Gitarrzombien

I höstas fick jag kontakt med Göran Elmquist på Sound of Silence, en av landets mest erfarna Rig Builders.  Göran har spelat gitarr länge, han har producera artister och som den senaste tiden custombyggt gitarriggar och pedalbord åt kräsna gitarrister  Göran har byggt pedalbord till hur många artister som helst och det var efter genomgången av Fredrik Åkessons rigg som jag bestämde mig för att kontakta honom och se vad som döljer sig bakom det, för många, viktiga "pedalbordet".  Är det något område inom gitarrvärlden som är så belamrat med åsikter så är det pedalbordet. Vilka pedaler man använder kan diskuteras i det oändliga och för att inte tala om ordningen på dem i kedjan eller buffring eller true bypass. Eller hur många av oss har tillbringat timmar och åter timmar till att flytta om ordningen på pedaler för att försöka minska bruset eller få bort volymtapp i i vissa kombinationer på bordet. Hur många gråa hår jag fått pga av detta vill jag inte ens tänka p...

På 80-talet fanns en rackenhet, Korg SDD 3000, som blev närapå ikonisk, inte minst eftersom The Edge i U2 hade den som favorit. Nu har den kommit som pedal och de har verkligen lyckats återskapa den mer eller mindre helt perfekt. Det sägs till och med att The Edge själv inte kunde avgöra original från pedal.  The Edge gitarrtech Dallas Schoo hade en stående order länge att köpa upp alla SDD 3000 rackenheter som dök i hans väg. Det fanns också en billigare med namnet SDD 1000, men det var ändå 3000 som blev den mest åtråvärda. Jag minns att det var en kille som hade en studio i Linköping som hade en SDD 3000 och att vi vid något tillfälle satt och lekte med rena ljud genom den, och den var bara helt fantastiskt. När man sen gick hem till sina pedal kändes den både kallare och lite halvdöd en lång stund efteråt innan man accepterat sin "lott" att inte kunna få tag i en. Det dröjde sen många år innan jag kom i kontakt med den igen, häromveckan på Deluxe Music faktiskt, men...

Sist jag var på addictive-turné i en av stans musikaffärer köpte jag en BOSS Flanger BF-3. En flanger är, tycker jag, ett enkelt sätt att få lite bredare, kanske lite mer levande och färgrik ton om man så vill. Andra menar att det blir lite "Kalle Anka" över det, men det handlar här mycket om personlig smak förstås. BOSS BF-3 är arvtagaren till bästsäljaren BF-2 och har några fler features, men i grund och botten är det en enkel och användbar pedal som låter bra.  Flanger får sin karaktär, liknande phaser och chorus, genom att signalen dubbleras och den ena förskjuts eller tydligare uttryckt: "läggs lite efter/bakom". Vanligtvis under 20 millisekunder. Resultatet är en ganska tät och spännande färgning i långa svep jämfört med tex chorus och det påminner om nåt slags swoshy eller jetplanseffekt. Många upplever att ljudet blir större med mer "saturation", och på ett sätt blir det ju det eftersom gitarrljudet dubbleras. Det ska tilläggas med tydlighet att ...

Jag köpte en ny Wha Wha förra veckan, Jerry Cantrell modellen från Dunlop. Jag har märkt att det här med pedaler aldrig riktigt finner sitt slutmål. Jag har beskrivit detta många gånger, det där med att det ständigt kommer nya behov och att själva sökandet efter ton  också  tycks vara mer komplicerat än det låter.  Jag har dessutom den senaste tiden pratat med flera i min bekantskapskrets som beskriver det som "att tonen folk söker aldrig kommer hittas eftersom den ständigt förändrar sig" . Det de förmodligen menar, och som jag skriver under på, är att ju mer man söker och ju fler influenser man får undertiden desto mer formas och förändras den där idealbilden av hur man tycker det ska eller borde låta. Man jagar ett rörligt föränderligt monster som ständigt ändrar skepnad. Det rimmar dessutom med en del av vad man numera vet om begreppet "kunskap", dvs att kunskap inte är något fixerat och för alltid fast, utan något som just är i ständig rörelse och uppf...

The Box of Doom kraschade in i Gitarrzombiens katakomb för ett tag sedan och jag var galet nyfiken på hur tyst den var, om den var användarvänlig och vilken ljudkvalitet den faktiskt levererade. Det var inte bara allmän nyfikenhet utan också huvudskälen till att jag köpte den överhuvudtaget. Jag ville ha en till min studio som jag har här hemma i lägenheten. Så jag kunde knappt hålla mig och packade upp den direkt och monterade en SM57a, kopplade in den i förstärkaren och min dator med spetsade öron. Faktum är att den "blew me away" redan de första sekunderna. Att i studiosammanhang kunna micka en gitarrförstärkare professionellt utan att störas av den höga volym de producerar eller i det här fallet också störa grannarna och inte minst skrämma livet ur vår nyfödda dotter var mina främsta mål med hela grejen. The Box of Doom är byggd av Sylvester Vogelenzang de Jong, du kan läsa en intervju med honom här . Tekniken är placerad inuti ett väldigt robust flight case. Det ä...

Vad sägs om en ordentligt lång djuplodande dokumentärfilm om svenska rock-, blues-, jazz- och metalgitarrister?  Anders Morén och Björn Carlsson håller i skrivande stund på med ett ambitiöst projekt med namnet Axemen of Sweden där de dokumenterar några riktigt skickliga gitarrister och tanken är att de ska blir något utöver det vanliga.  Flera av de gitarrister de har valt att sätta fokus på har säkerligen inspirerat 100 000-tals människor världen över att plocka upp gitarren och alla är på sitt sätt värda att lyftas fram och genom det inspirera ännu fler. Jag ser med våldsam nyfikenhet fram emot att se dokumentären.  När jag hörde talas om detta kontaktade jag Anders och Björn för att få veta mer om vad de egentligen håller på med.  Jag hörde att ni gör en dokumentär om svenska gitarrister, hur kom ni på den idén med Axemen of Sweden? Vi hade länge snackat om att det vore kul att göra en dokumentärfilm och eftersom vi båda spelar gitar...

För ett tag sen var jag och såg bandet Thundermother, ett av Sveriges mest tydliga "rakt på in your face rock´n noll". Filippa Nässil formligen yr omkring på scenen och kastar fantastiska "back to basics riff" omkring sig till en uppskattande publik. Jag var inte alls beredd på bandet, jag var egentligen där för att höra några andra. Och det är i stunder som dessa man såklart sänks på knock out utan fatta vad som hänt, jag tror jag kroknade redan under första låten faktiskt.  Thundermother startade 2010 i Växjö av Filippa Nässil som senare tog bandet med till huvudstaden för att ge det en ordentlig chans. Där slog hon sig ihop med Georgia Kartera från Italien och så småningom anslöt Tilda Stenqvist, Linda Ström och Clare Cunningham. Debutplattan "Rock 'n' Roll Disaster"  kom 2014 och den verkligen osar rock´n roll och brilliant gitarrspel. Foto: Pressbild Live sätter Filippa ned foten så den går rätt genom golvet med ett fantastiskt komp, s...

För ett tag sedan gjorde jag en Rig Rundown med Fredrik Åkesson och upptäckte då att han körde med en isolation cab, Box of Doom , istället för att bara micka vanliga 4x12or. Under efterföljande USA turné, som de gjorde tillsammans med In Flames. hade han helt skippat att micka sina vanliga cabs och körde enbart genom sin Box of Doom. De vanliga högtalarna används enbart för akustisk feedback. Så live är det alltså enbart Box of Doom man hör numera, d etsamma gäller In Flames.  Poängen med en "Iso cab" är att mickningen, som sker inne i en ljudisolerad låda i en akustiskt neutral miljö, generar en renare signal och man slipper läckage (bleed) från andra ljud på scenen. Resultatet av detta är ett tightare och renare ljud helt fritt från "biljud". Opeth, Fredrik Åkesson med Box of Doom Dessutom kan förstärkaren köras lite hårdare, för att få ut det bästa ur den, utan att få problem med "överljud" på scenen och var man än spelar så får man alltid samm...