John Norum - En av världens mest passionerade gitarrister

"Om det känns rätt så är det rätt"

John Terry Norum är född i Norge men från tidig ålder uppvuxen i Upplands Väsby, platsen där dricksvattnet måste innehållit något speciellt eftersom den drivit upp några av världens mest fantastiska gitarrister i sin tid.  John, killen alla säger är den mest galna av alla tonjägare i vårt land, har varit svår att att få fatt och jag har försökt på alla möjliga vis sedan förra året faktiskt. Häromdagen lyckades jag, till min stora glädje. 

John är mest känd för den breda massan för sitt gitarrspel i Europe, som han lämnade för en solokarriär när det gick som bäst för bandet rent kommersiellt. Den som tar sig tid att djupdyka i hans soloplattor har däremot mycket att finna både när det gäller ton och känsla och teknik. Det är tydligt om man lyssnar igenom allt att det finns ett sökande efter något och hans spel byter alltsomoftast riktning, och det som klibbat fast i mig genom åren. Varje ny skiva har innehållit en ny twist att lära känna och Europes senaste platta War of Kings är inget undantag.

Jag vet inte hur många timmar jag lyssnat på killen och när jag tänker efter har hans gitarrspel alltid funnits där som en följeslagare i alla faser av mitt liv, andra gitarrister har kommit och gått. Därför känns det nästan som vi känner varandra när han svarar i andra änden av telefonen. Vi pratar intensivt och länge och allt rör gitarrer och förstärkarljud förstås. Jag är mest nyfiken på hur tokig han är i sin "jakt på ton". Det visar sig att han utan tvekan är den  i särklass mest passionerade person jag pratat med utan konkurrens. När vi en dryg timma senare avslutar samtalet känns det som vi bara avhandlat en bråkdel av de frågor jag har.

Stämmer det att du under gig ibland få för dig att byta förstegsrör i förstärkarna?
- Ja ha ha, det händer ofta faktiskt. Det är mest förstegsrören som jag brukar hålla på och dutta med, särskilt ettan som är själva gainstageröret och som har störst påverkan på själva soundet. Det är roligt.

Jag tycker det är en bra markering för var gränsen går mellan "intresserad" och helt "uppslukad" av det här med ton?
- Ja men är det nåt som jag märker inte stämmer så funderar jag över det och sen kommer jag oftast på att "ja just det, det kan var det eller det" eller  "vad har jag nu för rör med mig i väskan".....

Men hur har du tid att fundera över det mitt i giggen...?
- Alltså jag tänker inte så mycket på hur jag spelar utan mer på hur det låter liksom, typ "fan vad illa det låter" och att jag måste fixa det på nåt sätt och så går jag igenom i huvet vad det är för rör jag har i väskan,  kanske några JJ Tesla eller några kineser. Och vi har oftast lagt in några break med synthsolo eller mellanprat och då smiter jag bak och byter. Och funkar det inte efter ett par låtar så kommer trumsolot och så kan jag byta igen.

Är det fortfarande JCM800 du använder mest?
- Ja det är det, 50 wattarna. Jag har även med mig en 100 wattare, men det är mer som backup. Den låter också väldigt bra men den är mycket starkare så dom andra klagar hela tiden på hur starkt det låter. Är det mindre ställen spm teatrar och sånt så försöker jag hålla mig till 50 wattare, men det är nåt speciellt med 100 wattaren eftersom den har mycket "headroom" och låter stort och mäktigt, men det känns som den funkar bäst på utomhusgig och festivaler och sånt.

Men du har alltid dina egna grejer när ni är ute på turné, aldrig lånegrejer?
- Nej aldrig lånegrejer, möjligtvis högtalarlådor men förstärkarna flyger alltid med och pedalbord och gitarrer och sånt där.

Ska vi ta och reda ut det här med den JCM800 2205 som du fått eller köpt av Michael Schenker. Det går massa rykten om den, kring vilken årsmodell det är och så vidare...
- Ja det är den som är min "mainstärkare" eller nr 1 som jag kallar den och det är en förstärkare som Michael Schenker hade på UFOs reunionturné 1995. Jag vet inte om han hade den på skivan men på turnén hade den.

Hur fick du tag i den?
- Jo jag var ute och kollade på lite gig och så där på turnén och så plötsligt bjöds jag in till att hänga med bandet i turnébussen, det var väl nån som sa att jag var han som spelade med Europe och lite annat och det tyckte dom väl var lite kul. Jag lärde känna bandet ganska bra och gitarrteknikern också. Sen efter ett tag ringde gitarrteknikern och sa att Michael Schenker ska sälja av sina grejer för han ska bara spela aukustiskt nu framöver, han kan få för sånna grejer ibland.

ha ha ha...
- Jo så han frågade om jag var intresserad av att köpa den här förstärkarn som han använt på turnén, och jag blev självklart helt i extas och började hoppa upp och ner minns jag.

Var den moddad eller orginal?
- Nä den är inte moddad på nåt sätt utan den är helt original och jag har inte rör den sen dess, förutom bytt rör och så där då. De andra förstärkarna har jag lite småmods i men den har jag låtit vara som när han spelade på den.

Jag har en JCM800 -89a, väldigt bra. Vilken årsmodell är nr 1 ?
- Det är en -87a med den förbättrade gainen. Jag har provat tidigare från 84 och så där men de låter mycket sämre och är inte alls samma grej, tycker jag ska jag då tillägga. De funkar säkert för andra. Jag har också en från 88a som också låter bra, men lite annorlunda. 87an låter bäst och har dessutom en otrolig output, nästan som en 100 wattare och den är väldigt ren i disten och inte alls fräsig som de kan vara ibland. Jag vet faktiskt inte varför, jag tror det är ett bra ex helt enkelt.

I princip sitter det ju som en liten distpedal i den...
- Ja det är en diod där i som hjälper till. En del säger att "det där är inte rördist" eller "det är en diod där som distar" och sånt men det är en kombination av både rör och dioden som gör att det låter på det där fantastiska sättet. Jag brukar tänka att man slipper du distboxen ute på golvet istället och att den är inbyggd i förstärkaren, det tycker jag är mycket bättre och dessutom är gaisstrukturen  anpassad till just den förstärkaren. Det påminner lite om den där gamla "Marshall Guvn´r" overdriven som de gjorde på 90-talet. Den skapar det där middiga honket, som jag gillar.

Den skiljer sig från JCM900...
Ja den har lite fräsigare dist tycker jag.... jag är inte så förtjust i den, men jag har använt dem också när jag var med i Dokken. De var väldigt hypade i USA då minns jag och fick några från Marshall men vi använde dem bara 5an 6an på gainen, just innan de började dista och så hade vi overdrive pedal innan istället. Körde man gainen hårdare kom det där surret och fräsigheten in i bilden och så blev det väldigt basigt eller muddigt...

Jag köpte en Ceriatone som byggts utifrån Jose Arredamos moddar i LA  för ett tag sen, han gjorde mycket i L.A på 80-talet...
- Jo José ja, honom har jag träffat faktiskt. Han hade precis gjort en ny modd till en polare som heter Andy. José frågade honom om vi ville komma upp till Eddie Van Halens hus eftersom Eddie var nyfiken på att höra den nya modden som Andy hade. Vi kom upp till hans hus och klev in i 5150 studion med två förstärkare med nya modden i och hälsade på Eddie. Bara att hälsa på honom var ju helt sjukt, jag minns att jag inte sa många ord alls ha ha ha...

Dör man inte då?
- Jo det var på gränsen faktiskt. Vi kollade in studion och alla grejer som de spelat in plattorna med och det var riktigt coolt faktiskt. Sen pluggade Eddie in sin vitröda gitarr i förstärkarna och drog tre licks och sa "way to much distortion"... Han tyckte hela alltet med supergain gått övertyr helt enkelt. Men det var ju så då i slutet av 80-talet, alla gitarrister skulle ha mer och mer gain.

Det är ju tacksamt om man vill gömma slarvigt spel...
- Jo det är sant men man kan ju ha mycket gain på olika sätt tänker jag. Yngve har ju hur mycket gain som helst, men det är ju ingen dist direkt utan tonen är ju ren på det sättet att man hör strängseparation klart och tydligt. Egentligen är det ju sustain alla vill ha, så man får det där hänget och inte fastnar i tonen och den dör när man solar så att säga. Jag har på senare år kommit på att soundet inte sitter så mycket i förstärkaren utan mer i gitarren faktiskt. Finns det inte mycket sustain i guran hjälper inte förstärkaren till så mycket i alla fall. Så om gitarren är stum så blir det inget, och sen sitter det ju i fingrarna också såklart.

Så du är egentligen inte så mycket för high-gain?
- Nej jag hatar Rectifiers och sånt där heavy metal fräsljud, det är det värsta jag vet. Ett av mina favoritsound är Ritchie Blackmore på Made in Japan, hur mycket sustain som helst men knappt nån dist i ljudet liksom. Yngves rigg är likadan på det sättet, jag har spelat på den några gånger och det är hur mycket sustain som helst men kristallklart och på full volym hör du varenda ton.

Var riggen moddad?
- Nej hans förstärkare var, i alla fall då, helt rena från moddar och så hade han en DOD 250 Preamp, men de distar ju inte utan det är ju en preamp/overdrive med bara massor sustain, vilket är cool. Sen är hans touch väldigt unik och han har ju många bra gitarrer att välja mellan så han har väl hittat några superex.

Hur många gitarrer har du att välja på nuförtiden?
- Jo jag har några stycken ha ha ha....jag vet inte, men jag är ingen gitarrsamlare så där direkt utan alla som jag har använder jag. Är det några jag inte längre använder brukar jag göra mig av med dem. Jag byter ofta in det mot nåt annat roligt, det kan vara nån förstärkare eller vad som helst.

Man ser ibland en del grejer på Blocket som varit i din ägo...
- Jo absolut, det är en del kalkoner som jag haft hemma som bara legat eller som jag haft på turnéer och kämpat som ett djur med men som jag kommit på inte är så jättebra när allt kommer omkring. Den var kanske mest var snygg i flammorna eller nåt sånt, om det var en Les Paul. Ibland när man köper till exempel en reissue 59a med Brazilian Rosewood greppbräda, handlindade mickar och allt liksom är perfekt så upptäcker man att det ändå är precis noll sustain i gitarren.

Ja det finns ju en konsistensproblematik...
- Ja tyvärr så är många gitarrer helt olika när det kommer till sustain och ton. Om du tar fram 10 Les Pauls i samma årgång så låter alla i princip helt olika, man måste hitta ett bra ex helt enkelt.

PRS verkar ha hittat en konsistens i sina serier?
- Ja jag har haft en så där faktiskt en gång och det var lite wow på den minns jag. Jag vet inte varför jag sålde den faktiskt, det är ganska många gitarrer som jag sålt och sen ångrat mig efteråt.

Det hör väl till när man ständigt söker den där tonen vi alltid pratar om?
- Ja det gör ju det. Man är kanske uttråkad en dag och sitter hemma och ugglar och tänker "å gud vad ska jag hitta på idag", "finns det nån gitarr jag kan sälja eller byta in på nån musikaffär". Sen går det en vecka och så tänker man "det där var väl jävligt onödigt". Eller så ser man en video på YouTube med ett grymt gitarrljud där snubben har precis en sån gura man just sålt. Lite jobbigt faktiskt...ha ha ha...

Ett av mina favoritalbum genom åren är Face The Truth, och jag har alltid undrat hur det där tighta gitarrljudet kom till. 
- Där är det faktiskt en 100 watts Soldano (SLO) som var ganska nya då i början av 90-talet. Det var många i USA som använde dem, bland annat Gary Moore när han släppte Still Got The Blues. Jag såg några livegig där han hade två stycken och jag minns att jag tänkte att jag måste prova dom där.

Körde du vidare på dem sen också?
- Nej jag bytte helt till min 2205 efter 1995 och har kört med den på alla inspelningar sen dess.

Spännande, det är ju ganska olika typsound på soloplattorna ändå...
- Ja men det är olika gitarrer, mickar, rör, pedaler, uppmicknigsteknik osv som kommit och gått och allt har ju sin påverkan och funktion i soundet. Just på Face The Truth var det Soldanon på ren kanal och en sån där Marshall Guvn´r Overdrive. Jag gillade aldrig disten i Soldanon, som ju är mer åt metalfräshållet. Många år efteråt läste jag att de flesta andra som Gary Moore och George Lynch faktiskt också bara använde den rena kanalen med en overdrive framför. Och det funkade bra med Guvn´r och Soldanos rena kanal ihop, det blev en bra mix och bra botten.

Vad var det för gitarrer Face The Truth"?
- Kompgitarrerna var gjorda med en Les Paul Custom men alla solon gjorde jag med en Arvidsson Strata, förutom två låtar där jag använde min gamla 65a Strata. Arvidssonstratan var väldigt speciell faktiskt.

Sen slutade du med Strator ett tag?
- Ja sen blev det Gibson för hela slanten. Jag ville ha ett fetare sound och så ville jag inte hamna i ett särskilt fack och bara låta som Blackmore, Malmsteen eller Vaughan utan jag vill utveckla mig eget sound. Så det blev mer åt Les Paul och Flying V hållet. Och när det gäller Flying V så slutade jag det också ett tag för det är så lätt att man börjar spela massa Schenker licks med den. Det går liksom inte att stoppa, så fort vingen åkte på så körde man några UFO låtar...
. ha ha.

Det är ganska intressant det där med vad olika gitarrer triggar igång... Ofta när jag hänger på mig en gitarr som är starkt förknippad med en viss gitarrist så börjar jag harva sånna grejer...
- Ja det är jätteskumt men så är det, och det var därför jag snöade in på Les Paul istället. För mig var det lättare att hitta min egen stil med dem. Jag tänkte att det annars skulle hämma mig i min utveckling som gitarrist.

Men att spela UFOs "Rock Bottom" med ett V hängandes är trots allt det roligaste man göra en trist eftermiddag, eller? 
- Ja jo det är ju det ha ha ha. Vi brukar köra den på soundcheck men när det är över brukar jag ropa "ge mig min Les Paul så jag kan låta som mig själv igen"....ha ha

Fast nu för tiden har du plockat upp Stratan igen väl?
- Ja på senare år har jag börjat blanda igen. Just med Strata tyckte jag ett tag att det lät för tunt men nu har jag hittat en strata som låter nästan fetare än en Gibson trots att det är single coil.  Jag vill inte ha humbucker i strator eftersom det tar bort det unika i strataljudet. Stratan jag har nu är av "basswood" och har mer botten och sen har jag Dimarzio FS-1 i den, som är väldigt feta.  Den låter mycket bättre än dem med alkropp tycker jag. Det är dessutom Gary Moores gamla strata faktiskt. Rent allmänt kan man få hålla på och leta hur länge som helst för att hitta en strata med riktigt stort ljud i. Det är så mycket som spelar in på hur den låter, alla delar måste passa ihop med varandra och det gör det på den här.

Nya plattan låter fantastiskt och lite annorlunda, vad är det som tillkommit?
- Vad kul att höra, tack. Att det är vi som spelar live rakt av i studion är det som gör hela grejen tror jag. Det är helt och hållet Dave Cobbs förtjänst som plockade fram vår energi som vi har när vi spelar live och vi gjorde hela plattan på 14 dagar faktiskt.

Är solona också "real time live" ?
- Absolut, allt är live. Jag körde bara igång mina effekter när det var dags för solo. Det funkade hur bra som helst, det blir mer energi när man gör det på riktigt tillsammans som band. Vi dubbade inte kompgitarrerna heller, som vi alltid har gjort tidigare. "Här ska inte dubbas nåt sa han bara" den gode Cobb. Och det är klart om du har ett stort gitarrljud från början så behövs ju inte det.

Det finns en annan grej som jag la märke till, och som väl är lite nytt för dig, och det är att jag hör en fuzzpedal...
- Ja just det ha ha ha. Jag har alltid varit allergisk mot fuzz faktiskt, men Dave, som den gamla hippien han är, hade med sig gamla fuzzpedaler och sa "ska du inte lägga lite fuzz på den här låten"?`"Ehhh nej det ska jag verkligen inte" sa jag först. Men han gav sig inte och jag sa "ok vi kan testa". Så jag pluggade in och det lät ju hur jävla coolt som helst, så det ligger där på 2 låtar.

Men vid sidan av fuzzen i en av låtarna i solopartiet ligger också en vanlig mer rent gainad kompgura, stämmer det eller hör jag fel?
- Jo precis det var jag som tyckte att det låter ändå lite tunt i vissa partier, det är nog det du tänker på...men det är de ända undantagen.

För att vara Europe är det väldigt bluesigt?
- Ja det är ju det, och till min stora glädje måste jag ju säga. Jag är ju egentligen en bluesgubbe i grund och botten, det är ju så det är. Så det är mycket blueslicks, eftersom det är det jag gillar. En del tycker kanske att det är tråkigt de gamla vanliga pentatonic scale och bla bla.  Men jag är inte inne på shredding och jag gillar inte klassisk musik heller eller jazz, utan det är blues liksom.

Den gamla pentan övervinner allt?
- Jo men den gör ju det och det är där man får mest feeling i spelandet tycker jag. Jag gillar egentligen inte skalor och sånt där, jag tycker det är jättetråkigt, det ska töjas och bändas tycker jag och grejen är att "om det känns rätt så är det rätt".

Europes karriär har ju innehållit olika epoker rent stilmässigt, och denna fas som ni nu inlett är ju ytterligare en ny väg. Det känns modigt, är det medvetet eller har det bara blivit så?
- Jag har aldrig tänkt riktigt på det på det sättet, men man har ju hört från fans genom åren som säger "kan ni inte göra en "Final Countdown 2" och sånt där men man går vidare och utvecklas och det har blivit mer och mer gitarrbaserat och tyngre sen vi återförenades för 10 år sen.

Men det känns som om ytterligare ett nytt kapitel skrivs nu med nya skivan, med mer classic rock och ännu mer bluesy? Är det precis som med Opeth, att ni skiter i vad folk tycker och gör er egen grej här och nu?
- Ibland kan man bli lite orolig för om man "rock the boat" för mycket kanske men vi har inte haft nån jättestor plan på att vi ska gå en speciell riktning eller så. Vi har bara försökt göra bra låtar som vi gillar och jag ser det snarare som en naturlig utveckling för bandet. En bra låt är en bra låt helt enkelt, sen om det är pop, ballad eller metal spelar ingen roll egentligen.

Hur ser planerna på livegig ut framöver? Var kan man höra er?
- Just nu är det tre veckor i England och sen är vi hemma 2 veckor och sen USA-turné. Efter det åker vi ut i Europa och gör sommarfestivaler. I Sverige blir det Skogsröjet och Töreboda Festival som det ser ut nu, men det blir säkert fler. Det pratas om Gröna Lund men jag vet inte...

Festivaler är väl lite som branschträffar också eller?
- Jo absolut, det är ju det, och jag föredrar faktiskt festivaler. Man når många människor.

Men det är ganska korta gig, om man inte headlinar förstås?
- Jo det är det men vi försöker alltid komma upp högt på listan så vi kan köra de längre giggen med vårt ljud och ljus och allt sånt. Vi tackar faktiskt nej till många festivaler, särskilt om det inte är rätt för oss genremässigt. Vi har ju gjort en del sånt där förr när man får spela 45 min kl fyra på eftermiddagen på nån Doom-Festival men det är ju inte så skoj för någon. Vi vill ju kunna göra det så bra som möjligt.

Det vore kul om det gick att göra en Rig Rundown nån gång när ni är i Sverige i sommar, är det möjligt tror du?
- Ja absolut, jag brukar kolla Rig Rundowns själv och se vad folk använder för grejer och det är skitkul och nyttigt. Jo det skulle vara kanon om vi kunde göra det, det gör vi tycker jag...

Du en sista grej, min JCM800 2205 har börjat strula. Effects loopen funkar inte, vad tror du det kan vara?
Hmmm...skumt. Prova att byta förstegsrör nr 4, jag skulle tro att det är slut.

Ok, tack för att samtalet... Alltid roligt att prata med nån förstår.... lycka till med turnén.
- Absolut och tack själv, det var väldigt kul, vi kan hålla på hur länge som helst. Vi ses i sommar när vi gör Rig Rundown, det ska bli skitkul...

Jag följde min nya mentors råd och köpte nytt förstegsrör nr 4 till min JCM800.

Det hjälpte, såklart...