Epiphone, ett många gånger missförstått gitarrmärke...

Epiphone har alltid betraktats som lillebror till Gibson och jag vill påstå att varumärket lite oturligt och orättfärdigt fått agera kanalen ut mot budgetmarknaden. Visst är det så att många Epiphones är rena budgetgitarrer, som fyller sin funktion mot i första hand instegssegmentet, men det finns också riktigt fina instrument. Vi ska återkomma till detta i inlägg framöver, men låt oss börja med att blicka in i Epiphones historia. Det har tagit lite tid att hitta info och det finns garanterat brister i faktaredovisningen, men det är i alla fall en sammanfattning. Mycket nöje...

Det finns mycket att lära av Epiphones resa som branschens "underdog". Jag ska villigt erkänna att jag själv påverkats av dess många gånger dåliga rykte. Jag har nog många gånger sett ner på dessa instrument och inte insett det fina där bakom det lite sargade, men stolta, brandet. Jag har heller inte riktigt lyssnat på de som hävdat motsatsen. Inte så fräsch egenskap...

Anastasious Stathopoulo emigrerade från Grekland till Turkiet där han hade en butik som sålde lutor och violiner, men eftersom Turkiet hade så höga skatter blev det för tungt och familjen emigrerade 1904 till USA. Anastasious var en erkänd instrumentmakare och fortsatte sin verksamhet med att sälja instrument i Lower East Side of Manhattan. De instrument som nu gällde var mandoliner, och butiken låg på 42 Street NY.

Hans son, Epaminondas, var 22 år när han tog över verksamheten efter att pappan dog, och han svängde över till att tillverka och sälja även Banjos vid sidan av Mandolinerna.

Några år efter moderns död, då han blev ensam ägare av bolaget, namnändrade han från "The House of Strathopoulo Quality Instruments since 1873" till Epiphone. "Epi" efter honom själv (nickname) och "phone" från grekiskans "ljud". Snart blev det nya produkter, eftersom gitarren ökade i popularitet.

De första akustiska gitarrerna var inga kioskvältare direkt, mycket för att bolaget initialt inte hade tillräckligt stora artister i stallet och för att produktionsvolymerna  helt enkelt var få små. Det var tufft att slå sig in på marknaden helt enkelt.

Vändningen kom 1931 då han byggde sju customgitarrer för att visa framtidens archtop. Redan då hade gitarrerna väldiga likheter med Gibsons modeller, med bland annat F-hål, och det var tydligt att Epi ville ta upp fighten, och trägen vinner som det brukar heta. I mitten av 30-talet var Epiphones betraktade som de finaste instrumenten i världen och artisterna strömmade till honom.

Han började också exportera gitarrer till England.
För att verkligen ta rygg på Gibson inrättade han ett utvecklingslabb i de nya lokalerna alldeles intill Little Italy i NY. Lokalerna blev snabbt ett ställe dit artister drogs för "jam sessions" allt medan Epi visade upp sina senaste instrument i parti och minut. Epi var en föregångsman när det gäller nätverkande och smartnes, han var också väldigt innovativ och fick flera patent registrerade.

1941 var Epiphone marknadsledande men så 1945, efter kriget, kollapsade allt när Epi dog (1943) i leukemi och hans mindre begåvade bröder tog över. Kvalitetsarbetet blev lidande, och inga nya innovationer kom fram heller. Epiphone tappade snabbt mark, och det är här det hela börjar bli riktigt intressant.

Les Paul, som var involverad i Gibson, var djupt imponerad av Epiphones instrument, föreslog att Ted McCarty skulle kontakta bröderna för att erbjuda sig att köpa Epiphone, och 1957 var köpet klart. Gibson och Epiphone var ett, i alla fall på pappret. Les Paul såg förstås att det fanns värden i bolaget som Epi´s brödern inte klarade av att varken se eller förvalta. McCarty använde varumärket Epiphone först som ett introduktionsmärke för handlare som inte ännu riktigt bevisat att de kunde sälja större volymer och lät dem därför bekänna färg med Epiphones, som nu hade börjat tillverkas i Kalamazoo.

Det är väl egentligen här Epiphone blev just en lillebror och fick stå i skuggan av Gibson under lång tid.

1970 flyttades produktionen till Japan, Matsumoto, fabriken som bland annat var först med CNC maskiner. Japan Epiphones" var egentligen ombrandade kopior av Gibsons modeller som ändå tillverkades i stor skala i fabriken till exempelvis Greco, Yamaha, och Ibanez. Branschen vi ser idag har stora drag av vad som hände redan då.  Flytten handlade förstås om att sänka produktionskostnader och kunna producera billigare instrument för nya kundsegment. Vi glömmer ibland att företag i gitarrbranschen i det ögonblick de skalar upp mot större volymer i första hand börjar drivas av kommersiella intressen där inte kärleken till hantverket längre kan stå främst på agendan. Det ligger ingen värdering i detta utan det är marknadens regler. Därför stannar många små byggare i en kommersiell miljö där de tillverkar extremt fina instrument i små upplagor, just för att inte tappa kontakten den ursprungliga drivkraften.

1983 flyttade Epiphone till Samick i Korea på samma affärsmässiga grunder som vid flytten till Matsumoto, nämligen på grund av stigande produktionskostnader i Japan.
Epiphone hade tappat igen och det såldes väldigt få instrument, konkurrensen var stenhård.

De nya ägarna förändrade mycket i bolaget och flera moderna tillverkningstekniker kom till som gjorde att bolaget lyckades ta fart igen. Matsumoto  fabriken i Japan lades ner 1986, när Epiphone flyttade fanns inte tillräckligt med kontrakt och affärer kvar så stängningen blev oundviklig. Produktionen i Japan, den del som nu blev kvar, gick över till Fujigen som tillverkade "high-end versions" av liknande instrument.

Under 90-talet började man försöka att ta sig ur budgetfällan och marknadsförde sig som en av de mest innovativa varumärkena i branschen. 1993 på NAMM presenterade man sin nya linje, ca 500 instrument som nu tillverkade i USA (Nashville), som blev succé direkt och bolaget, totalt sett, peakade de följande åren. Men man var på det stora hela fortfarande fast i budgetsegmentet.

1996 började en del gitarrer att tillverkas i Bohemia Musico-Delia i Tjeckoslovakien, framförallt Les Paul, SG och Korina Explorer. Instrument som många idag anser vara Epiphones allra bästa, jämförbara kvalitetsmässigt med de bästa versionerna från Japan och starkt eftertraktade i Epiphone-kretsar. Hårdvaran gjordes av Schaller och likt japanerna hade de "Long neck tennon". Pickupsen hade märkts med X och många menar att också de tillverkats av Schaller, mycket troligt faktiskt. Kablage var också tjockare än hos många av de asiatiska gitarrerna, vilket ofta är en hint om bättre kvalitet. De tillverkades Epiphones där till runt år 2000 verkar det som, men av någon anledning hör det kapitlet inte riktigt hemma i Epiphones egna historiebeskrivning. Kanske är skälet att de helt enkelt var för bra för varumärket?

Idag är Epiphone ett mycket starkt varumärke och de gör bland annat många signaturgitarrer, man har  byggt baserade på specs från Ace Frehley, Slash, Zakk Wylde, Tony Iommi, Joe Bonamassa, Joe Perry, Björn Gelotte och många fler. Dessutom är man starka på den akustiska sidan.

Epiphone idag har gitarrer för de flesta från nybörjare till avancerade finsmakare. Kvalitén spänner också från besvärande låg till världsklass, men det ligger kanske i sakens natur. Det beror på helt enkelt vem du frågar, en nybörjare med begränsad erfarenhet eller den avancerade gitarristen med högre krav.

"Man ska aldrig jämföra äpplen med päron". 

En del toppinstrument idag tillverkas visserligen i låglöneländer, men skeppas till USA för montering och kvalitetskontroll. Givetvis då instrument för den Amerikanska och Europeiska marknaden.

Summering
Man kan ledigt säga att bolagets och varumärkets historia präglats av lillebrorstatus och att de i tider av branschnedgång fått plikta märkbart för att överleva på en hårt konkurrensutsatt marknad. Under  många perioder har det dock tillverkats många fina gitarrer, faktiskt av världsklass.  Oscar på Jam Gitarrer berättar exempelvis om ett enastående exemplar som hittades i en lada i USA som fick ny botten som, enligt Oscar, är den bästa akustiska han hört. Gitarren ägs nu av Markus Krunegård.

Man kan inte skriva en sån här artikel utan att ta upp headstocks och problemet Epihone haft genom åren? Vilket problem säger ni? Jo de har i decennier diskuterats varför inte Gibson från början lät Epiphone använda samma headstock som på exempelvis sin modell Les Paul. Någon sanning här är väldigt svår att finna, men en poäng med ett annat utseende är just att det ser annorlunda ut. Att det ska gå lätt att urskilja varumärket. Nu har det ju alltid varit så också att Gibsons "open book" varit förnimmelsebilden i hela elgitarrbranschen sen urminnes tider så vi kanske har "lärt oss" att "det är så det ska se ut", liksom att resten är kopior.

Men Epiphones är inga kopior på det viset, de är egna produkter, ett bolag som idag ägs av Gibson och som innan det köptes var ett av världens mest ledande och uppskattade gitarrmärken.

Efter att ha jobbat med detta blogginlägg har jag mer och mer insett att min tidigare rätt smala syn på Epiphone fått sig ett uppvaknande. Jag har också alltid haft en egen uppfattning om Epiphones headstock, och jag är inte ensam om det, men nu är jag inte lika säker längre. Jag kommer att återkomma med ett test av en modern Epiphone av absolut högsta klass.

Vilken headstock tycker ni är snyggast?


Vilken headstock är finast?

Epiphone
Gibson


Stay Zombied

Kommentarer

  1. Håller med om att Epiphone alltid rackats ner som skräp.
    Själv älskar jag Epiphone LP, har tom sålt en Gibson för att köpa en Epiphone (Ace Frehley "first run" -99) :)
    Har även sålt Fender för Epiphone.

    Korea, Tjecker och alla Custom modeller är fantastiska byggen, lackenpå de första kina modellerna var väl inga höjdare.

    Den svaga länken på Epiphone är HW och mickar, de senaste åren så har mickarna fått en rejäl uppsving.
    Byter man ut dessa komponenter och gör en riktig set up, så har du en fantastisk gitarr för bråkdelen av vad en Gibson kostar.

    Huvudet tyckte jag själv var jäkligt fult i början, men med tiden har man vant sig och tycker även att custom modellernas binding runt huvudet är snyggt.

    Pierre Vinje GK

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Intressant Artikel! Jag är själv en mycket nöjd ägare till en Tjeckisk Epiphone LP och det är en grymt bra gitarr. Har jämfört den med ett flertal Gibson LP och jag kan säga att jag har föredragit min epi varje gång, förutom headstocken då...Men jag börjar vänja mig ;) Konstigt bara att det finns så oerhört lite info att hitta om de Tjeckiska Epiphone-gurkorna.

    SvaraRadera
  4. Måste hålla med Pierre där, den lite simplare Epiheadstocken ser lite halvfärdig ut, ungefär som finishen på en Studio... den funkar men det saknas lite för att komma i mål. Customheadstocken med sin binding ser lite mer classy ut.

    Josh på GK

    SvaraRadera
  5. Jag var inne på 4sound i Nyköping i nov 2016 för att kolla på 2016 års Gibson SG, och blev grymt besviken. Kavlitén var urusel. Detta gällde alla Gibson modeller som jag undersökte.

    När jag gick ut ur det speciella rum som man visade Gibson gitarrerna i gick jag förbi Epiphonerna. Specen på dessa gitarrer var inte lika hög men av de jag såg så var det i alla fall markant mycket mer väl gjorda med avseende på fit och finish. Min oinvigda sambo undrade tom. om det var dyrare gitarrer.

    Jag måste tillägga att Gibson 2017 är betydligt bättre än det jag såg i Nyköping.

    Det är nog så som sagts vid många tillfällen, instrument är individer och bör bedömmas där efter.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM