Paul Reed Smith -Entreprenören som utmanande de stora

Jag har under en längre tid intresserat mig för Paul Reed Smith, vars historia är värd att berättas. Berättelsen om hur en besatt gitarrmakare med två tomma händer, en stor portion nyfikenhet och total dedikation skapade ett globalt varumärke. Jag skulle vilja påstå att Paul Reed Smith på ett sätt är för gitarrvärlden vad Steve Jobs var för Apple och datorbranschen. Båda entreprenörer med samma obrutna tro på sig själva och orubbliga i sina respektive visioner om att skapa något nytt och bättre i en förutsägbar bransch som brottades med kvalitets- och identitetsproblem.

Foto: Miriam Svensson

Jag har försökt göra historien rättvis genom att läsa allt jag kommit över och kokat ner det hela till rimlig textmassa, även om jag ibland känt att det finns mer att beskriva. Jag har inte bara läst allt jag kommit över utan även tagit varje chans att pröva alla möjliga PRS-gitarrer i syfte att försöka bilda mig en egen uppfattning om instrumentens unikitet och ifall det många säger om dem är sanna eller bara mytiska. Jag har också försökt att hålla mig så kritisk det går i den meningen att inte "köpa all information rakt av" utan jag har försökt verifiera så gott det går genom att bara ta upp sådant i mina artiklar som beskrivits på flera ställen än ett. Jag hat förstås missat en del saker och då får ni gärna tipsa mig.

Det hela kommer utmynna i en serie artiklar om olika typer av PRS-gitarrer, gitarrer som jag kommit över efter ha sålt en hel del av mina egna instrument. Jag har velat äga gitarrerna för att testa dem över lång tid och inte bara kort i butik eller av de jag känner som äger instrument. Jag har jobbat med artiklarna sedan i höstas och det har tagit lång tid att sätta mig in i denna för mig nya värld. Jag älskar Fender och Gibson och har haft dem vid min sida hela mitt liv, men PRS har på något underligt sätt passerat min radar.

Paul Reed Smith

Det finns många berättelser om Paul Reed Smith och hur han la sig mitt emellan Fender och Gibson och skapade en serie gitarrer med så pass hög kvalitet att många nuförtiden till och med säger att de är "för bra". Jag har inte riktigt fått klart för mig vad man menar med det. Hög kvalitet går ofta hand i hand med höga produktionskostnader och i sin tur högt pris ut mot kund, och USA-tillverkade PRS är att betrakta som  gitarrer i de högre divisionerna ur båda aspekterna. Sedan 2000-talets början finns det en serie billigare PRS, de så kallade  SE modellerna. SE tillverkas i Korea men som i sitt prissegment håller mycket hög kvalitet och det är mycket gitarr för pengar i spannet 5000-8000 kr.

PRS är extremt måna om att vårda sitt varumärke och släpper sällan eller för att säga aldrig igenom måndagsexemplar. I alla fall inte medvetet. En av förklaringarna till den höga kvalitén är att i princip alla som bygger gitarrerna är gitarrister själva. Det betyder att man ha medarbetare om förstår vikten av ett bra instrument. Anställda får även göra egna "custom instrument", s.k "Employee Guitars". 
Ur ett strikt managementperspektiv är det ett intressant grepp eftersom det innebär att man på "köpet" får anställda som efter egna drivkrafter utvecklar nya idéer samtidigt som det givetvis uppfattas som att man bryr sig om sina anställdas personliga utveckling. Dessa gitarrer är också väldigt attraktiva på andrahandsmarknaden.  

I branschen kallas den jämna höga kvalitén i produktionen "consistency". Risken att brister i denna konsistens är när businessen blir så stor att efterfrågan blir större än utbudet eller när man försöker sänka kostnader så mycket att kvalitén brister. Man börjar helt enkelt slarva för att hinna med eller för att göra så billiga instrument som det går. Ett generiskt problem i alla branscher.

Både Fender och Gibson led av detta fenomen när Paul Reed Smith startade sitt arbete. De tidiga PRS, fram till 1985, var alla helt handgjorda utan maskiner. På bilden till höger ser ni den första PRS Custom som Paul byggde för hand 1984 endast 28 år gammal. Han hade då inte någon som helst utbildning i gitarrbyggande, vilket är värt att notera i sammanhanget. Den gitarren presenterades på NAMM 1985 (se nedan).

Paul Reed Smith tillverkade sin allra första gitarr när han gick på College i Maryland och fortsatte sedan av bara farten. En rolig grej är att han satte i system att ta med sina gitarrer och snacka sig in backstage när välkända artister var på besök i stan. Han fick bland annat napp på Ted Nugents gitarrist Derek St. Holmes som provade #2 live och som senare köpte den för 200 dollar.  Även Peter Frampton och Carlos Santana fick besök och det senare mötet resulterade i ett samarbete som fortsätter än i dag. De tidiga instrumenten anses av många vara världens mest välgjorda instrument. Instrumenten var handgjorda i detalj och Paul satsade allt på sitt till synes omöjliga projekt, så pass att han sa till en reporter att han inte köpt nya kläder på år och att han ibland inte hade råd med ordentlig mat. Men envisheten och passionen för sina gitarrer gav till slut kommersiellt resultat. 1984 bestämde man sig för att nu får det bära eller brista.

Man planerade att göra en serie prototyper och lansera dem på NAMM och starta ett företag. Paul gav sig på Sam Ash Stores, en kedja som köpte in mycket instrument vid den tiden och när han visade upp gitarrerna så fick han omedelbart en order på 30 instrument och sen var det som att proppen gick ur. De följande månaderna kom beställningar in till ett värde av ca 300 000 dollar, som var mycket pengar på den tiden. Med orderboken fulltecknad fick man fart att skaffa finansiering till en fabrik och den första finansieringen handlade om 500 000 dollar.

Mässan NAMM stod för dörren och eftersom man inte hade fabriken på plats fick man återigen handbygga gitarrer till utställningen, dessa gitarrer går under samlingsnamnet "NAMM 20 guitars". Dessa gitarrer var de första som företaget presenterade i en tid då gitarrmarknaden stod inför omvälvande förändring i och med 80-talets intåg och då de etablerade företagen mötte ordentliga utmaningar i kvalitet och konkurrens.

Paul Reed Smiths egna ord:
"NAMM was a place to “show our goods” for the first time, show dealers, get visited by guitar companies, and visit other guitar companies. It’s a musical industry trade show in the best sense of the word. That first year I visited Kramer, Jackson, Steinberger, and I got visited by Gibson. Jackson, Kramer, and Steinberger were supportive of what I was doing. That year Fender didn’t attend the show, and at that time Kramer was the bolt on company." Because Fender wasn’t there and Gibson wasn’t doing well, the window of opportunity was open for PRS."
(prsguitars.com)

Efter 1985 började man automatisera vissa moment i sin fabrik på Virginia Avenue i Annapolis där man höll till ända fram till 1995 då fabriken flyttade till Stevensville i Maryland. Det påstås att de som byggde gitarrer Annapolis gjorde det bättre, men sanningen är den att dessa skickliga hantverkare flyttade med till Maryland så jag tror själv att detta mer har att göra med en "vintagemarknad" som gärna vill få det till det, och det finns såklart stora ekonomiska värden för den diskussionen. Efter 1995 har den höga kvaliteten fortsatt i samma riktning, men det är inte tu tal om saken att de första instrumenten som gjordes helt för hand är mytomspunna och mycket fina.

Fortfarande idag är en stor del av produktionen  "för hand", utom vissa icke kritiska moment som sågning och fräsning som sker med CNC maskiner. Men allt finhantverk är gjort av människor, och det är givetvis det som gör att instrumenten håller så pass hög kvalitet som de faktiskt gör men också att de blir dyrare än tex mer eller mindre helautomatiskt tillverkade instrument med svag kvalitetskontroll.

Det kvittar vilken gitarr du än provar i USA-serierna så känns det omedelbart att de är fina instrument i grunden, sen kan ju olika modeller passa olika spelstilar eller tycken och smak förstås.

Om man ser på gitarrernas konstruktion från början så har den en 25" "scale length", som förenklat kan ses som halslängden, om man ser halsen som hela vägen från sadeln på huvudet ner till stallet.  Det gör att att PRS ligger mitt emellan Fender Stratocaster och Gibson Les Paul. Det gör den lite längre än vad Les Pauls  fantaster är vana vid, som är 24,74",  och lite kortare än Stratocaster med sina 25,5".

Saken är den att ju kortare scale ju tätare sitter banden och ju svårare tycker en del att det är att spela på banden längst ned eller upp beroende på hur man ser det, de flesta märker dock ingen skillnad. 25,5 scales anses ge en starkare klockliknande typ av grundljud, och det stämmer ju om du tänker Fender Stratocasters. 24,75" scalegitarrer ger en lite varmare ton, ungefär som du tänker dig en Les Paul. En kortare scale length får också mindre "tension" för att stämma och blir därför något enklare att spela med av det skälet. Även här talar vi nu om detaljer som de flesta kanske skulle tycka är snudd på marginella.

Summerat gäller då  att Fender har 25,5" och Les Paul 24,75" och man ska komma ihåg att vi nu talar om små skillnader som defakto påverkar ljudet, en del skulle nog säga marginellt kanske. Det är mycket som gör att en Les Paul och en Strata låter olika men detta är en av orsakerna.

PRS la sig helt enkelt emellan de två och tanken var förstås att dra lite nytta ur båda lägren och finna köpare som ville ha en gitarr som var lite mer lättspelad och som inte tappade klang. Men inga regler utan undantag, en del modeller har variationer i scale length och det gör kanske det hela en aning förvirrande, och intressant förstås. Santana modellerna har tex 24,5", en modell som avviker på fler än ett sätt.

Om vi tittar på området radius (radie) så la sig PRS också här mitt emellan Fender och Gibson och de flesta har 10" utom på Santana modellerna som har 11,5". Som vi talat om i tidigare inlägg så har de flesta nyare Fender 9,5" och de tidigare 7,25" och Gibson i allmänhet 12".

De första PRS gitarrerna hade 24 band men senare började man tillverka gitarrer med 22 band för att blidka Gibsonlägret. Diskussioner om hur detta påverkat tonen på PRS-gitarrer går varma runt om i PRS-världen och det är ett område vi får anledning att återkomma till senare i denna artikelserie.

PRS-gitarrer är välkända för sitt breda tonregister i generell mening, och man kan få dem att låta Strata och Les Paul genom att kombinera olika mickar 5-vägswitchen.

En intressant sak med Paul Reed Smiths sätt att angripa utmaningen med ton är att han tänkte bakvänt. De flesta tillverkare gör först gitarren och försöker sedan hitta den bästa mikrofonerna men Paul börjar med mikrofonen och bygger gitarren för att förstärka den karaktär som finns i mikrofonens register. Paul har heller sällan nöjt sig med andra tillverkares mikrofoner utan har utvecklat egna, i sig inte unikt kanske, men det vittnar om att han vill att hans gitarrer ska låta som han vill. Det sägs att han har en stor byrålåda med över 500 handvirade mickar som utgjort prototyper för de som tagits fram genom åren.

Paul Reed Smith tecknade för drygt 10 år sedan ned en lista på 21 saker man måste tänka på när man bygger en gitarr sett utifrån tonperspektivet. Den hemliga listan blev PRS "holy bible" och kallas "Rules Of Tone" och förpassades till kassavalvet. Den utgör grunden för en del förändringar de gjort de senaste 10 åren och förmodligen också framtida förändringar. Listan är resultatet av långa diskussioner han haft med sin far och handlar uteslutande om de fysiska lagar som styr gitarrens konstruktion per definition, såsom val av stall, stämskruvar, sadel, trä etc.

Det han gärna pratar om är att de 21 sakerna på listan rör det faktum att gitarrer, eller alla instrument egentligen, har att hantera "subtraktion" dvs materialets förmåga att dra bort ton ur strängens egenskaper eller behålla och till och med förstärka den. Han refererar ofta till Newton och att alla krafter har en motkraft, så om man stoppar in resursen 10 så gäller det att komma så nära 9,9 i output. Att få ut mer än man tillför är fysikaliskt omöjligt, och gör man ett dåligt jobb kanske man bara får ut 7 av de tillförda 10. Det är här magin sitter, i summan av kardemumman. Varje detalj på en gitarr spelar roll. Ska man ta hänsyn till och optimera varje detalj på en gitarr tar det tid i tillverkningen och konsekvensen blir att utpriset blir högre. Sen är upplevelsen av instrumentet en subjektiv historia och olika personer gillar olika typer av instrument, men det är en annan sak.

Den här listan, "21 rules of Tone", tror jag exemplifierar Pauls besatthet för ton och passion för det han gör. På en del klipp som finns på YouTube kan man se hur han faktiskt blir tårögd på riktigt när han talar om en speciell gitarrs ton eller en särskild gitarrist med magiska fingrar. Det är få företagsledare idag som gråter av kärlek till sina produkter skulle jag vilja säga, Paul Reed Smith är fascinerande på många sätt.

För att kunna göra den kommande artikelserien om PRS har jag som sagt varit tvungen att sälja många av mina egna instrument för att kunna komma åt gitarrer både i SE skiktet och i USA-skiktet. Det har varit nödvändigt för att kunna få en bild av det unika med PRS.