tisdag 5 april 2016

"Transition Period" och Gibson SG Standard 2008

Jag har, som en del kanske noterat, haft en strataperiod den senaste tiden. Det är säkert många med mig som vandrar mellan olika typer av instrument och dena ena månaden kan vara väldigt olik den som kommer efter. Jag tror för min egen del att det hänger samman med vad jag lyssnar på för tillfället. Mellan periodbyten finns en spännande "transition period" där man uppehåller sig i två världar samtidigt. Det verkar inträffa en sån  just nu faktiskt, för mitt i min stratocasterexcess skaffar jag mig en helt annan gitarr, en Gibson SG.

Det finns många unika utseenden på elgitarrer, men få har blivit en sådan ikonisk rockgitarr som Gibson SG. Tanken var att den skulle ersätta Les Paul då den slutade tillverkas 1960. En åtgärd som med retroperspektiv kan tyckas märklig, men orsaken var helt enkelt att försäljningen sjönk som en sten mot slutet av 50-talet och man man var helt enkelt tvingad att göra något. 1961 lanserades den nya gitarren under samma namn som Les Paul.

En tunnare kropp avfasad för kroppen, dubble cut för bättre åtkomst till de högre banden och en tunnare hals. Halsprofilen justerades efter några år och blev något tjockare eftersom de tidiga gitarrerna ofta gicks av vid huvudet.

Les Paul själv var inte involverad i utvecklingen den nya gitarren, och han ville inte kännas vid den nya designen så han krävde att namnet ändrades. från 1963 fick den heta "SG", förkortning av "Solid Guitar". Gitarren marknadsfördes som "The fastest neck in the world", så redan i början av 60-talet talade man om "snabba halsar".

Rent affärsmässigt blev förändringarna en total succé och de första tre åren sålde man 6000 exemplar per år. Les Paul sålde de sista tre åren 1700 ex totalt, och det verkar som tyngre gitarrer valdes bort till förmån för lätta. De första åren kom SGn i fyra varianter, Junior, en billigare variant av standard med en mick, Special, en något mer påkostad version med dot-inlays och två mickar, Standard med blockinlägg och lyxvarianten Custom med tre mickar och guldmekanik. De kom i två varianter av stall också, fast och Vibrola-svaj. Det finns naturligtvis mer att säga om dessa versioner, men en sak är säker och det är att man riktade in sig på flera målgrupper med varierad plånbok och det hela verkade fungera.

En intressant detalj är att plektrumskyddet  från början var "litet" och skälet till att det senare blev större var enbart av produktionstekniska skäl. Man ville göra det enklare vid montering av mickar (routing) och elektronik.

Huvudvarianterna i "production series" idag är Faded, Special och längst upp Standard som är den mest påkostade av de tre. De kommer antingen i utförandet "Traditional" eller i "High Performance". Skillnaderna mellan utförandena är påtagliga och det gäller att känna sig för.  Det känns som hela idén liknar lanseringen 1961, nämligen att träffa smartare i olika målgrupper. Något som naturligtvis kan förvirra kunden.

Traditional (T) har som det låter klassiska features och High Performance (HP) har de mer moderna secifikationer från 2015 serierna, bland annat G-Force, Zero Nut och bredare greppbräda (1745 tum jämfört med 1695 tum). Men som sagt det hela handlar om personliga preferenser och mitt råd är att ge dem lite tid i butik och testa dig fram.

Min nyfunna kärlek till SG resulterade i en Standard 2008, köpt på vinst och förlust via Blocket. Standard har haft samma specs under nästan hela 2000-talet, 2010 byttes dock Rosewood ut mot Baked Maple. Motsvarigheten idag är SG Standard T och har närapå identiska specs den också. Detta till trots så kan halsar skilja något i tjocklek, men inte så att gitarren förvandlas till något annat, och det är tur det.  "SG-Neck" är faktiskt lite av tjusningen med gitarren jämfört med exempelvis en Les Paul.


Neck pickup-490R
Bridge pickup-498T
12" radius
SG profile neck 60´s
Rosewood greppbräda
Set Neck
Mahogany Body
Trapizoid Acrylic Inlays
Gibson Deluxe Tuners
Tune-O-Matic Bridge med Stop Tail Piece

Det man kan säga om den här gitarren är väl närmast att det är en klassisk "bread and butter rock guitar" med hög spelbarhet och riktigt bra mickar som har en PAF-liknande karaktär.

SGn är mycket lättare än en Les Paul och konstruktionen är också delvis en annan, vilket på sitt sätt påverkar karaktären i ljudet, men framförallt priset.

Men SGn är långt ifrån en "budgetgitarr", det är istället en gitarr med helt egen karakteristik. Måhända kan man feta till den genom att byta mickar till 57or men det behövs egentligen inte. Den låter väldigt bra och halsen är en fröjd att spinna loss på, om den är rätt justerad. Söker du ett vintage classic rock sound så langa in den framför en gammal Marshall så ska du se att du blir mer än nöjd.

En ny kostar runt 14000 kr nu förtiden och mycket får vi väl skylla på dollarn som steg kraftigt för några år sedan.

Bra begagnade Standards hittar du ibland för mellan 6000-8000 kr.

Betyg:
4,9 Zombies (5)

1 kommentar:

  1. Tack för bra koncis text! Jag har även fått lära mig att baked maple har en ljusare färg än rosewood. Med de senaste årens modeller har de gått tillbaka till rosewood, iallafall 2016 kommer med rosewood, antar att det är bättre. Nypriset har sjunkit, finns för knappa 11000kr nu, men begangnade kostar 7-9000 på blocket eller eBay. Står sig bra i värde!

    PS. Det var jag som köpte SGn nyss av dig, hare fint, rock on /Felix

    SvaraRadera