lördag 25 april 2015

PRS McCarty 10 Top

PRS alla olika modeller har med åren skiftat i specifikationer pga av förbättringar och uppdateringar av olika slag. Det känns som att kulturen på PRS handlar mycket om att förbättra kvalitén, hela tiden. Läs gärna mitt förra inlägg om PRS som fenomen och företag. En av de mer intressanta modellerna är PRS McCarty. Dels är det en av deras mer omtyckta modeller i sig men den har också en spännande historia. Jag skaffade mig en McCarty från 2000 för ett tag sedan, men innan vi går in på den så vill jag ge er lite bakgrund. 

Ted McCarty var VD på Gibson under guldåren 1950 - 1966 då han slutade och istället slog sig till ro på företaget Bigsby. Man skulle kunna säga att Gibson har allt att tacka Ted McCarty för, han låg nämligen bakom både Les Paul, Flying V, Explorer, SG, Firebird och till och med Humbuckers och Tune-O-Matic. Han var, precis som Leo Fender, ingen hejare på gitarr men extremt kundorienterad och han frågade praktiskt taget 1000-tals gitarrister vad de önskade att en gitarr skulle göra för dem.

Insikterna omsattes sedan till faktisk verksamhet och det är klart att efterfrågan då ökade på instrumenten och så småningom även tillverkningsvolymerna.

Under Ted McCartys ledarskap ökade Gibson sin produktion från 5000 till 100 000 instrument per år, en imponerande tillväxt sett ur ett företagsperspektiv. Intressant är att det var dessa år som de magiska instrumenten Les Paul 54, 57, 58, 59 intog marknaden. McCarty gjorde helt klart en stor impact på Gibson och hela industrin i övrigt.

I slutet av 80-talet dammsög Paul Reed Smith registren för amerikanska patent och upptäckte att namnet McCarty dök upp i princip överallt.  McCarty´s sinne för idéer imponerade på honom så mycket att han i slutet av 80-talet vände sig till honom och deras vänskap utvecklades till ett reellt mentor-adept förhållande. Smith har sagt att McCarty har varit extremt viktig för PRS eftersom han gav PRS bekräftelse på att de hade något stort på gång och bidrog också till en hel del i tillverkningsprocessen. McCarty berättade allt om hur de gamla gitarrernas tillverkades under hans tid på Gibson, hur minkarnas virades, hur halsarna limmades och allt annat. Paul Reed Smith använde honom för råd ofta och lyssnade noga på Teds erfarenheter. Vid ett tillfälle skulle de flytta en del av fabriken några kvarter och Smith frågade då Ted och vad som var viktigast att tänka på när man flyttar fabriker. Ted svarade: "Controle your anger"...

1994 lät Smith göra en modell till hans ära och hans namn sattes på den. Egendomligt nog hade ingen gjort det förut och efter allt han gjort för Gibson kan man tycka att det borde varit deras bord egentligen men det blev istället den uppstickande konkurrenten som ärade McCarty. Naturligtvis så väckte det ont blod i Gibsons management i sig att McCarty allierade sig med PRS men att de också vanärade dem med att namnge en modell efter deras tidigare framgångsrika VD.

McCarty modellen var enligt Smith själv i praktiken en Dragon men med lite tjockare kropp, tunnare huvud, lite lättare stämskruvar och utan drakinlägget då förstås. Dragon var en premiumgitarr som kom några år tidigare med exklusiva drakinlägg.

Med McCarty var det tänkt lägga sig i Les Paul fåran när det kommer till karaktär. Bland annat använde man samma lönn-top,  red maple eller som Smith kallade det "Michigan Maple". Samtidigt var det den första PRS-gitarren med "covered pickups" som var en ren signal hämtad från de gamla gitarrena från Gibson.

Mickarna var Dragon Bass Humbuckers som då var PRS svar på PAF. Enligt Smith själv påverkade kåporna ljudet ganska mycket och om man tog av dem så fick man en mer high-end och bas. Kåporna var från början av mässing men byttes senare till nickel. En annan sak man provade för första gången var den klassiska 3-wayswitchen istället för den 5-ways man hade tidigare och som var monterad i en av rattarna. 1996 lade man till en push/pull för coil-split, vilket ökade McCartys tonregister till att både omfatta humbucker och single-coilkaraktär.

Man kan sammantaget säga att McCarty var en flirt med 50-talets gitarrer och det är klart att namnet i det sammanhanget får en självklar förklaring, mannen som uppfann många av 50-talets många innovationer.

Jag köpte en McCarty 10 top för ett tag sedan, och längre fram kommer jag publicera ett filmklipp på hur den låter. Jag börjar med ett textinlägg.


PRS McCarty
Färg: Unidentified RedBurst Black Cherry Burst
År: 2000
Kropp: Mahogny
Topp: 10 Top Lönn (Michigan Maple även kallad Red Maple och samma som fanns på Les Paul på 50-talet
Halsprofil: Wide fat hals
Greppbräda: Indian Rosewood med moon inlays
Stämskruvar: Vintage Kluson Style
Band: 22
Scale: 25"
Radius (radie): 10"
Mekanik: PRS wrap around
Mickar:  McCarty Pickups
Switch: Three-Way
Rattar: Volym och Ton med coilsplit



Den insatte undrar kanske varför switchen och tonratten bytt plats på mitt ex? Skälet är att någon ägare innan mig helt enkelt bytt plats på dem, förmodligen för att det passade bättre för personens spelstil. Det finns en poäng kan jag tycka, men det är en smaksak.

10 top kan behöva en liten förklaring också. De flesta PRS kroppar är gjorda av Mahogny med en lönn-top, och denna lönn-top kan vara extra hög kvalitet och ha perfekt mönster över hela gitarren och utan "dead-ends". Dessa stämplas på baksidan av huvudet med "10".

Jag vet inte om det kanske gör att man kan få en liten slant extra på andrahandsmarknaden eller så men det hela är en kosmetisk fråga och påverkar inte alls ljudet.
Jag tycker dock att finishen är utomordentligt snygg och särskilt när det faller lite ljus över den.

Vad färgen har för namn är väldigt oklart faktiskt, kanske kan någon tipsa. Red Quilted Maple, Cranberry Red kan det vara eller Ruby Red.

Färgen är nu identifierad av en uppmärksam läsare (Richard Lainegard), nämligen Black Cherry Burst. han skickade också en bild på beviset. Tack Richard.


Halsen är som det låter wide-fat och ger tydliga hintar till Les Paul 50´s. Inte baseball-tjocklek men ändå lite halvtjock, och det glädjer mig som har lite mindre händer än dasslock. Jag kan tänka mig att fler än mig som också gillar Les Paul-halsar också skulle uppskatta denna mycket.

Stallet är en PRS Stoptail Bridge är ett wrap around som har sina föredelar tycker jag. Till en början var jag lite rädd för att det skulle svårt att intonera, men oron skingrades direkt när jag testade. Det är bekvämt, naturligt för handloven och ger ett, enligt mitt tycke, unikt utseende som sticker ut.

Mickarna är McCarty Pickups och inte Dragons som satt i de tidiga gitarrerna från 1994. Dragons beskrivs någonstans som PAF på steroider, alltså betytande hög output. McCarty Pickups har också förhållandevis hög output men ändå ganska balanserad skulle jag säga. Ted McCarty var själv med och designade micken som virades enligt hans instruktioner i kombination med vintage alnico magnet och nickel/silverkåpa. Det märks , tycker jag, att karaktären är tydligt vintage och som de själva säger "silvrig" och i synnerhet förstås på rent ljud.

Jag tycker mickarna gör ett utmärkt jobb, tonen blir fin i både rent och high-gain. Bra strängseparation även på rejält skitiga ljud. Sen är det här med "ton" i sig beroende på många olika faktorer, inte bara mickval. Enligt Paul Reed Smith själv är det hela 21 detaljer på gitarren som avgör i kombination och det gör naturligtvis att det är svårt att avgöra vad som enskilt betyder mest. Läs mer om Paul Reed Smith och "Rules of tone" i mitt förra inlägg.

Coil-Spliten fungerar också bra och gör att man kan få den att låta både Humbucker och Single-Coil, med förhållandevis lite brum jämfört med en Strata. Man bör komma ihåg att Humbuckerläge ger högre output per default, humbucker är ju fetare i sin karaktär och det gör nog sitt till också. Coil-Split gör att McCarty är ett mångsidigt instrument med sina 6 olika typkaraktärer.

Stämskruvarna är ett avsteg från PRS huvudlinje och är ytterligare en flirt med Gibson Les Paul från 50-talet. På huvudet sitter Vintage Kluson style är i princip likadana som på Les Paul 60´s m.fl och det ger McCarty en tydlig vintage-look i PRS-familjen. De fungerar väldigt bra tycker jag, och är man Gibson-fan så har man här ytterligare en detalj man känner igen.

PRS McCarty är ett fantastiskt instrument och med extremt hög kvalitet in i minsta detalj. Det har slagit mig i arbetet med detta att diskussionen om kvalitet är svår. Priset i sig avgör inte, allt som är dyrt är inte nödvändigtvis bra och allt som är billigt är nödvändigtvis inte dåligt. Däremot så är instrument och märken som är på riktigt jäkla bra ofta dyrt.

Det som gör att PRS faktiskt kan ta ordentligt betalt för sina gitarrer med äran i behåll är att de just levererar konsistens i sin produktion. De flesta andra tillverkare kan ha dåliga veckor, eller partier som inte blev så bra av en mängd olika faktorer. Men PRS verkar lyckas över tid. Det är sällan man hittar dåliga instrument från PRS, alltså rent kvalitetsmässigt. Sen kan ju olika modeller passa mer eller mindre, men talar vi långsiktig kvalitet så skulle jag att PRS ett av flera märken som ligger långt framför sina konkurrenter.

Mitt tips är att om man är sugen på nåt annat än sina gamla Les Paul trotjänare så är McCarty ett alternativ på PRS-sidan, det finns några fler också om man vill stanna kvar i "single cut" genren.

McCarty slutade tillverkas 2007 men McCarty Standard finns, men den är helt i Mahogny och utan lönn-top. En begagnad McCarty kan man hitta lite varstans för mellan 12 000 - 30 000 beroende på tillgång och skick. Jag köpte min på Blocket.

Vill man ha en så kan man kolla med Deluxe Music som säljer både begagnade och nya PRS.

Betyg:
5 Zombies (5)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar