Gitarrzombien

När jag såg Opeth i november förra året visade Fredrik Åkesson mig en PRS P22 med Piezo, dvs en gitarr med ett extra micksystem i stallet för rent ljud. Det lät fantastiskt spännande och det dröjde inte länge fören jag började snöa in på Paul Reed Smith och fann mig sneglande mot en som hängde nere på Deluxe Music. Det fanns två faktiskt, en klassisk burst, jag tror det var Honey Burst, och en Eriza Verde Green Burst. Jag valde den gröna såklart, den liksom talade förförande till mig... ja ni vet kanske hur det känns? P22 har tydliga likheter med Custom 22 och många menar att det i princip är samma gitarr förutom att den kompletterats med LR Baggs Piezo micksystem. Men saken är den att P22 faktiskt har lite mer trä i kroppen, dvs den är något tjockare, än sin syster Custom 22, ungefär i häraden McCarty faktiskt, som jag skrev om häromdagen . P22 är faktiskt två gitarrer paketrad i en, något som möjligen avskräcker de mest inbitna traditionalister. Men låt dig inte luras, kan d...

PRS alla olika modeller  har med åren skiftat i specifikationer pga av förbättringar och uppdateringar av olika slag. Det känns som att kulturen på PRS handlar mycket om att förbättra kvalitén, hela tiden. Läs gärna mitt förra inlägg om PRS som fenomen och företag. En av de mer intressanta modellerna är PRS McCarty. Dels är det en av deras mer omtyckta modeller i sig men den har också en spännande historia. Jag skaffade mig en McCarty från 2000 för ett tag sedan, men innan vi går in på den så vill jag ge er lite bakgrund.  Ted McCarty var VD på Gibson under guldåren 1950 - 1966 då han slutade och istället slog sig till ro på företaget Bigsby. Man skulle kunna säga att Gibson har allt att tacka Ted McCarty för, han låg nämligen bakom både Les Paul, Flying V, Explorer, SG, Firebird och till och med Humbuckers och Tune-O-Matic. Han var, precis som Leo Fender, ingen hejare på gitarr men extremt kundorienterad och han frågade praktiskt taget 1000-tals gitarrister vad de ö...

Jag har under en längre tid intresserat mig för Paul Reed Smith, vars historia är värd att berättas. Berättelsen om hur en besatt gitarrmakare med två tomma händer, en stor portion nyfikenhet och total dedikation skapade ett globalt varumärke . Jag skulle vilja påstå att Paul Reed Smith på ett sätt är  för gitarrvärlden  vad Steve Jobs var för Apple och datorbranschen. Båda entreprenörer med samma obrutna tro på sig själva och orubbliga i sina respektive visioner om att skapa något nytt och bättre i en förutsägbar bransch som brottades med kvalitets- och identitetsproblem. Foto: Miriam Svensson Jag har försökt göra historien rättvis genom att läsa allt jag kommit över och kokat ner det hela till rimlig textmassa, även om jag ibland känt att det finns mer att beskriva. Jag har inte bara läst allt jag kommit över utan även tagit varje chans att pröva alla möjliga PRS-gitarrer i syfte att försöka bilda mig en egen uppfattning om instrumentens unikitet och ifall det många sä...

Helloween med Michael Weikath i spetsen är tillbaka med nytt album betitlat My God-Given Right. Det är en kraftfull snabb power metal om man väljer att se världen på det viset. På det viset förvånar den musikaliskt inte någon som känner och gillar sitt Helloween. Däremot så har de lyckats fantastiskt bra med sitt gitarrljud, som är bättre än någonsin.  Gitarrsoundet i kombination med ett maffigt kreativt riffande gör att det är lönt mödan, med råge, att lyssna igen dem med nyfikna öron. Även om man nu inte tycker om bandet i sig, så finns här mycket att hämta. Jag gillar Helloween och när jag fick chansen att prata med Michael Weikath vid ett besök i Stockholm för att promota nya skivan så tackade jag ja direkt. Weikath är en väldigt speciell person, och lite annorlunda. Han tycker inte att han kan så mycket om gitarrer, förstärkare och gitarrljud. Han säger att han bara spelar, utan att egentligen veta vad han spelar rent teoretiskt. "Jag kör mest en penta med lite...

Nästan alla rörförstärkare är i grunden byggda på gammal hederlig analog teknologi, lika gammal som den klassiska elgitarren med dess passiva mickar. Det hela ser ungefär ut som det gjorde när det hela startade, om vi nu bortser från den digitala utvecklingen förstås och även från aktiva gitarrmikrofoner. Många, inte alla dock, menar också att ett bra gitarrljud är just sprungna en "oldschool förstärkare" och en bra, ofta gammal, gitarr och kanske några pedaler.  Om man ska vara krass så får man ur ovan förda utgångspunkter och resonemang bäst ljud med en bra rörförstärkare och en bra gitarr + max 1 meter kabel. Gitarristen i Spotnicks lär ha stått bredvid sin förstärkare med just en meter kabel för att inte förlora ton på vägen kan man gissa. Åtgärden är dock ganska opraktiskt för en gitarrgud med dagens mått mätt förstås, som förväntas härja runt på scenen och spelandes utföra magiska poser. Det krävs också oftast en ganska lång kabel för att kunna komma fram ti...

Elisabeth "Lzzy" Hale och hennes bror Arejay spelade för första gången med Halestorm i Harrisburg på en konferens 1999. Lzzy var 15 år och trakterade en keytar och Arejay 12 år spelade trummor. Med sig hade de sin pappa Roger på bas och mamman stod i kulisserna och agerade manager. Musiken var egenproducerad pop/rock med låttitlar som "Insane" och "No Clue", precis som att de redan då processade planen om hur man lyckas i branschen.  Foto: Stephansdotter Photography Idag är Halestorm långt ifrån det band de startade där i Harrisburg, men de är fortfarande lika bestämda i sin övertygelse om ett liv i musikbranchen. 2005 fick de ett första skivkontrakt och 2009 kom det självbetitlade albumet "Halestorm" och nu handlade det istället om gitarrbasserad "hard rock" med Lzzy som den sångerska och frontfigur man anar ska blomma ut på gamla Youtube-klipp från 1999. Andra plattan "The Strange Case of..." kom 2012 och i dagarn...