Mille Petrozza, en ikon inom thrashen + uppfinningen FU-Tone
Ett av de klassiska thrashbanden som var med tidigt är Kreator med Mille Petrozza i förarsätet. Ett spännande band som aldrig helt tycks ge upp thrashens grundrecept, även om det hade en liten orienteringsövning på 90-talet. Jag träffar Mille i Gävle under Getaway Rock och vi pratar thrash, och en hel gitarr så klart. Bland annat en ny cool grej som gör ditt Floyd Rose stabilare och betydligt bättre i tonen.
Kreator startade egentligen som Tyrant 1982 men bytte till Kreator 1985 via namnet Terminator några år tidigare. Med andra plattan Pleasure to Kill satte Kreator sig ordentligt på Kartan och blev för många det tyska svaret på den amerikanske rörelsen. "Flag of Hate" är en av den tidens låtar som fortfarande är med på setlist, förutom Pleasure to Kill från samma platta. Skickligt spelad Thrash Metal, utan tvekan. Kommande plattor visade på samma ursinne och imponerande musikalitet.
Under 90-talet experimenterades det en hel del och de tappade lite mark för att sedan återvända 2001 till thrashens grundrecept om än lite soundmässigt förfinat och med ny gitarrist, Sami Yli Sirniö. En Finsk gitarrist som jag tycker oförtjänt hamnat i gitarrhjältarnas bakgård. Han var bland annat gitarrist i det Finska bandet Waltari som experimenterade friskt i olika genres med botten i den hårdare skolan. Kolla in det om ni vill höra lite spännande grejer.
Ylis musikaliska bredd har definitivt tillfört Kreator ny energi och ny idébank. Hans fullständigt ascoola scennärvaro imponerar dessutom också. Han spelar ruskigt svåra passager samtidigt som han går omkring på scenen som om han var på marknad med familjen eller nåt. Som att han bara går runt och njuter och tänker på annat, helt och hållet trygg i sitt spel för att plötsligt blixtra till med total inlevelse.
Efter Yli klivit på Kreator släppte man "Violent Revolution" och genast var man "back on track" med en tung och bitvis snabb thrash i botten men framförallt med lite mer melodier i gitarrspelet. 2012 släppte man sitt 13e album "Phantom Antichrist", vars titellåt öppnar spelningen på Getaway Rock.
Jag känner mig lite nervös inför mötet med Mille, närapå "Star Strucked" faktiskt, men han visar sig vara en väldigt lättsam och trevlig prick.
Hur känns det att spela i Sverige?
- Det känns bra, Sverige tillhör ett av de länder vi historiskt har haft det lite tufft i. Svenskar är lite svårflörtade, det tar liksom tid innan ni öppnar upp. Men i övrigt älskar vi Sverige, vi spelade in senaste plattan i Örebro faktiskt.
I Örebro?
- Ja hos Jens Bogrens Fascination Street Studios. En fantastisk kille och vi var väldigt nöjda.
Örebro brukar felaktigt kallas Sveriges tråkigaste stad annars...
- Ha ha...Det var inget jag märkte något av, det var väldigt trevligt i Örebro.
Under 90-talet hade ni en lite reseavvikelse från er grund, mer industri, goth och lite annat.
- Ja vi försöker alltid utvecklas och inte riskera att stagnera, det måste man annars somnar man och blir fast. Det är sant att det inte mottags med öppna armar, men jag tror det nu, med retroperspektiv, var en viktig period för oss.
Sen kom ni tillbaka med Sami Yli Sirniö på gitarr och ni återvända till grundelementen.
- Ja vi hittade tillbaka och med mer kraft än någonsin tidigare. Sami tillförde givetvis mycket.
Hur viktiga har gitarristerna du haft med dig på vägen varit för musikalisk inriktning?
- Det spelar så klart stor roll, Sami Yli Sirniö är tex väldigt melodistyrd precis som jag. Man kan väl säga att allting har sin tid och alla gitarrister har varit rätt i den tid de varit med.
På senaste skivan, Phantom Antichrist, delar ni på en del solon och det märks att ni kompletterar varandra väl.
- Ja vi har dels en väldigt bra bandkemi just nu och det är det viktigaste eftersom man lever så tätt in på varandra hela tiden och man måste kunna stå ut med varandra. Sami är en mycket bra gitarrist och vi trivs med varandra.
Vad har du för huvudgitarr live?
- Jag har en Jackson "Mille Phobia King V" som är min egen signaturgitarr. Den är enkel till sin natur och väldigt lättspelad. I grunden är det en klassisk King V med lite annorlunda lösningar för mig. Det finns att köpa i handeln också och tillhör inte dyraste signaturerna, men prisvärd och lättspelad skulle jag vilja säga.
Är det inte konstigt att de flesta instegsgitarrerna i allmänhet är så usla som dom är?
- Jo det är det, framförallt med tanke på att första mötet med en gitarr avgör om man fortsätter eller inte. Det är lite därför som jag vill att min inte ska vara så himla märkvärdig men ändå hög kvalitet spelmässigt. Att de som vill prova att spela gitarr ska få ett instrument som ger den den där upplevelsen av att det är fantastiskt.
Mickar på din egen?
- En EMG 81 i stallet, inget mer. Det behövs inget mer faktiskt. Samma som på den som går att köpa.
Strängar och stränghöjd?
- 10-52 och inte jättelåg stränghöjd, eftersom jag spelar ganska hårt.
Mille ber sin gitarrtekniker Marc Niedersberg springa till scenen och hämta gitarren så jag får se den och testa den, den har nämligen en intressant lösning som Mille vill visa.
Gitarren ser ut som en vanlig King V med följande Specs: Body Material: Basswood
Body Finish: Matte
Neck: Maple Speed Neck
Bridge: Recessed Floyd Rose® Special
Jag testar den och den känns genuin och väldigt solid tight. Stränghöjden är lite väl hög för min egen smak, men det är ju just en smaksak. Floydet känns mer robust än vanligt och det har en naturligt tydligare sustain än vad jag har på mina Jacksons.
Det är något speciellt med den, för den är väl inte helt "stock"?
- Nej det sitter ett FU-Tone i den, dvs en anpassning av några delar i Floydet. Det är det du känner.
FU-Tone startade för 25 år sedan av Adam Reiver och hette från början FloydUpgrades och det är det man sysslar med än idag.
Kunderna är historiska strängbändare som George Lycnh, Zakk Wylde, Orianthi, Phil Demmel, Mick Mars, Alex Lifeson, Slash, Warren DeMartini och Michael Wilton med flera.
Det man bland annat gör att man byter ut "blocket", som fjädrarna sitter i, till ett helt nytt som är anpassat för just din modell. Blocket är gjort i ren Titan, vilket gör att det är rätt tungt och det är det som skapar stabiliteten. Det hela gör också att Floydet inte äter ton på samma sätt som ett original brukar.
Framförallt påverkar det tonen enligt Milles gitarrtekniker Marc Niedersberg. Tonen blir större och hela systemet blir smidigare att hantera.
Mark borde veta eftersom han jobbat som gitarrtekniker med en hel del andra band som Heaven Shall Burn, Caliban och Hatebreed m.fl. Band med rätt tufft spelande gitarrister, och det ställer krav på utrustningen så den håller.Dessutom spelar han själv i Arma Gathas och det tidigare bandet Machinemade God.
Mark har även bytt ut alla "string blocks" som håller fast strängarna. De är tillverkade i Titan och går i princip aldrig sönder.Det är annars dem som oftast går sönder när du byter strängar mer frekvent, som tex på långa turnéer.
Hur ofta byter du strängar?
- Inför varje show faktiskt. Strängarna på ett Floyd, kanske på alla, har en tendens att bli slappa och det innebär att det håller stämningen sämre och det hela känns inte så rappt som med nya strängar.
Hur många spelningar gör ni per år?
- Vi ligger nog på 200 stycken i år tror jag. Så man måste ha bra utrustning som man kan lita på
håller.
Jag ser mycket fram emot gigget i eftermiddag.
- Tack, det kommer bli mycket hårt.
Schysst att du tog dig tid att prata med Gitarrzombien.
- Tack själv.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Ylis musikaliska bredd har definitivt tillfört Kreator ny energi och ny idébank. Hans fullständigt ascoola scennärvaro imponerar dessutom också. Han spelar ruskigt svåra passager samtidigt som han går omkring på scenen som om han var på marknad med familjen eller nåt. Som att han bara går runt och njuter och tänker på annat, helt och hållet trygg i sitt spel för att plötsligt blixtra till med total inlevelse.
Efter Yli klivit på Kreator släppte man "Violent Revolution" och genast var man "back on track" med en tung och bitvis snabb thrash i botten men framförallt med lite mer melodier i gitarrspelet. 2012 släppte man sitt 13e album "Phantom Antichrist", vars titellåt öppnar spelningen på Getaway Rock.
Jag känner mig lite nervös inför mötet med Mille, närapå "Star Strucked" faktiskt, men han visar sig vara en väldigt lättsam och trevlig prick.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
- Det känns bra, Sverige tillhör ett av de länder vi historiskt har haft det lite tufft i. Svenskar är lite svårflörtade, det tar liksom tid innan ni öppnar upp. Men i övrigt älskar vi Sverige, vi spelade in senaste plattan i Örebro faktiskt.
I Örebro?
- Ja hos Jens Bogrens Fascination Street Studios. En fantastisk kille och vi var väldigt nöjda.
Örebro brukar felaktigt kallas Sveriges tråkigaste stad annars...
- Ha ha...Det var inget jag märkte något av, det var väldigt trevligt i Örebro.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
- Ja vi försöker alltid utvecklas och inte riskera att stagnera, det måste man annars somnar man och blir fast. Det är sant att det inte mottags med öppna armar, men jag tror det nu, med retroperspektiv, var en viktig period för oss.
Sen kom ni tillbaka med Sami Yli Sirniö på gitarr och ni återvända till grundelementen.
- Ja vi hittade tillbaka och med mer kraft än någonsin tidigare. Sami tillförde givetvis mycket.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
- Det spelar så klart stor roll, Sami Yli Sirniö är tex väldigt melodistyrd precis som jag. Man kan väl säga att allting har sin tid och alla gitarrister har varit rätt i den tid de varit med.
På senaste skivan, Phantom Antichrist, delar ni på en del solon och det märks att ni kompletterar varandra väl.
- Ja vi har dels en väldigt bra bandkemi just nu och det är det viktigaste eftersom man lever så tätt in på varandra hela tiden och man måste kunna stå ut med varandra. Sami är en mycket bra gitarrist och vi trivs med varandra.
Vad har du för huvudgitarr live?
- Jag har en Jackson "Mille Phobia King V" som är min egen signaturgitarr. Den är enkel till sin natur och väldigt lättspelad. I grunden är det en klassisk King V med lite annorlunda lösningar för mig. Det finns att köpa i handeln också och tillhör inte dyraste signaturerna, men prisvärd och lättspelad skulle jag vilja säga.
Är det inte konstigt att de flesta instegsgitarrerna i allmänhet är så usla som dom är?
- Jo det är det, framförallt med tanke på att första mötet med en gitarr avgör om man fortsätter eller inte. Det är lite därför som jag vill att min inte ska vara så himla märkvärdig men ändå hög kvalitet spelmässigt. Att de som vill prova att spela gitarr ska få ett instrument som ger den den där upplevelsen av att det är fantastiskt.
Mickar på din egen?
- En EMG 81 i stallet, inget mer. Det behövs inget mer faktiskt. Samma som på den som går att köpa.
Strängar och stränghöjd?
- 10-52 och inte jättelåg stränghöjd, eftersom jag spelar ganska hårt.
Mille ber sin gitarrtekniker Marc Niedersberg springa till scenen och hämta gitarren så jag får se den och testa den, den har nämligen en intressant lösning som Mille vill visa.
Gitarren ser ut som en vanlig King V med följande Specs: Body Material: Basswood
Body Finish: Matte
Neck: Maple Speed Neck
Bridge: Recessed Floyd Rose® Special
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Det är något speciellt med den, för den är väl inte helt "stock"?
- Nej det sitter ett FU-Tone i den, dvs en anpassning av några delar i Floydet. Det är det du känner.
Kunderna är historiska strängbändare som George Lycnh, Zakk Wylde, Orianthi, Phil Demmel, Mick Mars, Alex Lifeson, Slash, Warren DeMartini och Michael Wilton med flera.
Det man bland annat gör att man byter ut "blocket", som fjädrarna sitter i, till ett helt nytt som är anpassat för just din modell. Blocket är gjort i ren Titan, vilket gör att det är rätt tungt och det är det som skapar stabiliteten. Det hela gör också att Floydet inte äter ton på samma sätt som ett original brukar.
Framförallt påverkar det tonen enligt Milles gitarrtekniker Marc Niedersberg. Tonen blir större och hela systemet blir smidigare att hantera.
Mark borde veta eftersom han jobbat som gitarrtekniker med en hel del andra band som Heaven Shall Burn, Caliban och Hatebreed m.fl. Band med rätt tufft spelande gitarrister, och det ställer krav på utrustningen så den håller.Dessutom spelar han själv i Arma Gathas och det tidigare bandet Machinemade God.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Hur ofta byter du strängar?
- Inför varje show faktiskt. Strängarna på ett Floyd, kanske på alla, har en tendens att bli slappa och det innebär att det håller stämningen sämre och det hela känns inte så rappt som med nya strängar.
Hur många spelningar gör ni per år?
- Vi ligger nog på 200 stycken i år tror jag. Så man måste ha bra utrustning som man kan lita på
håller.
Jag ser mycket fram emot gigget i eftermiddag.
- Tack, det kommer bli mycket hårt.
Schysst att du tog dig tid att prata med Gitarrzombien.
- Tack själv.
Kommentarer
Skicka en kommentar