Om Fender Stratocaster Road Worn 60´s och begreppet "radius"
2009 kom Fender ut med Road Worn series som skulle möta suget efter "använda gitarrer". Man kan säga att det delade Fenderlägret i olika synpunktsvegetationer huruvida det är creddit nog att ha en fabrikssliten gitarr. Cred är naturligtvis viktigt i alla businesssammanhang och hela grejen är såklart ett sätt att inom ett snävt produktsegment försöka hitta nya säljargument till målgruppen utan att sälja färre av de dyrare "Relic-modellerna" från Custom Shop som introducerades i slutet av 90-talet.
Historien berättar att det var Keith Richards som tyckte att de Custom Shop replicas man gjorde såg alldeles för fina och nya ut och han bad dem faktiskt "förstöra dem" så de såg "Road Worn" ut. Han vägrade spela på dem fören han inte kunde se eller känna skillnaden på dem och riktiga vintageinstrument.
Med handen på hjärtat så har vi väl alla någon gång dreglat över en ordentligt turnésliten gitarr, men inte riktigt haft drygt 30 000 till en riktig Custom Shop Relic eller en riktig från när det begav sig.
Ett alternativ kan vara att kontakta Halkans och se om han kan plocka ihop en av några vintagedelar han har liggandes i hyllorna. Det gör han gärna och du kan säkert komma ned till halva priset ungefär. Det är en bra kompromiss eftersom den mannen kan sitt hantverk.
Ett andra alternativ är att själv gå loss på en och få den att se ut och kännas som välanvänd. Jag har provat själv en gång, men kände väl att min tid i slöjden på högstadiet inte riktigt räckte till. Resultatet blev en gitarr omöjlig att sälja faktiskt, min tid som "gitarrbyggare" blev väldigt kort kan man säga...
Fender Stratocaster Road Worn 60
Ett tredje alternativ är Fenders Mexicotillverkade Road Worn 50´s och 60´s som kom 2009. Rygga nu inte som en reptil på "Mexico", för detta handlar om deras betydligt mer genomarbetade gitarrer. Kunskapen från Custom Shop Relic-serierna har överförts till betydligt mer kostnadseffektiva processer för att få ned utpriset till kund.
Naturligtvis är det inte samma klass som Custom Shop Relics och i forum runt om dissar man dem ungefär lika mycket som hissar dem. I sak kan jag konstatera att det är riktigt bra instrument till en tillgänglig prislapp för den som verkligen vill ha en sliten gitarr. Den spelar i alla fall lika bra som min USA Standard.
Body: Alder
Finish: Nitrocellulose lacquer
Neck: Maple Neck profile: "C" shape
Fretboard: Rosewood
Fretboard radius: 7-1/4"
Frets: 21 (6105 style)
Scale length: 25-1/2"
Nut width: 1.650"
Hardware: Chrome Tuners: Fender vintage style
Bridge: Vintage Style Synchronized tremolo
Pickguard: 3-ply mint green pick guard
Pickups: Three Tex-Mex Strat single-coil
Pickup switch: 5-way
Controls: Master volume, neck pickup tone, middle pickup and middle/bridge combination tone control
Om man nu bortser från diskussionen om creddigheten i sak, och istället tittar på vad "road worn" tillför för spelkänsla så kan jag meddela att det faktiskt gör en hel del. Speciellt i halsen, men greppbrädan i sig är inte sliten. Helheten är dock att den känns ordentligt inspelad trots att den är ny. Naturligtvis kan inte en själlös maskin eller fabriksarbetare återskapa år av spelande eller turnerande. Inte heller kan den skapa det mytiska med en väl använt instrument. Däremot kan de skapa en ordentlig känsla i själva spelandet och det känns på riktigt bra!
I samband med att jag satt och spelade på den så började jag fundera över detta med spelkänsla och vad som egentligen påverkar den. En komplicerad fråga som inte låter sig förklaras enkelt i ett ynka blogginlägg, särskilt eftersom den är beroende av spelstil, spelbeteende och vad man faktiskt spelar för typ av musik.
När jag köpte den av Daniel Kordelius, Fender expert på Deluxe i Stockholm, så gav han mig ingången till vad som är så speciellt med dessa vintage reissues jämfört moderna Standard Strator.
En sak är att de har 7,25 radius medan moderna har 9,5" och att de därför är väldigt beroende av korrekt justering i hals och stallets höjd. Vad Leo Fender gjorde, jämfört med Les Paul, var att konstruera stallet så att varje sträng kunde ställas i höjd. Skälet till det finns att finna i begreppet "radius".
Radius
Road Worn har, som nästan alla vintage strator, 7,25" radius. Det betyder att de har en lite "rundare" greppbräda än de modernare som har 9,5". Ju högre radius ju "plattare greppbräda" kan man säga. Les Paul har 12" och ESP, Jackson, Charvel eller Schecter som kan ha uppemot 16" och är alltså ännu "plattare". Variationen i radius har sitt egentliga ursprung i spelteknik och naturligtvis i hög grad personlig smak.
Allmänt kan man säga att ackordspelande gitarrister ofta upplever att en rundare greppbräda, lägre radius, är bekvämare medan gitarrister som ägnar sig åt solospel, har nytta av en plattare eftersom det är mindre arbetsamt att flytta fingrarna om strängarna är mer i jämnhöjd med varandra. Därför har "metalgitarrer" ofta hög radius, eller "plattare" greppbrädor.
Låg radius ställer däremot högre krav på justering av sadlar för korrekt stränghöjd, som bör följa "rundningen". Man kan också se att från 60-talet och framåt tenderar radius generellt sett att bli just plattare, eftersom "fast playing" blev allt mer poppis. Nu är inte radius det enda som påverkar spelbarhet i olika tekniker, även bandens tjocklek spelar roll. Det går heller inte att säga att det eller andra är bättre, det beror på vem man frågar. Yngwie spelar ju exceptionellt snabbt, och de flesta av hans gitarrer har 7,25", så det finns inga generella regler eller sanningar här heller. Det verkar mer vara kombinationen av gitarrens delar som avgör hur olika individer uppfattar och värderar en gitarrs spelbarhet, och tur är väl det tänker jag. Då hade det bara behövts en gitarr.
Slutomdöme
Jag gillar Road Worn, det är en bra gitarr för vettig peng. Rätt justerad är det en player av rang, och jag förlorar mig i spelandet. Den enda nackdelen är att om du ska justera halsen så sitter skruven på fel ställe, men det har med vintage-gitarrens ursprung att göra. På 60-talet hade man tydligen inte tänkt sig att vi i sverige med växlande klimat skulle spela på Leo Fenders prylar. Jag bytte stallmicken till en fetare dock.
Det som drar ner betyget är att den kommer med gigbag, det borde vara ett hardcase tycker jag.
Betyg:
4,6 Zombies (5)
Historien berättar att det var Keith Richards som tyckte att de Custom Shop replicas man gjorde såg alldeles för fina och nya ut och han bad dem faktiskt "förstöra dem" så de såg "Road Worn" ut. Han vägrade spela på dem fören han inte kunde se eller känna skillnaden på dem och riktiga vintageinstrument.
Med handen på hjärtat så har vi väl alla någon gång dreglat över en ordentligt turnésliten gitarr, men inte riktigt haft drygt 30 000 till en riktig Custom Shop Relic eller en riktig från när det begav sig.Ett alternativ kan vara att kontakta Halkans och se om han kan plocka ihop en av några vintagedelar han har liggandes i hyllorna. Det gör han gärna och du kan säkert komma ned till halva priset ungefär. Det är en bra kompromiss eftersom den mannen kan sitt hantverk.
Ett andra alternativ är att själv gå loss på en och få den att se ut och kännas som välanvänd. Jag har provat själv en gång, men kände väl att min tid i slöjden på högstadiet inte riktigt räckte till. Resultatet blev en gitarr omöjlig att sälja faktiskt, min tid som "gitarrbyggare" blev väldigt kort kan man säga...
Ett tredje alternativ är Fenders Mexicotillverkade Road Worn 50´s och 60´s som kom 2009. Rygga nu inte som en reptil på "Mexico", för detta handlar om deras betydligt mer genomarbetade gitarrer. Kunskapen från Custom Shop Relic-serierna har överförts till betydligt mer kostnadseffektiva processer för att få ned utpriset till kund.
Naturligtvis är det inte samma klass som Custom Shop Relics och i forum runt om dissar man dem ungefär lika mycket som hissar dem. I sak kan jag konstatera att det är riktigt bra instrument till en tillgänglig prislapp för den som verkligen vill ha en sliten gitarr. Den spelar i alla fall lika bra som min USA Standard.
Body: Alder
Finish: Nitrocellulose lacquer
Neck: Maple Neck profile: "C" shape
Fretboard: Rosewood
Fretboard radius: 7-1/4"
Frets: 21 (6105 style)
Scale length: 25-1/2"
Nut width: 1.650"
Hardware: Chrome Tuners: Fender vintage style
Bridge: Vintage Style Synchronized tremolo
Pickguard: 3-ply mint green pick guard
Pickups: Three Tex-Mex Strat single-coil
Pickup switch: 5-way
Controls: Master volume, neck pickup tone, middle pickup and middle/bridge combination tone control
Om man nu bortser från diskussionen om creddigheten i sak, och istället tittar på vad "road worn" tillför för spelkänsla så kan jag meddela att det faktiskt gör en hel del. Speciellt i halsen, men greppbrädan i sig är inte sliten. Helheten är dock att den känns ordentligt inspelad trots att den är ny. Naturligtvis kan inte en själlös maskin eller fabriksarbetare återskapa år av spelande eller turnerande. Inte heller kan den skapa det mytiska med en väl använt instrument. Däremot kan de skapa en ordentlig känsla i själva spelandet och det känns på riktigt bra!
I samband med att jag satt och spelade på den så började jag fundera över detta med spelkänsla och vad som egentligen påverkar den. En komplicerad fråga som inte låter sig förklaras enkelt i ett ynka blogginlägg, särskilt eftersom den är beroende av spelstil, spelbeteende och vad man faktiskt spelar för typ av musik.
En sak är att de har 7,25 radius medan moderna har 9,5" och att de därför är väldigt beroende av korrekt justering i hals och stallets höjd. Vad Leo Fender gjorde, jämfört med Les Paul, var att konstruera stallet så att varje sträng kunde ställas i höjd. Skälet till det finns att finna i begreppet "radius".
Road Worn har, som nästan alla vintage strator, 7,25" radius. Det betyder att de har en lite "rundare" greppbräda än de modernare som har 9,5". Ju högre radius ju "plattare greppbräda" kan man säga. Les Paul har 12" och ESP, Jackson, Charvel eller Schecter som kan ha uppemot 16" och är alltså ännu "plattare". Variationen i radius har sitt egentliga ursprung i spelteknik och naturligtvis i hög grad personlig smak.
Allmänt kan man säga att ackordspelande gitarrister ofta upplever att en rundare greppbräda, lägre radius, är bekvämare medan gitarrister som ägnar sig åt solospel, har nytta av en plattare eftersom det är mindre arbetsamt att flytta fingrarna om strängarna är mer i jämnhöjd med varandra. Därför har "metalgitarrer" ofta hög radius, eller "plattare" greppbrädor.
Låg radius ställer däremot högre krav på justering av sadlar för korrekt stränghöjd, som bör följa "rundningen". Man kan också se att från 60-talet och framåt tenderar radius generellt sett att bli just plattare, eftersom "fast playing" blev allt mer poppis. Nu är inte radius det enda som påverkar spelbarhet i olika tekniker, även bandens tjocklek spelar roll. Det går heller inte att säga att det eller andra är bättre, det beror på vem man frågar. Yngwie spelar ju exceptionellt snabbt, och de flesta av hans gitarrer har 7,25", så det finns inga generella regler eller sanningar här heller. Det verkar mer vara kombinationen av gitarrens delar som avgör hur olika individer uppfattar och värderar en gitarrs spelbarhet, och tur är väl det tänker jag. Då hade det bara behövts en gitarr.
Jag gillar Road Worn, det är en bra gitarr för vettig peng. Rätt justerad är det en player av rang, och jag förlorar mig i spelandet. Den enda nackdelen är att om du ska justera halsen så sitter skruven på fel ställe, men det har med vintage-gitarrens ursprung att göra. På 60-talet hade man tydligen inte tänkt sig att vi i sverige med växlande klimat skulle spela på Leo Fenders prylar. Jag bytte stallmicken till en fetare dock.
Det som drar ner betyget är att den kommer med gigbag, det borde vara ett hardcase tycker jag.
Betyg:
4,6 Zombies (5)
Bra skrivet, hade inte fattat det här med radie innan.
SvaraRadera