Pykmax -Ett nytt sätt att spela med plektrum
Häromdagen uppmärksammade en läsare mig på Pykmax, ett nytt plektrummärke, eller kanske på sätt och vis en ny form av plektrum. Tanken är att utveckla en produkt som tillför plektrumspelande gitarrister flera värden.
Jag beställde en direkt för att kolla upp vad det handlar om. Jag är en rätt nycken person, och ibland ger den nyfikenheten goda erfarenheter.
Priset är en aning högt tänker jag, runt 200 kr inklusive frakt, men det stoppade inte min nyfikenhet, efter 3 dagar kom det ett paket.
Genom att applicera ett handtag till plektrumet försöker man erbjuda ett stabilare spelsätt för framförallt nybörjare, även om man påstår att målgruppen också omfattar pros.
Jag tycker tanken är god, för jag tror att plektrumteknik många gånger är en tröskel som gör att många nybörjare slutar. Stödet som Pykmax erbjuder är förmodligen riktigt bra. Nu är jag inte nybörjare och minns inte riktigt hur det var när jag började men det känns faktiskt rätt tänkt. Det känns som att de tittat en del på hur man håller en penna och det gör att greppningen faktiskt inte känns det minsta konstig. Greppdelen, som är gjord i trä, känns också väl konstruerad och påkostad. Kanske hade jag valt andra färger.
Själva plektrumdelen känns som ett helt vanligt plektrum, men lite väl "mjuk och slät" för min smak, men å andra sidan behövs ju inget "greppande" ytskikt. De säljs i tre tjocklekar: 0,6 mm. 0,88 mm och 1,0 mm.
Här kan ni se och höra hur den fungerar i handen på en spännande gitarrist...
Verdict
När jag testar det några timmar blir det dock lite hämmande för en del tekniker jag själv lagt mig till med genom åren, men till vissa grejer är det ganska skönt. När jag tex varvar mellan plektrumspel och fingerspel så är det väldigt smidigt, till och med enklare. Spelar jag däremot passager som kräver aktiv variation med just plektrum, som attack, övertoner m.m så känns den en smula i vägen. Kanske är det en smaksak och vanesak som drabbar mig, jag vet inte.
Det här handlar inte om något som är "antingen eller". Det ersätter inte plektrum i klassisk tappning, så plektrumdiggare behöver inte oroa sig och börja bunkra. Däremot tillför det en del för den variationsrike gitarristen som vill ha fingrarna "lediga" och inte lägga energi på att "gömma" plektrummet i handen.
Däremot är jag bergsäker på att det inte kommer bli någon stor kioskvältare därute. Folk är på tok för konservativa för det tyvärr. Många av de som inte har eller kommer testa Pykmax kommer att döma ut det omedelbart.
Idén är tveklöst bra och de är absolut något på spåren här tycker jag, och det är kul med innovation och nya idéer.
Utan innovationskraft och idéer hade vi faktiskt inte haft vare sig elgitarrer, förstärkare eller något annat vi gillar omkring oss. Om inte Jim Marshall, Leo Fender, Orville Gibson eller Les Paul brutit de normativa gränserna på sin tid så hade livet tett sig annorlunda idag...
Betyg:
3,5 Zombies (5)
Priset är en aning högt tänker jag, runt 200 kr inklusive frakt, men det stoppade inte min nyfikenhet, efter 3 dagar kom det ett paket.
Genom att applicera ett handtag till plektrumet försöker man erbjuda ett stabilare spelsätt för framförallt nybörjare, även om man påstår att målgruppen också omfattar pros.
Jag tycker tanken är god, för jag tror att plektrumteknik många gånger är en tröskel som gör att många nybörjare slutar. Stödet som Pykmax erbjuder är förmodligen riktigt bra. Nu är jag inte nybörjare och minns inte riktigt hur det var när jag började men det känns faktiskt rätt tänkt. Det känns som att de tittat en del på hur man håller en penna och det gör att greppningen faktiskt inte känns det minsta konstig. Greppdelen, som är gjord i trä, känns också väl konstruerad och påkostad. Kanske hade jag valt andra färger.Själva plektrumdelen känns som ett helt vanligt plektrum, men lite väl "mjuk och slät" för min smak, men å andra sidan behövs ju inget "greppande" ytskikt. De säljs i tre tjocklekar: 0,6 mm. 0,88 mm och 1,0 mm.
Här kan ni se och höra hur den fungerar i handen på en spännande gitarrist...
Verdict
När jag testar det några timmar blir det dock lite hämmande för en del tekniker jag själv lagt mig till med genom åren, men till vissa grejer är det ganska skönt. När jag tex varvar mellan plektrumspel och fingerspel så är det väldigt smidigt, till och med enklare. Spelar jag däremot passager som kräver aktiv variation med just plektrum, som attack, övertoner m.m så känns den en smula i vägen. Kanske är det en smaksak och vanesak som drabbar mig, jag vet inte.
Det här handlar inte om något som är "antingen eller". Det ersätter inte plektrum i klassisk tappning, så plektrumdiggare behöver inte oroa sig och börja bunkra. Däremot tillför det en del för den variationsrike gitarristen som vill ha fingrarna "lediga" och inte lägga energi på att "gömma" plektrummet i handen.
Idén är tveklöst bra och de är absolut något på spåren här tycker jag, och det är kul med innovation och nya idéer.
Utan innovationskraft och idéer hade vi faktiskt inte haft vare sig elgitarrer, förstärkare eller något annat vi gillar omkring oss. Om inte Jim Marshall, Leo Fender, Orville Gibson eller Les Paul brutit de normativa gränserna på sin tid så hade livet tett sig annorlunda idag...
Betyg:
3,5 Zombies (5)
Kommentarer
Skicka en kommentar