablerade den i den hårdare genren var tveklöst Michael Schenker, men också Judas Priest, Scorpions, Randy Rhoads och senare Kirk Hammett i Metallica. Alla har har de så klart dragit sitt strå till stacken i återupprättandet av denna coola skapelse.
Albert King som spelade Vs lär ha sagt att "det var de enda gitarrerna jag hade råd med eftersom ingen ville ha dem". Och lite så var det, de fattiga rockarna hade dessa inom räckhåll för plånboken.
En andra svärm reissues kom 74-83 och 1989 kom en tredje batch reissues, det är ur den mitt exemplar kommer. Fortfarande hög kvalitet och rimliga i pris även om de så klart numera klättrat upp i den något högre prisklassen.
Ingen regel utan undantag dock, år 2000 gavs det ut en liten upplaga historiskt exakta reissues med svaj och humbuckers med kåpor. Betydligt dyrare och mer betraktade som samlarobjekt idag.
67 resissue "Faded"
Den finns en förvillande lik reissue med beteckningen "Faded", som riktade sig mot instegsmarknaden. Den kom första gången 2002. En udda fågel som förvirrar mer än den tillför faktiskt. Finishen tycker jag är i det närmaste ointressant, det känns billigt och spelmässigt ospännande. Det är väl inga större fel på den egentligen, men de har vissa kompromisser, eller brister om man så vill, som faktiskt gör den mindre intressant som instrument. Men detta ska ses som att just är "instegsserier" för de som vill upp ett hack från den allra första julklappen. Man märker dock tydligt skillnad jämfört med "Standard". Det första är att den känns mer eller mindre vek och allmänt tunn i både ljud och gestaltning.
Det som bland annat skiljer den mot en "standard" är att den är "chambered", dvs urgröpt, för viktens skull. Något en del gillar också när det gäller Les Paul Faded. Men i fallet Les Pauls så finns ju ett argument eftersom dessa väger betydligt mer. Här fattar jag det inte då V inte alls är en tung gitarr i grunden, och tyvärr påverkar det också tonen en hel del. Men å andra sidan är detta med ton en smaksak, det finns de som gillar Faded just av det skälet. I övrigt är det samma specs, bortsett från att de är mer eller mindre obehandlade i träet istället för lackad i "glossy".
Att lacka en gitarr tar, vad jag förstått, ytterligare en produktionsdag, och gitarren blir därför lite dyrare. I jakten på att sänka kostnader så justerar man också sällan gitarrerna ordentligt, intoneringen brister och man hittar konstiga stränghöjder titt som tätt. Inget som inte går att rätta till på egen hand naturligtvis, men irriterande detaljer eftersom de ändå kostar en del pengar om man inte vill göra det själv. Värre är att elektroniken och lödningsarbetet många gånger kan vara slarvigt utfört. På "Faded" är greppbrädan gjord av Baked Maple, som är något billigare trä att värmebehandla än Rosewood. Spelmässigt är det svårt att avgöra om Baked Maple är sämre eller inte, jag skulle säga att nära på omöjligt att avgöra i blindtest, även om färgnyansen skiljer.
"Faded" är av ovan angivna skäl betydligt billigare i butik. En ny kostar 889 dollar (listpris Gibson) medan en "standard" går ut för ca 1200 dollar. I butik i Sverige har jag sett "Faded" gå på mellan 5700 - 7500 kr. Standard har jag inte sett på länge i butik faktiskt faktiskt, kanske har de utgått tillfälligt.
67 reissue "Standard"
Den jag köpt är alltså en 1991 reissue på 67an. Originalet kom egentligen kom redan 1966 men bara i ett fåtal just det året. Den stora batchen såldes 1967, så därför fick den heta 67. Mitt exemplar är alltså ur den tredje reissues-serien som kom 1989 och framåt. Det verkar som om reissues skiljer sig mellan årgångar, ju tidigare de är tillverkade ju bättre hantverk och ju bättre är de spelmässigt. Det är som att Gibson vissa år tullar på kvalitet eller så är det träpartiernas kvalitet som skiljer sig. Detta gäller egentligen alla modeller och på sikt riskerar de därför att tappa trovärdighet. De butiksnya Vs jag testat känns "tafatta" och svårspelade. Jag testade också ett svindyrt V i en butik härom veckan som i princip var så dålig att jag ställde den ifrån mig direkt. En gitarr för över 20 000 kr kräver att känslan motsvarar förväntningarna. Jag tror att det just är detta med kvalitetsbrister som gjort att Flying V uppfattas olika genom alla år.
Men den jag plockade upp igår var i ett väldigt fint skick, en ding på huvudet och lite skavanker här och där. Man får räkna med det eftersom dom där vingarna har en förmåga att slå i saker i ens väg.
Specs 1991
Mahogany Body
Mahogany Neck
Tune-O-Matic stall
496R pickup (stall)
500T pickup (hals)
2 volymrattar och en ton
3 vägsswitch
60-hals med slim-tappered contour
Rosewood greppbräda
Svart med vitt plektrumskydd
Att notera är att nyare "reissues" från 2012 och framåt har träslaget Granadillo i greppbrädan, som anses vara i klass med Indian Rosewood. Detta beror på att Rosewood numera är utrotningshotat och att tillgången därför är begränsad. Granadillo verkar inte alls vara ett sämre träval än Rosewood, tvärtom visar diskussionerna på olika forum. Det verkar vara ett bra substitut när det gäller träets tonegenskaper. Granadillo är stenhårt och ger en hård ton i anslaget enligt vad som sägs.
Mitt exemplar, med Rosewood, spelar bra och den slimmade halsen möter upp fantastiskt fint. Som med många Vs kan man med fördel gå upp i strängtjocklek, särskilt om man upplever dem alltför lättspelade.
Det är inget rassel i strängarna, halsen rak och det är är bra tryck i mickarna. Stallmicken har en riktigt bra gain och stallmicken, som också den är rätt kraftig, återger ett runt och fint bluezy sololjud.
Caset till min 91a är original och fint slitet med klassisk rosa vadering inuti, det gör att det känns påkostat och lyxigt.Jag gillar särskilt tyget man lägger över gitarren innan man stänger locket. Även om du har locket öppet så skyddas gitarren från direkt solljus, vilket är en fördel.
Det är en grandios känsla att lägga ner gitarren i ett riktigt fint case, som tar hand om den mellan giggen eller repen.
Verdict
Jag kan verkligen rekommendera Gibson Flying V reissues -67, gärna de tidiga från 90-talet. Undvik "Faded" och framförallt provspela dem, eftersom de skiljer sig ganska mycket mellan individer och årgångar.
Beggade Gibson Flying V reissues går på mellan 8000-12000 på blocket, i synnerhet de som är från tidigt 90-tal eller ännu hellre tidigt 80-tal. En nyare reissue, typ 2005, kan man nog få för runt 5000-6000 spänn skulle jag tro.
Betyget blir högt på denna 67- reissue från 1991, men det säger å andra sidan inget om Vs generellt. Det säger bara att denna från 1991 är bra. Min personliga reflektion är att man ska vara försiktig med de nyare, de är helt enkelt sämre.
Betyg:
5 Zombies (5)
Tack till Nysse Nyström för inspiration och faktatillskott i detta inlägg.
Tjena. I texten skriver du: "Standard har jag inte sett på länge faktiskt, kanske har de utgått tillfälligt."
SvaraRaderaHörde en grej om det. Jag var på jakt efter en nyproducerad vit V för två tre år sedan. Helt omöjligt var det.
Källor säger att amerikanska armén gått in på Gibson och beslagtagit trä som på något sätt skulle vara olagligt. Därav svårt att få fram vissa modeller. Om detta stämmer eller ej har jag ingen aning om men lite intressant rykte är det i alla fall.
Mvh Jacob.