Edwards E-FV-95 WB & Michael Schenker

En av mina favoritplattor är "One Night At Budokan"med Michael Schenker, minns att vi spelade den dag ut och dag in när den kom. Bortsett från sången, som bitvis låter Kalle Anka, så finns hur mycket som helst i gitarrväg att hitta. Förutom att han i grunden har ett fängslande gitarrsound och ett fantastiskt anslag, så får han också melodier ur sin Flying V som som får gitarrister att tappa hakan av avund. En briljant gitarrist helt enkelt.

Jag har under en längre tid letat efter en Flying V men alltid tvekat när jag väl hittat en till bra pris. Någonting i mig har alltid sagt "det dyker upp en annan bättre", ni känner säkert igen det där, men för ett tag sen hände det. På Musik Utan Gränser (MUG) i Göteborg dök det upp ett spännande objekt. En Edwards Michael Schenker signature tillverkad i Japan. Jag slog till direkt.

Michael Schenker

Michael Schenker, gitarristen från Scorpions, UFO och framförallt MSG, som så många avgudat genom åren och inspirerats av. Michael blev snarast synonym med Flying V under 70-80-90-talet, med stora framgångar, främst i Japan faktiskt. Jag har försökt mig på att reda ut detta med hans gitarrer, men jag lägger samtidigt ett passus kring det jag fått fram. Det är svårt att att hitta rätt i skogen av information och desinformation, men jag gör i alla fall ett försök.


Michael Schenkers gitarrer
Gibson gjorde aldrig någon Schenker signature, i alla fall inte officiellt till försäljning, utan de som från början klassades som "Michaels gitarr" var från början en lånegitarr han tog över av sin bror Rudolf, en gammal Gibson Flying V -75a. Historien säger att hans sträng gick av under en spelning med Scorpions strax innan ett solo och att han skiftade gitarr med sin bror i flygande fläng. "Sen var det ingen återvändo", enligt tidningen Guitar World. Det blev hans huvudgitarr, och kanske var det lite märkligt att någon överhuvudtaget intresserade sig för den, eftersom gitarren mer påminde om en raket än något annat. Men hur som helst, han har sen dess bara lirat på Vs. Man kan se honom lira på en Flying V Medallion -71 på bilder från tidiga Scorpions.

#1

Hans "main guitar #1", som han sen kom att förknippas med från -81 och framåt, saknade Gibson logo. En del menar att det inte alls var en Gibson eller att det möjligen var en Gibson Custom Shop på beställning. Han refererar själv i några intervjuer att det ändå var en Gibson, men det finns skilda meningar bland de initierade i frågan. Mickarna lär ha varit Seymour Duncan JB humbucker och halsen var limmad, så långt inga konstigheter. Intressant också är att Michaels gitarrer var "reversed colored" till skillnad från de hans bror hade och att han ville ha vita "Fender knobs" som ton- och volymkontroll.

Man kan se flera varianter på olika skivomslag och det går väl inte riktigt att reda ut exakt vad det är man ser. Hans #2 hade blocks istället för dots i greppbrädan, och med svarta knobs. Det var också den han drämde i en Mercedes på omslaget till skivan "Built to destroy".
Gitarr #3 var en med block inlays och vita knobs, och den dök upp en bra bit in på 90-talet.

Michaels första regelrätt tillverkade signatur var en Ario Pro II, en gitarr han aldrig använde live.  Varfär får man väl dra sina egna slutsatser kring. Flera kopior florerade under 90-talet bl.a Hammer och Fernandes. Aria Pro II hade dock helt fel huvudform, rätt huvud ska vara Gibson original för Flying V i svart och vitt och utan logo. Aria Pro II gjorde för övrigt en signature till Yngwie Malmsteen också, han använde inte heller sin live.

Med Gibson logo

Det sägs i vissa kretsar att Gibson faktiskt skulle ha gjort Michael  Schenker Vs enbart för den Japanska marknaden, vilket i sig skulle förklara att det dök upp en rad kopior senare men det är inte bekräftat nånstans så det ska man kanske ta med en nypa salt.

Sant är dock att det finns en bild från en "live-platta" från 1999 där han spelar på en med en Gibson-logga på huvudet, vilket förbryllar. Sannolikt är det #2 som fått en logga på sig, den sitter på dragstångsplattan, som ju går att byta...

Numera kör Michael Schenker enbart på Dean Flying V efter hans egna specs, de i övre prisklass ska tydligen vara riktigt fina. Jag har tyvärr inte haft möjligheten att testa någon.

Edwards E-FV-95 WB (MIJ)
Nu kan man, med vanlig dödlig plånbok, hitta Edwards Michael Schenker signatures tillverkade i Japan. De flesta syftar till att återskapa en blandning av hans "main guitar" # 1 och #2 som har klassiska block-inlays, men vita knobs. Det finns även en variant med dots (#1). Gitarrerna som ligger ute på nätet nu är relativt nyproducerade, jag gissar 2009 - .
Det finns väldigt knapphändig information att tillgå kring tillverkningsår. De som finns på Ebay går för mellan 6 000-10 000 kr + ev moms och tullavgift eftersom de kommer från Japan och aldrig verkar ha släppts för den Europeiska marknaden.

Edwards E-FV-95 WB

Kropp: Mahogny
Hals: Mahogny
Vikt: 3,25 kg
Greppbräda: Rosewood, 22 band med vit binding
Radius: 305R Scale: 628mm
Nut: Bone (40mm)
Inlays: Pärlemor "Block"
Halsfärste: Limmad
Stämmisar: GOTOH SG301-01
Stall: Tune-Matic (gamla modellen) & GOTOH GE101Z
Halsmick: Seymour Duncan SH-1
Stallmick: Seymour Duncan SH-5
Hårdvara: Nicklat

När jag plockade den ur caset visade det sig att den var perfekt justerad, låg stränghöjd och utan rassel. Ganska ovanligt efter en bussresa från Göteborg, och dessförinnan flyg från Japan. Det kan annars ställa till det å det grövsta. Den var dessutom helt ny och oanvänd, plasten var kvar på plektrumskyddet. Strängarna är iof helt kassa, vilket är vanligt på Japangitarrer och därför inget att hetsa upp sig över. Halsen påminner om en klassisk Flying V, lite rund sådär. Halsen i mahogny är lackad och fasligt lättspelad, inte alls så där hämmande för "flytet" som "lackade" ibland annars kan vara. Smaksak naturligtvis.

Stallmicken (SH-5), som ju är en keramisk mick, ger en tät, stark attack med mycket driv. Den genererar mycket diskant utan att tappa bredd och botten. Den tar också vara på gitarrens sustain på ett utmärkt sätt. Den kallas ofta för PAF "på steroider".

Halsmicken (SH-1) är en den vanligaste kombinationen med en SH-5 och ger en rundare vintage ton än SH-5an. Det blir tydligt att dessa två kompletterar varandra väldigt bra i en "hetare" som möter den "rundare". Enligt uppgift körde Schenker på Duncan JB, som har liknande karaktär. Möjligen är vi här inne på detaljer som kan diskuteras länge. Kul tips dock: Om du överlappar två strängar och använder hallsmicken får du "klockan" som han använder i slutet av "Curvoisier Concert" på Budokan-plattan. Kul grej :)

Huvudet är väldigt coolt med sina speglade färger. Stämskruvarna känns väldigt gedigna och följsamma, inget glapp alls och håller stämningen även efter vilt spelande.

Den hänger välbalanserat över axeln utan tendens till "neck-dive", vilket kan vara vanligt med dessa mer märkligt formade gitarrer. Det är viktigt att prova dessa gitarrer i butik med axelband, ju konstigare de ser ut ju större anledning. Vikten är relativt liten, runt 3,2 kg, och i stil med övriga "modernare" Gibson Flying V.

Till det lite jobbigare hör att rattarna sitter lite otympligt till, men det är förmodligen en vanesak skulle jag säga. Två volymrattar och en "master" ton. En liten detalj är att det är vita "Fender rattar", vilket det ju ska vara på Schenkers gitarrer. Normalt är det ju Gibson-stylerattar på V-gitarrer.  Denna detalj ger ett ovanligt utseende, även om somliga tycker det ser lite löjligt ut. Själv tycker jag det är passande.

Det som slår mig flera gånger när jag spelar på den är att den är följsam och inspirerande och att den så klart är vansinnigt snygg. Ja alltså snygg om man gillar Michael Schenker förstås.

Den enda trista sak, gäller iof alla V, är ju att den inte är så bekväm att hantera sittandes. Jag funderar på att bygga en lite protes, återkommer till det i ett inlägg längre fram.

Armed And Ready Folks!

Betyg:
5 Zombies (5)