Fender Classic Player 60's Stratocaster® -Mexare förtrollad av Custom Shop

Jag skulle vilja hävda att företaget Fender är väldigt kreativt, även om det ibland verkar som precis tvärt om. En Stratocaster är ju exempelvis en relativt enkel uppfinning, en påskruvad hals på en träkropp, stämskruvar, stall och 3 pickuper. Mer än så är det ju faktiskt inte. Men om man dyker ner under ytan så upptäcker man genast att verkligheten är en helt annan. De verkar kunna variera receptet i det oändliga utan att tappa kontakt med sin historia. Det är imponerande i värld som i övrigt kräver förnyelse och innovation.

Tiden då gitarrer faktiskt ökade i värde är nog i stora drag förbi. Inte så att gamla vintagegitarrer från 50-60-talet sannolikt sjunker i värde med tiden, inte alls så, tvärt om skulle jag tro. Men dagens massproducering i enorma upplagor gör att andrahands- och samlarvärdet på "nyare" instrument är nästan hopplöst lågt. En vanlig serietillverkad gitarr kommer du aldrig få tillbaka pengarna på, så ser det ut. Ju dyrare den är när du köper den ju mer faktiska kronor tappar den i värde när du ska sälja den. Det hela följer andra konsumtionsvaror i spåren. I sak är det inget problem om du köper en klassisk välbyggd gitarr för att spela på och som dina barnbarn sen kan ärva mystiken och historien kring när du sätter näsan i vädret. Men det ekonomiska värdet är i de flesta fall mer än begränsat. Visst kan man göra klipp på vintage- och andrahandsmarknaden även idag men då bör man vara påläst och ha näsa för affärer. 

Ett annat sätt att se de på det här med gitarrer är att de just är vad de är byggda för, nämligen som instrument att spela på. Men även här knallar vintagebegreppet in. Det bästa instrument jag provat genom åren är tillverkade under de gyllene åren och då menar jag 50-60-talen. Gitarrer som tillverkades av entusiaster i betydligt mindre upplagor än idag och som slår benen av vilket modernt instrument som helst om det är välbehållet." Ju mer spelat ju bättre" tycks vara en regel, lite tvärt emot bilar. Kvalitén på dessa instrument är helt enkelt outstanding och har också fått stå modell för i princip allt som både Gibson och Fender har gjort därefter. Det var magiska recept i händerna på skickliga hantverkare som la ner hela sin själ på att skapa instrument för att spelas på, inte i första hand att spekulera i pekunjärt. Det kom långt senare. 

En gitarr har sitt största egentliga värde i hur det passar gitarristen ifråga. Ett billigt instrument som inspirerar är lika musikaliskt värdefullt som ett dyrt. Ett instrument behöver heller inte upplevas "bra" för alla, vi är ju trots allt olika. 

Därför blir det än mer intressant med Fender Stratocaster, denna gamla uppfinning som i sin enkelhet tycks kunna varieras så att den passar alla plånböcker. Det är något utstuderat vackert i det tycker jag. Att skapa spelglädje för alla, oavsett rik eller fattig, amatör eller professionell. En gitarr gör ingen skillnad på vem eller hur du är, den är helt fördomsfri. Kanske det enda i dag som är det. Sen att det trots allt är sista raden på årsredovisningen som är det egentliga syftet med att tillverka gitarrer är snarare ett symptom på den värld vi lever i och den enskilt största förklaringen till att det tullas på kvalité här och där. En önskan om att mjölka ur en gyllene ko i evighet, men trots det finns förstås ambitionen att tillverka fina instrument.

När jag var i Umeå senast så hade jag fått korn på ytterligare en Stratocaster. En variant som tar 60-talets enastående format till en spelmässigt "mer modern inriktning". Förmodligen är det också på grund av kombinationen gammalt-modernt som den kanske gått många gitarrister förbi. Att den dessutom är tillverkad i Mexico har förstås bidragit till ett liv i farstun till finrummen. En fabrik som av många anses vara "low class". Mexico har också periodvis svajat betänkligt med kvalitetskontrollen, så ryktet är självförvållat. Men inte i det här fallet.

För det är här som säcken knyts ihop kring Fenders kreativitet, som jag inledde med. Hur gör man en ny paketering av ett instrument som inte kan/får ändras särskilt mycket för att tappa attraktion och som dessutom ska kunna inhandlas av kund för mindre än 10 000 kr? 

Jo man använder förstås den Mexikanska fabriken, med något lägre produktionskostnad. Men man vaskar fram de i personalen som "mer skickliga än andra", låter några "master builders" från Custom Shop lista vad de anser vara de bästa lösningarna och ger sen uppdraget till en erkänt skicklig formgivare och "master builder", Greg Fessler, att göra jobbet som om den skulle kunna produceras på Custom Shop. 

"The masterbuilders went down there and showed the people who would be building these instruments how to do things their way: finishing the custom shaped necks, softening some of the blends, and so on. It was a true collaboration from start to finish."
Justin Norvell, Fender

Att migrera kunskap och erfarenhet utanför Custom Shop på det här sättet är både ett smart och vågat drag i min bok.

Greg Fessler har jobbat de senaste 25 åren på Fender och har gjort gitarrer åt bland andra Robben Ford, Rhonda Smith, Neil Schon och Jeff Healey. 

Gregs utgångspunkt är att vila i arvet från den gyllene perioden men samtidigt addera tweaks och anpassningar efter hur han tycker det borde vara. Och det är precis det som Classic Player 60´s handlar om.

Fender Classic Player 60's Stratocaster®

Classic Player är tyvärr lite bortglömd i ett hav av varianter och jag tycker den förtjänar att lyftas fram i ljuset, så pass bra är den. I grunden är den byggd efter Classic 60´s, som också produceras i Mexico, men med några ordentliga uppgraderingar som gör den till en "killer shark".

A) Ett 2-punkts vintage stall (svaj) som tidigare aldrig levererats utanför Custom Shop och som klår det mesta i sin väg. Följsamt och stabilt på en och samma gång. Samma som sitter bland annat på svajfenomenet Jeff Becks strata. Åsikterna går förstås i sär när det gäller den här typen av dramatiska förändringar. Många föredrar det mer klassiska 6-punktsstallet, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Båda fungerar, men kanske att den som använder svaj mycket faktiskt uppskattar 2-punkts mer, en klassisk smaksak skulle jag säga. 

B) Tjockare band än på vanliga Classic 60's, medium jumbo, som sitter på en Rosewood greppbräda med 12" radie. 12" radie ger en tydligt ökad spelbarhet och tar bort problemet med bändningar som en del upplever på 7,5", som på de gamla hederliga Stratorna från 60-talet. "För modernt" skulle nog en del tycka, men jag tycker det är fenomenalt. 

C) Mickarna är kanske de mest uppseendeväckande. Istället för Tex-Mex har de monterat Custom Shop '69 Single Coils. Elektroniken är också ett snäpp upp till customnivå. De är lite hetare och låter betydligt större överlag. På köpet får man såklart det vanliga brummet som hör till. Dessa mickar är förmodligen i häraden Lundgren Vintage 60's och jag frågar Johan Lundgren om det skulle kunna stämma:

"Det skulle jag kunna tänka mig. Borde rimligen vara så. Jag har inte minutkoll på deras custom 69. Borde vara alnico 5 magneter och AWG 42 Plain enameltråd precis som vi änvänder till 60's Vintage".

D) Finishen är "Thin Skin Polyester", alltså lite tunnare, men som fortfarande är väldigt hård. Thin Skin valdes förmodligen för att få kroppen att sjunga lite mer än vanliga MIM. Polyester har annars den effekten att den "den dämpar resonans". Resultatet är mycket bra skulle jag vilja påstå.

Detta ex är i finishen "Apple Candy Red" (CAR), som hämtat sitt namn från "kanderade äpplen" och ger associationerna till söckersött. Leo Fender använde ofta orginalfärger inspirerande av färger som användes på bilar, men de första gitarrerna med CAR såg sitt ljus 1963 och är alltså ett undantag. Ford började nämligen inte använda färgen fören 1966. Candy Apple betyder inte bara färgen i sig utan begreppet beskriver också "processen" med en silver sparkle grundfärg och över den en transparent färg, i detta fall röd. Färgen var en av de populäraste under 60-talet. Här i en Mexikansk polyester-tappning då förstås, men efter design och under överseende av Custom Shop. Halsen är lackad med Polyurethane.

E) För att skilja den från andra Mexare och förmodligen för att ge den lite högre värde har man monterat en särskild Neck Plate som säger "Custom Shop Designed". Ett sätt att kapitalisera ytterligare på ett känt undervarumärke såklart, men å andra sidan är detta en gitarr med uppseendeväckande karaktär som skiljer sig från andra "mexare".

Utöver detta så har den en kropp av Al, en hals av Lönn i modern C-shape, "vintage green" plektrumskydd med aged knobs.

På håll är den ganska trogen en vintage 60's gitarr med allt vad det står för, men den uppträder på ett helt annat sätt i händerna. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att Classic Player spelmässigt är i klass med, och bitvis bättre, än många amerikanska standard modeller.

Vissa instrument ger den där känslan av att man vill spela mer och tänja sina gränser, ett trögt instrument gör i alla fall mig passiv i mitt spel, och den här gitarren flyger. Om det är det unika exemplaret jag hittade uppe i Umeå eller om det är stringent rakt igenom vet jag inte. Men enligt Daniel Kordelius på Deluxe Music har Fender ökat kvalitén i sina Mexico-gitarrer de senaste åren och många serier är numera mycket prisvärda. Jag har en Raodworn 60´s också och även den ligger i linje med Daniels analys. Fenders Mexare kliver fram.

Summering
Classic Player 60´s är ett fynd och att den är tillverkad i Mexico betyder inte att det är ett sämre instrument, tvärt om. Mexico gör idag bättre och bättre gitarrer och Classic Player, som pimplats av Custom Shop, är ett bevis på att de kan göra finfina instrument. Mikrofonerna gör naturligtvis sitt till när det kommer till tonen men det är inte hela svaret. Det enda som jag inte förstår är varför man envisas med att ha justeringen av dragstången vid halsens klack under plektrumskyddet? Ok för att 60´s hade de det, men det är inte skäl nog för att göra det omständigt att justera.

Jag skulle gissa att om man går ut i butiker runt om i landet och letar lite så hittar man säkert nån som köpts in till butik innan dollarn gick upp för drygt ett år sen, och som därför borde vara ett skutt billigare än riktpriset strax över 9000 kr.

Betyg:
4,9 Zombies (5)