Fullerton reissues -62 Stratocaster & "The True Black"

Gitarrer har flera spännande dimensioner, vid sidan av det uppenbara att fungera som verktyg för att skapa fantastiska toner. En sån dimension är historien som alla instrument bär på, och som hela tiden byggs på för varje ägare. Att få reda på en "äldre gitarrs historia" är i regel  väldigt svårt, om den nu inte haft en enda ägare eller nåt sånt. Lägg sen till ändringar, moddningar och allt annat spännande som kan inträffa längs vägen och frågan "när slutar ett instrument vara det som det var från början"... 

För ett tag sen såg jag en klurig annons på Vend, det var en kille som sålde en "Fender Stratocaster 62 reissue Fullerton" som han kallade "player snarare en samlarexemplar". Fullerton reissues  tillverkades 1982-1984 och är några de mest välbyggda nyutgåvorna av Fenders klassiska gitarrer.

I början av 80-talet började man inse att moderniseringen av Fenders instrument innebar att fler och fler började efterfråga gitarrer som var tillverkade före CBS-eran, s.k pre-CBS. Många pratade om att "vintage-instrumenten" helt enkelt var bättre och mer genuina. Detta i sin tur ledde till att handlarna insåg att de kunde ta lite mer betalt för dessa jämfört med nya.

För Fender betydde detta naturligtvis långsiktigt problem av förödande proportioner och man var tvungen att hitta på något. Svaret blev helt enkelt att börja göra kopior på sig själv, och kalla dem American Vintage Reissues (AVRI) Gitarrerna byggdes av en "reissue shop", en särskild avdelning i Fullertonfabriken. Man gjorde allt för att hitta tillbaka till de fina hantverk man en gång förknippades med. De kom i standard 2 color sunburst (-57 RI)  och 3 color sunburst (-62 RI) och custom colors. Endast 5-7% av den gjordes i Custom Colors. Man gjorde endast 6-7 Strator per dag och man använde samma verktyg som Leo använde på 50- och 60-talen. Dessa första reissues anses idag vara mycket fina och inte sällan går det för mellan 20 000 kr - 30 000 kr på Ebay.

Den gitarren jag köpte är stämplad -82 i kroppen och därmed byggd i Fullerton, men halsen är bytt någon gång på vägen, troligtvis 90-tal. Den är istället handbyggd av Philippe Dubreuille på Denmark Street i London. Säljaren kom över gitarren i samband med att han jobbade i en av butikerna på Denmark Street. Det är en väldigt fin lönnhals, lättspelad C-shape med väldigt mörk Rosewood och passar perfekt till kroppen resonansmässigt. Stämskruvarna ser ut att vara original och så också plektrumskyddet.

Det som designmässigt skiljer AVRI från senare reissues (efter 1985) är bland att det är lite är lite djupare och lite längre "body contour" på baksidan.

Foto: Theres Stephansdotter Björk
Mickarna som satt i ser visserligen ut som "Fender Pickups" men som lindats om av samme Dubreuille, men troligtvis inte orginalmickar som hade röd bottenplatta. De låter helt ok, men jag bytte dem nyligen mot de Fender Noiseless single-coil jag lyfte ur min Jeff Beck Stratocaster. De passade mycket bättre ihop med kroppen och halsen. Skälet till att jag bytte mickar på min Jeff Beck Strat var att de inte lät bra, men i den här AVRI gitarren lät de helt fantastiskt. Kablage och pottar är helt original.

Orginalmickarna gjordes av Abigail Ybarra som handlindat det mesta av Fenders Pickups "in the old days" och många av de som satts i Custom Shop instrument. Hon började på Fender 1966 och är kvinnan bakom bland annat Custom 69 som satte lite av standard för Start Coils tonmässigt. Har du en äldre Strata finns stor chans att just hon lagt trådarna rätt. Hon slutade på Fender 50 år senare. Här nedan kan du se lite av hur hon resonerar kring handvirat versus maskinvirat.


Vidare är kroppen på min gitarr omlackad någon gång i slutet av 80-talet, och har fått en "relic touch" genom år av turnerande och spelande enligt säljaren. Stallet är ett Wilkinson med tungt block, och alltså inte original. Det tunga blocket bidrar dock till "lite mer ton".

Vad den varit med om vet jag inte, och det är heller inte relevant. Det relevanta är snarare att inte veta, det ger instrumentet en egen historia, mystik och karaktär.

Huruvida man egentligen kan kalla den en "Fullerton AVRI" är förstås helt en definitionsfråga. Somliga räknar kroppen som identiteten och andra halsen, dessutom är ju stallet ett annat osv. Jag väljer att se kroppen som identifikation, men självklart är den extremt långt ifrån en pjäs med samlarvärde.

När det gäller de rent spelmässiga kvalitéerna så är det en "killer", jag testade den live häromdagen med Pelle Holmbergs Custom Audio Electronics OD-100 och de båda "gifte sig" ungefär som en god öl och en välkomponerad hamburgare.

Min slutsats när det gäller den här gitarren är att "hopplockade delar" (HPD) mycket väl kan mäta sig med bra serietillverkade original och att stratans geniala konstruktion möjliggör oändliga möjligheter om du orkar pilla lite och testa. Men så fort du gör det så finns en baksida, få tar den på allvar. Särskilt de som håller original högt. Jag gör det också men gillar dessutom avvikelser.

Jag har döpt gitarren till "True Black".

Stay Zombied


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Intonering av gitarr

"Justera halsar är lite läskigt..."

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM